Obama ser spänd ut när han som den 11:e USA-presidenten tvingas bita i det sura äpplet och konstatera att USA:s
aggressioner mot en ö i Karibien inte har lyckats att knäcka motståndsviljan och rätten att bygga sin egen framtid
utan att den mäktige grannen i norr lägger sig i.

Latinamerikas örfil till Obama: “Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende”

 

TEGUCIGALPA / 2015-04-12 / Det 7:e Amerikamötet i Panama skrev historia. För första gången sedan revolutionens seger på Kuba 1959, träffades presidenterna för Kuba och USA och skakade hand. Bilden på Raul Castro och Barack Obama är historia.

Bara några månader efter revolutionens seger den 1 januari 1959, flög Fidel Castro till Washington där han lade blommor på graven för Abraham Lincoln och Thomas Jefferson. Den kubanske revolutionsledaren sammanträffade även med dåvarande vicepresidenten Richard Nixon.

Nio månader senare gav dåvarande president Dwight Eisenhower CIA order om att inleda den militära träningen av landsflyktiga kubanska militärer från den USA-stödda Batistadiktaturens armé. Samtidigt förbjöd Vita Huset all export och import till och från Kuba. I januari 1961 bröt USA de diplomatiska förbindelserna medan revolutionsregeringen nationaliserade USA-egendomar på ön och genomförde en genomgripande jordreform. USA kulminerade sina fientligheter via invasionen i Grisbukten den 16 april.

Piloter, både kubaner som USA-piloter som sköts ned och avled vid Grisbuktsinvasionen i april 1961.

OAS:s roll i CIA:s Grisbuktsinvasion

 

Femtonhundra militärt tränade och utrustade kubaner lämnade Centralamerika i en expedition som hade finansierats och utrustas av USA. Dessa trupper anlände till Kuba den 16 april. Amerikanska B29:or hade dagen innan bombat flygplatser och strategiska platser på Kuba. Målet var att upprätta ett militärt brohuvud i Grisbukten på Kuba och hålla detta under minst 72 timmar. Planen gick ut på att där utropa en ny kubansk regering som via USA:s kontroll av de Amerikanska Staternas Organisation, OAS, skulle få stöd som den legitima regeringen. Därför sa Fidel att “invasionen måste krossas inom 72 timmar”.

Den 19 april 1961 var invasionens nederlag ett faktum och en ny politik av fientligheter i andra former av Kuba skulle inledas via blockaden. Men den 17 december 2014 förklarade en allvarlig Obama att denna politik under 54 år hade misslyckats. Och i Panama var Kuba var tillbaka i den organisation som den hade uteslutits ifrån den 31 januari 1962.

“Ge upp eller slåss”

 

Det var en något slokörad Obama som talade i Panama. Efter sitt tal framträdde han och Kubas Raul Castro på en presskonferens som avslutades med att de bägge skakade hand. Därefter flög Obama tillbaka till Washington medan Raul Castro deltog i “Folkens Möte” i Panama City.

– Vi har uttryckt vår vilja till en respektfull dialog av en civiliserad samexistens mellan bägge stater trots våra djupa skillnader, sa Raul Castro i sitt tal inför de 34 andra statschefer.

Den kubanska statschefen underströk Obamas beslut om att stryka Kuba från listan som finansierar och stöder terrorismen, “en lista som upprättades av president Ronald Reagan” 1982.

– Skulle vi vara ett terroristland? Om vi genomförde några aktioner i solidaritet med andra folk (Angola 1976) som kan uppfattas som terrorister, samtidigt som vi var omringade och angripna i all oändlighet, återstod bara ett alternativ; ge upp eller slåss. Ni vet vad vi, med stöd av vårt folk, valde.

Blockaden kvar

 

Obama har inget ansvar för den utrikespolitik som tio tidigare USA-presidenter har fört mot Kuba, underströk Raul Castro. Samtidigt vädjade han till mötet i Panama att ge Obama allt stöd för att häva blockadlagarna mot Kuba som bara den USA-kongressen kan göra.

USA och Kuba kommer nu att återupprätta de diplomatiska förbindelserna mellan de bägge staterna vilket ses som en stor seger i Havanna.

Massiv kritik mot USA

 

Obama hade ingen lätt uppgift i Panama. Hans dekret som förklarar Venezuela som ett hot mot USA:s säkerhets- och utrikespolitik, har utöst en massiv kritik och fördömande från i stort sett hela Latinamerika och Karibien. På Panama-mötet gick en efter en av statscheferna upp och i varierande grad fördömde USA:s beslut. Ingen uttalade sitt stöd för dekretet, medvetna om den meritförteckning av invasioner och stöd till statskupper som USA representerar i det som i USA föraktfullt kallas för “Bakgård”. Venezuelas president Nicolas Maduro förklarade att hittills har elva miljoner vuxna venezuelaner skrivit under kravet på att Obama måste häva dekretet.

– USA:s tillämpning av de mänskliga rättigheterna har inte alltid varit konsekvent. Jag är mycket medveten om att det finns mörka kapitel i vår historia där vi inte har träffat de principer och ideal genom vilka vårt land grundades, sa Obama ursäktande.

Människorättsdomare?

 

Det var ett svar på den ecuadorianska presidenten Rafael Correa som i sitt tal anklagade USA för att peka ut och straffa andra länder för påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter medan USA öppet kränker den Interamerikanska Domstolens principer.

– Våra folk kommer aldrig mer acceptera varken förmyndarskap, inblandningar eller interventioner, sade den ecuadorianska presidenten och summerade:

– Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende.

“Folkens Möte”

 

Samtidigt med det officiella toppmötet för statscheferna, pågick det parallella “Folkens Möte” med deltagande av de sociala, folkliga och fackliga rörelserna. Det uttalade ett enhälligt stöd till stöd för Kuba och Venezuela rätt till självständighet och oberoende och fördömde USA:s agerande mot Venezuela.

Däremot var stämningen låg i Miami där representanter för både venezuelanska som kubanska exilgrupper fördömde “Obamas förräderi”, som dagstidningen El Nuevo Herald rapporterade.

Dick Emanuelsson

Bush drar åt snaran om Kuba

<10763>

Irak i dag, Kuba i morgon

Intervju med Eva Björklund

Av Dick Emanuelsson

• USA-kubaner protesterar i Miami mot nya blockadbeslut medan Bush presenterar plan för militärt och politiskt maktövertagande i Havanna. Kubanerna svarar med att förbereda sig för fortsatt kamp via gerillakrigföring.
• USA-administrationen skärper nu blockaden och åtgärderna mot och har färdiga planer på ett maktövertagande av Kuba. Efter detta ska det mesta på Kuba privatiseras. Besluten orsakar starkt splittring bland USA-kubanerna samtidigt som EU och Sverige tiger inför supermaktens åtgärder.
• På Kuba vidtar myndigheterna ekonomiska och militära åtgärder för att stoppa en upptrappning av USA:s krigföring som kan kulminera i en militär invasion innan presidentvalet i november i USA.

* * *

TEGUCIGALPA / 060726 / Eva Björklund, ledande gestalt inom svensk-kubanska föreningen sedan snart 40 år återkom för tio dagar sedan från ett besök på Kuba. Det var samma vecka som Bush drog åt snaran ytterligare mot ön med nya aggressiva åtgärder.

– USA mångdubblar och satsar 59 miljoner dollar för att bygga upp en femtekolonn på Kuba. De har pumpat in miljoner dollar årligen men har misslyckats med att skapa en så kallad opposition som är och förblir små isolerade grupper som finansieras av USA.

Men det handlar inte bara om att finansiera personer och organisationer på Kuba. Bush anslår miljontals dollar till att förstärka den antikubanska propagandan i Europa.

– De vill få fler än Silc (de svenska liberalernas ”nyhetsbyrå”) och kd att arbeta tillsammans med USA för att stärka denna femtekolonn.

Protester i ”Lilla Havanna”

USA-kubanernas möjligheter att resa hem till Kuba har också inskränkts med de nya besluten i Washington. Björklund tror att Bush nog har bitit sig själv i svansen eftersom de flesta USA-kubaner inte är exilkubaner utan är ekonomiska flyktingar som reser hem till Kuba regelbundet. Nu får de bara resa till Kuba vart tredje år, en resa som dessutom ska godkännas individuellt av USA-myndigheterna med hänvisning till ”Lagen om handel med fienden”.

