Att föredra Kuba framför Sverige i Covidtider om du är över 60 år

Från kommunen Pedro Betancourt som har haft två smittade. På bilden sjukvårdspersonalen på kommunens äldreomsorg . FOTO: GIRON.

Att föredra Kuba framför Sverige i Covidtider om du är över 60 år

TEGUCIGALPA / DICK EMANUELSSON / 2020-06-24 / I dag skrev min gamla vän Maj Wechselman att 48 svenskar hade dött av coronaviruset Covid-19. 62 324 är registrerade som smittade sedan starten varav 5209 (8,35 %) har avlidit, enligt Johns Hopkins University. Det ger Sverige en föga hedervärd 24:e plats i världen, ett land med knappt tio miljoner invånare.

Jag ska erkänna att jag inte har följt med särskilt noga i den svenska debatten. Men siffrorna och min sons; ”Tegnell påstår att vi ska uppnå flockimmunitet innan det hela är över”, orden och påståendet provocerar och väcker många frågor.

100 minuter med flyg från ett Honduras, där människor dör i kön framför det allmänna sjukhuset, ligger Kuba. I Honduras har både privat och allmän sjukvård kollapsat fullständigt. Landets regering har de bästa relationer med USA och dess ambassad i landet ”, som är den som egentligen bestämmer”, säger vänsteroppositionen retfullt, medan Kuba är blockerat sedan drygt 60 år, en blockad som brännsmärks av FN:s Generalförsamling varje år. Men Vita Husets hyresgäster bryr sig inte utan fortsätter att dra åt tumskruvarna.

Homeopatisk naturmedicin

Igår fick jag via en honduransk whatsappsgrupp några bilder på det kubanska naturmedicinmedlet PrevengHo Vir. Det beskrivs som ett homeopatiskt läkemedel mot influensa. Nu medicineras det till hela befolkningen för att skapa en motståndskraft hos det kubanska folket, i synnerhet dess äldre befolkning för att hålla ut tills det kommer ett vaccin.

Och Kuba måste ha något som inte Sverige har, trots en gigantisk skillnad i ekonomiska och klimatiska förutsättningar och en aggressiv granne. Bara för någon dag sedan passerade ett jättemoln med partiklar från Saharaöknen strax söder om ön. Orkanerna och de tropiska skyfallen står på kö för att komma in, som alltid under det andra halvåret. De materiella skadorna är gigantiska men det är ett organiserat folk som var och en intar sin plats i skyddsrummet eller sin plats i Civilförsvaret. Därmed minskas de fysiska skadorna på befolkningen avsevärt, till skillnad mot grannarna i regionen. Se bara på skadorna av jordbävningen och orkanerna som dragit över den till USA associerade medlemmen Puerto Rico.

Läkemedlet som är en av flera faktorer till varför Kuba har varit så framgångsrik i kampen mot viruset, det homeopatiska PrevengHO Vir.

85 döda på tre månader!

Kuba har, enligt USA-universitet Hopkins 2319 registrerade som smittade, 85 döda (3,66 %) och 2130 kurerade personer, vilket betyder att 104 är aktivt smittade, fortfarande. Avståendet till Sverige är avgrundslikt.

Grabben min säger att en massa överklassungdomar från Stockholm tog med sig viruset från skidsemestern i norra Italien i vintras. Det är möjligt, men i princip är alla länder offer för ”importen av viruset”.

Så också Kuba som har cirka två miljoner turister från främst Europa där Italien och Spanien är de mest flitiga turisterna till Kuba, de två europeiska länderna med flest smittade och döda på den ”gamla kontinenten”.

Trots det uppvisar Kuba en enorm skillnad i siffror trots att många av deras läkare och medicinsk personal har genomfört eller genomför sina internationalistiska uppdrag i 27 länder. Inte ens den mest inbitne antikommunist påstår att Kuba ljuger om statistiken som redovisas varje morgon hela veckan i televisionen.

”För de äldres bästa”

I en artikel i lokaltidningen ”Giron” med rubriken: [Kommunen] ”Pedro Betancourt, för de äldres bästa” beskrivs hur den lilla kommunen Pedro Betancourt i länet Matanzas, 110 kilometer sydöst om Havanna, med cirka 30.000 invånare vidtar de mest restriktiva åtgärder för att skydda sina 7056 invånare äldre än 60 år, de mest utsatta för coronaviruset.

Kommunens chef och den ansvarige för hälsovården är Yoiledys Tornes Rodríguez, som förklarar i intervjun att av de 7056 60+ lever 491 personer i ett ensamt förhållande medan 122 är permanent sängliggande, personer som får en speciell behandling av kommunens sjukvårdspersonal.

– Idag prioriteras den dagliga tillsynen till hundra procent av de som bor ensamma. Inom loppet av 72 timmar får de besök för att garantera strikt kontroll av denna riskpopulation. På samma sätt får de som lever på avlägset avstånd på landsbygden också tillgång till läkarvård i tid, tack vare stödet från [de två företagen] Cubataxi och Taxi Kuba, uppger till tidningen Giron den kvinnliga sjukvårdschefen Yoiledys Tornes.

Arbetar i 14-dagarsperioder

Vår kollega uppger att till detta kommer leveransen av den homeopatiska medicinen Prevengho-Vir och den tionde dosen av Biomodulin T. Det senare läkemedlet används sedan det registrerades vid behandling av upprepade luftvägsinfektioner hos äldre, med effektiva resultat.

Yoiledys Tornes uppger också att i fallet med kommunens äldreboende, där det finns 46 äldre intagna, befinner dessa sig i en ”social isolering”. De betjänas av en grupp anställda som arbetar i 14-dagarsperioder och som därefter ersätts av en ny grupp, för att på så sätt minimera risken för virussmitta med en personal som ”löper fritt i samhället”. Denna personal, uppger tidningen Giron, kontrolleras rigoröst.

– Kontroll av temperaturen, handhygien, identifiering av symptom av and- och luftvägar, desinfektering av fordon och personal som levererar produkter till hemmet är förstahandsprioritering för att undvika smitta av detta center, säger Tornes Rodríguez.

Inom kommunen Pedro Betancourt registrerades två fall av Covid-19, varav det ena fallet slutade med ett dödsfall, beklagar kommunens hälsovårdschef. Hon betonar att den främsta utmaningen för de kubanska myndigheterna är att undvika nya fall av smittan och bevara hälsan hos de äldsta som är den mest utsatta gruppen.

P.S. I dag rapporterade Kuba ett (1) nytt fall av Covid-19. Ingen avliden.

http://www.giron.cu/pedro-betancourt-por-el-bienestar-del-adulto-mayor/

Statistiken från den 23 juni, 2020, i Kuba:
Bekröftade fall av smitta; 2319, intagna som misstänkta: 98, kurerade; 2130 och avlidna: 85 människor.

FN:s kris fördjupas efter toppmöte

<6800>

TEGUCIGALPA / 061126 / FN:s generalförsamling samlades i slutet av förra veckan till sin 59:e session i New York. Uppgiften var att värdera arbetet med det så kallade Milleniumprogrammet mot fattigdom, sjukdomar och miljöförstörelse. De tre dagarna avslutades med en resolution som tonar ner målsättningarna i stället för att ta konkreta beslut.

Artiga men kyliga.

Så beskrev en diplomat de applåder som president Bush fick efter sitt tal på generalförsamlingens session. Men trots det var USA som bestämde dagordningen och den resolution som antogs av 189 medlemsstater. Bara Kuba och Venezuela uttalade sig öppet mot FN-resolutionen.

Men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds var nöjd med resultatet.

