 |
| En symbolik när yachten `Granma´ seglade från Mexiko till Kuba 1956 med 82 revolutionärer som den 1 januari 1959 segerrikt skulle gå in i Havanna och mötas av jublande människomassor. USA:s Batistadiktatur hade fallit. Under 60 år har `Grannen i Norr´ försökt att fysiskt och ekonomiskt krossa ett folks drömmar om att bygga ett nytt demokratiskt samhälle utan att från Uncle Sam eller svenska liberaler om HUR detta ska gå till. Det är folkets egen suveräna rättighet. Och Kuba har nu utarbetat en ny författning i hundratusentals diskussionsmöten där folket i en folkomröstning ska ta ställning till den flora av förslag som ställts. Den dagen då den svenska demokratin når samma nivå kan vi vara tillfredsställda. |
REVOLUTIONEN 60 ÅR!
Che Guevaras sista strider i
Santa Clara, december 1958
Av Dick Emanuelsson
Victor Pérez Galdós skriver i dagens
Barricada om Che´s sista strid i staden Santa Clara under Batistadiktaturens sista
veckor i Kuba och hur Revolutionen segrade definitivt den 1 januari 1959, det
vill säga för nästan exakt 60 år sedan.
”Varje
autentisk revolution förmår försvara sig”, hävdade redan Lenin och är det något
den kubanska revolutionen har bekräftat så är det sanningshalten i Lenins tes.
I början
av 1990-talet trodde mången baktalare av revolutionen att den skulle falla i
samband med att Kuba förlorade 85 procent av sin utrikeshandel när
Sovjetunionen föll samman. Själv kom jag till Kuba i november 1990 och såg på
öns största sockerbruk, Mario Muñoz i Matanzas, när chauffören till en stor
sockerrörsmaskin körde fram till direktören som jag just hade intervjuat och
fällde orden: ”Compañero, sista droppen bensin är förbrukad! Nu återstår bara
macheten”!
Och så blev det. Det sista jag såg när jag lämnade sockerbruket var en stor grupp ”Macheteros” på väg ut bland de tusentals hektaren sockerrör.
”Ekonomiska Specialperioden”
Vid den tiden kom ordföranden för Livs International, med säte i Schweiz, till Sverige. Och på en presskonferens i LO-borgen, som Mål och Medels chefredaktör Bror Perjus höll i, förutsåg och önskade denne antikommunistiske dödgrävare med glädje i rösten att den kubanska revolutionen skulle begravas, det var bara en tidsfråga och handlade om veckor eller månader. En märklig ståndpunkt för en påstådd ”arbetarledare”. Som i stället borde ha mobiliserat sina medlemmar i världen för att stödja det kubanska folket mot imperialismens försök att kväva rätten till nationellt oberoende.
Men åren
gick under den ”Ekonomiska Specialperioden” (1990-2000) då blockaden
förstärktes från USA:s sida men där varken sjukhus eller daghem stängdes och
där folket rent bokstavligt blev magrare. Men USA-presidenterna kunde inte
tvinga kubanen till underkastelse. Han stod emot, han gjorde
"RESISTENCIA"!
”Fidel är död”!
Den 2 augusti 2006 var
jag på hemväg från Tegucigalpa till Sverige och mellanlandade i Miami för planbyte. Och i flygbussen som skulle ta mig till hotellet förkunnade chauffören glatt
att Fidel var på väg att dö. Nyheten hade kablats ut om att Fidel hade
insjuknat i cancer och i Miami hade han redan begravts. De förra ägarna av Kuba
hade börjat att packa sina resväskor för att flyga över och ta tillbaka vad de
ansåg var sitt Kuba.
YTTERLIGARE
en FELKALKYL, som så många gånger tidigare. Fidel hade redan utsatts för 638
mordförsök av CIA och Eliana Ros Lehtinen, hon som är arkitekten bakom Nica.Act
som nu ska strypa Nicaragua ekonomiskt, sa i en intervju att hon gärna skulle
betala den som lyckas mörda revolutionsledaren som i intellektuell mening,
naturligtvis befann sig solår från dessa kuban-amerikanska ”pendejos” i Miami.
Bolton och ”Tyrannernas
Trojka”
Och nu
firar Revolutionen sitt 60-årsjubileum i skuggan av krigshot i horisonten.
Trumps säkerhetspolitiske rådgivare John Bolton har lyft dirigentpinnen på ett
möte i Miami för de som melankoliskt under 60 år har drömt och haft illusionen
om att återvända till ön för att återta sina tusentals hektar mark de i
egenskap av ”terratenientes” förfogade över innan jordreformerna.