– De får bara skicka hem hundra dollar i månaden som inskränks till den egna kärnfamiljen. USA-kubanerna får heller inte skicka till den egna familjen om dessa är medlemmar i parti och ungdomsförbund eller om de är statsanställda och det utesluter ju 75 procent av Kubas befolkning. Denna summa måste skickas via kontrollerade vägar som är krångliga. På returresan till USA får de inte ens ta med sig en Havannacigarr (!).

Det är den lilla men stenrika maffiagruppen med stort politiskt inflytande i Miami som försvårar livet för de 800.000 USA-kubanerna, anser Björklund.

– Bush har med dessa åtgärder retat upp USA-kubanerna. För första gången i världshistorien har de vågat sig ut på gatorna i Miami. Bilkaravaner har kört genom Miamis ”Lilla Havanna” med plakat mot åtgärderna. För en vecka sedan var det kaos och stora demonstrationer på flygplatsen i Miami där folk som hade köpt biljetter innan åtgärderna skulle träda i kraft inte kom med flyget vilket orsakade kalabalik. Hundratals människor stod där och skanderade ”Vi vill resa till Kuba”! Eller ”Kuba, Kuba, Kuba-Fidel”!.

Men Eva Björklund menar att man inte ska slå alltför stora växlar på denna sensationella händelse för den kubanska Miamimaffian har stora resurser att tillgå, ”samt Lars Palmgren”, tillägger hon och skrattar med tanke på radions latinamerikareporters tendensiösa rapporter på temat Kuba.

– Till och med Alberto Montaner, mentorn till Silcliberalernas Kuba-projekt, CIA-agent i Spanien och grundaren av kubanska liberala partiet i Spanien, en viktig ledare för hela den här aggressiva kontrarevolutionen, har skrivit att Bush har dåliga rådgivare. Det är väl första gången som han säger samma sak som Fidel Castro.

Stoppa europeisk turism till Kuba!

Vilka ekonomiska och sociala konsekvenser kan detta få på Kuba? är det många som frågar sig. Förra året reste 160.000 personer från USA till Kuba. Av dessa var 120.000 USA-kubaner. Hela turismen på Kuba utgörs av två miljoner personer så är det mindre än tio procent som faller bort om Bushs åtgärder skulle slå igenom fullt ut.

– De penningbelopp som skickas från USA till Kuba kanske kan uppmätas till ett tiotal miljoner dollar. Visst påverkar det ekonomin på Kuba men det är inget dråpslag. USA försöker stoppa annan turism, bland annat den viktiga europeiska genom att ge sig på turist- och reseföretag och deras filialer i USA eller Europa via trakasserier eller köpa upp dem.

­ USA försöker även pressa bankerna som arbetar med Kuba vilka de anklagar för att ägna sig åt ”penningtvätt”. Lyckas USA stoppa denna verksamhet kan Kuba hamna i en besvärlig ekonomisk situation, understryker Björklund. Om detta säger den svenska regeringen eller EU inte ett ord, trots att de utger sig för att komma från den så kallade civiliserade världen, säger Eva indignerat.

Militär invasion i USA-program

Ändå är det andra frågor som orsakat miljondemonstrationer på Kuba. USA:s program för övertagandet av Kuba var till en början hemligt men avslöjades nyligen.

Programmet säger att USA ska ingripa direkt när Fidel dör eller på annat sätt avlägsnas. USA vill inte under några förhållanden att det eventuella politiska vakum som påstås uppstå vid Fidels bortgång ska fyllas av en ersättare, i detta fall vicepresidenten som är Raul Castro.

– Det kan de bara göra militärt och därmed finns det en militär plan för att ta kontrollen över Kuba, menar Björklund.

Den politiska delen av denna plan handlar om att upplösa alla jordbrukskooperativ, överlämna jordar och mark till sin forna ägare eller andra i tjänst hos ockupationsmakten. Folk kommer att vräkas från sina bostäder eftersom de äger dessa, pensionssystemet och socialförsäkringarna kommer att privatiseras eller stoppas. Kuba ska privatiseras på punkt efter punkt.

– Det är mot detta som kubanerna protesterar. Men det är förfärligt att USA kan lansera dessa planer helt öppet utan att det sägs eller skrivs ett ord.

Mot detta politiska och militära scenario förbereder sig kubanerna på alla sätt. Miljoner kubaner ingår i hemvärnet, Kuba har en stor värnpliktsarmé samtidigt som den politiska fostran är en viktig del i försvaret av fosterlandet.

Irak i dag, Kuba i morgon – gerillakampen förbereds

– Det finns omfattande planer på att omedelbart inleda en gerillakrigföring i händelse av en ockupation. Kubanerna kan inte göra något mot massiva bombningar eller ”kirurgiska ingrepp” av kryssningsrobotar. Men sedan kommer de att göra livet surt för USA. Det är svårt att tro att USA kommer att våga sig på ett militärt äventyr men den här Bushregimen är ju värre än någon tidigare eftersom den verkar ha en helt annan logik än folk i allmänhet. Skulle Bush ersättas av demokraten John Kerry skulle Bush’ senaste åtgärder dras tillbaka, om man får gå efter Kerrys egna uttalanden.

– Han har även uttalat sig för handel med läkemedel med Kuba i vilket det finns stora ekonomiska intressen i USA som trycker på för. Både senaten och representanthuset har röstat för denna handel. Även om det långsiktiga målet är detsamma, det vill säga ta över Kuba, så tror den härskande klassen i USA mer på ”McDonalds” än på blockaden. Då ställs kubanerna inför en mer ideologisk kamp som de redan bedriver. Det är ändå viktigt att Bush försvinner för det innebär ett andrum för Latinamerika och Kuba.

Vänsterpartiets fördömande uttalande

Vänsterpartiet antog inför 1 maj ett uttalande där det fördömde Kuba för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det var oenigt beslut i vänsterpartiets styrelse som orsakade bittra reaktioner från stora delar av partimedlemmarna och de latinamerikanska vänsterpartierna i Sverige. Eva Björklund som är suppleant i v menar att det var ett felaktigt beslut men som ändå kan få positiva följdverkningar.

– Det var en nyhet för många partimedlemmar att delar av partistyrelsen har den uppfattningen. Men det var bra att den kom fram för därefter har det uppstått en omfattande debatt och protester. Jag kan inte riktigt förstå varför det var nödvändigt att göra ett uttalande när USA trappar upp aggressionerna mot Kuba. Man kan ha kritik mot systemet på Kuba men att göra ett uttalande som grundar sig på propagandalögner och inte ta det på allvar är besvärligt. Men jag tror att vi kommer att rätta till det och få med partiet i solidaritet och stöd till Kuba som krävs.

Kuba växer och oroar USA

På Kuba har den ekonomiska tillväxten varit hög sedan landet kom ur den värsta krisen i mitten av 1990-talet. Det är en av orsakerna till att USA skärper sanktionerna. Om det eller de sociala framgångarna talas och skrivs väldigt lite i västerländsk press. I Venezuela uppgav president Hugo Chavez i början av juli att de 13.000 kubanska läkarna i landet under de senaste sex månader har gjort över 45 miljoner läkarkonsulationer på de fattigaste venezuelanerna. Eva Björklund understryker Kubas outtömliga solidaritet med fattiga länder

– 20.000 kubanska läkare men även lärare, socialarbetare, sockertekniker, idrottstränare arbetar ute i världen. Kort sagt är det en enorm insats som de gör och som står i kontrast till ”civilisationens” självutnämnda höjdare i Europa och USA.

– På Kuba har du också läkarhögskolan och nu även den nya socialarbetarskolan för människor från Latinamerika men även från USA. Det är den djupa medmänskligheten som präglar Kuba och som en del ”petimetrar” har väldigt svårt att se. Visst är Kuba fattigt och lever fattigt men i den här fattigdomen finns en värdighet och en nationell självkänsla som inte finns någon annanstans men som inte riktigt alla kan se.

