FN:s kris fördjupas efter toppmöte

<6800>

TEGUCIGALPA / 061126 / FN:s generalförsamling samlades i slutet av förra veckan till sin 59:e session i New York. Uppgiften var att värdera arbetet med det så kallade Milleniumprogrammet mot fattigdom, sjukdomar och miljöförstörelse. De tre dagarna avslutades med en resolution som tonar ner målsättningarna i stället för att ta konkreta beslut.

Artiga men kyliga.

Så beskrev en diplomat de applåder som president Bush fick efter sitt tal på generalförsamlingens session. Men trots det var USA som bestämde dagordningen och den resolution som antogs av 189 medlemsstater. Bara Kuba och Venezuela uttalade sig öppet mot FN-resolutionen.

Men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds var nöjd med resultatet.

– Vi har bland annat lyckats enas om att etablera en fredsbyggande kommission som stärker FN:s förmåga att säkra fred och utveckling för konfliktdrabbade länder. Det är även mycket viktigt att begreppet ”Skyldighet att skydda” för första gången accepterats av medlemsstaterna. Detta stärker det internationella samfundets ansträngningar för att förhindra folkmord och kränkningar av mänskliga rättigheter.

– Vi har även kommit närmare målet att halvera fattigdom till 2015 genom beslutet att till nästa år integrera de så kallade millennieutvecklingsmålen i nationella fattigdomsstrategier. FN får samtidigt en stärkt roll i uppföljningsarbetet av målen.

Men trots den optimistiska tonen är kommentarerna syrliga för att inte säga förödande mot resultatet i New York. Kritikerna pekar mot John Bolton, USA:s nye FN-ambassadör som utsågs tidigare i år i en omtvistad utnämning av Bush som använde sig av en konstitutionell ”bakdörr” eftersom motståndet i den amerikanska kongressen var omfattande mot denne öppne FN-kritiker.

När Bolton installerades på posten deklarerade han utan att blinka att han skulle bli ”en advokat i FN för de värden och intressen som USA representerar”. Strax innan FN-mötet publicerade The Washington Post och The Independent delar av Boltons 750 förslag för att ”reformera” FN-organisationen till ett organ för de ”värden och intressen som USA representerar”.

De mest iögonfallande förslagen från Bolton blev följande:

• Upphävande av alla konkreta referenspunkter till “Milleniumprogrammet”.
• Stopp för målet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av sin BNP till biståndshjälp.
• Nej till alla konkreta överenskommelser för att minska den globala miljöförstörelsen.
• Ersättande av planerna på en kärnvapennedrustning till vaga rekommendationer som inte drabbar USA.
• Inga som helst referenser ska göras till den Internationella Domstolen, till vilken Bush vägrade att ansluta USA.
• En total omsvängning av den internationella handeln, där Bolton menar att kraven för de fattiga staterna att få inträde i WTO (Världshandelsorganisationen) ska skärpas i stället för att förenklas och underlättas.

På nästan alla punkter fick USA igenom sina förslag i den resolution som Generalförsamlingen antog eller så förvandlades beslut till rekommendationer.

Journalisterna David Brooks och Rosa Elvira Vargas på den ansedda mexikanska dagstidningen La Jornada är skoningslösa i sin kritik av den antagna resolutionen:

”Den nästan uppfyllda konsensusen kring resolutionen (som hade utarbetats av FN:s medlemsstater under det senaste året) som fastställde mål och konkreta mekanismer för att minska fattigdomen, öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar, gå vidare i nedrustningsfrågorna och stoppa spridningen av kärnvapen blev i sista stund föremål för USA:s sabotage. Resultatet är nu ett urvattnat dokument där de centrala frågorna förvandlades till abstrakta termer som ska lösas under en obestämd framtid, eller, så försvann de helt enkelt”.

Den hårt kritiserade FN:s generalsekreterare sa Kofi Annan andades också en viss pessimism:

– Oberoende av hur frustrerande saker och ting är, eller hur svårt det är att komma överens, kvarstår det faktum att vår tids utmaningar måste mötas med handling. Idag, mer än någonsin, måste denna handling vara kollektiv om den ska bli effektiv.

Milleniumprogrammet beslut om att halvera fattigdomen till 2015 är för de flesta utvecklingsländerna en nästan omöjlig uppgift. Flera länder har till och med gått tillbaka i fattigdomsbekämpningen och parallellt med denna har FN som organisation försvagats på alla nivåer.

”Det är precis vad regeringen Bush önskar och dessvärre är det vad man har lyckats med”, skriver La Jornadajournalisterna.

För USA-presidenten är receptet för världens fattiga ”frihet och säkerhet” och det ska vara FN-organisationens centrala uppgift, menade Vita Husets man i sitt tal.

– Vi ska kämpa för att de som lider av fattigdomen befrias från tyngden av denna och den säkraste vägen är via en större handel (…) och med denna utdelar vi ett slag mot terroristerna som livnär sig på vrede och bitterhet.

– Demokratiska nationer försvarar privategendomen, yttrandefriheten och religionsfriheten, tillade presidenten. Han underströk också att den Boltoninfluerade FN-resolutionen är nödvändig för att FN ska kunna vara en effektiv aktör och uppfylla sin målsättning.

Den uruguayske reportern Genaro Carotenuto på dagstidningen Brecha är om möjligt ännu mer kritisk mot FN-resolutionen än sina mexikanska kollegor.

”Det nya dokumentet, reducerat och tvättat från allt obekvämt för USA och för de andra medlemmarna med vetorätt, är en retorisk principdeklaration. Till och med det gamla beslutet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av BNP till bistånd, endast respekterat av skandinaverna, har förvandlats till den mest bekväma kategorin av ‘rekommendationer’. Så behöver de aldrig beskyllas för att ha ’åtagit sig’ utan uppfylla beslutet”, skriver Carotenuto sarkastiskt.

Den pakistanske författaren Tariq Alí ställer efter FN-mötet förra veckan frågan: ”Vad göra med FN”? I likhet med en växande skara förutspår han världsorganisationens död, i synnerhet efter den USA-influerade resolutionen.

”När Bagdad ockuperades accepterade detta av Säkerhetsrådet via erkännandet av marionettregimen. När Pol Pot (ledaren för Kambodjas Röda Khmerer) störtades (1979) av sin granne (Vietnam) höll FN Pol Pot under armarna i tolv (12) år. Den dominerande staten, då som nu, var USA. Det som dessa önskar återupprepas vanligen”.

Tariq Alí gör ett tankeexperiment och frågar sig vad som skulle hända om betydelsefulla stater i ”Syd” skulle kräva grundläggande förändringar av FN-organisationens politik och inriktning, och om dessa inte skulle inträffa, hota med att lämna FN.

– Skulle något så oerhört kunna hända? Kom ihåg detta: Majoriteten av dem som närvarar på FN-sessionen anländer inte som likvärdiga. Det finns 191 medlemstater och USA har militär närvaro i 121 av dessa. Vill vi verkligen ha ett Amerikas Förenta Nationer? Nej. Bäst för alla är att vi begraver saken.

