I mänsklighetens tjänst, den kubanska hälsovårdsbrigaden någonstans i världen.
USAID:s svinaktiga kampanj mot den
kubanska medicinska insatsen i världen
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2019-12-19 / Jag såg
och hörde inläggen i direktsändning igår i OAS där den kubanska medicinska
insatsen via de olika Hälsovårdsbrigaderna skulle synas. Men det var en
vedervärdig kloak av antikubanska mumier från det kalla krigets McChartistiska värsta
epok som höll inledningarna som kröntes med chefen för CIA:s civila
fasadorganisation för ”bistånd”, USAID.
Arrangörerna
med Luis Almagro, denne triste och
eländiga figur som en gång kallade sig socialist och till och med ingick i Pepe
Mujicas regering, en Mujica som inför det flagranta förräderiet mot allt vad Uruguays
och världens socialister stått och står offentligt bad Almugre bokstavligen dra
åt h-e, hade lyckats få med två kubanska avhoppare.
En
gnällde för att hon inte hade informerats av det kubanska hälsovårdsministeriet
om att La Paz och flygplatsen i El Alto låg på 3500 respektive 4000 meters höjd
och kände sig lite darrig i benen när hon gick ur planet.
Den
andre jeppen drog en snyfthistoria om att hans anhörige i Havanna hade fått
psykologiska problem under hans frånvaro, som om det skulle vara något
exklusivt och unikt för kubanska läkares familjer som har sin nära i tjänst hos
mänskligheten ute i världen.
Inledarna
från ”MinnesStiftelsen över kommunismens
offer” var om möjligt en ännu värre samling kverulanter som borde få
anställning på ILO (Internationella Arbetsorganisationen) för de snyftade över
arbetsförhållandena för dessa heroiska kubanska läkares insatser ute i världen.
När får vi höra samma klasskampskrav
när det gäller de anställda på USA-företaget Walmart som, när jag var reporter
med ansvar för fackliga frågor varje år kunde konstatera att Walmart vann
1:a-platsen över världens mest antifackliga företag i världen.
Jag
skulle nog, om jag fått bestämma, bjudit in Soyapa Figueroa, ordförande för
Honduras´ Läkarkollegium som skulle kunna ha berättat om de enorma insatser den
kubanska Hälsovårdsbrigaden har genomfört i Honduras under de 20 åren de har
verkat och arbetat i det centralamerikanska landet där hälften av befolkningen
äter ett mål om dagen eftersom de överlever på mindre än två dollar per dygn.
Eller
hur hon och Kollegiet tvingas utfärda ”S.O.S” nästan varje vecka för kirurgerna
har inget bedövningsmedel när de ska operera på de allmänna sjukhusen. Däremot
har USA:s främsta allierade i Centralamerika pengar att köpa ett krigsfartyg av
Israel för 55 miljoner dollar.
Eller
hur de kubanska ögonläkarna i Honduras har opererat nästan 100.000 fattiga
honduraner och en svensk mot gråstarr helt gratis. I den privata kliniken Santa
Lucia i Tegucigalpa kostar en gråstarrsoperation av ett (1) öga 3000 dollar.
USAID:s SVINAKTIGA KAMPANJ mot den
kubanska insatsen i världen kan kanske manipulera människor som inte vet vad
brigaden genomför, eller har pratat med brigadörerna på plats. USAID:s verkliga
”bistånd” går ut på att få kubanska läkare att hoppa av, att begära asyl och
flytta till Miami, för att där arbeta inom den kapitalistiska sjukvårdssektorn för
”brukare” som har en plånbok som kan köpa ett ”Hälsovårdspaket”. Men i USA
finns det 50 miljoner personer som är exkluderade för så ser kapitalismen ut;
några har dessa pengar, men miljoner har det inte.
2002 ville högerregeringen i Honduras
skicka tillbaka den kubanska hälsovårdsbrigaden. Resultatet blev nästan ett
folkuppror varför presidenten tvingades ta tillbaka beslutet.
Honduranerna
älskar kubanerna för dessa är inte rädda att bli loppbitna, att arbeta i de
avlägsna byarna och regionerna i djungeln, bergen eller där det varken finns el
och än mindre internetuppkoppling.