På den Latinamerikanska läkarhögskolan i Havanna finns ett 80-tal elever från USA och de är hemskt oroliga för de riskerar 10 års fängelse när de återvänder till USA. Eva Björklund uppger att ett antal av dessa USA-medborgare kommer att avbryta sina studier på grund av hotet av tio års fängelse om de inte åker hem nu.

Hungerstrejk i Sverige

Två medlemmar från Svensk-kubanska föreningen genomför sedan den 4 juli en hungerstrejk som ska pågå fram till den 24 juli i Stockholm. Aktionen är en protest både mot USA:s allmänna aggressioner som fängslandet av de fem kubanerna som infiltrerade terroristorganisationer i Miami och på så sätt stoppade över 150 terroraktioner mot Kuba. Men aktionerna riktas också mot svenska massmedias munkavle över alla nyheter som handlar just om USA:s skärpta åtgärder mot Kuba.

Vi får se om det lyckas. När inte ens sensationen om att protesterande Miami-kubaner inte får resa till Kuba borde ha brutit genom mediablockaden, för det ÄR en stor nyhet, men inte ens det kommer fram. Det har heller inte publicerats något om USA:s planer på maktövertagandet. Jag är inte säker på att massmedia kommer att skriva något nu heller men det är ändå ett försök att öka informationen, konstaterar Eva Björklund.

FN:s kris fördjupas efter toppmöte

<6800>

TEGUCIGALPA / 061126 / FN:s generalförsamling samlades i slutet av förra veckan till sin 59:e session i New York. Uppgiften var att värdera arbetet med det så kallade Milleniumprogrammet mot fattigdom, sjukdomar och miljöförstörelse. De tre dagarna avslutades med en resolution som tonar ner målsättningarna i stället för att ta konkreta beslut.

Artiga men kyliga.

Så beskrev en diplomat de applåder som president Bush fick efter sitt tal på generalförsamlingens session. Men trots det var USA som bestämde dagordningen och den resolution som antogs av 189 medlemsstater. Bara Kuba och Venezuela uttalade sig öppet mot FN-resolutionen.

Men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds var nöjd med resultatet.

– Vi har bland annat lyckats enas om att etablera en fredsbyggande kommission som stärker FN:s förmåga att säkra fred och utveckling för konfliktdrabbade länder. Det är även mycket viktigt att begreppet ”Skyldighet att skydda” för första gången accepterats av medlemsstaterna. Detta stärker det internationella samfundets ansträngningar för att förhindra folkmord och kränkningar av mänskliga rättigheter.

– Vi har även kommit närmare målet att halvera fattigdom till 2015 genom beslutet att till nästa år integrera de så kallade millennieutvecklingsmålen i nationella fattigdomsstrategier. FN får samtidigt en stärkt roll i uppföljningsarbetet av målen.

Men trots den optimistiska tonen är kommentarerna syrliga för att inte säga förödande mot resultatet i New York. Kritikerna pekar mot John Bolton, USA:s nye FN-ambassadör som utsågs tidigare i år i en omtvistad utnämning av Bush som använde sig av en konstitutionell ”bakdörr” eftersom motståndet i den amerikanska kongressen var omfattande mot denne öppne FN-kritiker.

När Bolton installerades på posten deklarerade han utan att blinka att han skulle bli ”en advokat i FN för de värden och intressen som USA representerar”. Strax innan FN-mötet publicerade The Washington Post och The Independent delar av Boltons 750 förslag för att ”reformera” FN-organisationen till ett organ för de ”värden och intressen som USA representerar”.

De mest iögonfallande förslagen från Bolton blev följande:

• Upphävande av alla konkreta referenspunkter till “Milleniumprogrammet”.
• Stopp för målet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av sin BNP till biståndshjälp.
• Nej till alla konkreta överenskommelser för att minska den globala miljöförstörelsen.
• Ersättande av planerna på en kärnvapennedrustning till vaga rekommendationer som inte drabbar USA.
• Inga som helst referenser ska göras till den Internationella Domstolen, till vilken Bush vägrade att ansluta USA.
• En total omsvängning av den internationella handeln, där Bolton menar att kraven för de fattiga staterna att få inträde i WTO (Världshandelsorganisationen) ska skärpas i stället för att förenklas och underlättas.

På nästan alla punkter fick USA igenom sina förslag i den resolution som Generalförsamlingen antog eller så förvandlades beslut till rekommendationer.

Journalisterna David Brooks och Rosa Elvira Vargas på den ansedda mexikanska dagstidningen La Jornada är skoningslösa i sin kritik av den antagna resolutionen:

”Den nästan uppfyllda konsensusen kring resolutionen (som hade utarbetats av FN:s medlemsstater under det senaste året) som fastställde mål och konkreta mekanismer för att minska fattigdomen, öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar, gå vidare i nedrustningsfrågorna och stoppa spridningen av kärnvapen blev i sista stund föremål för USA:s sabotage. Resultatet är nu ett urvattnat dokument där de centrala frågorna förvandlades till abstrakta termer som ska lösas under en obestämd framtid, eller, så försvann de helt enkelt”.

Den hårt kritiserade FN:s generalsekreterare sa Kofi Annan andades också en viss pessimism:

– Oberoende av hur frustrerande saker och ting är, eller hur svårt det är att komma överens, kvarstår det faktum att vår tids utmaningar måste mötas med handling. Idag, mer än någonsin, måste denna handling vara kollektiv om den ska bli effektiv.

Milleniumprogrammet beslut om att halvera fattigdomen till 2015 är för de flesta utvecklingsländerna en nästan omöjlig uppgift. Flera länder har till och med gått tillbaka i fattigdomsbekämpningen och parallellt med denna har FN som organisation försvagats på alla nivåer.

”Det är precis vad regeringen Bush önskar och dessvärre är det vad man har lyckats med”, skriver La Jornadajournalisterna.

För USA-presidenten är receptet för världens fattiga ”frihet och säkerhet” och det ska vara FN-organisationens centrala uppgift, menade Vita Husets man i sitt tal.

– Vi ska kämpa för att de som lider av fattigdomen befrias från tyngden av denna och den säkraste vägen är via en större handel (…) och med denna utdelar vi ett slag mot terroristerna som livnär sig på vrede och bitterhet.

– Demokratiska nationer försvarar privategendomen, yttrandefriheten och religionsfriheten, tillade presidenten. Han underströk också att den Boltoninfluerade FN-resolutionen är nödvändig för att FN ska kunna vara en effektiv aktör och uppfylla sin målsättning.

Den uruguayske reportern Genaro Carotenuto på dagstidningen Brecha är om möjligt ännu mer kritisk mot FN-resolutionen än sina mexikanska kollegor.

”Det nya dokumentet, reducerat och tvättat från allt obekvämt för USA och för de andra medlemmarna med vetorätt, är en retorisk principdeklaration. Till och med det gamla beslutet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av BNP till bistånd, endast respekterat av skandinaverna, har förvandlats till den mest bekväma kategorin av ‘rekommendationer’. Så behöver de aldrig beskyllas för att ha ’åtagit sig’ utan uppfylla beslutet”, skriver Carotenuto sarkastiskt.

Den pakistanske författaren Tariq Alí ställer efter FN-mötet förra veckan frågan: ”Vad göra med FN”? I likhet med en växande skara förutspår han världsorganisationens död, i synnerhet efter den USA-influerade resolutionen.

”När Bagdad ockuperades accepterade detta av Säkerhetsrådet via erkännandet av marionettregimen. När Pol Pot (ledaren för Kambodjas Röda Khmerer) störtades (1979) av sin granne (Vietnam) höll FN Pol Pot under armarna i tolv (12) år. Den dominerande staten, då som nu, var USA. Det som dessa önskar återupprepas vanligen”.

Tariq Alí gör ett tankeexperiment och frågar sig vad som skulle hända om betydelsefulla stater i ”Syd” skulle kräva grundläggande förändringar av FN-organisationens politik och inriktning, och om dessa inte skulle inträffa, hota med att lämna FN.

– Skulle något så oerhört kunna hända? Kom ihåg detta: Majoriteten av dem som närvarar på FN-sessionen anländer inte som likvärdiga. Det finns 191 medlemstater och USA har militär närvaro i 121 av dessa. Vill vi verkligen ha ett Amerikas Förenta Nationer? Nej. Bäst för alla är att vi begraver saken.