Dick Emanuelsson

<435>

Milleniumprogrammets målsättning som antogs år 2000 på Generalförsamlingens session.

• Halvera världens fattigdom och hunger.
• Låt alla barn få gå i grundskola.
• Öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning.
• Minska barnadödligheten.
• Minska mödradödligheten.
• Stoppa spridningen av HIV/AIDS och andra sjukdomar.
• Säkerställa en miljömässig hållbar utveckling.
• Öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar.

Kuba massutbildar unga latinamerikaner till läkare

<2395>

TEGUCIGALPA / 060823 / På samma plats som Fidel Castro för 44 år sedan invigde en läkarhögskola efter att hälften av Kubas dåvarande läkare hade lämnat ön och den unga revolutionen, mottog 1593 unga män och kvinnor från 26 länder sin läkartitel tillsammans med 2314 unga kubaner. Kuba förfogar i dag över 71 000 läkare, det mest läkartäta landet på den amerikanska kontinenten.

Den kubanska hälsovården har sedan börjat av 1960-talet genomgått en revolution inom revolutionen. Av de 6 000 läkare som fanns på Kuba 1959 valde över hälften att lämna sitt land när hälsovården förvandlades från kurativ till preventiv, men framför allt för att hälsovården blev kostnadsfri. Perspektiven var skrämmande för ett tropiskt land med många sjukdomar och en fattigdom som gjorde att genomsnittsåldern på Kuba var extremt låg.

Satsningen på att skapa en läkarhögskola inleddes och i dag förfogar varje större stad och alla provinser över universitetsfakulteter med läkarutbildning. Kuba har ett överskott på läkare och de kubanska läkarna arbetar i 68 länder. Bara Venezuela hyser 20.000 läkare som täcker 70 procent av behovet.

På Havannas Latinamerikanska läkarhögskola, även kallad ELAM, studerar 10 500 ungdomar från 28 länder. ELAM. Förra året utexaminerades 1610 utländska elever till läkare på ELAM. Deras bakgrund såg ut så här, vilket ger en bild av det sociala, köns- och etniska urvalet av eleverna:

• Genomsnittsåldern var 26 år.
• Kvinnorna utgjorde 45,9 %.
• 33 olika etniska grupper fanns bland studenterna, av dessa många maya eller miskitoindianer (Centralamerika).
• 71,9 % av de utexaminerade kom från arbetar- eller bondefamiljer och från avlägsna regioner (74,7 %).
• 1 143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter (12 %) mottog ”Guldorden”

– Om det inte införs ett system för att massutbilda läkare som vi har gjort på Kuba, kommer folkens framtid att vara mycket oviss. Ty mellan epidemierna och den sociala marginaliseringen kommer sjukvården de fattiga i världen vara ständigt hotad, sa Jubas hälsovårdsminister José Ramón Balaguer, till de nyexaminerade läkarna. Dessa reser nu tillbaka till sina hemländer och förhoppningen är att de där ska utgöra ett stort stöd i första hand för sitt lands fattiga, den majoritet av befolkningen som inte har tillgång till något socialförsäkringssystem.

Dick Emanuelsson

FN: Kuba enda land i Latinamerika utan undernäring

1713 tecken>

CENTRALAMERIKA / 060206 / Det enda land i Latinamerika som inte redovisar undernäring hos sin befolkning är Kuba.

Det uppgav FN:s Myrta Kaulard, representant som arbetar med FN:s PMA, Världsförsörjningsprogrammet (Programa Mundial de Alimentación), på en presskonferens i den kubanska huvudstaden. Bara två procent av kubanska barn under fem år lider av något slags underskott av näringsmedel, vilket främst beror på sedvänjor och ensidigt intag av kost.

PMA är verksamma sedan 1963 på Kuba och genomför sedan 2002 ett program i östra Kuba för att bidra till att förbättra kostvanorna i denna utsatta del av Kuba. Omkring 630.000 människor, främst barn på daghem och lågstadienivå men även gravida eller ammande mödrar, erhåller förstärkt näringskost.

Provinserna Tunas, Holguin, Granma, Santiago de Cuba, Guantanamo och Camagüey har drabbats hårt av torka de senaste åren vilket har skapat stora problem inom jordbruket med konsekvenser för livsmedelsförsörjningen och befolkningens näringsintag. Vid orkanen Denis´ framfart över Kuba i slutet av förra året kunde PMA distribuera livsmedel till över 100.000 personer.

– Vi fortsätter vara oroade över situationen i östra Kuba och vi förbereder oss på cyklonperioden under 2006. Vi fortsätter också att se utrotandet av ett ensidigt intagande av näring hos barn som en prioriterad målsättning inför uppfyllande av FN:s program till 2015 som är en del av Milleniumprogammet.

FN-representanten uppgav också att Kuba donerar både teknisk assistens och livsmedel till utsatta länder sedan 1996. Exempel är Haiti, Jamaica, Dominikanska republiken, Honduras med flera länder som mottagit tusentals ton mat.

Dick Emanuelsson

“Utbildning utan undantag”: Kubas överlägsenhet inom utbildningen

<4807>

TGEGUCIGALPA / 050922 / I det skolår som i de flesta länder inleddes i början av september, ställs de nationella regeringarna mot väggen om de verkligen lever upp till en av de främsta mänskliga rättigheterna i FN-chartan; rätten till utbildning.

FN-organet UNICEF uppger att i världen finns det 123 miljoner barn som aldrig har satt sin fot i en skola. 862 miljoner personer kan varken läsa eller skriva och av dem är 42 miljoner latinamerikaner.

Ett av de få undantagen i denna kontinent är Kuba, ett land, regering och politiskt system som utsatts för en mördande kritik av liberala ”demokratidomare”. Dessa liberaler som förvägrar svenska arbetare alla demokratiska möjligheter att säga nej då Wallenberg vill stänga fabriken och flytta den till Baltikum, saknar adjektiv för att döma ut den ”kubanska diktaturen”. De drömmer om den dag då deras allierade i Miamimaffian ska återvända till Havanna och återinta fastigheter, fabriker och landegendomar som i dag befinner sig i händerna på dem som lever eller arbetar där.

UNESCO bekräftar

I Latinamerika ifrågasätter inte ens en gedigen borgare att det kubanska folket är det mest kultiverade, bildade och sunda i dagens Latinamerika. Ja förmodligen mycket mer än grannen i norr, USA. För medan de 37 miljoner fattiga USA-medborgare är förvägrade den mänskliga rätten att studera, pluggas det som aldrig förr på den karibiska pärlan.

I en utredning som UNESCO genomförde nyligen, toppar Kuba listan över utbildningskvalité för 14 länder i Latinamerika. FN-organet konstaterar också att medan genomsnittet för utbildningsbudgeten i Latinamerika uppgår till 73 pesos per medborgare, anslår den kubanska Nationalförsamlingen 137 pesos.