Bolton
pekar ut ”Tyrannernas Trojka” och avser Kuba, Venezuela och Nicaragua. Men
Bolton och Trump bör inte begå samma misstag som Kennedy och hans rådgivare på
den tiden, som trodde att med en militär invasion i Grisbukten (15-19 april
1961) skulle folket resa sig. I stället blev det CIA och Pentagon som fick
slicka sina sår efter att ett beslutsamt folk, med Fidel i spetsen hade slagit
tillbaka invasionen.
 |
| SEGERN är ett faktum! Det första nederlaget för USA-imperialismen vid Playa Giron, Grisbukten, 19 april 1961. Revolutionen antar sin socialistiska karaktär. |
Sist mot Spanien men först mot
USA
Fidel sa
en gång att Kuba var det sista landet att befria sig från den spanska
kolonialismen men det första landet att befria sig från USA-imperialismen.
Och på
måndag och tisdag firar folket sitt 60-årsjubileum, ett folk som inspirerar
historisk optimism. Eller, för att återigen citera Fidel:
“Vi tror att denna kontinent i sitt sköte har en varelse som heter
REVOLUTION, som är på väg, och obevekligt, genom biologisk, social och
lagstiftning om historien, måste födas. Och den kommer att födas i en eller
annan form. Förlossningen kan bli institutionell, på ett sjukhus eller i ett
hus. Framstående läkare eller barnmorskan är de som kommer att ta barnet i sina
händer. Men oavsett vem, blir det förlossning”.
Fidel
uttalade orden till den chilenske journalisten Augusto Olivares efter att
president Salvador Allende hade bjudit in Fidel till Chile 1971. Olivares stred
ända till slutet med Allende i Monedapalatset den 11 september 1973, dagen då
general Pinochet genomförde den militära statskuppen för att störta vänsterregeringen.
Den USA-stödda statskuppen inledde 17 år av terror.
Men i dag
är det chilenska folket på gatorna igen, mapuchefolket slåss för sina
nationella och territoriella rättigheter, hamnarbetarna i Valparaiso och San
Antonio slåss för sociala och ekonomiska rättigheter och de
offentlighetsanställda är på samma sida av klasskampen, en kamp som Kissinger,
Fukuyama och Bolton tror går att stoppa, ¡Pendejos!
 |
| Den kubanska revolutionen överlevde dem alla och kommer överleva även Donald Trump, som vi får lägga till vid nästa jubileum. |
Använd med fördel
översättningsappen:
EL CHE Y LA GRAN BATALLA DE SANTA CLARA
Los últimos días del año 1958 fueron decisivos para el triunfo revolucionario del 1 de enero en Cuba. La toma de la ciudad de Santa Clara marcaba el paso previo del Ejército rebelde hacia La Habana y puso a prueba, una vez más, el ingenio y la capacidad de estrategia del Che Guevara en la lucha contra la dictadura de Fulgencio Batista.
El equipo de Barricada Historia comparte con sus lectores, una de las más decisivas batallas realizadas en Cuba, que llevó a la dictadura a un acorralamiento de todo su ejército, el cual estuvo siempre apoyado por Estados Unidos.
Desde mediados del mes de octubre de 1958 que llegó al frente de la Columna número 8 “Ciro Redondo” a la provincia de Las Villas, el Comandante Ernesto Che Guevara empezó a realizar en el territorio central de Cuba, una gran labor política y militar.
El Che procuró la unión de todas las fuerzas auténticamente revolucionarias que se hallaban combatiendo a la dictadura batistiana en dicha provincia.
Con el decursar de las siguientes semanas logró desarrollar acciones combativas que posibilitaron la ocupación incluso de varios poblados, lo cual propició que empezara valorar la realización del ataque a la ciudad de Santa Clara, donde se encontraba la mayor parte de las fuerzas con que contaba la dictadura.
A finales de diciembre los integrantes de las fuerzas que dirigía el Che con el apoyo de tropas del Directorio Revolucionario se lanzaron a llevar adelante la ofensiva contra Santa Clara, en lo que sería una batalla decisiva que mucho contribuyó al aniquilamiento de la dictadura militar reaccionaria.
Era evidente que ya en esos momentos el régimen dictatorial se desarticulaba puesto que no había podido contener el avance rebelde ni en la provincia de Oriente ni en la de Las Villas, ni tampoco el incremento de la lucha revolucionaria en otras partes del territorio cubano, incluidas las acciones clandestinas que se realizaban en La Habana.
De cómo se llevó a cabo el enfrentamiento exitoso en Santa Clara con las fuerzas de la dictadura el Che escribió meses después en un trabajo titulado Una revolución que comienza, que salió publicado en tres partes en la revista O Cruzeiro de Brasil, los días 16 y 19 de junio y el primero de julio de 1959.
Él planteó: “En el momento del ataque, nuestras fuerzas habían aumentado considerablemente su fusilería, en la toma de distintos puntos y en algunas armas pesadas que carecían de municiones. Teníamos una bazooka sin proyectiles y debíamos luchar contra una decena de tanques, pero también sabíamos que, para hacerlo con efectividad, necesitábamos llegar a los barrios poblados de la ciudad, donde el tanque disminuye en mucho su eficacia.”