Dick Emanuelsson

<435>

Milleniumprogrammets målsättning som antogs år 2000 på Generalförsamlingens session.

• Halvera världens fattigdom och hunger.
• Låt alla barn få gå i grundskola.
• Öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning.
• Minska barnadödligheten.
• Minska mödradödligheten.
• Stoppa spridningen av HIV/AIDS och andra sjukdomar.
• Säkerställa en miljömässig hållbar utveckling.
• Öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar.

Världsmästerskap i baseboll: ”Räkna med oss på festen” . . .

TEGUCIGALPA / 060109 / I maj 2005 inbjöds världens bästa basebollag, de trefaldiga kubanska OS-mästarna och världsmästare 25 gånger, till att delta i ett klassiskt världsmästerskap i baseboll den 3 mars 2006. Platser för spelen är USA, Puerto Rico och Japan. Under nio månader avvaktade kubanerna tills Fidel uttalade orden: ”Okey, vi antar utmaningen, räkna med oss på festen”!

Men den 14 december 2005 släpptes rullgardinen ner för alla basebollälskare som såg fram emot den klassiska finalen mellan USA-Kuba. Myndigheten med det otroliga namnet ”USA:s kontor i Finansministeriet för kontroll av aktiva utländska medel” skrev då till arrangörerna av VM-baseboll och förklarade Kuba icke välkommet:

“Efter en noggrann undersökning av ansökan och efter att ha rådgjort med State Departement, har (kontoret) beslut fattats att WBCI:s (World Baseball Classic Inc.) prövning av licensansökan (Kubas basebollag) inte skulle stå i överensstämmelse med den aktuella utrikespolitiken. Turnén kommer att generera vinster för de deltagande, Kuba inkluderat. Rapporten från Presidentkommissionen för hjälp till ett fritt Kuba från maj 2004 fastslår sex politiska uppgifter, varav en består i att neka resurser till den kubanska regimen. Med denna bakgrund avslås WBCI:s licensansökan av denna myndighet”, undertecknat av kontorets chef, Robert Warner.

Men det makabra och absurda beslutet har rört upp känslorna, inte bara hos basebollälskarna i världen utan alla idrottsfantaster och aktiva. Åttio kongressledamöter i USA, Basebollidrottens OS- och VM-kommittéer, det Internationella Facket för det Internationella Basebollförbundet samt de stora basebolligorna i USA har rasat mot beslutet. Puerto Rico hotar med att avsäga sig värdskapet om inte grannen och giganten inom baseboll bjuds in.

Svaret från Kuba lät heller inte vänta på sig. Det kubanska basebollförbundet svarade med att erbjuda offren för orkanen Katarina i USA de ekonomiska vinster som kubanerna med all säkerhet skulle ha inkasserat om de tilläts spela.

I ett brev till Paul Archey, vice ordförande i de främsta basebolligorna i USA skrev Carlos Rodríguez Acosta, ordförande för det kubanska basebollförbundet, att ”Kuba aldrig har spelat för pengar”.

Fidel å sin sida missade inte chansen att ”bränna” Bush.

– Tönten vet inte ens vilka som är de kubanska spelarna, ej heller att vi är både OS- och världsmästare.

Men det är inte första gången som världens mäktigaste stat vägrar att besvara kubanska erbjudanden om kubansk hjälp. När naturens vrede svepte över New Orleans erbjöd Fidel Bush 1500 läkare som, med en respektive två dagars varsel, skulle landsättas på katastrofområdet och bistå offren för Katarina så länge de behövdes.

Men Bush svarade aldrig. I stället skickades de kubanska läkarna till Pakistan där de togs emot med stora famnen för att bistå jordbävningsoffren.

Dick Emanuelsson

USA drat åt snaran om Kuba medan Latinamerika tar Kuba till sin famn

<13005>

BOGOTA/041011/ Det holländska läkemedelsföretaget Intervet såg inget annat råd än att ställa in sin export till Kuba. Vaccinet innehåller till tio procent ett ämne som alstrar antikroppar och som är producerat i USA. Alternativet hade varit att bli bötfällt av världspolisen USA, skrev den argentinska nyhetsbyrån Argenpress.com nyligen i en artikel.

Fallet är bara ett av många skandalösa exempel på hur hänsynslöst USA-administrationen går fram för att med alla medel tvinga den kubanska republiken på knä. Argenpress nämner flera exempel: Xerox’ dotterbolag i Zürich vägrade att förnya ett leasingkontrakt av en fotokopieringsapparat för den kubanska ambassaden. I Paraguays huvudstad Asuncion vägrade Xerox att sälja en liknande apparat till den kubanska legationen. Även företaget Ricoh agerade på samma sätt. Men priset tog, skriver Argenpress, det japanska Hitachi Printing Solutions Europe som vägrade sälja en färgpatron till Kubas ambassad på Irland när svärtan tog slut i printern.

Enligt de kubanska myndigheterna har denna ekonomiska inringning kostat den lilla karibiska ön i runda tal 80 miljarder dollar när den kubanska regeringen tvingas inköpa varor och produkter på världs- eller den svarta marknaden till skyhöga priser. Den har också sinkat landets vetenskapliga utveckling med 15 år.

Men än värre är den rent kriminella blockaden av läkemedel som till exempel cancermedicin för barn. Många kubanska barn har tvingats resa till utlandet och få behandling till ett oerhört högt pris för den kubanska staten. I Mexiko övertogs Refractarios Mexicanos av USA-företaget Harbison Walker Refractories som omedelbart förbjöd all slags försäljning av cancermedicin till Kuba. Denna hade räddat många barn från att få sina ben amputerade efter att ha insjuknat.

Ytterligare tio företag i Argentina, Bahamas, Kanada, Chile, Holland och Storbritannien har blockerats av USA:s myndigheter som kontrollerar de företag som använder sig av internet för att sälja turistresor till Kuba. Bushregeringen har också frusit alla ekonomiska och andra tillgångar som tillhör den kanadensiska stiftelsen Hola Sun Holidays Limited de Canadá som förmedlar turistresor till Kuba för USA-medborgare.

“Det svenska företaget NETGIRO tvingades informera sin kubanska partner att deras kontrakt ensidigt sades upp och att alla tillgångar frystes för att täcka eventuella reklamationer, efter att ha satts upp på den ’svarta listan’ som USA:s skattemyndigheter förfogar över”, nämner Argenpress i samma artikel.

I februari i år dömdes den kanadensiske medborgaren James Sabzali till ett års villkorligt fängelse och böter på tio tusen dollar för att ha sålt en produkt som filtrerade och renade dricksvatten för den kubanska befolkningen. Denna makabra politik illustreras i att de kubanska myndigheterna tvingas gå ut på världsmarknaden för att inköpa maskinen Braille till ett högt pris för att lära blinda barn att läsa.

Venezuela nästa

Men inte bara Kuba oroar den amerikanska administrationen. En anonym funktionär i Colin Powells State Departement sa den 9 oktober att USA är oroat över den kubanska närvaron i Venezuela. Enligt den anonyme tjänstemannen tror USA av att den kubanska närvaron kan skada det demokratiska systemet i Venezuela. Lite ironiskt blir det eftersom samma State Departement i en rad rapporter knappast anser Chavez vara av ett demokratiskt virke.

Powells oro rör de 13.000 kubanska läkarna som finns i Venezuela. Sjukvården är i Latinamerika en marknad precis som försäljning av fläskkotletter eller bilar. De venezuelanska privatläkarna är både rädda för att bli loppbitna om de beger sig ut i fattigområdena eller att bli svettiga. Därför föredrar de att hålla sig inomhus i sina luftkonditionerade mottagningar.

De kubanska läkarna täcker i dag 70 procent av den offentliga venezuelanska sjukvårdens behov och i första hand arbetar och lever de i de fattigaste områdena, såväl i städer som på landsbygden. Ett antal kubanska lärare har också, tillsammans med tusentals venezuelanska lärare och studenter under 18 månader eliminerat analfabetismen via den kubanska pedagogiska metoden ”Yo, sí puedo”. Analfabetismen uppgick till 1,5 miljoner personer för ett år sedan varav det i dag bara återstår 200.000 analfabeter. Flera hundra kubanska idrottslärare har också rensat upp och organiserat den venezuelanska friidrotten som innan Chavez utgjorde en totalt övergiven samhällsektor.