När målen för Milleniumprogrammet skulle debatteras i FN:s 59:e session för Generalförsamlingen 17-19 september, kunde en nöjd representant för Kuba informera delegaterna för de 191 medlemstaterna att Kuba har en täckning av utbildningsbehovet som uppgår till 99,4 procent, det vill säga, så mycket det rent praktiskt är möjligt.

Fri handel inom utbildning?

Det kubanska utbildningssystemet bygger inte på att staten eller privata intressen ska tjäna pengar på denna mänskliga rättighet. För närvarande pågår det förhandlingar mellan flera latinamerikanska stater och USA om ett frihandelsavtal, TLC (Tratado de Libre Comercio) och där USA är stenhårda i kravet på att utbildningen ska kunna ”konkurrensutsättas” och att den nationella utbildningssektorn ska vara öppen för de stora transnationella utbildningsföretagen.

Just nu befinner jag mig i Honduras där mer än 25 procent av befolkningen är analfabeter och där just skolavgifterna på de privata institutionerna, som kan ge en någorlunda skaplig utbildning, tar en stor del av familjeekonomin.

Som till exempel för frånskilda Mirian Huezo, som för var och en av sina två pojkar, 9 och 12 år, betalar 450 lempiras, cirka 50 dollar, per månad. På det ska hon köpa skor, två skjortor och byxor samt en rad böcker. Hon har tur för skolan ligger i samma bostadsområde och slipper att betala för busstransport. Själv tjänar hon 7.000 lempiras i månaden, cirka 350 dollar. Vid månadens slut blir det inte mycket kvar när mat, buss, hyra och andra utgifter har betalats.

– Just nu ligger jag efter med betalningen till skolan och jag vet inte hur jag ska kunna komma ikapp. Rektorn hotar med att vägra låta pojkarna gå igenom slutexamen och flytta upp dem till nästa klass, säger en bekymrad mor.

Femtio universitet

På Kuba är utbildningen gratis. Även för dem som är handikappade, bor och lever avlägset. På landsbygden eller i bergen finns också utbildningen garanterad trots att den kostar staten mycket mer än skolorna i städerna. Men till och med där finns de nya pedagogiska verktygen som alla lärare och skolor i dag förfogar över; video, teve och en dator.

På landsbygden arbetar 6.670 låg- och mellanstadieskolor för alla skolbarn upp till tolv års ålder. I de avlägsna delarna av Kuba studerar 1-5 barn på 1.178 småskolor vilket i Honduras eller övriga Latinamerika skulle betecknas som ekonomiskt vansinne, i synnerhet eftersom även på dessa mikroinstitutioner av mänskligt kapital återfinns teven, videon och datorn. Och där det inte ens finns elström garanteras denna av en solpanel.

Till skillnad mot situationen på landsbygden i andra länder, där större delen av analfabeterna finns, redovisar Kuba en hundraprocentig behovstäckning.

För dem som vill fortsätta studierna efter grundskolan är också detta garanterat. Av de 2,914,000 kubanska skolelever som är inskrivna för höstterminen representerar mer än 400.000 den högre utbildningen, fördelade över 50 universitet med 938 institutioner som finns i alla Kubas kommuner.

Dick Emanuelsson

Källa: Journalisten Angel Rodriguez Alvarez från nyhetsbyrån AIN i ”Educación sin exclusiones”.

Chavez och Castros sociala revolution exporteras till Latinamerika

GIGANTISKT KUBANSKT-VENEZUELANSKT HÄLSO- OCH UTBILDNINGSPROGRAM FÖR LATINAMERIKAS FATTIGA DRAS NU IGÅNG.

AV DICK EMANUELSSON

Den Bolivarianska revolutionen i Latinamerika fylls sakta men säkert på med ett materiellt innehåll. Först kom utbildningsprogrammen ”Yo sí puedo” (Visst kan jag), därefter ett jättelikt kubanskt hälsovårdsprogram i Venezuela som i praktiken tog över hela den venezuelanska allmänna sjukvården.

Nu kommer det kontinentala oljebolaget Petroamerika (och de regionala Petrocaribe och Petrosur). CNN:s och Fox’ nya konkurrent, Tele-Sur har startats i dagarna. En bank, Banco-Sur, är på väg att finslipas i sina konturer samtidigt som nya alfabetiseringskampanjer nu planeras i flera latinamerikanska länder.

Och nu ska Venezuela och Kuba utbilda 105.000 unga fattiga latinamerikaner till läkare under den kommande tioårsperioden. Sex miljoner från samma kontinent ska få sina ögon opererade under samma tioårsperiod. Oljebolag, multinationella medie- och utbildningsfabrikanter, transnationella sjukvårdsproducenter och det spekulativa internationella finanskapitalet biter på naglarna av nervositet inför den accelererande latinamerikanska integrationen som kan kunna rycka undan en marknad för dessa profitjägare med drygt en halv miljard människor i potten.

* * *

TEGUCIGALPA / 050902 / -- Detta är en atombomb, men den är för livet!

Så sa Venezuelas president Hugo Chavez när han tillsammans med den kubanske statschefen Fidel Castro deltog i ceremonin när den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare nyutexaminerades på Latinamerikanska Läkarhögskolan (Escuela Latinoamericana de Medicina, ELAM) i Havanna.

Under besöket på Kuba offentliggjorde de bägge statsledarna att en ny läkarhögskola ska byggas i Venezuela och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare. Under samma tid ska sex miljoner latinamerikaner med prekära inkomster opereras mot gråstarr för att återvinna sin syn i den nya sociala reformen som Chavez döpte till ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel.

För att kunna fullborda detta mirakel har Chavez redan kontrakterat ett flygplan som ska flyga Latinamerika runt och plocka upp patienter som sedan flygs till Havanna eller Caracas för att bli opererade. I Vita huset är det dödstyst och geniknölarna knådas förmodligen för fullt hur man ska bemöta denna nya sociala och politiska offensiv där den latinamerikanska integrationen, ALBA, (det Bolivarianska Alternativet för Amerika), ska bemötas. Hittills har bara de gamla raspiga skivorna om att ”Chavez destabiliserar regionen” hörts.

Massmediaprovokation

Det var när de Iberoamerikanska statscheferna samlades till ordinarie toppmöte i Havanna i november 1999 som Kuba förklarade att de samma dag skulle inviga en läkarhögskola som skulle utbilda unga fattiga latinamerikaner till läkare. Dessa toppmöten brukar vara ”mycket snack men inga konkreta reformer eller insatser för det fattiga Latinamerika”. Kuba var praktiskt taget ensam på detta möte men månaden efter skulle den kanske viktigaste allierade för Kuba efter Sovjetunionens kollaps dyka upp mycket lämpligt, Venezuelas nye president Hugo Chavez Frias.