– Vi har bland annat lyckats enas om att etablera en fredsbyggande kommission som stärker FN:s förmåga att säkra fred och utveckling för konfliktdrabbade länder. Det är även mycket viktigt att begreppet ”Skyldighet att skydda” för första gången accepterats av medlemsstaterna. Detta stärker det internationella samfundets ansträngningar för att förhindra folkmord och kränkningar av mänskliga rättigheter.

– Vi har även kommit närmare målet att halvera fattigdom till 2015 genom beslutet att till nästa år integrera de så kallade millennieutvecklingsmålen i nationella fattigdomsstrategier. FN får samtidigt en stärkt roll i uppföljningsarbetet av målen.

Men trots den optimistiska tonen är kommentarerna syrliga för att inte säga förödande mot resultatet i New York. Kritikerna pekar mot John Bolton, USA:s nye FN-ambassadör som utsågs tidigare i år i en omtvistad utnämning av Bush som använde sig av en konstitutionell ”bakdörr” eftersom motståndet i den amerikanska kongressen var omfattande mot denne öppne FN-kritiker.

När Bolton installerades på posten deklarerade han utan att blinka att han skulle bli ”en advokat i FN för de värden och intressen som USA representerar”. Strax innan FN-mötet publicerade The Washington Post och The Independent delar av Boltons 750 förslag för att ”reformera” FN-organisationen till ett organ för de ”värden och intressen som USA representerar”.

De mest iögonfallande förslagen från Bolton blev följande:

• Upphävande av alla konkreta referenspunkter till “Milleniumprogrammet”.
• Stopp för målet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av sin BNP till biståndshjälp.
• Nej till alla konkreta överenskommelser för att minska den globala miljöförstörelsen.
• Ersättande av planerna på en kärnvapennedrustning till vaga rekommendationer som inte drabbar USA.
• Inga som helst referenser ska göras till den Internationella Domstolen, till vilken Bush vägrade att ansluta USA.
• En total omsvängning av den internationella handeln, där Bolton menar att kraven för de fattiga staterna att få inträde i WTO (Världshandelsorganisationen) ska skärpas i stället för att förenklas och underlättas.

På nästan alla punkter fick USA igenom sina förslag i den resolution som Generalförsamlingen antog eller så förvandlades beslut till rekommendationer.

Journalisterna David Brooks och Rosa Elvira Vargas på den ansedda mexikanska dagstidningen La Jornada är skoningslösa i sin kritik av den antagna resolutionen:

”Den nästan uppfyllda konsensusen kring resolutionen (som hade utarbetats av FN:s medlemsstater under det senaste året) som fastställde mål och konkreta mekanismer för att minska fattigdomen, öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar, gå vidare i nedrustningsfrågorna och stoppa spridningen av kärnvapen blev i sista stund föremål för USA:s sabotage. Resultatet är nu ett urvattnat dokument där de centrala frågorna förvandlades till abstrakta termer som ska lösas under en obestämd framtid, eller, så försvann de helt enkelt”.

Den hårt kritiserade FN:s generalsekreterare sa Kofi Annan andades också en viss pessimism:

– Oberoende av hur frustrerande saker och ting är, eller hur svårt det är att komma överens, kvarstår det faktum att vår tids utmaningar måste mötas med handling. Idag, mer än någonsin, måste denna handling vara kollektiv om den ska bli effektiv.

Milleniumprogrammet beslut om att halvera fattigdomen till 2015 är för de flesta utvecklingsländerna en nästan omöjlig uppgift. Flera länder har till och med gått tillbaka i fattigdomsbekämpningen och parallellt med denna har FN som organisation försvagats på alla nivåer.

”Det är precis vad regeringen Bush önskar och dessvärre är det vad man har lyckats med”, skriver La Jornadajournalisterna.

För USA-presidenten är receptet för världens fattiga ”frihet och säkerhet” och det ska vara FN-organisationens centrala uppgift, menade Vita Husets man i sitt tal.

– Vi ska kämpa för att de som lider av fattigdomen befrias från tyngden av denna och den säkraste vägen är via en större handel (…) och med denna utdelar vi ett slag mot terroristerna som livnär sig på vrede och bitterhet.

– Demokratiska nationer försvarar privategendomen, yttrandefriheten och religionsfriheten, tillade presidenten. Han underströk också att den Boltoninfluerade FN-resolutionen är nödvändig för att FN ska kunna vara en effektiv aktör och uppfylla sin målsättning.

Den uruguayske reportern Genaro Carotenuto på dagstidningen Brecha är om möjligt ännu mer kritisk mot FN-resolutionen än sina mexikanska kollegor.

”Det nya dokumentet, reducerat och tvättat från allt obekvämt för USA och för de andra medlemmarna med vetorätt, är en retorisk principdeklaration. Till och med det gamla beslutet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av BNP till bistånd, endast respekterat av skandinaverna, har förvandlats till den mest bekväma kategorin av ‘rekommendationer’. Så behöver de aldrig beskyllas för att ha ’åtagit sig’ utan uppfylla beslutet”, skriver Carotenuto sarkastiskt.

Den pakistanske författaren Tariq Alí ställer efter FN-mötet förra veckan frågan: ”Vad göra med FN”? I likhet med en växande skara förutspår han världsorganisationens död, i synnerhet efter den USA-influerade resolutionen.

”När Bagdad ockuperades accepterade detta av Säkerhetsrådet via erkännandet av marionettregimen. När Pol Pot (ledaren för Kambodjas Röda Khmerer) störtades (1979) av sin granne (Vietnam) höll FN Pol Pot under armarna i tolv (12) år. Den dominerande staten, då som nu, var USA. Det som dessa önskar återupprepas vanligen”.

Tariq Alí gör ett tankeexperiment och frågar sig vad som skulle hända om betydelsefulla stater i ”Syd” skulle kräva grundläggande förändringar av FN-organisationens politik och inriktning, och om dessa inte skulle inträffa, hota med att lämna FN.

– Skulle något så oerhört kunna hända? Kom ihåg detta: Majoriteten av dem som närvarar på FN-sessionen anländer inte som likvärdiga. Det finns 191 medlemstater och USA har militär närvaro i 121 av dessa. Vill vi verkligen ha ett Amerikas Förenta Nationer? Nej. Bäst för alla är att vi begraver saken.

Dick Emanuelsson

<435>

Milleniumprogrammets målsättning som antogs år 2000 på Generalförsamlingens session.

• Halvera världens fattigdom och hunger.
• Låt alla barn få gå i grundskola.
• Öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning.
• Minska barnadödligheten.
• Minska mödradödligheten.
• Stoppa spridningen av HIV/AIDS och andra sjukdomar.
• Säkerställa en miljömässig hållbar utveckling.
• Öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar.

USA drat åt snaran om Kuba medan Latinamerika tar Kuba till sin famn

<13005>

BOGOTA/041011/ Det holländska läkemedelsföretaget Intervet såg inget annat råd än att ställa in sin export till Kuba. Vaccinet innehåller till tio procent ett ämne som alstrar antikroppar och som är producerat i USA. Alternativet hade varit att bli bötfällt av världspolisen USA, skrev den argentinska nyhetsbyrån Argenpress.com nyligen i en artikel.

Fallet är bara ett av många skandalösa exempel på hur hänsynslöst USA-administrationen går fram för att med alla medel tvinga den kubanska republiken på knä. Argenpress nämner flera exempel: Xerox’ dotterbolag i Zürich vägrade att förnya ett leasingkontrakt av en fotokopieringsapparat för den kubanska ambassaden. I Paraguays huvudstad Asuncion vägrade Xerox att sälja en liknande apparat till den kubanska legationen. Även företaget Ricoh agerade på samma sätt. Men priset tog, skriver Argenpress, det japanska Hitachi Printing Solutions Europe som vägrade sälja en färgpatron till Kubas ambassad på Irland när svärtan tog slut i printern.