Jag skyndar mig från bussterminalen de fem kvarteren till den kubanska läkarstationen som nu ska invigas. De 35 graderna gör att svetten rinner efter nacken, bröstet och ner mot ljumskarna. Jag förbannar mig själv som ska släpa på en kameraväska som väger tio kilo. Solen står i zenit och bränner huvudsvålen när jag kommer till staden Charallave, sextio kilometer söder om Caracas.

Finns inget sjukhus

Nestor Rodriguez är en av dessa 13.000 kubanska ”faror”. Han är samordnare för de cirka 50 kubanska läkarna i Charallave. Dagen till ära invigs den nya specialistkliniken i staden. Nestor är stolt även om han är en av de mest fåordiga kubaner jag har intervjuat, och det måste betraktas som ett unikum.

– Här fanns ingen offentlig billig sjukvård tidigare. Det fanns och finns inget allmänsjukhus i Charallave. Läkare begav sig överhuvudtaget inte ut till de fattiga bostadsområdena. Där startade vi vårt arbete, säger den stilige kubanen som varit här sedan ett år.

De vanligaste sjukdomarna bland de fattiga är hypertension, astma, hygieniska och sanitära sjukdolmar. Brist på vatten och avlopp eller ”agua negra”, avloppsvatten som är rena smitthärdar. Kliniken som invigdes i dag har en rad funktioner som de 160.000 invånarna i Charavalle tidigare tvingades resa till Caracas för att få utförda. När den stora fastigheten byggdes stod inte kubanerna och tittade på utan deltog på sin lediga söndag med att mura väggar och ligga på knä när golven skulle gjutas.

– Det finns väl ingen kuban som inte deltagit i ”mikrobrigadsarbete” på Kuba, säger en skrattande Arlenis Aguilar, radioreporter på lokalstationen Radio Zamora Libre som bevakar invigningen denna dag. Nestor ler blygt instämmande.

Ockuperad mark

I sin röda skärmmössa med Chavez på berättar hon att marken där kliniken nu står tillhör delstaten Mirandas guvernör, Enrique Mendoza. Denne deltog aktivt i statskuppen den 11 april 2002 och är hatad i Charallave där vänstern dominerar totalt. Även om Chavez förlät kuppmännen som avsatte honom för 48 timmar så förlät inte folket i Charallave dessa män. Därför ockuperades marken och på denna inleddes bygget av en av de mest grundläggande mänskliga rättigheter, rätten till hälsovård.

Men Venezuela hade inte läkare och sjukvårdspersonal att sätta in. Det hade däremot Kuba och därför kom Nestor och hans 13.000 landsmän, ”som en gåva från Gud”, säger en äldre rynkig kvinna med tårar i ögonen när hon kramar sin kubanske läkare. Nestor blir alldeles generad och vet inte vad han ska ta sig till och fortsätter då berätta om kliniken.

– Här kan vi ställa alla slags diagnoser som hiv, hepatits, alla slags sjukdomar med röntgen, säger Nestor och leder in mig i de rymliga lokalerna.

Bolivar och Marti

Barrio Adentro, som detta gigantiska hälsovårdsprojekt heter, startade för snart två år sedan. Det kostar inte ett öre för Nestors patienter. Naturligtvis har det väckt ursinne hos den venezuelanska läkarkåren som i Charallaves fall hade monopol på sjukvården. Venezuelas läkarförening gick till landets Högsta domstol och klagade på att kubanerna tog jobbet ifrån dem och försökte med en juridisk fint få kubanerna deporterade. ”Rör ni våra kubanska bröder så får blir det över våra döda kroppar”, menade både Chavez och kubanernas patienter i fattigområdena.

På väggen till specialistkliniken sitter ett stort porträtt med Fidel och Chavez och texten ”Bienvenido Fidel, un abrazo entre los pueblos de Bolivar y Marti”, välkommen Fidel, en omfamning mellan Bolivars och Martis folk. Tårarna rinner nerför flera av kubanernas kinder när de venezuelanska skolbarnen sjunger Kubas nationalsång som blir en kulmen på invigningen av specialistkliniken.

En sådan kontrast mellan denna enkla ceremoni i en mindre stad i Latinamerika där de mänskliga rättigheterna för första gången förverkligas för den förkrossande majoriteten av människorna och den märkliga politiska kampanj som pågår mot Kuba i Sverige, tänker jag. Här, i Charallave och Venezuela, stärks och fördjupas banden mellan de bägge karibiska folken genom Kubas imponerande projekt inom utbildning och hälsovård. Oppositionen i Venezuela, som i början skrek sig hesa om en ”kubansk invasion”, är i dag som musslor.

För Kuba handlar det om tillgång till billig venezuelansk olja och att ett av Latinamerikas mest strategiska länder bryter USA-blockaden mot Kuba. En materiell och moralisk hand sträcks ut till en stat och folk som utsatts under 45 år för en inringning som fått FN att år efter år fördöma denna kriminella handling. I Venezuelas kölvatten finns Lula, Kirchner och en rad central- och sydamerikanska stater där hetsen från Sverige mot Kuba är ett totalt okänt begrepp. Snarare är det en förstärkning av den latinamerikanska självkänslan som i dag dominerar där Kuba är en självklar partner i alla sammanhang.

– De kubanska läkarna har besökt mer än 85 procent av befolkningen i Charallave och i dag täcker vi mer än 90 procent av sjukvårdsbehovet i staden, berättar Nestor. Därför har befolkningen i Charallave som resten av Venezuela tagit emot oss väl. Vi känner deras situation för vi lever med de venezuelanska familjerna. Vi har kommit för att arbeta och inget annat, summerar Nestor.

Nytt samarbetsavtal

Colin Powell och de politiska kretsar som verkar för att Kuba ska isoleras till döds lär få anledning att oroa sig än mer för framtiden. I ett samarbetsavtal mellan Kuba och Venezuela har de bägge länderna kommit överens om 116 projekt inom 15 olika verksamhetsgrenar där teknologi, livsmedel, hälsovård, utbildning, idrott och jordbruk står på dagordningen. Denna fortsatta integration mellan de två nationerna hälsas välkommen som ett sätt att försvara den nationella suveräniteten i Latinamerika. Med samarbetsavtalet förstärks ytterligare de ekonomiska och politiska banden mellan Venezuela och Kuba, ett samarbete som bägge parter drar nytta av.

Ett av de 116 projekten rör hälsovård och kubanska generiska läkemedel, vacciner, sjukvårdsutrustning och andra produkter. Kuba ska bidra till att bygga upp en venezuelansk produktion av vaccin.

Fidel Castro underströk i sitt tal att de latinamerikanska folken i dag har ett ofrånkomligt livsbehov att ena sig för att undvika att bli slukade av de stora maktcentren. Den kubanske statschefen påpekade att det kapital som de rika länderna för ut från utvecklingsländerna i stället skulle kunna utgöra sociala reformer och investeringar i enlighet med dem som just nu genomförs av den Bolivararianska revolutionen i Venezuela.

– Latinamerika lever i dag i en situation av mer kris men mer än någonsin av upprorskänslor och medvetenhet. Det är i detta sammanhang man ska se det venezuelanska exemplets överlägsenhet.

Castro underströk att det är omöjligt att regera 550 miljoner latinamerikaner med den nyliberala modellen som i dag befinner sig i en återvändsgränd.

Den kubanska statschefen nämnde det karibiska offret Haiti som ”ideligen invaderas av de mäktiga men som är inkapabla att skicka en enda läkare”. Kuba har över 500 läkare på Haiti och ansvarar för 70 procent av den haitiska hälsovården.

Latinamerikansk integration, med Kuba

Venezuelas energiminister Rafael Ramirez uttryckte å sin sida sin tillfredsställelse över de ”utomordentliga resultaten” från mötet där de 116 projekten i samarbetsavtalet mellan Kuba och Venezuela undertecknades och betecknade detta som ett ”stort steg” i Avtalet om ett Integrerat Samarbete som undertecknades av Hugo Chavez och Fidel Castro år 2000.