De är, vad Anton Makarenko och Che
Guevara kallade för ”den Nya Människan”, där egoismen har fått ge vika för
solidaritet och revolutionär övertygelse om att mänskligheten och de arbetande
människorna är värda något mer än det som de kapitalistiska megafonerna
hittills har erbjudit.
Dick E.
Tegucigalpa, Honduras
Läs hela reportaget om hur denne reporter blev opererad mot gråstarr av den kubanska brigaden:
-- Semester? -- Nej, jag tillhör den kubanska hälsovårdsbrigaden.
Nedanstående koryféer framträdde
Igår i OAS/Washington
• Luis Almagro,
Secretario General de la OEA [Secretary General] • Marion Smith, Director Ejecutivo, Fundación Memorial Víctimas del Comunismo [Executive Director,
Memorial Victims of Communism Foundation] • Carrie Filipetti,
Subsecretaria Adjunta para Cuba y Venezuela, Departamento de Estado de EEUU • Carlos Trujillo, Representante Permanente de EEUU ante la
OEA • John Barsa, Administrador Adjunto, Bureau para
América Latina y el Caribe, Agencia para el Desarrollo Internacional de EEUU (USAID) • Carlos Ponce, [Memorial Victims of Communism Foundation] • Javier Larrondo, Cuban Prisoners Defenders • Sam Dubbin, litigante en el caso en EEUU en
contra de la OPS • Maria Werlau, Directora Ejecutiva, Cuba
Archive • Dr. Dania Cao Quintero, médico cubano que
trabajó en Haití y Venezuela
Sandra Leyton Susana Rojas (infällda bilden), är koordinator för Solidaritetskollektivet Siboney i Chile som aktivt verkade för frigivandet av De 5 fängslade kubanerna i USA och som nu går vidare i arbetet för att bryta blockaden mot Kuba.
Så arbetade vi från Chile i
"solidaritet med De 5". Nu bryter vi blockaden!
Por Dick Emanuelsson
Den personliga agitationen
i Chile och bearbetandet av den allmänna opinionen i USA utgjorde två
hörnpelare i det framgångsrika solidaritetsarbetet för ”De 5” kubanerna. De
hade fängslats i USA efter att de hade infiltrerat och avslöjat terroristplaner
i den kuban-amerikanska kolonin i södra Florida. Det arbetet kan vara en viktig
manual när kampen nu handlar om att bryta blockaden mot Kuba.
HAVANNA
/ NOVEMBER 2019 / En resväska full med korrespondens i "Solidaritet med De
5" var saldot och frukten av 14 års hårt solidaritetsarbete, berättar
Sandra Leyton Susana Rojas, koordinator för Solidaritetskollektivet Siboney i Chile.
Under 14 år pågick en
permanent korrespondens med De 5 som blev en grund för att skapa solidaritet i
varje del av det 5000 kilometer avlånga territoriet i Chile. De lyckades
väcka intresse och skapa uppmärksamhet av det symboliska fallet för De 5 bland ledande
jurister i Högsta Domstolen, både i Chile och i USA.
Till slut bar det mödosamma
outtröttliga internationella solidaritetsarbetet frukt. Den siste ur De 5 frigavs
i december 2014.
Video: Intervju med Sandra Susana Rojas Leyton från Solidaritetskollektivet Siboney i Chile, gjordes under den Internationella Konferensen i Havanna mot Nyliberalism och Blockad, för Antiimperialism, Solidaritet och Demokrati, 1-3 november 2019. Totalt deltog närmare 1400 personer från 92 länder.
SANDRA ROJAS SUSANA Leyton var en av deltagarna i den stora chilenska
delegationen som deltog på konferensen. Hon berättar om en generations
solidaritetsarbete med De 5 i Chile. I stället för att myndigheterna visade
sin tacksamhet mot De 5, fängslades De 5 i domar i skådeprocesser av ren politisk
karaktär. De verkliga terroristerna beskyddades av den stat som under 60 har
blockerat ön i Karibien.
Sandra Rojas är också en kamrat
som smitts fram ur den antifascistiska underjordiska kampen mot
militärdiktaturen general Augusto Pinochet. Hon är ivrig att delge sina
uppfattningar om de olika formerna av kamp för att nu, efter segern för De 5,
gå vidare för att bryta blockaden mot Kuba och stärka kampen mot nyliberalismen.