Enligt de kubanska myndigheterna har denna ekonomiska inringning kostat den lilla karibiska ön i runda tal 80 miljarder dollar när den kubanska regeringen tvingas inköpa varor och produkter på världs- eller den svarta marknaden till skyhöga priser. Den har också sinkat landets vetenskapliga utveckling med 15 år.

Men än värre är den rent kriminella blockaden av läkemedel som till exempel cancermedicin för barn. Många kubanska barn har tvingats resa till utlandet och få behandling till ett oerhört högt pris för den kubanska staten. I Mexiko övertogs Refractarios Mexicanos av USA-företaget Harbison Walker Refractories som omedelbart förbjöd all slags försäljning av cancermedicin till Kuba. Denna hade räddat många barn från att få sina ben amputerade efter att ha insjuknat.

Ytterligare tio företag i Argentina, Bahamas, Kanada, Chile, Holland och Storbritannien har blockerats av USA:s myndigheter som kontrollerar de företag som använder sig av internet för att sälja turistresor till Kuba. Bushregeringen har också frusit alla ekonomiska och andra tillgångar som tillhör den kanadensiska stiftelsen Hola Sun Holidays Limited de Canadá som förmedlar turistresor till Kuba för USA-medborgare.

“Det svenska företaget NETGIRO tvingades informera sin kubanska partner att deras kontrakt ensidigt sades upp och att alla tillgångar frystes för att täcka eventuella reklamationer, efter att ha satts upp på den ’svarta listan’ som USA:s skattemyndigheter förfogar över”, nämner Argenpress i samma artikel.

I februari i år dömdes den kanadensiske medborgaren James Sabzali till ett års villkorligt fängelse och böter på tio tusen dollar för att ha sålt en produkt som filtrerade och renade dricksvatten för den kubanska befolkningen. Denna makabra politik illustreras i att de kubanska myndigheterna tvingas gå ut på världsmarknaden för att inköpa maskinen Braille till ett högt pris för att lära blinda barn att läsa.

Venezuela nästa

Men inte bara Kuba oroar den amerikanska administrationen. En anonym funktionär i Colin Powells State Departement sa den 9 oktober att USA är oroat över den kubanska närvaron i Venezuela. Enligt den anonyme tjänstemannen tror USA av att den kubanska närvaron kan skada det demokratiska systemet i Venezuela. Lite ironiskt blir det eftersom samma State Departement i en rad rapporter knappast anser Chavez vara av ett demokratiskt virke.

Powells oro rör de 13.000 kubanska läkarna som finns i Venezuela. Sjukvården är i Latinamerika en marknad precis som försäljning av fläskkotletter eller bilar. De venezuelanska privatläkarna är både rädda för att bli loppbitna om de beger sig ut i fattigområdena eller att bli svettiga. Därför föredrar de att hålla sig inomhus i sina luftkonditionerade mottagningar.

De kubanska läkarna täcker i dag 70 procent av den offentliga venezuelanska sjukvårdens behov och i första hand arbetar och lever de i de fattigaste områdena, såväl i städer som på landsbygden. Ett antal kubanska lärare har också, tillsammans med tusentals venezuelanska lärare och studenter under 18 månader eliminerat analfabetismen via den kubanska pedagogiska metoden ”Yo, sí puedo”. Analfabetismen uppgick till 1,5 miljoner personer för ett år sedan varav det i dag bara återstår 200.000 analfabeter. Flera hundra kubanska idrottslärare har också rensat upp och organiserat den venezuelanska friidrotten som innan Chavez utgjorde en totalt övergiven samhällsektor.

Jag skyndar mig från bussterminalen de fem kvarteren till den kubanska läkarstationen som nu ska invigas. De 35 graderna gör att svetten rinner efter nacken, bröstet och ner mot ljumskarna. Jag förbannar mig själv som ska släpa på en kameraväska som väger tio kilo. Solen står i zenit och bränner huvudsvålen när jag kommer till staden Charallave, sextio kilometer söder om Caracas.

Finns inget sjukhus

Nestor Rodriguez är en av dessa 13.000 kubanska ”faror”. Han är samordnare för de cirka 50 kubanska läkarna i Charallave. Dagen till ära invigs den nya specialistkliniken i staden. Nestor är stolt även om han är en av de mest fåordiga kubaner jag har intervjuat, och det måste betraktas som ett unikum.

– Här fanns ingen offentlig billig sjukvård tidigare. Det fanns och finns inget allmänsjukhus i Charallave. Läkare begav sig överhuvudtaget inte ut till de fattiga bostadsområdena. Där startade vi vårt arbete, säger den stilige kubanen som varit här sedan ett år.

De vanligaste sjukdomarna bland de fattiga är hypertension, astma, hygieniska och sanitära sjukdolmar. Brist på vatten och avlopp eller ”agua negra”, avloppsvatten som är rena smitthärdar. Kliniken som invigdes i dag har en rad funktioner som de 160.000 invånarna i Charavalle tidigare tvingades resa till Caracas för att få utförda. När den stora fastigheten byggdes stod inte kubanerna och tittade på utan deltog på sin lediga söndag med att mura väggar och ligga på knä när golven skulle gjutas.

– Det finns väl ingen kuban som inte deltagit i ”mikrobrigadsarbete” på Kuba, säger en skrattande Arlenis Aguilar, radioreporter på lokalstationen Radio Zamora Libre som bevakar invigningen denna dag. Nestor ler blygt instämmande.

Ockuperad mark

I sin röda skärmmössa med Chavez på berättar hon att marken där kliniken nu står tillhör delstaten Mirandas guvernör, Enrique Mendoza. Denne deltog aktivt i statskuppen den 11 april 2002 och är hatad i Charallave där vänstern dominerar totalt. Även om Chavez förlät kuppmännen som avsatte honom för 48 timmar så förlät inte folket i Charallave dessa män. Därför ockuperades marken och på denna inleddes bygget av en av de mest grundläggande mänskliga rättigheter, rätten till hälsovård.

Men Venezuela hade inte läkare och sjukvårdspersonal att sätta in. Det hade däremot Kuba och därför kom Nestor och hans 13.000 landsmän, ”som en gåva från Gud”, säger en äldre rynkig kvinna med tårar i ögonen när hon kramar sin kubanske läkare. Nestor blir alldeles generad och vet inte vad han ska ta sig till och fortsätter då berätta om kliniken.

– Här kan vi ställa alla slags diagnoser som hiv, hepatits, alla slags sjukdomar med röntgen, säger Nestor och leder in mig i de rymliga lokalerna.

Bolivar och Marti

Barrio Adentro, som detta gigantiska hälsovårdsprojekt heter, startade för snart två år sedan. Det kostar inte ett öre för Nestors patienter. Naturligtvis har det väckt ursinne hos den venezuelanska läkarkåren som i Charallaves fall hade monopol på sjukvården. Venezuelas läkarförening gick till landets Högsta domstol och klagade på att kubanerna tog jobbet ifrån dem och försökte med en juridisk fint få kubanerna deporterade. ”Rör ni våra kubanska bröder så får blir det över våra döda kroppar”, menade både Chavez och kubanernas patienter i fattigområdena.

På väggen till specialistkliniken sitter ett stort porträtt med Fidel och Chavez och texten ”Bienvenido Fidel, un abrazo entre los pueblos de Bolivar y Marti”, välkommen Fidel, en omfamning mellan Bolivars och Martis folk. Tårarna rinner nerför flera av kubanernas kinder när de venezuelanska skolbarnen sjunger Kubas nationalsång som blir en kulmen på invigningen av specialistkliniken.

En sådan kontrast mellan denna enkla ceremoni i en mindre stad i Latinamerika där de mänskliga rättigheterna för första gången förverkligas för den förkrossande majoriteten av människorna och den märkliga politiska kampanj som pågår mot Kuba i Sverige, tänker jag. Här, i Charallave och Venezuela, stärks och fördjupas banden mellan de bägge karibiska folken genom Kubas imponerande projekt inom utbildning och hälsovård. Oppositionen i Venezuela, som i början skrek sig hesa om en ”kubansk invasion”, är i dag som musslor.