Såväl Venezuela som Kuba verkar för att förstärka den latinamerikanska integrationen. I början av oktober besökte Ali Rodriguez, styrelseordförande för det mäktiga statliga oljebolaget PDVSA, Argentina där riktlinjerna om ett kontinentalt offentligt oljebolag drogs upp.

Ett offentligt TV– och massmediabolag på kontinental nivå ska också bildas som motkraft mot CNN, BBC och Reuters. Den ideologiska likriktningen från Washington får snart en livsfarlig fiende. Som pricken över i:et besöker Argentinas president Nestor Kirchner också snart Kuba där samarbetet mellan de bägge länderna har förstärkts betydligt sedan ett år tillbaka.

Frihandelsorganisationen Mercosur fungerar också som en motkraft mot USA:s förslag till ALCA och de nuvarande förhandlingarna om ett TLC, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och varje enskilt latinamerikanskt land, som ett sätt att ersätta det havererade ALCA.

Det är dessa händelser som utgör den verkliga bakgrunden till Colin Powells och USA-administrationens oro. Men USA kommer att slåss med näbbar och klor för att bevara sina handelsprivilegier på vad det kallar för sin ”bakgård”.

Dick Emanuelsson

Källa; Argenpress.com och Quantum N.34, publicerad i nyhetsbyrån Aporrea, 041009.

Fidel, ”Befälhavaren för tusen bataljer” fyller 80 år

I söndags fyllde den kubanska revolutionens ledare Fidel Castro 80 år. Från hela världen kom gratulationstelegram med som också inkluderade en förhoppning om ett snabbt tillfrisknande från den magoperation som ”Befälhavaren för tusen bataljer”, som den venezuelanska radiostationen RNV karaktäriserade Fidel, genomgick den 31 juli.

Fidel Castro är den revolutionär som överlevt alla USA-presidenter sedan 1959 och den ende som slagit tillbaka en USA-invasion. ”Kuba var det sista landet på kontinenten som frigjorde sig från den spanska kolonialismen men det första som frigjorde sig från USA-imperialismen”, sa han på kommunistpartiets 2:a kongress 1980.

Åttio år är en ansenlig ålder men att ha stått i närmare 60 år i första skottlinjen är en gigantisk bedrift. Han är inte bara ett geni, han är många slags genier, summerade Ernesto Cardenal, katolsk nicaraguanska präst och sandinist och god vän med Fidel sedan många år. Fidel är en statsman som lett sitt land under de svåraste perioder och kanske den senaste ”Specialperioden” 1990-2002, var den tuffaste. Sovjetunionen försvann och med den 85 procent av Kubas handelsutbyte. Vilken regering som hade helst hade dukat under inför enorma uppgifter. Men inte Kuba under Fidel. Eller, som Chavez sa i söndags när han flög till Havanna och träffade den kubanske ledaren vid dennes sjuksäng; ”Vilken slags människa är det här? Av vad är han gjord”!?

Trots den mest utdragna blockad under modern tid mot någon nation publicerar FN-organ statistik som visar att Kuba har den lägsta barna- och mödradödlighet, den högsta genomsnittsåldern och den bästa utbildningen och hälsovården i Latinamerika och Karibien.

I Miami är desperationen total. Vita huset är klämt för den har ju lovat, via Powell-Planen, att ta över Kuba vid ett maktskifte. I kubansk teve och i Miamimaffians eget husorgan Miami Herald visas bilder på demonstranter som kräver att Kuba införlivas som USA:s 51:a delstat och att Havanna byter namn till ”Havami”.

Under tiden hyllas och grattas Fidel.

Dick Emanuelsson

”Oberoende” med stöd av tyska CDU och spanska PP?

<1086>

I LO-Aktuellt mars 2007 intervjuades kuban-amerikanen Siro del Castillo. Han tillhör CUTC, en organisation som bildades som så många andra på Kuba men som har sitt kontor i Miami. Castillo är inte bara ”oberoende” fackföreningsaktivist utan framför allt ledande medlem i Kubas Kristdemokratiska Parti, PDC. Partiet har inte sitt kontor i Havanna utan i Miami.

På deras hemsida [1] kan man läsa hur partiets ordförande Marcelino Miyares och Siro del Castillo tog emot det mexikanska högerpartiet PAN:s orförande Manuel Espino. På mötet som ägde rum i augusti 2006 blev bägge partier överens om att förstärka den Kristdemokratiska kontinentala samordningen (ODCA) och med hjälp av det spanska högerpartiet Partido Popular, Francos avläggare, och tyska CDU skapa en front mot den allt starkare latinamerikanska vänstern under ledning av ”Castro-Chavez”. ”Espino har via sina förbindelser med spanska Partido Popular, tyska CDU och Stiftelsen Konrad Adenauer tagit de första stegen”, konstaterar det kubanska PDC.

Dick Emanuelsson

[1] http://www.pdc-cuba.org/pan-mex.htm

USA söker förevändningar för att attackera Kuba och Venezuela

<7755>

Provokationer, kidnappningar och mord för att skapa kaos och terror

CENTRALAMERIKA / 060406 / Det var fortfarande mörkt när besättningen på den kubanska fiskebåten plötsligt upptäckte den tolv meter långa och snabba farkosten. Kaptenen tog kontakt med de kubanska gränstrupperna som skickade ut kustbevakningsfartyg som beordrade den främmande båten att stanna. Svaret blev en attack som nästan sänkte ett av de kubanska fartygen. Marinbefälet fattade då beslut om att besvara attacken varvid de tre personerna på farkosten skadades, en av de tre avled senare på kubanskt sjukhus.

Det var i gryningen i onsdags morse som denna händelse utspelades söder om provinsen Pinal del Rio. Två av de tre människosmugglarna är kubaner med USA-pass, utfärdade i Florida där även den snabba farkosten är registrerad. Ombord fanns 39 personer, 20 män, 12 kvinnor och sju barn, enligt den kubanska dagstidningen Granmas torsdagsedition. Identifieringen på den tredje personen som avled är fortfarande oklar.

Enligt de kubanska myndigheterna hade denna farkost trängt in på kubanskt territorialvatten flera gånger under den senaste tiden, hämtat upp människor som därefter körts till Mexiko för vidare resa till USA.

“Detta är känt från både mexikanska som kubanska medier som har uppmärksammat att människohandeln av kubaner går via Cancun och Isla Mujeres i regionen Quintana Roo (som mellanstationer) till USA, operationer i vilka fartyg med ägare av kubanskt ursprung, mexikanska fiskare, tjänstemän i denna delstat och individer från den antikubanska maffian på plats eller med förbindelser i Miami deltar”, skrev Granma.

“Dessa händelser bekräftar den oansvariga, kriminella och aggressiva politiken hos USA-regeringen mot Kuba och särskilt det avsiktliga användandet av migrationstemat mot Revolutionen”, tillade Granma.

Kidnappningen och morden i Venezuela

Nästan samtidigt som USA-farkosten trängde in på kubanskt territorium påträffades kropparna från de tre syskonen Fallou och en vuxen person, deras chaufför, i Caracas, Venezuela. De fyra hade kidnappats och därefter avrättats. Några dagar innan hade företagsledaren Sindoni kidnappats och rönt samma öde. Pang, pang! Död. Händelserna har orsakat om inte panik så bestörtning i Venezuela. Är det så här den Bolivarianska Revolutionen ska gestalta sig i framtiden? har delar av oppositionen frågat sig med en insinuerande tendensiös ton.

Två dagar tidigare satt Nicolas Maduro, ordförande för Nationalförsamlingen i Venezuela samt Iris Varela, ledande parlamentariker och Chavist, i studion hos ”Mesa Redonda”, ett populärt kubanskt dagligt debattprogram. Iris Varela redogjorde för hur den politiska högeroppositionen har gjort politiskt bankrutt men inte för den skull är utslagen. Tvärtom är den farligare än tidigare och arbetar nu efter tre linjer:

1. Bojkottande av val till de parlamentariska församlingarna i Venezuela för att ge intryck att dessa inte har en legitim status.
2. Försök att slå sönder det nationella territoriet genom att uppmuntra till delstatsomröstningar för att separera delstaten Zulia som har de största oljereserverna.
3. Användandet av terrorn via de colombianska paramilitärerna som nu, bland annat med svenska regeringen miljonstöd, demobiliseras i Colombia och som sedan 3-4 år utnyttjas av venezuelanska land- och boskapsägare för att bekämpa jordreformen i Venezuela. Men de colombianska dödsskvadronerna finns över hela Venezuela.