Jag deltog i den Latinamerikanska Journalistfederationens kongress som hade inletts tre dagar innan i Havanna och bevakade därefter toppmötet. Det var intressant att se hur verklighet och händelser manipulerades och förvanskades av de stora mediemogulerna. Ty medan Kuba gav ett exempel på internationell solidaritet och ett initiativ för en latinamerikansk integration, ägnade sig CNN och västliga mediers utsända reportrar till att bevaka ett oppositionsmöte där de utländska reportrarna var fler än de ”oppositionella”, flera av dessa var hårt kriminellt belastade visade det sig senare.

Reportrarna hade flera månader tidigare fått ”kallelse till en pressbevakning” som utgjorde ett provokativt möte mot toppmötet som USA med alla medel hade försökt att avstyra men inte lyckats. Ett stort antal gymnasieelever i området för provokationen som de tiotal oppositionella försökte få med sig, vände sig i själva verket emot dem och inledde en högljudd men fredlig motdemonstration. Studenterna vände sig också till de utländska reportrarna och gav en helt annan bild av Kuba än den gängse som kablas ut av de internationella nyhetsbyråerna. Detta hade inte de utländska reportrarna väntat sig och än mindre rapporterade de om den. I stället beskrevs de indignerade studenternas motprotest som ”ett verk av den castristiska horden”.

Men den Läkarhögskolan invigdes och i dag står det klart, att det var inga demagogiska svulstiga ord som den kubanska regeringen fällde när skolan invigdes för sju år sedan. Eller för att använda Fidels ord när han tillsammans med Hugo Chavez talade till de 1610 nyutexaminerade läkarna:

– Denna utexaminering var en dröm för nästan sju år sedan. I dag är den ett bevis på människans kapacitet att nå det högsta av alla mål och en utmärkelse åt alla dem som tror att en bättre värld är möjlig att nå.

Idén att skapa en läkarhögskola dök upp efter orkanen Mitchs framfart över Centralamerika, främst Honduras, Guatemala och Nicaragua som släckte 40.000 människors liv och medförde en materiell och ekonomisk förstörelse av oändliga mått hos Latinamerikas fattigaste länder. ”Målsättningen var att skicka en hälsovårdsbrigad som för varje år skulle rädda lika många liv som Mitch hade tagit. Vi tvekade inte att göra det trots att vi befann oss mitt i den svåraste ekonomiska kris”, sa Fidel i sitt tal till läkarstudenterna.

Och det är inga överdrivna ord. Kuba som hade förlorat 85 procent av sin utrikeshandel när Sovjetunionen kollapsade åtta år tidigare befann sig i mitt i ”Specialperioden”, den mest kritiska period under den kubanska revolutionens tid och då världen trodde att även Kuba skulle falla ihop. ”Men Revolutionen vilade inte ett ögonblick när det gällde att skapa mänskligt kapital”, underströk Fidel.

Läkarna flyr Revolutionen efter 1959

I Latinamerika utgör de så kallade läkarsällskapen nästan undantagslöst de mest reaktionära sammanslutningarna i samhället. I Venezuela skrek de som stuckna grisar när den första gruppen kubanska läkare anlände på prov 2002. Venezuelas Läkarsällskap försökte med alla medel att stoppa experimentet och gick till och med till Högsta domstolen som kontrollerades av oppositionen, men förgäves. Det folkliga stödet för de kubanska läkarna var för stort. När statskuppen och lockouten genomfördes i april 2002 respektive december 2002 tillhörde detta läkarsällskap den främsta anhängaren av att krossa demokratin.

Sak samma på Kuba när revolutionen segrade 1959. På Kuba fanns en (1) enda medicinsk högskola och av de cirka 6.000 läkarna flyttade 3.000 till USA. Ett litet antal lärare på den medicinska högskolan stannade kvar. Läkarna tillhörde den ekonomiskt privilegierade klassen som i övriga Latinamerika. ”Det var med dessa få lärare som vi startade”, berättade Fidel.

Men Kuba stod trots allt inte helt ensamt 1959 och åren därefter fram till 1999 vad det gäller stater i världen som ville ställa upp. Sovjetunionen erbjöd revolutionen vad Kuba i dag erbjuder Venezuela och övriga Latinamerika; utbildning av (borttaget läkare) tekniker och vetenskapsmän, ett viktigt mänskligt kapital.

Men Kuba satsade också på sina egna resurser och den 14 november 1965 kunde den första gruppen kubanska läkare utexamineras i en ceremoni som genomfördes i Sierra Maestra, den bergskedja i sydöstra Kuba där ”Los Barbudos”, de skäggiga gerillasoldaterna, hade startat den väpnade kampen mot den USA-stödda Batistadiktaturen.

Samma dag som de unga kubanska studenterna fick sin läkarlicens, besköts presidentpalatset och Nationalakvariet i Havanna av maskingevärseld från två yachter.

Men det var för sent. Revolutionens var för starkt förankrad bland Kubas befolkning och de första 400 unga kubanska läkarna skulle bli den trampolin som skulle bli ett föregångsexempel för ett land i tredje världen där det bevisades att det är möjligt att ta sig ur underutveckling och fattigdom.

Utbildning för livet

För den sammanfattning som Fidel Castro gjorde inför de 1610 nya läkarna är imponerande, de erkänner den mest inbitne fienden till revolutionen på Kuba.

Så här ser antalet utexaminerade läkare ut efter revolutionens seger 1959:

· 1960-1969: 4.907

· 1970-1979: 9.410

· 1980-1989: 22.490

· 1990-1999: 37.841

· 2000-2004: 9.334

Totalt blir det 85.887, som inkluderar de 1905 kubanska läkare som utexamineras senare i år. Av dessa är 3.612 från andra länder.

Den kubanska utbildningen skiljer sig också mycket från den tid då en rik son kunde bli läkare utan att ens ha undersökt en patient eller utfört en förlossning, sa Fidel. Sjukvården var kurativt inriktat och ”ordet preventiv nämndes knappt”.

Innan revolutionen utexaminerades knappt 300 läkare per år och 30 tandläkare. Mellan 2000-2004 har antalet studenter utbildats på följande områden:

Läkare: 28.071, tandläkare: 2.758, sjuksköterskor: 19.530 och hälsovårdstekniker: 28.400.

Totalt 78.759.

Innan 1959 fanns det bara ett sjukhus på Kuba som kunde bedriva en docentledd läkarutbildning. I dag har alla sjukhus på ön en sådan möjlighet. Dessutom kan var och en av de 444 vårdcentralerna som finns på Kuba och som har primärvård, erbjuda en praktikplats och fortbildning av läkare. Det sker med hjälp av audiovisuella hjälpmedel och interaktiva dataprogram. Men det finns också direkt hjälp av dussintals specialister och till och med professorer.

