AV DICK EMANUELSSON
Den Bolivarianska revolutionen i Latinamerika fylls sakta men säkert på med ett materiellt innehåll. Först kom utbildningsprogrammen ”Yo sí puedo” (Visst kan jag), därefter ett jättelikt kubanskt hälsovårdsprogram i Venezuela som i praktiken tog över hela den venezuelanska allmänna sjukvården.
Nu kommer det kontinentala oljebolaget Petroamerika (och de regionala Petrocaribe och Petrosur). CNN:s och Fox’ nya konkurrent, Tele-Sur har startats i dagarna. En bank, Banco-Sur, är på väg att finslipas i sina konturer samtidigt som nya alfabetiseringskampanjer nu planeras i flera latinamerikanska länder.
Och nu ska Venezuela och Kuba utbilda 105.000 unga fattiga latinamerikaner till läkare under den kommande tioårsperioden. Sex miljoner från samma kontinent ska få sina ögon opererade under samma tioårsperiod. Oljebolag, multinationella medie- och utbildningsfabrikanter, transnationella sjukvårdsproducenter och det spekulativa internationella finanskapitalet biter på naglarna av nervositet inför den accelererande latinamerikanska integrationen som kan kunna rycka undan en marknad för dessa profitjägare med drygt en halv miljard människor i potten.
* * *
TEGUCIGALPA / 050902 / -- Detta är en atombomb, men den är för livet!
Så sa Venezuelas president Hugo Chavez när han tillsammans med den kubanske statschefen Fidel Castro deltog i ceremonin när den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare nyutexaminerades på Latinamerikanska Läkarhögskolan (Escuela Latinoamericana de Medicina, ELAM) i Havanna.
Under besöket på Kuba offentliggjorde de bägge statsledarna att en ny läkarhögskola ska byggas i Venezuela och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare. Under samma tid ska sex miljoner latinamerikaner med prekära inkomster opereras mot gråstarr för att återvinna sin syn i den nya sociala reformen som Chavez döpte till ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel.
För att kunna fullborda detta mirakel har Chavez redan kontrakterat ett flygplan som ska flyga Latinamerika runt och plocka upp patienter som sedan flygs till Havanna eller Caracas för att bli opererade. I Vita huset är det dödstyst och geniknölarna knådas förmodligen för fullt hur man ska bemöta denna nya sociala och politiska offensiv där den latinamerikanska integrationen, ALBA, (det Bolivarianska Alternativet för Amerika), ska bemötas. Hittills har bara de gamla raspiga skivorna om att ”Chavez destabiliserar regionen” hörts.
Massmediaprovokation
Det var när de Iberoamerikanska statscheferna samlades till ordinarie toppmöte i Havanna i november 1999 som Kuba förklarade att de samma dag skulle inviga en läkarhögskola som skulle utbilda unga fattiga latinamerikaner till läkare. Dessa toppmöten brukar vara ”mycket snack men inga konkreta reformer eller insatser för det fattiga Latinamerika”. Kuba var praktiskt taget ensam på detta möte men månaden efter skulle den kanske viktigaste allierade för Kuba efter Sovjetunionens kollaps dyka upp mycket lämpligt, Venezuelas nye president Hugo Chavez Frias.
Jag deltog i den Latinamerikanska Journalistfederationens kongress som hade inletts tre dagar innan i Havanna och bevakade därefter toppmötet. Det var intressant att se hur verklighet och händelser manipulerades och förvanskades av de stora mediemogulerna. Ty medan Kuba gav ett exempel på internationell solidaritet och ett initiativ för en latinamerikansk integration, ägnade sig CNN och västliga mediers utsända reportrar till att bevaka ett oppositionsmöte där de utländska reportrarna var fler än de ”oppositionella”, flera av dessa var hårt kriminellt belastade visade det sig senare.
Reportrarna hade flera månader tidigare fått ”kallelse till en pressbevakning” som utgjorde ett provokativt möte mot toppmötet som USA med alla medel hade försökt att avstyra men inte lyckats. Ett stort antal gymnasieelever i området för provokationen som de tiotal oppositionella försökte få med sig, vände sig i själva verket emot dem och inledde en högljudd men fredlig motdemonstration. Studenterna vände sig också till de utländska reportrarna och gav en helt annan bild av Kuba än den gängse som kablas ut av de internationella nyhetsbyråerna. Detta hade inte de utländska reportrarna väntat sig och än mindre rapporterade de om den. I stället beskrevs de indignerade studenternas motprotest som ”ett verk av den castristiska horden”.
Men den Läkarhögskolan invigdes och i dag står det klart, att det var inga demagogiska svulstiga ord som den kubanska regeringen fällde när skolan invigdes för sju år sedan. Eller för att använda Fidels ord när han tillsammans med Hugo Chavez talade till de 1610 nyutexaminerade läkarna:
– Denna utexaminering var en dröm för nästan sju år sedan. I dag är den ett bevis på människans kapacitet att nå det högsta av alla mål och en utmärkelse åt alla dem som tror att en bättre värld är möjlig att nå.
