Kubaner för Kuba i Sverige högtidlighöll minnet av attacken mot Moncada-kasernen den 26:e juli 1953

Moncadakasernen var militär garnison för Batistadiktaturen som Fidel och rebellerna attackerade den 26 juli 1953 och som efter revolutionen förvandlades till en skola.

Kubaner för Kuba i Sverige högtidlighöll minnet av attacken mot Moncada-kasernen den 26:e juli 1953

STOCKHOLM / 2025-07-26 / ”Om vi försöker skilja mellan de olika USA-administrationerna under denna långa blockad, kommer vi att se att det i frågan om blockaden inte finns någon ondska som är varken mindre eller värre ondska, alla varianter är fruktansvärda”.

Det sa Inti Peredo, språkrör för ”Kubaner för Kuba” i Sverige, när han framförde organisationens hälsning till de cirka 40 deltagarna som hade samlats till att högtidlighålla revolutionärerna den 26:e juli 1953, som attackerade två av Batistadiktaturens främsta garnisoner i sydöstra Kuba.

Läkaren, kirurgen och hjärtspecialisten Peredo underströk att Kuba i dag befinner sig i en komplicerad och utsatt situation där den imperialistiska aggressionen tar sig allt mer drastiska uttryck i form av ekonomiska strypgrepp på den karibiska ön. Men det är i princip inget nytt, menade Peredo:

– Den “progressive” Kennedy inledde blockaden, fredspristagaren Carter skrev under blockadlagarna fyra gånger, och “broder” Obama åtta gånger!! Inte att tala om Reagan, Bush och andra av samma kaliber som Trump, som är på sin andra omgång, och denna gång fördubblar insatserna för att försämra folkets lidande genom sitt presidentmemorandum för `Nationell Säkerhet 5´ om USA:s politik om Kuba den 30 juni 2025, där han beordrar en skärpning av alla blockadåtgärder, sa representanten för ”Kubaner för Kuba” i Sverige, ett tal som vi presenterar här i sin helhet för dess analytiska djupgående beskrivning av situationen i och mot Kuba och perspektiven att kunna komma avgå med seger mot imperialismens angrepp.

D.E.

Cubanos por Cuba en Suecia med vänner.
Video: Inti Peredos tal: 
https://vimeo.com/1104808075

Version på spanska:
https://cubaayeryhoy.blogspot.com/2025/07/cubanos-por-cuba-en-suecia-conmemoraron.html

Tal av INTI PEREDO, Kubaner för Kuba i Sverige

”26 juli, den ideologiska striden”

 

IDAG MINNS VI ATTACKEN mot Moncada-kasernerna i Santiago de Cuba och Carlos Manuel de Céspedes i Bayamo den 26 juli 1953. För att förstå kärnan i händelserna den 26 juli, men framför allt dess framtida projektion eller vad de representerar ideologiskt, är det nödvändigt att förstå att Martís ideologi återspeglades i ”La Historia me absolvera, Fidels historiska försvar i rättegången efter han greps efter Moncada-händelserna. Detta tal blev det politiska och ideologiska programmet för 26 julirörelsen, ett program som folket anslöt sig till i bergen och på slätterna, tills segern konsoliderades den 1 januari 1959. Den revolutionära segern för rebellerna i 26-julirörelsen skulle inte vara enbart en seger över en diktatur som finansierades av USA, utan också implementera apostelns idéer: fosterland, frihet, social jämlikhet, moralisk etik och anti-imperialism.

Arbetare beväpnade med machetes vid sockerbruket Mario Muñoz i provinsen Matanzas, november 1990, i början av den "ekonomiska specialperioden", då Imperiet trodde att Kuba skulle falla ihop på grund av Sovjetunionens kollaps. Oljan sinade, men inte det kubanska folkets motstånd.
FOTO: DICK E.

DET ÄR VIKTIGT ATT FÖRSTÅ att essensen av den kubanska historiska processen, där 26 juli 1953 är en historisk milstolpe, ligger i beslutet om nationellt självbestämmande, med absolut oberoende under kubanernas krav och för utvecklingen och välbefinnandet för kubanerna. Denna nationella känsla har formats genom det revolutionära handlandet av kubanerna från det första frihetsropet fram till idag och är en process av historisk kontinuitet.

Med den kubanska revolutionens segern i januari 1959, följde konfrontationen med USA:s regering. Revolutionens triumf blev snart en ideologisk stridsfront. I slutet av 1959 påpekade USA-regeringen att ”Om den kubanska revolutionen är en framgång, kommer andra länder i Latinamerika och kanske någon annanstans att ta den som en modell”.

Radikaliseringen mot revolutionen kristalliserades från början av 1960-talet när den framtida politiken för USA-regeringen mot Kuba klarnade, när biträdande utrikesminister Lester Mallony drog upp riktlinjerna för aggressionen och påpekade att det enda tänkbara sättet att undergräva stödet för den revolutionära processen var att strypa den kubanska ekonomin, framkalla hunger och desperation hos det kubanska folket och på så sätt åstadkomma ett regimskifte av den revolutionära regeringen.

Sedan kom lagen om handel med fienden (hörnsten för blockaden), lagen om utländsk hjälp (1961), reglering av kubanska tillgångar (1963), lagen om exportadministration (1979), reglerna för exportadministration (1979), Torricelli-lagen eller lagen för demokrati i Kuba (1992), Helms-Burton-lagen eller lagen för frihet och demokratisk solidaritet i Kuba (1996) och inkluderandet av Kuba på listan över länder som stöder terrorism (1982–2015; 2021-till dags dato). Blockaden hindrar importer, ekonomiska transaktioner, etablering av ekonomiska relationer, höjer kostnader, bland många andra.