För Kuba handlar det om tillgång till billig venezuelansk olja och att ett av Latinamerikas mest strategiska länder bryter USA-blockaden mot Kuba. En materiell och moralisk hand sträcks ut till en stat och folk som utsatts under 45 år för en inringning som fått FN att år efter år fördöma denna kriminella handling. I Venezuelas kölvatten finns Lula, Kirchner och en rad central- och sydamerikanska stater där hetsen från Sverige mot Kuba är ett totalt okänt begrepp. Snarare är det en förstärkning av den latinamerikanska självkänslan som i dag dominerar där Kuba är en självklar partner i alla sammanhang.

– De kubanska läkarna har besökt mer än 85 procent av befolkningen i Charallave och i dag täcker vi mer än 90 procent av sjukvårdsbehovet i staden, berättar Nestor. Därför har befolkningen i Charallave som resten av Venezuela tagit emot oss väl. Vi känner deras situation för vi lever med de venezuelanska familjerna. Vi har kommit för att arbeta och inget annat, summerar Nestor.

Nytt samarbetsavtal

Colin Powell och de politiska kretsar som verkar för att Kuba ska isoleras till döds lär få anledning att oroa sig än mer för framtiden. I ett samarbetsavtal mellan Kuba och Venezuela har de bägge länderna kommit överens om 116 projekt inom 15 olika verksamhetsgrenar där teknologi, livsmedel, hälsovård, utbildning, idrott och jordbruk står på dagordningen. Denna fortsatta integration mellan de två nationerna hälsas välkommen som ett sätt att försvara den nationella suveräniteten i Latinamerika. Med samarbetsavtalet förstärks ytterligare de ekonomiska och politiska banden mellan Venezuela och Kuba, ett samarbete som bägge parter drar nytta av.

Ett av de 116 projekten rör hälsovård och kubanska generiska läkemedel, vacciner, sjukvårdsutrustning och andra produkter. Kuba ska bidra till att bygga upp en venezuelansk produktion av vaccin.

Fidel Castro underströk i sitt tal att de latinamerikanska folken i dag har ett ofrånkomligt livsbehov att ena sig för att undvika att bli slukade av de stora maktcentren. Den kubanske statschefen påpekade att det kapital som de rika länderna för ut från utvecklingsländerna i stället skulle kunna utgöra sociala reformer och investeringar i enlighet med dem som just nu genomförs av den Bolivararianska revolutionen i Venezuela.

– Latinamerika lever i dag i en situation av mer kris men mer än någonsin av upprorskänslor och medvetenhet. Det är i detta sammanhang man ska se det venezuelanska exemplets överlägsenhet.

Castro underströk att det är omöjligt att regera 550 miljoner latinamerikaner med den nyliberala modellen som i dag befinner sig i en återvändsgränd.

Den kubanska statschefen nämnde det karibiska offret Haiti som ”ideligen invaderas av de mäktiga men som är inkapabla att skicka en enda läkare”. Kuba har över 500 läkare på Haiti och ansvarar för 70 procent av den haitiska hälsovården.

Latinamerikansk integration, med Kuba

Venezuelas energiminister Rafael Ramirez uttryckte å sin sida sin tillfredsställelse över de ”utomordentliga resultaten” från mötet där de 116 projekten i samarbetsavtalet mellan Kuba och Venezuela undertecknades och betecknade detta som ett ”stort steg” i Avtalet om ett Integrerat Samarbete som undertecknades av Hugo Chavez och Fidel Castro år 2000.

Såväl Venezuela som Kuba verkar för att förstärka den latinamerikanska integrationen. I början av oktober besökte Ali Rodriguez, styrelseordförande för det mäktiga statliga oljebolaget PDVSA, Argentina där riktlinjerna om ett kontinentalt offentligt oljebolag drogs upp.

Ett offentligt TV– och massmediabolag på kontinental nivå ska också bildas som motkraft mot CNN, BBC och Reuters. Den ideologiska likriktningen från Washington får snart en livsfarlig fiende. Som pricken över i:et besöker Argentinas president Nestor Kirchner också snart Kuba där samarbetet mellan de bägge länderna har förstärkts betydligt sedan ett år tillbaka.

Frihandelsorganisationen Mercosur fungerar också som en motkraft mot USA:s förslag till ALCA och de nuvarande förhandlingarna om ett TLC, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och varje enskilt latinamerikanskt land, som ett sätt att ersätta det havererade ALCA.

Det är dessa händelser som utgör den verkliga bakgrunden till Colin Powells och USA-administrationens oro. Men USA kommer att slåss med näbbar och klor för att bevara sina handelsprivilegier på vad det kallar för sin ”bakgård”.

Dick Emanuelsson

Källa; Argenpress.com och Quantum N.34, publicerad i nyhetsbyrån Aporrea, 041009.

Kuba massutbildar unga latinamerikaner till läkare

<2395>

TEGUCIGALPA / 060823 / På samma plats som Fidel Castro för 44 år sedan invigde en läkarhögskola efter att hälften av Kubas dåvarande läkare hade lämnat ön och den unga revolutionen, mottog 1593 unga män och kvinnor från 26 länder sin läkartitel tillsammans med 2314 unga kubaner. Kuba förfogar i dag över 71 000 läkare, det mest läkartäta landet på den amerikanska kontinenten.

Den kubanska hälsovården har sedan börjat av 1960-talet genomgått en revolution inom revolutionen. Av de 6 000 läkare som fanns på Kuba 1959 valde över hälften att lämna sitt land när hälsovården förvandlades från kurativ till preventiv, men framför allt för att hälsovården blev kostnadsfri. Perspektiven var skrämmande för ett tropiskt land med många sjukdomar och en fattigdom som gjorde att genomsnittsåldern på Kuba var extremt låg.

Satsningen på att skapa en läkarhögskola inleddes och i dag förfogar varje större stad och alla provinser över universitetsfakulteter med läkarutbildning. Kuba har ett överskott på läkare och de kubanska läkarna arbetar i 68 länder. Bara Venezuela hyser 20.000 läkare som täcker 70 procent av behovet.

På Havannas Latinamerikanska läkarhögskola, även kallad ELAM, studerar 10 500 ungdomar från 28 länder. ELAM. Förra året utexaminerades 1610 utländska elever till läkare på ELAM. Deras bakgrund såg ut så här, vilket ger en bild av det sociala, köns- och etniska urvalet av eleverna:

• Genomsnittsåldern var 26 år.
• Kvinnorna utgjorde 45,9 %.
• 33 olika etniska grupper fanns bland studenterna, av dessa många maya eller miskitoindianer (Centralamerika).
• 71,9 % av de utexaminerade kom från arbetar- eller bondefamiljer och från avlägsna regioner (74,7 %).
• 1 143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter (12 %) mottog ”Guldorden”

– Om det inte införs ett system för att massutbilda läkare som vi har gjort på Kuba, kommer folkens framtid att vara mycket oviss. Ty mellan epidemierna och den sociala marginaliseringen kommer sjukvården de fattiga i världen vara ständigt hotad, sa Jubas hälsovårdsminister José Ramón Balaguer, till de nyexaminerade läkarna. Dessa reser nu tillbaka till sina hemländer och förhoppningen är att de där ska utgöra ett stort stöd i första hand för sitt lands fattiga, den majoritet av befolkningen som inte har tillgång till något socialförsäkringssystem.

Dick Emanuelsson

FN: Kuba enda land i Latinamerika utan undernäring

1713 tecken>

CENTRALAMERIKA / 060206 / Det enda land i Latinamerika som inte redovisar undernäring hos sin befolkning är Kuba.