I hela Latinamerika reser sig nu folken mot denna kapitalistiska modell som
utarmat folken men berika de transnationella företagen i Latinamerika.
·Berätta om det
chilenska solidaritetsarbetet med De 5. Du sa att du har en resväska full med
korrespondens från när de satt fängslade. Hur började det hela?
– Vi hade ett möte med
solidaritetsgrupper i Chile 2002. Vi informerades om gripandet och fängslandet av
de fem kubanska kamraterna. På den tiden var vi en del av Solidaritetskollektivet
Siboney. Siboney utgörs av kamrater som har bott på i Kuba och andra som
känner kärlek för Kuba. Gruppen har arbetat i 27 år. Men för att gå tillbaka
till 2002 indignerades vi av de godtyckliga orättvisa gripandena av De 5
patrioterna och vi sa; ”Vi måste skriva till dem"! Jag tyckte
det var en verkligen intressant idé och började skriva.
– Jag skrev för hand fem
identiska brev. Och döm om min förvåning när jag började få svar från fem
olika delstater, eftersom de var fängslade i fem olika platser i USA. Svaren
började anlända och jag besvarade deras brev. Denna korrespondens och
kommunikation pågick i 13 år. Det sista brevet jag fick var sju dagar innan
Gerardo [Hernández] frigavs den 17 december 2014. Det var ett underbart jobb. Med
dessa brev gjorde jag under åren olika utställningar och presentationer på olika
möten och sammankomster runt om i Chile. Människor blev motiverade efter
att läst breven och sett fotografierna av De 5.
Vid en av dessa aktiviteter
kom Siboneykollektivet i kontakt med domaren Juan Guzman. På
den tiden hade han utsetts till domare i rättegången mot diktatorn general
Augusto Pinochet.
– Han reagerade mot orättvisan
i fallet och intresserade sig efter att jag talade personligen med honom och dekanus
vid den juridiska fakulteten vid Universidad Central de Chile. Vi lyckades
att övertala honom att delta i ett av de överklaganden av fallet med De
5 som presenterades i Atlantas domstol.
Egna ekonomiska resurser
– Via vår solidaritetsfond och
egna resurser finansierade vi hans resa till Atlanta där överklagandet i fallet
ägde rum. Han imponerades och chockades av orättvisorna i målet och åklagarens
godtycke. Han [Guzman] bjöd in Leonard Weinglass, en mycket
framträdande amerikansk brottmålsadvokat, till Chile. Denne hade lett
försvaret av Jane Fonda i fallet med De 5 i Chicago. Vi
tog denna inbjudan till Chile som vår egen och finansierade Weinglass´ resa
till Chile. Det var så Weinglass träffade han som i dag är ordförande i
den chilenska högsta domstolen; Lamberto Cisternas. Weinglass
gav flera föreläsningar vid universitet i Santiago som Arcis, det Centrala
Universitet och föreläste för flera juridikstuderande på olika platser.
Sandra Rojas säger att
Leonard Weinglass instruerade dem mycket om ursprunget till fallet med De 5.
Även Siboneykollektivet saknade de mer djupgående juridiska detaljerna i fallet. Dessutom
var de bakgrunden för De 5 annorlunda.
– Gerardo dömdes till två
livstidsstraff plus 15 år. Varje fall var annorlunda men Leonard Weinglass
kontrollerade hela försvarets strategi. För mig ´blev det en
`aha-upplevelse´ att arbeta med honom. Detta arbete var mycket vackert,
säger Sonia och tillägger:
– Efter det tog vi kontakt
med Kommittén för Frisläppandet av de 5 i USA. Vi inledde kontakterna med chilenska jurister som började
delta i det konkreta arbetet. En av dem var advokaten Hugo Gutierrez, parlamentsledamot
för kommunistpartiet och den socialistiske senatorn Alejandro Navarro. De kontaktade
den Internationella Kommittén och presenterade Chiles uppfattning.
Leonard Weinglass, den modige nordamerikanske brottmålsadvokaten.
"Att lära av kampen
för 5"!