El Che explicó que mientras las tropas del Directorio Revolucionario se encargaban de tomar el cuartel número 31 de la Guardia Rural los combatientes rebeldes que él dirigía se dedicaban a sitiar casi todos los puestos fuertes de Santa Clara, aunque fundamentalmente establecían una lucha contra los defensores de un tren blindado que se hallaba en las afueras de la ciudad.
Precisó que el 29 de diciembre iniciaron el asedio a Santa Clara y que la Universidad de Las Villas había servido en un primer momento de base de operaciones. Y añadió: “Después establecimos comandancias más cerca del centro de la ciudad. Nuestros hombres se batían contra tropas apoyadas por unidades blindadas y las ponían en fuga, pero muchos de ellos pagaron con la vida su arrojo y los muertos y heridos empezaron a llenar los improvisados cementerios y hospitales.”
El Che rememoró que las lomas del Capiro seguían firmes y que allí estuvieron luchando durante todo el 30, aunque iban ocupando gradualmente al mismo tiempo distintos puntos de la ciudad. Y además señaló que ya en ese instante se habían cortado las comunicaciones entre Santa Clara y los integrantes del tren blindado y que entonces al verse los soldados de la tiranía rodeados trataron de fugarse por la vía férrea pero el tren se descarriló porque los combatientes rebeldes habían destruido previamente un ramal de la línea.
“Se estableció entonces, significó el Che, una lucha muy interesante en donde los hombres eran sacados con cócteles Molotov del tren blindado, magníficamente protegidos aunque dispuestos sólo a luchar a distancia, desde cómodas posiciones y contra un enemigo prácticamente inerme, al estilo de los colonizadores con los indios del Oeste norteamericano. Acosados por hombres que, desde puntos cercanos y vagones inmediatos lanzaban botellas de gasolina encendida, el tren se convertía –gracias a las chapas del blindaje- en un verdadero horno para los soldados.”
Fue así como finalmente los soldados que se hallaban en el tren blindado resultaron derrotados y los combatientes rebeldes lograron ocupar hasta los armament0os que poseían.
Horas más tarde las fuerzas rebeldes alcanzaban ocupar instalaciones militares y otras áreas de la ciudad y ya en la etapa final del año 1958 sólo quedaba por rendirse el cuartel Leoncio Vidal, que era la mayor fortaleza militar de la parte central de Cuba.
No hubo necesidad finalmente de atacarlo porque en la madrugada del primero de enero de 1959 se produjo la fuga de Cuba del dictador. No obstante hubo momentos de incertidumbre porque en La Habana fuerzas reaccionarias intentaron entonces realizar una maniobra para impedir que se produjera en el país un auténtico triunfo revolucionario.
Ante ese hecho Fidel Castro desde Palma Soriano, en la provincia de Oriente, y a través de Radio Rebelde en cadena con otras emisoras, ordenó a las fuerzas rebeldes no detener la ofensiva y al mismo tiempo llamó al pueblo a realizar una huelga general revolucionaria.
Al Che específicamente le encomendó trasladarse hacia La Habana para ocupar la fortaleza militar de La Cabaña,cuestión que realizó en un breve tiempo puesto que ya en horas de la madrugada del tres de enero se hallaba en dicha instalación.
Acerca del papel desempeñado por el Comandante Ernesto Che Guevara en la batalla de Santa Clara, el Comandante en Jefe Fidel Castro haría referencia en varias ocasiones, entre ellas en un discurso que pronunció el 28 de noviembre de 1971 en una comuna de Santiago de Chile ante un monumento erigido como homenaje al Che: “Y cuando ya a finales de diciembre nuestras fuerzas tenían virtualmente dominada la provincia de Oriente, cortada en dos partes la isla por la provincia de Santa Clara, el Che llevó a cabo una de sus últimas proezas en nuestro país. Avanzó sobre la ciudad de Santa Clara con 300 combatientes, se enfrentó a un tren blindado que estaba en las afueras de la ciudad, interceptó la vía entre el tren y la sede de la fuerza principal: descarrilaron el tren, coparon el tren, lo rindieron y le ocuparon todas las armas. Es decir, inició el ataque a la ciudad de Santa Clara con 300 hombres.”
La batalla de Santa Clara y la figura del Che han quedado inscritas en la historia de Cuba. Y atendiendo a ello es que en esta ciudad cubana se localice una plaza de la Revolución que lleva su nombre y en la que en un relevante complejo monumentario se encuentre una gran estatua que lo refleja y que en un memorial descansen sus restos en unión de los otros combatientes internacionalistas que formaron parte de la guerrilla que encabezara en 1966 y 1967 en Bolivia.