Det uppgav FN:s Myrta Kaulard, representant som arbetar med FN:s PMA, Världsförsörjningsprogrammet (Programa Mundial de Alimentación), på en presskonferens i den kubanska huvudstaden. Bara två procent av kubanska barn under fem år lider av något slags underskott av näringsmedel, vilket främst beror på sedvänjor och ensidigt intag av kost.

PMA är verksamma sedan 1963 på Kuba och genomför sedan 2002 ett program i östra Kuba för att bidra till att förbättra kostvanorna i denna utsatta del av Kuba. Omkring 630.000 människor, främst barn på daghem och lågstadienivå men även gravida eller ammande mödrar, erhåller förstärkt näringskost.

Provinserna Tunas, Holguin, Granma, Santiago de Cuba, Guantanamo och Camagüey har drabbats hårt av torka de senaste åren vilket har skapat stora problem inom jordbruket med konsekvenser för livsmedelsförsörjningen och befolkningens näringsintag. Vid orkanen Denis´ framfart över Kuba i slutet av förra året kunde PMA distribuera livsmedel till över 100.000 personer.

– Vi fortsätter vara oroade över situationen i östra Kuba och vi förbereder oss på cyklonperioden under 2006. Vi fortsätter också att se utrotandet av ett ensidigt intagande av näring hos barn som en prioriterad målsättning inför uppfyllande av FN:s program till 2015 som är en del av Milleniumprogammet.

FN-representanten uppgav också att Kuba donerar både teknisk assistens och livsmedel till utsatta länder sedan 1996. Exempel är Haiti, Jamaica, Dominikanska republiken, Honduras med flera länder som mottagit tusentals ton mat.

Dick Emanuelsson

“Utbildning utan undantag”: Kubas överlägsenhet inom utbildningen

<4807>

TGEGUCIGALPA / 050922 / I det skolår som i de flesta länder inleddes i början av september, ställs de nationella regeringarna mot väggen om de verkligen lever upp till en av de främsta mänskliga rättigheterna i FN-chartan; rätten till utbildning.

FN-organet UNICEF uppger att i världen finns det 123 miljoner barn som aldrig har satt sin fot i en skola. 862 miljoner personer kan varken läsa eller skriva och av dem är 42 miljoner latinamerikaner.

Ett av de få undantagen i denna kontinent är Kuba, ett land, regering och politiskt system som utsatts för en mördande kritik av liberala ”demokratidomare”. Dessa liberaler som förvägrar svenska arbetare alla demokratiska möjligheter att säga nej då Wallenberg vill stänga fabriken och flytta den till Baltikum, saknar adjektiv för att döma ut den ”kubanska diktaturen”. De drömmer om den dag då deras allierade i Miamimaffian ska återvända till Havanna och återinta fastigheter, fabriker och landegendomar som i dag befinner sig i händerna på dem som lever eller arbetar där.

UNESCO bekräftar

I Latinamerika ifrågasätter inte ens en gedigen borgare att det kubanska folket är det mest kultiverade, bildade och sunda i dagens Latinamerika. Ja förmodligen mycket mer än grannen i norr, USA. För medan de 37 miljoner fattiga USA-medborgare är förvägrade den mänskliga rätten att studera, pluggas det som aldrig förr på den karibiska pärlan.

I en utredning som UNESCO genomförde nyligen, toppar Kuba listan över utbildningskvalité för 14 länder i Latinamerika. FN-organet konstaterar också att medan genomsnittet för utbildningsbudgeten i Latinamerika uppgår till 73 pesos per medborgare, anslår den kubanska Nationalförsamlingen 137 pesos.

När målen för Milleniumprogrammet skulle debatteras i FN:s 59:e session för Generalförsamlingen 17-19 september, kunde en nöjd representant för Kuba informera delegaterna för de 191 medlemstaterna att Kuba har en täckning av utbildningsbehovet som uppgår till 99,4 procent, det vill säga, så mycket det rent praktiskt är möjligt.

Fri handel inom utbildning?

Det kubanska utbildningssystemet bygger inte på att staten eller privata intressen ska tjäna pengar på denna mänskliga rättighet. För närvarande pågår det förhandlingar mellan flera latinamerikanska stater och USA om ett frihandelsavtal, TLC (Tratado de Libre Comercio) och där USA är stenhårda i kravet på att utbildningen ska kunna ”konkurrensutsättas” och att den nationella utbildningssektorn ska vara öppen för de stora transnationella utbildningsföretagen.

Just nu befinner jag mig i Honduras där mer än 25 procent av befolkningen är analfabeter och där just skolavgifterna på de privata institutionerna, som kan ge en någorlunda skaplig utbildning, tar en stor del av familjeekonomin.

Som till exempel för frånskilda Mirian Huezo, som för var och en av sina två pojkar, 9 och 12 år, betalar 450 lempiras, cirka 50 dollar, per månad. På det ska hon köpa skor, två skjortor och byxor samt en rad böcker. Hon har tur för skolan ligger i samma bostadsområde och slipper att betala för busstransport. Själv tjänar hon 7.000 lempiras i månaden, cirka 350 dollar. Vid månadens slut blir det inte mycket kvar när mat, buss, hyra och andra utgifter har betalats.

– Just nu ligger jag efter med betalningen till skolan och jag vet inte hur jag ska kunna komma ikapp. Rektorn hotar med att vägra låta pojkarna gå igenom slutexamen och flytta upp dem till nästa klass, säger en bekymrad mor.

Femtio universitet

På Kuba är utbildningen gratis. Även för dem som är handikappade, bor och lever avlägset. På landsbygden eller i bergen finns också utbildningen garanterad trots att den kostar staten mycket mer än skolorna i städerna. Men till och med där finns de nya pedagogiska verktygen som alla lärare och skolor i dag förfogar över; video, teve och en dator.

På landsbygden arbetar 6.670 låg- och mellanstadieskolor för alla skolbarn upp till tolv års ålder. I de avlägsna delarna av Kuba studerar 1-5 barn på 1.178 småskolor vilket i Honduras eller övriga Latinamerika skulle betecknas som ekonomiskt vansinne, i synnerhet eftersom även på dessa mikroinstitutioner av mänskligt kapital återfinns teven, videon och datorn. Och där det inte ens finns elström garanteras denna av en solpanel.

Till skillnad mot situationen på landsbygden i andra länder, där större delen av analfabeterna finns, redovisar Kuba en hundraprocentig behovstäckning.

För dem som vill fortsätta studierna efter grundskolan är också detta garanterat. Av de 2,914,000 kubanska skolelever som är inskrivna för höstterminen representerar mer än 400.000 den högre utbildningen, fördelade över 50 universitet med 938 institutioner som finns i alla Kubas kommuner.

Dick Emanuelsson

Källa: Journalisten Angel Rodriguez Alvarez från nyhetsbyrån AIN i ”Educación sin exclusiones”.

Chavez och Castros sociala revolution exporteras till Latinamerika

GIGANTISKT KUBANSKT-VENEZUELANSKT HÄLSO- OCH UTBILDNINGSPROGRAM FÖR LATINAMERIKAS FATTIGA DRAS NU IGÅNG.

AV DICK EMANUELSSON

Den Bolivarianska revolutionen i Latinamerika fylls sakta men säkert på med ett materiellt innehåll. Först kom utbildningsprogrammen ”Yo sí puedo” (Visst kan jag), därefter ett jättelikt kubanskt hälsovårdsprogram i Venezuela som i praktiken tog över hela den venezuelanska allmänna sjukvården.

Nu kommer det kontinentala oljebolaget Petroamerika (och de regionala Petrocaribe och Petrosur). CNN:s och Fox’ nya konkurrent, Tele-Sur har startats i dagarna. En bank, Banco-Sur, är på väg att finslipas i sina konturer samtidigt som nya alfabetiseringskampanjer nu planeras i flera latinamerikanska länder.