Idén att skapa en läkarhögskola dök upp efter orkanen Mitchs framfart över Centralamerika, främst Honduras, Guatemala och Nicaragua som släckte 40.000 människors liv och medförde en materiell och ekonomisk förstörelse av oändliga mått hos Latinamerikas fattigaste länder. ”Målsättningen var att skicka en hälsovårdsbrigad som för varje år skulle rädda lika många liv som Mitch hade tagit. Vi tvekade inte att göra det trots att vi befann oss mitt i den svåraste ekonomiska kris”, sa Fidel i sitt tal till läkarstudenterna.
Och det är inga överdrivna ord. Kuba som hade förlorat 85 procent av sin utrikeshandel när Sovjetunionen kollapsade åtta år tidigare befann sig i mitt i ”Specialperioden”, den mest kritiska period under den kubanska revolutionens tid och då världen trodde att även Kuba skulle falla ihop. ”Men Revolutionen vilade inte ett ögonblick när det gällde att skapa mänskligt kapital”, underströk Fidel.
Läkarna flyr Revolutionen efter 1959
I Latinamerika utgör de så kallade läkarsällskapen nästan undantagslöst de mest reaktionära sammanslutningarna i samhället. I Venezuela skrek de som stuckna grisar när den första gruppen kubanska läkare anlände på prov 2002. Venezuelas Läkarsällskap försökte med alla medel att stoppa experimentet och gick till och med till Högsta domstolen som kontrollerades av oppositionen, men förgäves. Det folkliga stödet för de kubanska läkarna var för stort. När statskuppen och lockouten genomfördes i april 2002 respektive december 2002 tillhörde detta läkarsällskap den främsta anhängaren av att krossa demokratin.
Sak samma på Kuba när revolutionen segrade 1959. På Kuba fanns en (1) enda medicinsk högskola och av de cirka 6.000 läkarna flyttade 3.000 till USA. Ett litet antal lärare på den medicinska högskolan stannade kvar. Läkarna tillhörde den ekonomiskt privilegierade klassen som i övriga Latinamerika. ”Det var med dessa få lärare som vi startade”, berättade Fidel.
Men Kuba stod trots allt inte helt ensamt 1959 och åren därefter fram till 1999 vad det gäller stater i världen som ville ställa upp. Sovjetunionen erbjöd revolutionen vad Kuba i dag erbjuder Venezuela och övriga Latinamerika; utbildning av (borttaget läkare) tekniker och vetenskapsmän, ett viktigt mänskligt kapital.
Men Kuba satsade också på sina egna resurser och den 14 november 1965 kunde den första gruppen kubanska läkare utexamineras i en ceremoni som genomfördes i Sierra Maestra, den bergskedja i sydöstra Kuba där ”Los Barbudos”, de skäggiga gerillasoldaterna, hade startat den väpnade kampen mot den USA-stödda Batistadiktaturen.
Samma dag som de unga kubanska studenterna fick sin läkarlicens, besköts presidentpalatset och Nationalakvariet i Havanna av maskingevärseld från två yachter.
Men det var för sent. Revolutionens var för starkt förankrad bland Kubas befolkning och de första 400 unga kubanska läkarna skulle bli den trampolin som skulle bli ett föregångsexempel för ett land i tredje världen där det bevisades att det är möjligt att ta sig ur underutveckling och fattigdom.
Utbildning för livet
För den sammanfattning som Fidel Castro gjorde inför de 1610 nya läkarna är imponerande, de erkänner den mest inbitne fienden till revolutionen på Kuba.
Så här ser antalet utexaminerade läkare ut efter revolutionens seger 1959:
· 1960-1969: 4.907
· 1970-1979: 9.410
· 1980-1989: 22.490
· 1990-1999: 37.841
· 2000-2004: 9.334
Totalt blir det 85.887, som inkluderar de 1905 kubanska läkare som utexamineras senare i år. Av dessa är 3.612 från andra länder.
Den kubanska utbildningen skiljer sig också mycket från den tid då en rik son kunde bli läkare utan att ens ha undersökt en patient eller utfört en förlossning, sa Fidel. Sjukvården var kurativt inriktat och ”ordet preventiv nämndes knappt”.
Innan revolutionen utexaminerades knappt 300 läkare per år och 30 tandläkare. Mellan 2000-2004 har antalet studenter utbildats på följande områden:
Läkare: 28.071, tandläkare: 2.758, sjuksköterskor: 19.530 och hälsovårdstekniker: 28.400.
Totalt 78.759.
Innan 1959 fanns det bara ett sjukhus på Kuba som kunde bedriva en docentledd läkarutbildning. I dag har alla sjukhus på ön en sådan möjlighet. Dessutom kan var och en av de 444 vårdcentralerna som finns på Kuba och som har primärvård, erbjuda en praktikplats och fortbildning av läkare. Det sker med hjälp av audiovisuella hjälpmedel och interaktiva dataprogram. Men det finns också direkt hjälp av dussintals specialister och till och med professorer.