Sonia Rojas blir
bokstavligt rörd när hon beskriver det genomgripande solidaritetsarbetet för De
5 under årens lopp i Chile. Hon hävdar att den arbetsformen som de tillämpade
för att De 5 skulle friges är en framgångsstrategi också i dag i kampen mot blockaden
av Kuba.
– I strategin för kampen
mot blockaden måste vi ta lärdom från kampen för De 5. För kampen för De
5 grep tag i människorna och växte när vi insåg att vi måste ta striden också
bland opinionen i USA.
– Den amerikanska
kontinenten omfattar mer än en miljard människor. USA representerar 327
miljoner invånare. Om vi lyckas påverka hälften av USA:s befolkning, kommer
vi ha framgång med vår uppfattning mot blockaden mot Kuba. Det gäller att
få människor i USA medvetna om den godtyckliga, olagliga, fientliga attityden
från USA-regeringen. Jag tror att vi skulle uppnå stora saker.
Hon betonar att blockaden
är olaglig, men att den illegaliteten måste bevisas i USA-domstolar, eftersom
det är där den skapades.
En av De 5, René Gonzalez tillsammans med artikelförfattaren Dick Emanuelsson.
– Jag tror att vi måste lära
av denna kamp för De 5. Som till exempel när vi publicerade en annons i New
York Times, som vi ödmjukt också deltog i finansieringen av, bland annat genom
att sälja tårta på torgen i Chile. Men när den första annonsen publicerades blockerade
de intäkterna. För de insåg att denna annons skulle ha en inverkan på USA-opinionen.
Hon menar att detta är en
av framgångsvägarna, det vill säga att byta sig in i den inhemska debatten i
USA och delta aktivt i debatten bland medierna.
·Det chilenska folket har
också tagit emot en stor solidaritet efter militärkuppen 1973. Har den
erfarenheten och lärdomen betytt något i kampanjen för De 5?
– Chile är ett land som
välkomnar internationell solidaritet. Föreställ dig att det finns
chilenare spridda över hela världen! De föddes ur detta fruktansvärda spel,
de var bundna av en diktator som stal och massakrerade tusentals chilenare. Vi
som lever har under 27 år deltagit i Solidaritetskollektivet Siboney i denna
kamp, 27 år och kampen fortsätter.
"Arbetet sker i
bostadsområden"
– Jag har pratat med
människor i USA för att börja samordna åtgärder för att se hur vi påverka hur
den amerikanska opinionen. Det var det förslag som vi lade fram igår i den
1:a Kommissionen [vid den internationella konferensen i Havanna]. Vi är
djupt övertygade om att vi måste nå vanliga människor. Det är så vårt arbete
i Siboney fungerar. Vi verkar i stadsdelar med vanliga människor. Det är
där vi presenterar Kuba, den kubanska kulturen, den kubanska dansen och den kubanska
maten. Folk är öppna för de tillhör inte eliten. Det är vanliga arbetande människor
som är vår sociala bas. Det är där vi arbetar och det är där jag anser att
det borde vara strategin för kampen mot blockaden. Kampen mot blockaden
måste mobiliseras av miljontals latinamerikaner. Men det krävs att medierna
påverkar USA-opinionen för att kunna åstadkomma förändring. Dessutom måste
vi föra upp fallet en nivå så att domstolar i USA uppmärksammar blockaden.
FIDEL besökte Chile och president SALVADOR ALLENDE 1971. Fidel varnade Allende för den växande fascistiska faran som hade målet att störta vänsterregeringen. Affischen är en hyllning till de två hjältarna av Solidaritetskollektivet Siboney och bjuder in chilenarna att delta i en middag med efterföljande dans, ett vanligt sätt att skapa både en social träffpunkt som att skapa finanser för solidaritetsarbetet, något som chilenarna i och utanför Chile under 17 års militärdiktatur blev rent professionella på.
·Sociala nätverk är mycket
viktiga. Men de kan bara vara ett komplement, som du själv säger. Det verkliga
jobbet är den personliga agitationen från person till person?
– Sociala nätverk är bra
men bekväma eftersom du ofta sitter och gör det vid en mobiltelefon. Du
bekänner inte fysiskt färg. Men det är annorlunda när du
blir involverad i något. När du aktivt dras in i något som till
exempel en namninsamling och att skicka brev eller vykort. Vi borde ha
fyllt USA:s UD med latinamerikanska bokstäver som kräver frisläppandet av Lula
da Silva eller krav för ett slut på blockaden.