Och nu ska Venezuela och Kuba utbilda 105.000 unga fattiga latinamerikaner till läkare under den kommande tioårsperioden. Sex miljoner från samma kontinent ska få sina ögon opererade under samma tioårsperiod. Oljebolag, multinationella medie- och utbildningsfabrikanter, transnationella sjukvårdsproducenter och det spekulativa internationella finanskapitalet biter på naglarna av nervositet inför den accelererande latinamerikanska integrationen som kan kunna rycka undan en marknad för dessa profitjägare med drygt en halv miljard människor i potten.

* * *

TEGUCIGALPA / 050902 / -- Detta är en atombomb, men den är för livet!

Så sa Venezuelas president Hugo Chavez när han tillsammans med den kubanske statschefen Fidel Castro deltog i ceremonin när den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare nyutexaminerades på Latinamerikanska Läkarhögskolan (Escuela Latinoamericana de Medicina, ELAM) i Havanna.

Under besöket på Kuba offentliggjorde de bägge statsledarna att en ny läkarhögskola ska byggas i Venezuela och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare. Under samma tid ska sex miljoner latinamerikaner med prekära inkomster opereras mot gråstarr för att återvinna sin syn i den nya sociala reformen som Chavez döpte till ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel.

För att kunna fullborda detta mirakel har Chavez redan kontrakterat ett flygplan som ska flyga Latinamerika runt och plocka upp patienter som sedan flygs till Havanna eller Caracas för att bli opererade. I Vita huset är det dödstyst och geniknölarna knådas förmodligen för fullt hur man ska bemöta denna nya sociala och politiska offensiv där den latinamerikanska integrationen, ALBA, (det Bolivarianska Alternativet för Amerika), ska bemötas. Hittills har bara de gamla raspiga skivorna om att ”Chavez destabiliserar regionen” hörts.

Massmediaprovokation

Det var när de Iberoamerikanska statscheferna samlades till ordinarie toppmöte i Havanna i november 1999 som Kuba förklarade att de samma dag skulle inviga en läkarhögskola som skulle utbilda unga fattiga latinamerikaner till läkare. Dessa toppmöten brukar vara ”mycket snack men inga konkreta reformer eller insatser för det fattiga Latinamerika”. Kuba var praktiskt taget ensam på detta möte men månaden efter skulle den kanske viktigaste allierade för Kuba efter Sovjetunionens kollaps dyka upp mycket lämpligt, Venezuelas nye president Hugo Chavez Frias.

Jag deltog i den Latinamerikanska Journalistfederationens kongress som hade inletts tre dagar innan i Havanna och bevakade därefter toppmötet. Det var intressant att se hur verklighet och händelser manipulerades och förvanskades av de stora mediemogulerna. Ty medan Kuba gav ett exempel på internationell solidaritet och ett initiativ för en latinamerikansk integration, ägnade sig CNN och västliga mediers utsända reportrar till att bevaka ett oppositionsmöte där de utländska reportrarna var fler än de ”oppositionella”, flera av dessa var hårt kriminellt belastade visade det sig senare.

Reportrarna hade flera månader tidigare fått ”kallelse till en pressbevakning” som utgjorde ett provokativt möte mot toppmötet som USA med alla medel hade försökt att avstyra men inte lyckats. Ett stort antal gymnasieelever i området för provokationen som de tiotal oppositionella försökte få med sig, vände sig i själva verket emot dem och inledde en högljudd men fredlig motdemonstration. Studenterna vände sig också till de utländska reportrarna och gav en helt annan bild av Kuba än den gängse som kablas ut av de internationella nyhetsbyråerna. Detta hade inte de utländska reportrarna väntat sig och än mindre rapporterade de om den. I stället beskrevs de indignerade studenternas motprotest som ”ett verk av den castristiska horden”.

Men den Läkarhögskolan invigdes och i dag står det klart, att det var inga demagogiska svulstiga ord som den kubanska regeringen fällde när skolan invigdes för sju år sedan. Eller för att använda Fidels ord när han tillsammans med Hugo Chavez talade till de 1610 nyutexaminerade läkarna:

– Denna utexaminering var en dröm för nästan sju år sedan. I dag är den ett bevis på människans kapacitet att nå det högsta av alla mål och en utmärkelse åt alla dem som tror att en bättre värld är möjlig att nå.

Idén att skapa en läkarhögskola dök upp efter orkanen Mitchs framfart över Centralamerika, främst Honduras, Guatemala och Nicaragua som släckte 40.000 människors liv och medförde en materiell och ekonomisk förstörelse av oändliga mått hos Latinamerikas fattigaste länder. ”Målsättningen var att skicka en hälsovårdsbrigad som för varje år skulle rädda lika många liv som Mitch hade tagit. Vi tvekade inte att göra det trots att vi befann oss mitt i den svåraste ekonomiska kris”, sa Fidel i sitt tal till läkarstudenterna.

Och det är inga överdrivna ord. Kuba som hade förlorat 85 procent av sin utrikeshandel när Sovjetunionen kollapsade åtta år tidigare befann sig i mitt i ”Specialperioden”, den mest kritiska period under den kubanska revolutionens tid och då världen trodde att även Kuba skulle falla ihop. ”Men Revolutionen vilade inte ett ögonblick när det gällde att skapa mänskligt kapital”, underströk Fidel.

Läkarna flyr Revolutionen efter 1959

I Latinamerika utgör de så kallade läkarsällskapen nästan undantagslöst de mest reaktionära sammanslutningarna i samhället. I Venezuela skrek de som stuckna grisar när den första gruppen kubanska läkare anlände på prov 2002. Venezuelas Läkarsällskap försökte med alla medel att stoppa experimentet och gick till och med till Högsta domstolen som kontrollerades av oppositionen, men förgäves. Det folkliga stödet för de kubanska läkarna var för stort. När statskuppen och lockouten genomfördes i april 2002 respektive december 2002 tillhörde detta läkarsällskap den främsta anhängaren av att krossa demokratin.

Sak samma på Kuba när revolutionen segrade 1959. På Kuba fanns en (1) enda medicinsk högskola och av de cirka 6.000 läkarna flyttade 3.000 till USA. Ett litet antal lärare på den medicinska högskolan stannade kvar. Läkarna tillhörde den ekonomiskt privilegierade klassen som i övriga Latinamerika. ”Det var med dessa få lärare som vi startade”, berättade Fidel.

Men Kuba stod trots allt inte helt ensamt 1959 och åren därefter fram till 1999 vad det gäller stater i världen som ville ställa upp. Sovjetunionen erbjöd revolutionen vad Kuba i dag erbjuder Venezuela och övriga Latinamerika; utbildning av (borttaget läkare) tekniker och vetenskapsmän, ett viktigt mänskligt kapital.

Men Kuba satsade också på sina egna resurser och den 14 november 1965 kunde den första gruppen kubanska läkare utexamineras i en ceremoni som genomfördes i Sierra Maestra, den bergskedja i sydöstra Kuba där ”Los Barbudos”, de skäggiga gerillasoldaterna, hade startat den väpnade kampen mot den USA-stödda Batistadiktaturen.

Samma dag som de unga kubanska studenterna fick sin läkarlicens, besköts presidentpalatset och Nationalakvariet i Havanna av maskingevärseld från två yachter.

Men det var för sent. Revolutionens var för starkt förankrad bland Kubas befolkning och de första 400 unga kubanska läkarna skulle bli den trampolin som skulle bli ett föregångsexempel för ett land i tredje världen där det bevisades att det är möjligt att ta sig ur underutveckling och fattigdom.