Utländska läkarkandidater på Kuba
På Kuba studerar det för närvarande över 12.000 utländska läkarkandidater från 83 länder: 5.500 från Sydamerika (Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay, Bolivia), 3.244 från Centralamerika, 489 från Mexiko och Nordamerika varav 65 ungdomar från USA och två från Puerto Rico. 1.039 är från Karibien, 777 från Afrika söder om Sahara, 42 från Nordafrika och mellanöstern, 61 från Asien och två från Europa.
De latinamerikanska länder som har läkarstuderande på Kuba är: Venezuela 889, Honduras 711, Guatemala 701, Paraguay 641, Brasilien 629, Bolivia 567, Nicaragua 560, Ecuador 551, Colombia 545 och Peru 532.
I Karibien är det: Haiti 676, Dominikanska republiken 403, Jamaica 134, Guyana 117, Belize 79 och Santa Lucia 69.
Av de 1610 latinamerikaner som utexaminerades kom 495 från Sydamerika, 771 från Centralamerika, 343 från Karibien och en (1) från USA.
Det som imponerar är att de länder som har de flesta antalet studenter är också de som har de mest antikubanska regeringarna (med Venezuela som undantag så klart), till exempel Honduras, Haiti, Guatemala, Nicaragua eller Santa Lucia. Men befolkningen och studenterna i dessa länder hyser en djup solidaritet och tacksamhet mot Kuba, vilket kunde noteras i Honduras där till och med högertidningar och TV-kanaler talade med stor vördnad och beundran över de kubanska hälsovårds- och utbildningsprogrammen.
För ungdomar från enkla förhållanden
I sitt tal fastslog den kubanske presidenten den speciella roll som Venezuela i dag spelar i Latinamerika som bara hade kunnat genomföras med den gigantiska utveckling som Kuba har haft inom hälsovårdens område. I dag ansvarar de närmare 15.000 kubanska läkarna för över 70 procent av det venezuelanska sjukvårdsbehovet. Men detta beroende ska successivt förändras när Venezuela kan stå på egna ben.
– Dessa siffror som jag har nämnt förbleknar vid sidan av den kolossala rörelse av utbildning av den förtrupp av läkare som genomförs av Venezuela och Kuba. Via hälsovårdsprogrammet ”Barrio Adentro” studerar i dag 22.043 venezuelanska gymnasieelever till underläkare på 7.898 läkarmottagningar. Den 3 oktober (2005) inleds de första medicinkurserna och på bara tio år ska 40.000 läkare ha utexaminerats.
Under samma tid kommer Kuba erbjuda Venezuela plats för att utbilda 20.000 personer och 30.000 från de latinamerikanska- och karibiska nationerna till läkare.
– De som ska fylla dessa platser är ungdomar som kommer från enkla förhållanden och som inte kunnat fullfölja sina studier på de bästa gymnasierna, lovade Castro och fick starka applåder.
Utbildningskostnader
I de kapitalistiska staterna kostar det med få undantag stora summor att utbilda sig till läkare. Mycket sällan är det barn från arbetarklassen som går den långa och ekonomiskt dyrbara vägen till läkaryrket. Den kubanske ledaren nämnde USA som exempel där priset på en nyexaminerad läkare uppgår till 300.000 dollar, cirka 2,4 miljoner svenska kronor.
De 12.000 utländska studenter som för närvarande utbildas på Kuba för sina hemländer är ett stort bidrag för dessa. Totalt utgör de en utbildningskostnad för Kuba på tre miljarder dollar. Att utbilda 100.000 läkare under en tioårsperiod innebär alltså en kostnad på 30 miljarder dollar som för ett fattigt land i tredje världen som blockerats under 45 år innebär enorma uppoffringar.
– Vari ligger hemligheten? I det att det mänskliga kapitalet kan så mycket mer än det finansiella kapitalet. Mänskligt kapital betyder inte bara kunskap utan också, vilket när grundläggande, medvetenhet, etik, solidaritet, verkliga humana känslor, uppoffringar, hjältemod och förmågan att kunna göra mycket av mycket lite.
Rika länder stjäl de fattigas läkare
– De rika länderna gör exakt som Kuba men tvärtom. De utbildar inte läkare för tredje världen. I stället rycker de ifrån dessa länder sina läkare, anklagade den gamle revolutionsledaren och gav flera exempel från en rapport från Harvarduniversitetet och WHO (Världshälsoorganisationen).
I denna anklagas de rika länderna för att plundra de fattiga på sina läkare. I den lista som rapporten publicerar framstår följande makabra situation där antalet utländska läkare från tredje världen återges i procent: Österrike 5 (%), Frankrike 6, Tyskland 7, Danmark 7, Norge 15, Australien 22, USA 24, Canada 26 %, Storbritannien 32 och Nya Zeeland 35.
– Den mänskliga kapitalflykt som rapporten visar att de fattiga länderna subventionerar de rika länderna mer än 500 miljoner dollar (i form av färdigutbildade läkare).
Sa Fidel och presenterade i sina slutord de närmaste planerna som den karibiska nationen planerar med sin strategiskt allierade, Venezuela.