Delar av Siboneykollektivet samlade till ett internt samkväm.
– Jag skrev hundratals brev
till den amerikanske åklagaren, till den amerikanske justitieministern med krav
frigivande av De 5, många gånger på uppdrag av många chilenare. Vi måste skapa
aktivitet för att skapa en påverkan och inflytande i det land där orätten utvecklas,
det land där vi måste skapa förutsättningar för de förändringar vi behöver i de
latinamerikanska länderna.
·Det faktum att kampen mot
nyliberalismen är ett centralt tema i konferensen här i Havanna, vet vi att nyliberalismen
skapades i ett `laboratorium´ som heter Chile under militärdiktaturen. Aktörerna,
The Chicago Boys och deras mentor, Milton Friedman, utgjorde den raka motsatsen
med sin individualism till vad president Salvador Allendes regering Unidad Popular
representerade. Men just under denna intervju marscherar 130.000 personer
från Valparaiso till Santiago i det nya Chile. Är du förvånad?
– Vi var, som du säger, ett
nyliberalt experiment där koncentrationen av rikedom har varit avgrundslik. Chile
är samtidigt ett rikt land med mycket naturresurser. Vi har extremt
fattiga och samhällsgrupper i djup misär. Men samtidigt har vi extremt rika grupper
som för några år sedan växte fram i Chile. Föreställ dig vad det betyder
när vi har 17 miljoner människor som utan problem skulle kunna leva på de resurser
som våra resurser genererar. Men det är inte så.
Den hånfulle ministern
– I Chile har orättvisan legaliserats. Men
det sker ett folkligt uppvaknande i samhället, eftersom folket säger stopp för
Modellen. Det råder inte bara ett maktmissbruk utan även en attityd av ett
direkt hån mot befolkningen som skapar en enorm frustration. När en före detta
minister försvarade beslutet om att höja priset för tunnelbanan sa; "Ja,
gå då upp tidigare om du vill komma tidigare till arbetet"! De
förlöjligar dig och ger dig praktiskt taget en örfil i ansiktet. Men det kom
till en punkt där de chilenska ungdomarna på ett imponerande sätt satte stopp bokstavligen
för hånet . Vad vi måste göra i dag i Chile är att förändra
konstitutionen, en juridiskt bindande process för att skapa en konstituerande
församling, förbunden till folkliga Författningsråd chilenarna har sista ordet.
1,2 miljoner Santiagobor på Plaza Italia i november 2019. Kravet på en ny demokratisk folklig författning växer sig allt starkare.
– Vi befinner oss nu i den
processen. Det finns ett brett forum för denna debatt. Men regeringen
insisterar på att tala med ledarna för de politiska partierna och de är inte de
representanter folket utan en del av problemet, inte en del av lösningen. Jag
håller med det chilenska kommunistpartiet dem eftersom det säger; ”Vi sätter
oss inte i diskussioner med regering utan legitimitet hos befolkningen. Vi
sätter oss inte med en regering som skickade ut militären på gatorna som hade
ihjäl 20 personer [den 3 november, 2019]. Vad ska du diskutera med Piñera om
när Piñera är en del av dessa superrika som har alla sina egendomar i
skatteparadis som Bahamas för att undvika att betala skatt i Chile?
·Hans bror var författare till
militärregimens konstitution från 1980 och Gudfader till det förhatliga pensionsdekretet
(AFP).
– Chile vaknade upp och jag
hoppas att det inte tappar kraft. Jag tror på denna process av social
omvälvning men du måste kanalisera den i politiska termer på verkliga och
konkreta förändringar. Den viktigaste förändringen för oss är förändringen
av konstitutionen med val till en konstituerande församling där allmänheten har
ett direkt deltagande. Detta är det avgörande för annars blir det ingen
social förändring om du inte samråder med den sociala basen.
– Därför måste vi sätta miljoner
latinamerikaner i rörelse för att stoppa USA:s blockad mot Kuba. För den
blockerar inte bara Kuba utan även Venezuela. Denna politik måste upphöra.