Utländska läkarkandidater på Kuba

På Kuba studerar det för närvarande över 12.000 utländska läkarkandidater från 83 länder: 5.500 från Sydamerika (Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay, Bolivia), 3.244 från Centralamerika, 489 från Mexiko och Nordamerika varav 65 ungdomar från USA och två från Puerto Rico. 1.039 är från Karibien, 777 från Afrika söder om Sahara, 42 från Nordafrika och mellanöstern, 61 från Asien och två från Europa.

De latinamerikanska länder som har läkarstuderande på Kuba är: Venezuela 889, Honduras 711, Guatemala 701, Paraguay 641, Brasilien 629, Bolivia 567, Nicaragua 560, Ecuador 551, Colombia 545 och Peru 532.

I Karibien är det: Haiti 676, Dominikanska republiken 403, Jamaica 134, Guyana 117, Belize 79 och Santa Lucia 69.

Av de 1610 latinamerikaner som utexaminerades kom 495 från Sydamerika, 771 från Centralamerika, 343 från Karibien och en (1) från USA.

Det som imponerar är att de länder som har de flesta antalet studenter är också de som har de mest antikubanska regeringarna (med Venezuela som undantag så klart), till exempel Honduras, Haiti, Guatemala, Nicaragua eller Santa Lucia. Men befolkningen och studenterna i dessa länder hyser en djup solidaritet och tacksamhet mot Kuba, vilket kunde noteras i Honduras där till och med högertidningar och TV-kanaler talade med stor vördnad och beundran över de kubanska hälsovårds- och utbildningsprogrammen.

För ungdomar från enkla förhållanden

I sitt tal fastslog den kubanske presidenten den speciella roll som Venezuela i dag spelar i Latinamerika som bara hade kunnat genomföras med den gigantiska utveckling som Kuba har haft inom hälsovårdens område. I dag ansvarar de närmare 15.000 kubanska läkarna för över 70 procent av det venezuelanska sjukvårdsbehovet. Men detta beroende ska successivt förändras när Venezuela kan stå på egna ben.

– Dessa siffror som jag har nämnt förbleknar vid sidan av den kolossala rörelse av utbildning av den förtrupp av läkare som genomförs av Venezuela och Kuba. Via hälsovårdsprogrammet ”Barrio Adentro” studerar i dag 22.043 venezuelanska gymnasieelever till underläkare på 7.898 läkarmottagningar. Den 3 oktober (2005) inleds de första medicinkurserna och på bara tio år ska 40.000 läkare ha utexaminerats.

Under samma tid kommer Kuba erbjuda Venezuela plats för att utbilda 20.000 personer och 30.000 från de latinamerikanska- och karibiska nationerna till läkare.

– De som ska fylla dessa platser är ungdomar som kommer från enkla förhållanden och som inte kunnat fullfölja sina studier på de bästa gymnasierna, lovade Castro och fick starka applåder.

Utbildningskostnader

I de kapitalistiska staterna kostar det med få undantag stora summor att utbilda sig till läkare. Mycket sällan är det barn från arbetarklassen som går den långa och ekonomiskt dyrbara vägen till läkaryrket. Den kubanske ledaren nämnde USA som exempel där priset på en nyexaminerad läkare uppgår till 300.000 dollar, cirka 2,4 miljoner svenska kronor.

De 12.000 utländska studenter som för närvarande utbildas på Kuba för sina hemländer är ett stort bidrag för dessa. Totalt utgör de en utbildningskostnad för Kuba på tre miljarder dollar. Att utbilda 100.000 läkare under en tioårsperiod innebär alltså en kostnad på 30 miljarder dollar som för ett fattigt land i tredje världen som blockerats under 45 år innebär enorma uppoffringar.

– Vari ligger hemligheten? I det att det mänskliga kapitalet kan så mycket mer än det finansiella kapitalet. Mänskligt kapital betyder inte bara kunskap utan också, vilket när grundläggande, medvetenhet, etik, solidaritet, verkliga humana känslor, uppoffringar, hjältemod och förmågan att kunna göra mycket av mycket lite.

Rika länder stjäl de fattigas läkare

– De rika länderna gör exakt som Kuba men tvärtom. De utbildar inte läkare för tredje världen. I stället rycker de ifrån dessa länder sina läkare, anklagade den gamle revolutionsledaren och gav flera exempel från en rapport från Harvarduniversitetet och WHO (Världshälsoorganisationen).

I denna anklagas de rika länderna för att plundra de fattiga på sina läkare. I den lista som rapporten publicerar framstår följande makabra situation där antalet utländska läkare från tredje världen återges i procent: Österrike 5 (%), Frankrike 6, Tyskland 7, Danmark 7, Norge 15, Australien 22, USA 24, Canada 26 %, Storbritannien 32 och Nya Zeeland 35.

– Den mänskliga kapitalflykt som rapporten visar att de fattiga länderna subventionerar de rika länderna mer än 500 miljoner dollar (i form av färdigutbildade läkare).

Sa Fidel och presenterade i sina slutord de närmaste planerna som den karibiska nationen planerar med sin strategiskt allierade, Venezuela.

· Varje år kommer Kuba och Venezuela att undersöka och operera 25.000 invånare i Karibien, 100.000 kubaner, 100.000 venezuelaner och 120.000 central- och sydamerikaner. Kuba kan redan i dag operera 1.400 personer per dag.

· Varje år behöver 4,5 miljoner latinamerikaner ögonopereras för gråstarr men kan det inte på grund av sin prekära ekonomiska situation. Därför förlorar 500.000 latinamerikaner synen varje år.

· Sex miljoner latinamerikaner kommer nu att få denna tjänst under en tioårsperiod i det strategiska samarbete som för varje dag accelererar mellan Kuba och Venezuela och resten av Latinamerika. Chavez har redan chartrat ett flygplan som ska flyga Latinamerika runt och plocka upp de behövande.

Så integreras Latinamerika sakta men säkert och på kontinenten kippar man efter andan och drömmer om en ”egen Chavez”. Frågan är dock hur länge Bush&Runsfield och Rice tillåter denna utveckling.

BAKGRUND: LÄKARHÖGSKOLAN I HAVANNA

<2334>

Den kubanska metoden redovisar ”lysande erfarenheter och resultat”

De 27 februari, 1999 anlände de första utländska studenterna för att inleda sina läkarstudier på det som den 15 november samma år invigdes som la Escuela Latinoamericana de Medicina, ELAM, Havannas Latinamerikanska läkarhögskola.

― ELAM är ett blygsamt bidrag från Kuba till integrationen, sa Juan Carrizo Estévez, rektor på skolan när han talade till den första gruppen på 1610 läkare som utexaminerades på skolan den 20 augusti i år.

En stolt rektor för ELAM har blivit världsnyhet, ett vackert bevis på hur solidariteten och djupa mänskliga relationer kan gå över nations- och rasgränser. Ty de 1610 unga läkarna som utbildats på ELAM representerar framför allt de mest enkla, fattiga och olika etniska grupper i världen.

• Genomsnittsåldern på de 1610 är 26 år.

• Kvinnorna utgör 45,9 %.