Utbildning för livet

För den sammanfattning som Fidel Castro gjorde inför de 1610 nya läkarna är imponerande, de erkänner den mest inbitne fienden till revolutionen på Kuba.

Så här ser antalet utexaminerade läkare ut efter revolutionens seger 1959:

· 1960-1969: 4.907

· 1970-1979: 9.410

· 1980-1989: 22.490

· 1990-1999: 37.841

· 2000-2004: 9.334

Totalt blir det 85.887, som inkluderar de 1905 kubanska läkare som utexamineras senare i år. Av dessa är 3.612 från andra länder.

Den kubanska utbildningen skiljer sig också mycket från den tid då en rik son kunde bli läkare utan att ens ha undersökt en patient eller utfört en förlossning, sa Fidel. Sjukvården var kurativt inriktat och ”ordet preventiv nämndes knappt”.

Innan revolutionen utexaminerades knappt 300 läkare per år och 30 tandläkare. Mellan 2000-2004 har antalet studenter utbildats på följande områden:

Läkare: 28.071, tandläkare: 2.758, sjuksköterskor: 19.530 och hälsovårdstekniker: 28.400.

Totalt 78.759.

Innan 1959 fanns det bara ett sjukhus på Kuba som kunde bedriva en docentledd läkarutbildning. I dag har alla sjukhus på ön en sådan möjlighet. Dessutom kan var och en av de 444 vårdcentralerna som finns på Kuba och som har primärvård, erbjuda en praktikplats och fortbildning av läkare. Det sker med hjälp av audiovisuella hjälpmedel och interaktiva dataprogram. Men det finns också direkt hjälp av dussintals specialister och till och med professorer.

Utländska läkarkandidater på Kuba

På Kuba studerar det för närvarande över 12.000 utländska läkarkandidater från 83 länder: 5.500 från Sydamerika (Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay, Bolivia), 3.244 från Centralamerika, 489 från Mexiko och Nordamerika varav 65 ungdomar från USA och två från Puerto Rico. 1.039 är från Karibien, 777 från Afrika söder om Sahara, 42 från Nordafrika och mellanöstern, 61 från Asien och två från Europa.

De latinamerikanska länder som har läkarstuderande på Kuba är: Venezuela 889, Honduras 711, Guatemala 701, Paraguay 641, Brasilien 629, Bolivia 567, Nicaragua 560, Ecuador 551, Colombia 545 och Peru 532.

I Karibien är det: Haiti 676, Dominikanska republiken 403, Jamaica 134, Guyana 117, Belize 79 och Santa Lucia 69.

Av de 1610 latinamerikaner som utexaminerades kom 495 från Sydamerika, 771 från Centralamerika, 343 från Karibien och en (1) från USA.

Det som imponerar är att de länder som har de flesta antalet studenter är också de som har de mest antikubanska regeringarna (med Venezuela som undantag så klart), till exempel Honduras, Haiti, Guatemala, Nicaragua eller Santa Lucia. Men befolkningen och studenterna i dessa länder hyser en djup solidaritet och tacksamhet mot Kuba, vilket kunde noteras i Honduras där till och med högertidningar och TV-kanaler talade med stor vördnad och beundran över de kubanska hälsovårds- och utbildningsprogrammen.

För ungdomar från enkla förhållanden

I sitt tal fastslog den kubanske presidenten den speciella roll som Venezuela i dag spelar i Latinamerika som bara hade kunnat genomföras med den gigantiska utveckling som Kuba har haft inom hälsovårdens område. I dag ansvarar de närmare 15.000 kubanska läkarna för över 70 procent av det venezuelanska sjukvårdsbehovet. Men detta beroende ska successivt förändras när Venezuela kan stå på egna ben.

– Dessa siffror som jag har nämnt förbleknar vid sidan av den kolossala rörelse av utbildning av den förtrupp av läkare som genomförs av Venezuela och Kuba. Via hälsovårdsprogrammet ”Barrio Adentro” studerar i dag 22.043 venezuelanska gymnasieelever till underläkare på 7.898 läkarmottagningar. Den 3 oktober (2005) inleds de första medicinkurserna och på bara tio år ska 40.000 läkare ha utexaminerats.

Under samma tid kommer Kuba erbjuda Venezuela plats för att utbilda 20.000 personer och 30.000 från de latinamerikanska- och karibiska nationerna till läkare.

– De som ska fylla dessa platser är ungdomar som kommer från enkla förhållanden och som inte kunnat fullfölja sina studier på de bästa gymnasierna, lovade Castro och fick starka applåder.

Utbildningskostnader

I de kapitalistiska staterna kostar det med få undantag stora summor att utbilda sig till läkare. Mycket sällan är det barn från arbetarklassen som går den långa och ekonomiskt dyrbara vägen till läkaryrket. Den kubanske ledaren nämnde USA som exempel där priset på en nyexaminerad läkare uppgår till 300.000 dollar, cirka 2,4 miljoner svenska kronor.

De 12.000 utländska studenter som för närvarande utbildas på Kuba för sina hemländer är ett stort bidrag för dessa. Totalt utgör de en utbildningskostnad för Kuba på tre miljarder dollar. Att utbilda 100.000 läkare under en tioårsperiod innebär alltså en kostnad på 30 miljarder dollar som för ett fattigt land i tredje världen som blockerats under 45 år innebär enorma uppoffringar.

– Vari ligger hemligheten? I det att det mänskliga kapitalet kan så mycket mer än det finansiella kapitalet. Mänskligt kapital betyder inte bara kunskap utan också, vilket när grundläggande, medvetenhet, etik, solidaritet, verkliga humana känslor, uppoffringar, hjältemod och förmågan att kunna göra mycket av mycket lite.

Rika länder stjäl de fattigas läkare

– De rika länderna gör exakt som Kuba men tvärtom. De utbildar inte läkare för tredje världen. I stället rycker de ifrån dessa länder sina läkare, anklagade den gamle revolutionsledaren och gav flera exempel från en rapport från Harvarduniversitetet och WHO (Världshälsoorganisationen).

I denna anklagas de rika länderna för att plundra de fattiga på sina läkare. I den lista som rapporten publicerar framstår följande makabra situation där antalet utländska läkare från tredje världen återges i procent: Österrike 5 (%), Frankrike 6, Tyskland 7, Danmark 7, Norge 15, Australien 22, USA 24, Canada 26 %, Storbritannien 32 och Nya Zeeland 35.

– Den mänskliga kapitalflykt som rapporten visar att de fattiga länderna subventionerar de rika länderna mer än 500 miljoner dollar (i form av färdigutbildade läkare).

Sa Fidel och presenterade i sina slutord de närmaste planerna som den karibiska nationen planerar med sin strategiskt allierade, Venezuela.

· Varje år kommer Kuba och Venezuela att undersöka och operera 25.000 invånare i Karibien, 100.000 kubaner, 100.000 venezuelaner och 120.000 central- och sydamerikaner. Kuba kan redan i dag operera 1.400 personer per dag.

· Varje år behöver 4,5 miljoner latinamerikaner ögonopereras för gråstarr men kan det inte på grund av sin prekära ekonomiska situation. Därför förlorar 500.000 latinamerikaner synen varje år.

· Sex miljoner latinamerikaner kommer nu att få denna tjänst under en tioårsperiod i det strategiska samarbete som för varje dag accelererar mellan Kuba och Venezuela och resten av Latinamerika. Chavez har redan chartrat ett flygplan som ska flyga Latinamerika runt och plocka upp de behövande.

Så integreras Latinamerika sakta men säkert och på kontinenten kippar man efter andan och drömmer om en ”egen Chavez”. Frågan är dock hur länge Bush&Runsfield och Rice tillåter denna utveckling.