Det är naturligtvis en ren spekulation att anklaga de senare för att ligga bakom morden på Sindoni och de tre syskonen. Men det dröjde bara några timmar så var hundratals venezuelaner på fötter och gick ut i demonstrationer mot regeringen Chavez som anklagades för att ha skapat ett klimat av anarki och kaos. I själva verket uppmanade inrikesminister Jessie Chacón alla att avvakta polisundersökningarna innan man dömer någon.

Målsättningen är att destabilisera

“Men det kommer mer”, skrev journalisten Martin Guédez för nyhetsbyrån ARGENPRESS.info.

– Jag är rädd att det är detta de vill ha.

Han påpekar att morden på ekonomiskt välbärgade personer nu får enorm publicitet i de medier som aktivt deltog i statskuppen mot Chavez i april 2002 medan de inte ägnar sig en sekund åt de närmare 200 morden på lantarbetarledare som fallit offer i kampen för en jordreform. Antingen handlar det om kriget som den undre världen har deklarerat sedan flera år, eller om det i Venezuela nu nar inletts en period av skräck med målsättningen att destabilisera, menar Guédez och tillägger:

– Jag kan inte nu bekräfta att företagsledare, desinformationsmedia och CIA ligger bakom dessa terrordåd. Emellertid finns det indicier som talar för det. Men jag kan visst bekräfta att demobiliserade medlemmar i de colombianska AUC (paramilitärerna), återfinns i Venezuela. De befinner sig i hjärtat av huvudstaden och alltså inte bara vid gränstrakterna där de befunnit sig i flera år. Vad kan vi förvänta oss av deras närvaro? Tror ni att de här för att odla potatis. Man måste var naiv eller rent av idiot för att inte alarmeras av deras närvaro.

Redan 1999 uttalade AUC:s förre ledare Carlos Castaño, numera “försvunnen”, att han hade sammanstrålat med 140 företagsledare och landägare i delstaterna Zulia, Tachira och Barinas för att förhandla om organiseringen av paramilitärer i Venezuela. Några år senare, den 5 maj 2004, avslöjades och greps 140 colombianska paramilitärer på en stor gård utanför Caracas fullt uniformerade och som hade rekryterats främst vid gränstrakterna. En av dess officerare hade ”demobiliserats” i förhandlingarna mellan paramilitärerna och regimen Uribe, förhandlingar som inleddes 2003.

USA:s utnötningskrig inlett?

En av de venezuelanska kuppgeneraler som hade sammanträffat med Castaño var Medina Gomez från Nationalgardet som, enligt förhör med tillfångatagna paramilitärer, hade en pott på 75 miljoner Bolivar (cirka tre miljoner dollar) för att inleda den paramilitära terrorn i Venezuela. Medina Gomez är i dag på flykt i grannlandet Colombia.

Enligt Guédez arbetar USA och oppositionen på samma recept som president Ronald Reagans och USA:s utnötningskrig mot den sandinistiska regeringen, 1979-1990. Det handlar om att utså ångest, desperation och en känsla av total maktlöshet inför en oviss och totalt osäker samhällsbild som präglas av mord, kidnappningar och kaos. Tills läget är moget för att erbjuda befolkningen en kandidat som kan ge samhällsmedborgarna lugn och säkerhet. I Nicaraguas fall utgjorde detta alternativ av änkan Violeta Chamorro. Hennes man var tidningsägaren som hade deltagit och mördats av Somozadiktaturen men tillhörde den borgerliga oppositionen som var trogen USA och kraftig motståndare till både jordreformer som andra sociala reformer i landet.

– I dag ser vi a) paramilitärer i republikens hjärta, b) en redan organiserad kampanj som utgör en opinionsmall över ”osäkerhet och gangstervälde” och c) en våg av kidnappningar och mord helt stilenligt de paramilitära gruppernas sätt att operera, understryker Guédez.

Han uppmanar Nationalförsamlingen att erbjuda befolkningen alla de till buds stående Medel för att avslöja och krossa den kontrarevolution som nu är i gryende.

– Detta krig kommer inte de reguljära institutionerna att kunna vinna. Varje bostadsområde måste genomföra en registrering av alla de som bor där och vad de gör. Varje misstänk aktivitet bör noteras och rapporteras.

* * *

De två händelserna, på Kuba och i Venezuela, är en bekräftelse för en oviss framtid. Men det är en framtid som bägge ländernas folk är medvetna om är en logisk klassisk reaktion på den politiska utvecklingen i de bägge länderna samt den enorma politiska effekt den har haft på resten av Latinamerika.

Kommer de bägge länderna att kunna stå emot det icke deklarerade kriget?

Dick Emanuelsson

Demonstrationer mot Hotel Sheraton i Mexiko tillämpade Helms-Burton-lagen och kastade ut en kubansk affärsdelegation

<4126>

”Nu strävar Imperiet till att dess lagar ska vara giltiga för hela solsystemet”

CENTRALAMERIKA / 060208 / Hundratals mexikaner demonstrerade på tisdagen mot Hotel Sheraton beslut i fredags att avhysa en kubansk affärsdelegation.

Med slogans som ”Fuera Yanquis”!, ut med jänkarna, brändes en USA-flagga framför skärrade hotellchefer. På de luxuösa glasdörrarna monterades en banderoll med orden: ”Stängt på grund av att det villigt tjänar imperialismen och förtrampar den nationella suveräniteten”!

Raúl Pérez de Prado, viceminister för den kubanska basindustrin i spetsen för 17 kubanska statstjänstemän, beordrades i fredags helt sonika att packa sina väskor och skaffa sig ett annat hotell. Pengarna för de förbetalda rummen (tre dagar) konfiskerades av Sheraton.

Intresserade USA-företag

Händelsen på den absurda USA-blockadens konsekvenser ägde rum då kubanerna sammanträffade med representanter för flera USA-företag. ExxonMobile, Caterpillar och Valero Energy är företag som är intresserade av att investera inom energisktorn på den karibiska ön.

Som arrangör för mötet stod den Kubansk-amerikanska Handelsföreningen (Asociación de Comercio Cubano-Estadounidense) som tidigare har genomfört liknande möten. Föreningen leds av nordamerikanen Kirby Jones som sammanfattade den maktfullkomliga hållningen från Bushaadministrationen:

– Om man drar detta till sin extrema logik innebär det att ingen kuban kan ta in på något USA-hotell i världen eller konsumera en hamburgare på McDonald´s.

Men vänskapen och solidariteten med Kuba är historiskt stark i Mexiko. Därför dröjde det inte lång tid förrän uppretade mexikaner genomförde sin fredliga aktion mot den transnationella hotelljätten.

– Det som vi försvarar här är den nationella suveräniteten. Det är upp till mexikanerna att bestämma vem som får besöka vårt land eller inte, sa Jesús Escamilla, en av ledarna för protesten, till den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina.

Fox: ”Angelägenhet mellan enskilda intressen”

Escamilla anser att USA-aktionen inte bara är en ny provokation mot det kubanska folket utan kan också utgöra en upptrappning av aggressionerna från president Bush. Demonstranterna krävde att Mexikos president Vicente Fox ska ”tala ur skägget” och inte förbli flat mot sin USA-kollega som han hittills har varit. Mexikos utrikesministerium sa i en kommentar att det betecknar avhysandet av den kubanska delegationen som en ”angelägenhet mellan enskilda intressen”.

Det är ett uttalande som retat upp den mexikanska opinionen och den favorittippade kandidaten till presidentvalet 2 juli, vänsterkandidaten Andrés Manuel López Obrador sa i sitt dagliga morgonprogram i TV:

– Man kan inte tillämpa utländska lagar i vårt land.

Men det är precis vad USA anser.

USA:s lagar står över nationernas

På sin dagliga presskonferens i tisdags sa Sean McCormack, språkrör för State Departement, att avhysandet av den kubanska delegationen från Hotel Sheraton i fredags var ett riktigt beslut som USA-regeringen stöder.