• 33 olika etniska grupper finns bland studenterna, av dessa många maya eller miskitoindianer.

• 71,9 % av de utexaminerade kommer från arbetar- eller bondefamiljer och från avlägsna regioner (74,7 %)

• 1 143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter (12 %) mottog ”Guldorden”

Carrizo underströk att förberedelsekursen Pre-Médico har varit central och effektiv ”eftersom den bidrar till att studenterna tar till sig och gör sig bekant med det karaktäristiska för det kubanska hälsovårdssystemet”. Han poängterade även att programmet är riktat i första hand till ungdomar från enkla och fattiga förhållanden som representerar olika avlägsna regioner och olika etniska grupper, ungdomar som nästan aldrig skulle ha fått en liknande chans i livet.

― Bidra med den största möjliga insats så att dessa ungdomar kan spela en synnerligen viktig uppgift föra sina folk i framtiden, sa Fidel Castro i sitt tal till de 1610 unga läkarna.

Även om utbildningsprogrammet baseras på de kubanska erfarenheterna, fast med en dynamisk och flexibel vision, underströk Carrizo att utbytet av erfarenheter med olika länder är viktig. En av dessa är att studenten under sin semester använder en del av denna tid för att arbeta i sitt eget lands hälsovårdssystem för att på så sätt vinna nya erfarenheter.

För närvarande studerar 10.500 elever från 28 länder på Havannas medicinska högskola. Men eleverna reser ofta till de andra provinserna på Kuba där de förlägger sina studier i några av de 21 olika medicinska fakulteterna som är verksamma på Kuba.

Dick Emanuelsson

Kubanskt utbildningsprojekt mot analfabetism sprider sig

<2249>

BOGOTA / 050125 / I hela världen finns det 860 miljoner analfabeter och FN:s mål om en reducering av denna ser dessvärre ut som att misslyckas, enligt Unesco. Men Kubas pedagogiska projekt ”Yo si puedo”, visst kan jag, har under de senaste två åren haft stora framgångar i 19 länder där analfabetismen reducerats drastiskt.

Kubas utbildningsminister Luis Ignacio Gómez uppgav inför den internationella alfabetiseringskonferensen ”Pedagogía 2005” i Havanna, 31 januari-4 februari, att landet har stora utsikter att skriva kontrakt med nya länder som har en stor analfabetism.

Enligt den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina är det framgångarna i Venezuela där den kubanska metoden med både video och en lärare används (även på andra språk än spanska) som har fått projektet att bli uppmärksammat i världen. Under 18 månader har 1 370 000 analfabeter av totalt 1,5 miljoner lärt sig att läsa och skriva i Venezuela. De flesta av dessa ”alfabetiserade” går nu vidare till högre utbildning. Denna massiva kampanj har också visat sig vara mycket billig i sin finansiering.

Gomez avvisade även anklagelser om att den pedagogiska metoden också skulle ha en ideologisk beståndsdel som försvarar den kubanska revolutionen. ”I de 65 lektionerna som projektet upptar finns det inte en enda ideologisk partikel”, uppgav ministern.

Till världskonferensen i Havanna anlände 5 000 delegater från 40 länder och ett tiotal utbildningsministrar. Bland dem fanns även lärare och pedagoger från USA som dock tvingades att resa till Kuba på omvägar eftersom Bushadministrationen förbjuder sina medborgare att besöka Kuba.

På konferensen presenterades över 1 000 vetenskapliga arbeten under 19 olika teman inom utbildningsområdet. Arbetsgrupper och konferenser över specialteman samt besök på skolor och studiecenter i Havanna genomfördes också av de tusentals docenterna på plats. På temat ”alfabetisering” genomfördes 150 föreläsningar.

Enligt Kubas utbildningsminister skulle det kosta tio miljarder dollar per år för att under en tioårsperiod lösa analfabetismen i världen. Men Unesco är pessimistiska och anser, att om inget drastiskt händer kommer analfabetismen vara nästan lika hög, 860 miljoner människor, om tio år.

Dick Emanuelsson

Kubanska läkare i Venezuela täcker sjuttio procent av sjukvårdsbehovet

AV DICK EMANUELSSON

CHARALLAVE / 041003 / Nestor Rodriguez är en av 13000 kubanska läkare som för närvarande tjänstgör i Venezuela. När jag kommer till staden Charallave, sextio kilometer söder om Caracas, invigs den nya specialistkliniken i staden. Nestor är stolt även om han är en av de fåordiga kubanerna på plats.

– Min uppgift är att samordna de kubanska läkarnas arbete i stan. Här har tjänstgjort i ett år.
bullet Hur var hälsosituationen för ett år sedan?

– Det fann inga läkare som verkade i de fattiga bostadsområdena. Där startade vi vårt arbete
bullet Vilka var och är de vanligaste sjukdomarna?

– Hypertension, astma, hygieniska och sanitära sjukdolmar. Brist på vatten och avlopp eller ”agua negra”, förgiftat vatten.

När jag frågar honom hur många kubaner som arbetar i stan säger ”samordnaren” att han inte har det exakta talet men att det är fler än trettio när jag pressar honom. Orsaken till denna fåordighet är den politiska oppositionens och USA-myndigheternas intresse av att utmåla kubanerna som ”militära instruktörer” som, i stället för att täcka sjuttio procent av Venezuelas läkarbehov bygger upp en ny säkerhetspolis och utbildar de väpnade styrkorna. I Venezuela finns det i dag få som tror på dessa historier men i utlandet spelar ofta press som har en fientlig inställning till såväl Kuba som den politiska processen i Venezuela på detta kort.

Kliniken som invigdes i dag har en rad funktioner som de 160.000 invånarna i Charavalle tidigare tvingades resa till Caracas för att få utförda. När den stora fastigheten byggdes stod inte kubanerna och tittade på utan deltog på sin lediga söndag med att mura.

– Det finns väl ingen kuban som inte deltagit i ”mikrobrigadsarbete” på Kuba, säger Arlenes Aguilar, radioreporter på lokalstationen Radio Zamora Libre som bevakar invigningen denna dag. Nestor ler instämmande.

– Här kan vi ställa alla slags diagnoser som hiv, hepatits, alla slags sjukdomar med röntgen, säger Nestor när vi går runt i de rymliga lokalerna med de enkla men fullt funktionella maskinerna och instrumenten.

Barrio Adentro, som startade för snart två år sedan kostar inget för Nestors patienter. Naturligtvis har det väckt ursinne hos den venezuelanska läkarkåren som i Charallaves fall hade monopol på sjukvård.