BAKGRUND: LÄKARHÖGSKOLAN I HAVANNA

<2334>

Den kubanska metoden redovisar ”lysande erfarenheter och resultat”

De 27 februari, 1999 anlände de första utländska studenterna för att inleda sina läkarstudier på det som den 15 november samma år invigdes som la Escuela Latinoamericana de Medicina, ELAM, Havannas Latinamerikanska läkarhögskola.

― ELAM är ett blygsamt bidrag från Kuba till integrationen, sa Juan Carrizo Estévez, rektor på skolan när han talade till den första gruppen på 1610 läkare som utexaminerades på skolan den 20 augusti i år.

En stolt rektor för ELAM har blivit världsnyhet, ett vackert bevis på hur solidariteten och djupa mänskliga relationer kan gå över nations- och rasgränser. Ty de 1610 unga läkarna som utbildats på ELAM representerar framför allt de mest enkla, fattiga och olika etniska grupper i världen.

• Genomsnittsåldern på de 1610 är 26 år.

• Kvinnorna utgör 45,9 %.

• 33 olika etniska grupper finns bland studenterna, av dessa många maya eller miskitoindianer.

• 71,9 % av de utexaminerade kommer från arbetar- eller bondefamiljer och från avlägsna regioner (74,7 %)

• 1 143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter (12 %) mottog ”Guldorden”

Carrizo underströk att förberedelsekursen Pre-Médico har varit central och effektiv ”eftersom den bidrar till att studenterna tar till sig och gör sig bekant med det karaktäristiska för det kubanska hälsovårdssystemet”. Han poängterade även att programmet är riktat i första hand till ungdomar från enkla och fattiga förhållanden som representerar olika avlägsna regioner och olika etniska grupper, ungdomar som nästan aldrig skulle ha fått en liknande chans i livet.

― Bidra med den största möjliga insats så att dessa ungdomar kan spela en synnerligen viktig uppgift föra sina folk i framtiden, sa Fidel Castro i sitt tal till de 1610 unga läkarna.

Även om utbildningsprogrammet baseras på de kubanska erfarenheterna, fast med en dynamisk och flexibel vision, underströk Carrizo att utbytet av erfarenheter med olika länder är viktig. En av dessa är att studenten under sin semester använder en del av denna tid för att arbeta i sitt eget lands hälsovårdssystem för att på så sätt vinna nya erfarenheter.

För närvarande studerar 10.500 elever från 28 länder på Havannas medicinska högskola. Men eleverna reser ofta till de andra provinserna på Kuba där de förlägger sina studier i några av de 21 olika medicinska fakulteterna som är verksamma på Kuba.

Dick Emanuelsson

Efter starka folkliga protester blir 300 kubanska läkare kvar i Honduras

<4694>

I Honduras dör 15 barn varje dag, enligt FAO. Nu sätts 216 unga honduraner som utbildats till läkare i Havanna in i sitt land.

* * *

TEGUCIGALPA / 050902 / Den 20 augusti mottog 216 unga honduraner med små ekonomiska resurser sin läkartitel. Ceremonin ägde rum på Havannas Latinamerikanska läkarhögskola (ELAM) och utgjorde den första kontingenten av läkare sedan skolan startade 1999. Sammanlagt studerar 700 honduraner på ELAM.

”Välkommen till möte med Tegucigalpas borgmästare! Ta chansen att bli läkarundersökt av vår Medicinska Brigad”!, stod det affischen i bostadsområdet ”Altos de Santa Rosa”, ett fattigt område i Tegucigalpas utkanter, när regerings- och högerpartiet Partido Nacional kallade till valmöte. Här finns varken telefon eller ett avloppssystem vilket gör att barnen ofta blir sjuka. Någon vårdcentral för första hjälpen eller dylik lyser också med sin frånvaro. Här lever många som förlorade sina hem när orkanen Mitch drog fram 1998 men som fått hjälp via Internationella röda korsets hjälp att bygga nya men mycket enkla hus högt över den honduranska huvudstaden.

Mötet som utgjorde inledningen på valkampanjen i Honduras, hölls samma dag som 216 unga honduraner utexaminerades från Havannas Latinamerikanska läkarhögskola. En fantastisk tilldragelse med tanke på att läkaryrket i Honduras, i likhet med övriga Latinamerika, är ett yrke för den ekonomiska elitens barn. Men här är det främst honduraner med små ekonomiska resurser som nu återvänder till det tredje fattigaste landet i Latinamerika som också har bland det högsta antalet hivsmittade på kontinenten. Hälsovårdsbehovet är enormt i det land som USA under hela sin existens har betraktat som en ”bananrepublik” och som sin egen ”bakgård” där ingen annan än de ska styra.

Kubanska läkare i Honduras

rots det arbetar det i Honduras över 300 kubanska läkare, sjukvårdsarbetare som finns bland de fattigaste i städerna och de avlägsna byarna på landsbygden. De anlände när orkanen Mitch drog fram 1998 och har blivit kvar sedan dess och är oerhört uppskattade av honduranerna.

Men för Vita huset är dessa läkare, Castro och Chavez ”en destabiliserande faktor för regionen”. Men inte ens i de proamerikanska medierna i Centralamerika repeterar man nu denna kallakrigetmelodi.

I stället efterlyser man samma reformer från USA:s sida i stället för de traditionella invasionerna, som El Heraldo, Honduras största dagstidning, skrev i en ledare den 23 augusti:

”Vi hoppas att USA-regeringen slår tillbaka denna offensiv från Castro och Chavez men i stället för de traditionella militära invasionerna svarar med samma metoder: erbjuder latinamerikanerna hjälp för att förbättra sina livsvillkor. Denna konfrontation mellan Bush och duon Chavez-Castro, om den bibehölls med fredliga medel, kan medföra stora förtjänster för regionen, som till exempel de 216 honduranska läkare (nyexaminerade från Havanas medicinska högskola den 22 augusti) som vi honduraner nu kan räkna med”.

Men för Honduras Bushvänliga regering är de över 300 kubanska läkarna en delikat fråga. Att det knappast finns en tacksamhet mot dessa oegennyttiga humana hälsovårdsarbetare bekräftades 2004 då regeringen Ricardo Maduro beordrades av USA:s Colin Powell att agera. I FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna anklagades den kubanska regeringen för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, av Ricardo Maduros utrikesminister.

”Honduras’ behov har förändrats”

I Honduras tog man sig för pannan och många menade att det i stället borde vara den honduranska regimen som borde ställas inför rätta, anklagad för massmord på sina egna ungdomar. Över 2500 av dessa har mördats de senaste fem åren och minst 500 beräknas ha mördats av parapolisiära grupper. Regeringen anklagas för att ha utfört flera massakrer på fängslade så kallade ”Maras”, kriminella ungdomsgäng. De 700 honduranska ungdomarna på Kuba uttalade sig också synnerligen knivskarpt mot sin presidents agerande i Genevè.

När hela det honduranska samhället stod med öppen mun av beundran inför det faktum att Kuba gratis hade utbildat 216 honduranska ungdomar till läkare, uppgav landets utrikesminister Mario Fortín samma dag som El Heraldos ledare, att regeringen inte är intresserad av att de kubanska läkarna i Honduras ska vara kvar.

– Vi har gjort en framställan till den kubanska regeringen om att revidera riktlinjerna i avtalet för Honduras’ behov har förändrats, sa Fortin som inte, till skillnad mot de flesta andra latinamerikanska regeringarna, deltog i ceremonin med de 1600 nyexaminerade läkarna i Havanna.

I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig.

Det dröjde en vecka innan president Maduro föll till föga.

― Kubanerna ska stanna ett år till, detta motsvarar den allmänna uppfattningen hos det honduranska folket och som jag delar personligen. Jag känner at kubanerna gör ett gott jobb, uppgav Maduro den 30 augusti på en presskonferens.

Vems ”behov” var det utrikesministern menade?

Dick Emanuelsson