– USA:s lagar ska tillämpas mot alla USA-företag eller dotterbolag och det spelar ingen roll var de är verksamma, i Mexiko City, i Europa eller i Sydamerika. McCormack varnade för att USA är uppmärksammat på att försvara den lag som enligt egen utsago är universell och står över alla andra nationers lagar.

Ägarna till Sheraton i Mexiko, Starwood Hotels & Resorts Worldwide Inc., fattade beslutet efter att blivit kontaktade av USA-regeringen. Men Sheraton bryter mot Ley antídoto, ”motgiftslagen”, den mexikanska lag från 1996 som instiftades som ett svar på Helms-Burton-lagen som syftar till att skärpa blockaden mot Kuba via sanktioner mot företag från tredje land. Men varje år fördöms bland annat denna lag och USA:s blockad mot Kuba av FN:s Generalförsamling.

Den venezuelanska nyhetsbyrån Aporrea sammanfattade USA:s krav på rätt till att tillämpa dessa extraterritoriella lagar ”som höjden av arrogans”.

”Nu strävar Imperiet till att dess lagar ska vara giltiga för hela solsystemet”.

Dick Emanuelsson

Källa: Prensa Latina och La Jornada

FN: Kuba enda land i Latinamerika utan undernäring

1713 tecken>

CENTRALAMERIKA / 060206 / Det enda land i Latinamerika som inte redovisar undernäring hos sin befolkning är Kuba.

Det uppgav FN:s Myrta Kaulard, representant som arbetar med FN:s PMA, Världsförsörjningsprogrammet (Programa Mundial de Alimentación), på en presskonferens i den kubanska huvudstaden. Bara två procent av kubanska barn under fem år lider av något slags underskott av näringsmedel, vilket främst beror på sedvänjor och ensidigt intag av kost.

PMA är verksamma sedan 1963 på Kuba och genomför sedan 2002 ett program i östra Kuba för att bidra till att förbättra kostvanorna i denna utsatta del av Kuba. Omkring 630.000 människor, främst barn på daghem och lågstadienivå men även gravida eller ammande mödrar, erhåller förstärkt näringskost.

Provinserna Tunas, Holguin, Granma, Santiago de Cuba, Guantanamo och Camagüey har drabbats hårt av torka de senaste åren vilket har skapat stora problem inom jordbruket med konsekvenser för livsmedelsförsörjningen och befolkningens näringsintag. Vid orkanen Denis´ framfart över Kuba i slutet av förra året kunde PMA distribuera livsmedel till över 100.000 personer.

– Vi fortsätter vara oroade över situationen i östra Kuba och vi förbereder oss på cyklonperioden under 2006. Vi fortsätter också att se utrotandet av ett ensidigt intagande av näring hos barn som en prioriterad målsättning inför uppfyllande av FN:s program till 2015 som är en del av Milleniumprogammet.

FN-representanten uppgav också att Kuba donerar både teknisk assistens och livsmedel till utsatta länder sedan 1996. Exempel är Haiti, Jamaica, Dominikanska republiken, Honduras med flera länder som mottagit tusentals ton mat.

Dick Emanuelsson

Kubansk minister och statstjänstemän avhysta från Hotel Sheraton – i Mexiko!

<1777>

USA-blockadens absurda konsekvenser mot Kuba:

CENTRALAMERIKA / 060206 / “Arrogans eller maktlöshet”? rubricerade Juventud Rebelde, de kubanska ungkommunisternas dagstidning, ordern från Vita huset att avhysa en delegation på 17 kubaner från Hotel Sheraton i den mexikanska huvudstaden.

Kubanerna, med Raúl Pérez de Prado, viceminister för den kubanska basindustrin i spetsen, beordrades helt sonika att packa sina väskor och skaffa sig ett annat hotell. Delegationerna fick inte ens tillbaka pengarna för de förbetalda rummen.

Den absurda historien på USA-blockadens konsekvenser ägde rum i fredags då kubanerna sammanträffade med representanter för flera USA-företag som till exempel ExxonMobile, Caterpillar och Valero Energy, företag som är intresserade av att investera inom energisktorn på den karibiska ön. Som arrangör för mötet stod den Kubansk-amerikanska Handelsföreningen (Asociación de Comercio Cubano-Estadounidense) som tidigare har genomfört liknande möten. Föreningen leds av nordamerikanen Kirby Jones som sammanfattade den maktfullkomliga hållningen från Bushaadministrationen:

– Om man drar detta till sin extrema logik innebär det att ingen kuban kan ta in på något USA-hotell i världen eller konsumera en hamburgare på McDonald´s.

Ägarna till Sheraton i Mexiko, Starwood Hotels & Resorts Worldwide Inc., fattade beslutet efter att blivit kontaktade av USA-regeringen. Men Sheraton bryter även mot de mexikanska lagarna (Ley antídoto, "motgiftslagen") från 1996 som instiftades som ett svar på Helms-Burton-lagen som syftar till att skärpa blockaden mot Kuba via sanktioner mot företag från tredje land.

Varje år fördöms USA:s blockad mot Kuba av FN:s Generalförsamling.

Dick Emanuelsson

USA vill blockera Kuba från basebollspelen men Fidel svarar: : ”Räkna med oss på festen” . . .

<2886>

TEGUCIGALPA / 060109 / I maj 2005 inbjöds världens bästa basebollag, de trefaldiga kubanska OS-mästarna och världsmästare 25 gånger, till att delta i ett klassiskt världsmästerskap i baseboll den 3 mars 2006. Platser för spelen är USA, Puerto Rico och Japan. Under nio månader avvaktade kubanerna tills Fidel uttalade orden: ”Okey, vi antar utmaningen, räkna med oss på festen”!

Men den 14 december 2005 släpptes rullgardinen ner för alla basebollälskare som såg fram emot den klassiska finalen mellan USA-Kuba. Myndigheten med det otroliga namnet ”USA:s kontor i Finansministeriet för kontroll av aktiva utländska medel” skrev då till arrangörerna av VM-baseboll och förklarade Kuba icke välkommet:

“Efter en noggrann undersökning av ansökan och efter att ha rådgjort med State Departement, har (kontoret) beslut fattats att WBCI:s (World Baseball Classic Inc.) prövning av licensansökan (Kubas basebollag) inte skulle stå i överensstämmelse med den aktuella utrikespolitiken. Turnén kommer att generera vinster för de deltagande, Kuba inkluderat. Rapporten från Presidentkommissionen för hjälp till ett fritt Kuba från maj 2004 fastslår sex politiska uppgifter, varav en består i att neka resurser till den kubanska regimen. Med denna bakgrund avslås WBCI:s licensansökan av denna myndighet”, undertecknat av kontorets chef, Robert Warner.

Men det makabra och absurda beslutet har rört upp känslorna, inte bara hos basebollälskarna i världen utan alla idrottsfantaster och aktiva. Åttio kongressledamöter i USA, Basebollidrottens OS- och VM-kommittéer, det Internationella Facket för det Internationella Basebollförbundet samt de stora basebolligorna i USA har rasat mot beslutet. Puerto Rico hotar med att avsäga sig värdskapet om inte grannen och giganten inom baseboll bjuds in.

Svaret från Kuba lät heller inte vänta på sig. Det kubanska basebollförbundet svarade med att erbjuda offren för orkanen Katarina i USA de ekonomiska vinster som kubanerna med all säkerhet skulle ha inkasserat om de tilläts spela.

I ett brev till Paul Archey, vice ordförande i de främsta basebolligorna i USA skrev Carlos Rodríguez Acosta, ordförande för det kubanska basebollförbundet, att ”Kuba aldrig har spelat för pengar”.

Fidel å sin sida missade inte chansen att ”bränna” Bush.

– Tönten vet inte ens vilka som är de kubanska spelarna, ej heller att vi är både OS- och världsmästare.

Men det är inte första gången som världens mäktigaste stat vägrar att besvara kubanska erbjudanden om kubansk hjälp. När naturens vrede svepte över New Orleans erbjöd Fidel Bush 1500 läkare som, med en respektive två dagars varsel, skulle landsättas på katastrofområdet och bistå offren för Katarina så länge de behövdes.

Men Bush svarade aldrig. I stället skickades de kubanska läkarna till Pakistan där de togs emot med stora famnen för att bistå jordbävningsoffren.

Dick Emanuelsson