På väggen till specialistkliniken sitter ett stort porträtt med Fidel och Chavez och texten ”Bienvenido Fidel, un abrazo entre los Pueblos de Bolivar y Marti”, välkommen Fidel, en omfamning mellan Bolivars och Martis folk. När själva ceremonin kulminerade föll tårarna på kubanernas kinder när de venezuelanska skolbarnen sjöng Kubas nationalsång. Banden mellan de bägge karibiska folken har stärkts och fördjupats genom Kubas imponerande projekt inom utbildning och hälsovård. Flera av de chavistiska ledarna sa i privata samtal att de var oroade över att dessa projekt skulle tas som intäkt för en våldsam offensiv. När konfrontationen mellan oppositionen och regeringen exploderade i arbetsgivarfrontens lockout i slutet av 2002 och början av 2003, mördades också en av de kubanska läkarna. Därför håller kubanerna en låg profil före att inte lägga salt i oppositionens sår efter att ha förlorat allt som går att förlora i val och stöd hos befolkningen.

Att kubanerna heller inte är demoner som äter barn visar de genom att leva i samma fattigdom och utsatthet som det fattiga venezuelanerna i deras bostadsområden. Det finns historier om hur ledande oppositionsmän i fattigområdena först vägrat anlita kubanerna men sedan tvingats till det av de ekonomiska omständigheterna. Många av dessa har helt ändrat uppfattning och nu blivit anhängare av den Bolivarianska revolutionen. I dag talar också oppositionen tyst om de Bolivarianska skolorna som de tidigare utmålade som
”Indoktrineringsskolor i Ches anda”

Oppositionen har till och egna förslag som försöker efterlikna revolutionens projekt. Och mitt bland dessa projekt finns kubanerna som levande praktiska och teoretiska exempel på att det går att skapa en ny bättre och rättvisare värld.

– De kubanska läkarna har besökt mer än 85 procent av befolkningen i Charallave och i dag täcker vi mer än 90 procent av sjukvården i staden.

En vecka innan statskuppen i april 2002 intervjuade jag en ung man i Caracas som anklagade de venezuelanska läkarna för att vägra resa ut på landsbygden, till Caracas' fattiga bostadsområden. I stället föredrar de att ta emot sina patienter i en luftkonditionerad klinik med heltäckande mattor där priset för de fattiga är helt oåtkomliga.

– De kubanska läkarna eller sjukvårdspersonalen är inte rädd för lopporna som kan finnas ibland. Där de sjuka finns och behöver oss där finns vi.

– Därför har befolkningen i Charallave som resten av Venezuela tagit emot oss väl. Vi lever tillsammans med venezuelanska familjer.

När jag frågar honom om oppositionens kritiska uttalanden och direkta anklagelser mot de tusentals kubanska läkarna säger Nestor bara kort och diplomatiskt att han ”inte har mött denna inställning”.

– Vi har kommit för att arbeta och inget annat.

* * *

Tidigt på morgonen dagen efter beger jag mig ut till den fattiga stadsdelen Caramao som ingår i kommunen Libertador, en av Caracas fem kommuner. Libertador styrs av den karismatiske borgmästaren och revolutionären Fredy Bernal som denna dag ska anlända till Caramao för att inviga åtta folkmatsal och två läkarstationer. Entusiasmen är stor för samtidigt pågår valrörelsen för fullt. Den 31 oktober ska 337 lokalpolitiker på olika nivåer ställas mot väggen efter halva mandatperioden. Det är samma folkomröstning som Chavez utsattes för den 15 augusti och som 60 procent av folket gav sitt stöd till.

Orlando Rodriguez är samordnare för de kubanska läkarna i distriktet Macarao och den skäggige och lite flintskallige läkaren står högtidligt tillsammans med andra kubaner och inväntar att borgmästaren ska klippa bandet som förklarar läkarstationen invigd.

– De 15 månader som Barrio Adentro har fungerat här i Macarao har varit en stor vacker erfarenhet, ett ambitiöst projekt som revolutionen har utvecklat tack vare kommendant Chavez, ty detta är en social revolution med en djup humanitär karaktär som har en stor framtidsvision. För våra latinamerikanska länder är det en gammal dröm som i Venezuela går i uppfyllelse.
bullet Stor kontrast mellan situationen i Kuba och Venezuela?

– När vi anlände för 15 månader sedan var barnadödligheten mycket hög, nästan 40 procent. Den har gått ned till tio procent tack vare hälsovårdsprogrammen som nu genomförs.

I speciella program följer kubanerna upp de nya mödrarna och deras nyfödda och instruerar också venezuelanerna om vikten till en riktig kost, hygien och

I den nya läkarstationen kommer kubanerna att kunna erbjuda venezuelanerna akut hjälp mot luftvägsinfektioner och parasitsjukdomar som är de vanligaste sjukdomarna i området

Samma dag som jag träffar de kubanska läkarna har dagstidningen Ultimas Noticias presenterat en rapport från Världshälsoorganisationen samt en venezuelansk om undernäringen. Enligt WHO är det bara Chile, Costa Rica och Kuba som får godkänt. I de fattiga bostadsområdena över hela Venezuela är undernärringen kritisk, i synnerhet bland barnen.

– Det är just projekt som Barrio Adentro som syftar till att eliminera undernärringen av den kommande generationen, men den är omöjlig att eliminera om folk inte har något att ätt äta och där kommer projektet folkmatsalarna in i bilden som ger de fattigaste två mål mat per dag. Med ett organiserat folk är det möjligt att förändra denna negativa verklighet. Med våra egna erfarenheter från Kuba.

Veckorna innan har de ursinniga orkanerna passerat den karibiska övärlden där Kuba för en gång skulle klarade sig relativt bra, dessutom men en beredskapsorganisation och civilförsvar som fick stort erkännande av FN. När jag frågar den kubanske läkaren om inte Fidel har lämnat Kubas folk utan läkare i den svåra situation som orkanerna innebär ler Orlando Rodriguez och svarar kort:

– Inte alls. Vi har en så stor potential, 70.000 läkare, att vi kan bistå våra venezuelanska bröder med 13.000 som inte betyder något.

Säger Orlando och börjar ta ner alla festligheter och dekorationer för att förbereda läkarstationen till det den är avsedd för, ta emot Macaros fattiga invånare och ge dem för första gången i sitt liv den mänskliga rätten att bli undersökt av en läkare och få medicin utan att det kostar patienten en enda peso.



KORTFAKTA:
bullet Den 16 april 2003 inleddes de första försöken med Barrio Adentro i Caracasregionen. Den 14 april samma år startade formellt Barrio Adentro över hela landet.
bullet Trots alla begränsningar kommer under 2004 Venezuela ha en läkare per 250 familjer eller en per 1200 invånare.
bullet Tillsammans med Mision Robinson, som praktiskt taget har raderat analfabetismen som uppgick till 1,5 miljoner personer för ett år sedan, har Venezuela tagit de första stegen på vägen mot fulla mänskliga rättigheter i form av hälsovård och utbildning.

D.E.

Det kubanska utbildningsspöket drar fram i Latinamerika

<6254>

Det kubanska utbildningsspöket drar fram i Latinamerika

• Kubanskt utbildningsprogram eliminerar analfabetismen i Latinamerika

BOGOTA 2004-06-02 / Det kubanska utbildningsprojektet ‘Yo sí puedo’, Visst kan jag, drar fram som en ångvält i Latinamerika och eliminerar med enkla billiga och få personella resurser analfabetismen. Till och med i ett modernt industriland som Nya Zeeland har man använt det som UNESCO rekommenderar.

När Venezuelas president Hugo Chavez startade byggandet av ”Bolivarianska skolor” för de fattigaste i början av 2000, rasade oppositionen och talade om en kubanisering av utbildningen. I dag är den mer lågmäld. Samma sak hände när det kubanska projektet ‘Yo sí puedo’ offentliggjordes med målet att lära 1,5 miljoner venezuelanska analfabeter att läsa och skriva och dessutom stimulera dem att fortsätta ända till universitetet.

Men i dag använder sig länder som för några år sedan kontrollerades av militärjuntor av detta kubanska projekt. Ecuador är ett sådant exempel.

Den ecuadorianska dagstidningen El Comercio reste ut till den fattiga landsbygden och distriktet Cotacachi där de träffade eleverna från den dominerande indianbefolkningen. Här uppgår analfabetismen till 22,5 procent bland de 37 254 invånarna.

Fattades pengar

Rosa Isabel Guitarra är en typisk 30-årig indiankvinna som aldrig hade möjligheten att studera för hennes föräldrar var fattiga.

– Jag har fyra barn, men bara min 8-årige son Fernando går i skolan, det finns inte pengar för fler. Min äldsta dotter Jessica som är tio år studerar nu tillsammans med mig på kvällarna. Och jag är så glad för att vi kan studera i alfabetiseringsprojektet. Vi har börjat med alfabetet och vi kan redan ”A”, som är den första bokstaven.

Rosa är inte den äldsta eleven utan det finns äldre, tillägger hon, precis som det finns elever som dottern som gör sina föräldrar sällskap. ”Vi ser ett ljus i livet”, säger de.

‘Yo sí puedo’ har utarbetats på Kuba av Instituto Pedagógico Latinoamericano y Caribeño de la Cátedra de Adultos. Hon dyker upp på varje lektion fem dagar i veckan, lärarinnan Angela. Men hon är inte fysiskt närvarande utan framträder i videofilmen.

Trestegsprojekt

Dessa videolektioner är verktyget som används i alfabetiseringskampanjen. I Cotacachi har kommunfullmäktige satsat 50.000 dollar för vilket de köpte in 50 21 tums TV-apparater, videoapparater, pennor och andra hjälpmedel för eleverna. Tjugofem alfabetiseringscentrum skapades i distriktet, enligt Patricio Toro, chef för kultur- och utbildningen i kommunen.

Kuba å sin sida skickade över videokassetter och andra hjälpmedel till eleverna som återfinns i 65 klasser. Utmaningen är att utbilda eleverna under tre månader och en vecka, men projektet är uppdelat i tre steg. Efter två år och åtta månader har eleven avverkat lågstadiet medan den andra etappen i projektet pågår i 4-6 år.

Videolektionen leds av en lärarinna samt en frivillig student från det lokala högstadiet som leder vart och ett av de 25 alfabetiseringscentren. Enligt den kubanske pedagogen Enrique Téllez är 60-minuterslektionen uppdelad i 15 inledande minuter som förklarar och motiverar eleverna, 30 minuter ägnas till själva undervisningen via videofilmen och de resterande 15 minuterna används av den frivillige studenten som förklarar alla tveksamheter eller frågor.

Nya projekt hos indianerna

Fördelarna med att alfabetisera via video är att denna når ett större antal personer, den tillåter analfabeten att lära sig hemma och den kräver inte att en lärare är närvarande. I Cotacachi har den redan nått framgång varför ytterligare 1.200 analfabeter ska börja studera.

Leonidas Iza, ordförande för den mäktiga indianorganisationen CONAIE, har redan undertecknat ett avtal om att starta alfabetiseringsprojekt i provinsen Cotopaxi som ska ledas av kubanska tekniker.

Från analfabet till universitetsstuderande i Venezuela

Men det är ändå i Venezuela som de mest ambitiösa utbildningsplanerna pågår. Den 30 april examinerade president Hugo Chavez 100.000 venezuelaner från alfabetiseringsprojektet Misión Robinson under en stor ceremoni i Caracas. Bakom sig lämnade 1,273,000 venezuelaner analfabetismen. I landet fattas det fortfarande 180.000 elever som studerar för fullt och därefter återstår den sista kontingenten av 150.000 analfabeter.

– Jag känner mig stolt över att vara venezuelan och stå i er tjänst och bidra till en så nobel uppgift som denna, sa Chavez och lyckönskade de 100.000 examinerade landsmännen och tillade:

– Vi skriver nya blad i Venezuelas historia för detta har aldrig tidigare hänt varken i Venezuela eller i Latinamerika. Detta är revolutionen i dess vitala och konkreta teoretiska och praktiska uttryck.

Chavez underströk att det gamla samhället utgjordes av ett system där pedagogiken användes och utnyttjades av de styrande för att förstärka den rådande orättvisa makten. ”Misión Robinson” är en pedagogik för befrielse där eleven lär sig att inte längre vara en slav, offer för förtrycket”.

– Simón Bolivar uttryckte det som så, att “den som var förtryckt under lång tid också var rädd för ljuset. Den som har levt i halvdunkel under lång tid är också rädd för att komma upp ur mörkret”.

– Misión Robinson är en befrielseprocess där dess deltagare i dess andra etapp går vidare som frihetsledare. Därför är denna händelse mer än en examenhögtid, det är en befrielseakt och jag uppmanar er att fortsätta på vägen med ännu större krafter. Jag uppmanar de frivilla studenterna och de utexaminerade eleverna att leta upp den siste analfabeten för att ingen i Venezuela inte ska kunna skriva eller läsa.

Dick Emanuelsson

ANDRA UTBILDNINGSPROJEKT I VENEZUELA:

Efter Misión Robinson som eliminera analfabetismen går venezuelanerna vidare till ”Misión Ribas”, motsvarande mellan- och högstadium. Totalt handlar det om att fortbilda 750.000 personer. Hittills har 350.000 inskrivits och 100.000 av dessa vuxna har fått studiestöd för att avsluta programmet.

I nästa steg har Chavezregeringen utlyst ”Misión Sucre”, som strävar till att utbilda en (1) miljon venezuelaner på universitetsnivå som inte har haft möjlighet att gå till denna utbildningsnivå. 450.000 av dessa är just nu inskrivna i detta program. Regeringen har också öppnat flera nya ”Bolivarianska universitet” där 20.000 nya studenter enbart under 2004 har inlett sina studier.

Projektet Misión Guaicaipuro, som strävar till att dra in de 540.000 indianerna i Venezuela i utbildningsprogrammet, har också rönt stora framgångar hos en etnisk grupp som de tidigare styrande aldrig har brytt sig om mer än i ”exotiska turistprojekt”.

D.E.