 

DET ÄR VÄRT ATT NÄMNA att namnen Ley Torricelli eller lagen för demokratin i Kuba (1992), och Ley Helms-Burton (1996) eller lagen för Kubansk frihet och demokratisk solidaritet tydligt visar den inblandande, överlägsna, rent imperialistiska karaktären av åtgärderna mot Kuba, som dessutom inte bara är simpla åtgärder utan blir lagar i USA och till och med utanför unionen.

Om vi försöker skilja mellan de olika USA-administrationerna under denna långa blockad, kommer vi att se att det i frågan om blockaden inte finns någon ondska som är mindre eller värre ondskan, alla varianter är fruktansvärda. Den “progressiva” Kennedy inledde blockaden, fredspristagaren Carter skrev under blockadlagarna fyra gånger, och “broder” Obama åtta gånger!! Inte att tala om Reagan, Bush och andra av samma kaliber som Trump som är på sin andra omgång, och denna gång fördubblar insatserna för att försämra folkets lidande genom sitt presidentmemorandum för nationell säkerhet 5 om USA:s politik om Kuba den 30 juni 2025, där han beordrar en skärpning av alla blockadåtgärder.

DEN USA-KUBANSKA BORGARKLASSEN, som är antikommunistisk till sin natur, är fullt involverad i detta ideologiska smutsiga krig för sina egna intressen. Den har varit etablerad i Miami sedan 60-talet och har samlat på sig inte bara ekonomisk utan också politisk makt. Den är så inflytelserik att den har senatorer och idag till och med en utrikesminister, Marco Rubio som är en svuren fiende till revolutionen och skyr inte resurser eller knep för att försöka störta den.

I denna grogrund har flera politiska grupper av olika kaliber skapats, alltid rådgivna av CIA, alla tillhör extremhögern och kännetecknas av antikommunism, terroristspråk och brist på skrupler när det gäller deras handlingar. Det har också skapats aktiva operativa organisationer, till exempel Operation 40, som godkändes 1960, som var en grupp skapad och tränad av CIA, specialiserad på terrorism och som omfattade mer än 18 USA-kubaner. Denna grupp har varit ansvarig för, bland annat, sabotage av kubanska civila flygplan. Senare deltog gruppen i alla USA:s hemliga operationer mot den latinamerikanska vänstern och var blandad i vapenförsäljning, narkotikahandel, mord på civila och hemliga operationer.

Siffror från 2019 där Kuba förlorade i praktiken alla turister som anlände med kryssningsfartyg till Kuba. I dag är blockaden mot all turism nästan total efter att USA förbjuder alla turister som besökt Kuba efter januari 2021 att besöka USA.

I SIN MODERNA VERSION av terrorismen, har den kontrarevolutionära neoterrorismen lagt till i sin arsenal av vapen användningen av sociala medier genom sina politiska agitatorer, som använder offensiver på nätet och försöker utveckla ett fjärde  generationens krig med hjälp av troll (nätanvändare som ibland under falsk identitet, deltar i den virtuella debatten med provokationer och osanningar), bots (datorprogram som gör inlägg automatiskt och simulerar mänsklig interaktion) och falska nyheter på sociala medier.

Ett av neoterroristernas mål idag är att försöka främja en folklig revolt och uppmana till en invasion. Andra mål är att försöka radera vårt kollektiva minne, försöka radera vår historia. Det finns dussintals Podds och program på internet där historien återuppfinns och diskuteras på nytt. Våra föräldrars upplevelser förvanskas och presenteras på ett annat sätt, som nya sanningar, diametralt motsatta till vad de egentligen var, men som används i det nya förfarandet att misskreditera revolutionen, att ifrågasätta den som ett historiskt relevant och nödvändigt fenomen.

 

TYVÄRR FINNS DET LANDSMÄN både inom och utanför Kuba som faller i denna lömska fälla och plötsligt börjar tvivla. Det finns till och med de som går ännu längre, de som inte erkänner vad Revolutionen gav dem och till och med arbetar för en förändring i landet, utan att ens ha anständighet att acceptera att majoriteten av kubanerna röstade på Kuba för att bevara den revolutionära processen, och att denna majoritet av kubaner dessutom avvisar utländsk inblandning.

De så kallade oppositionsmedlemmarna, som i grunden är ekonomisk och inte politisk migration, är en produkt av en desinformationsoffensiv och av tankesmedjor och subversioncentra som har sin bas i Förenta staterna. Dessa oppositionsmedlemmar gör det med stöd av högern i världen. Här i Sverige av den svenska högern, och i resten av kontinenten av den europeiska högern, som härjar på denna kontinent, i det Europa där nynazismen försöker slå rot.

IntiPeredo, läkare och kirurg och kuban, trogen den kubanska revolutionen. FOTO: DICK E.

REVOLUTIONEN ÄR EN BRED ideologisk kampfront, mycket viktig i denna tid när imperiets ideologiska hegemoni försöker påtvinga och konfrontera det heroiska motståndet från den kubanska revolutionen, 26-Julis revolution, Fidels revolution. Mot det ekonomiska kriget, de terroristiska angreppen, den fjärde generationens krig, kämpar Kuba för att försvara sig och för att fortsätta sin revolutionära process. Revolutionen bemöter desinformation, eliminerar fakenews och stödjer sig på historien. `Fidelister´ i alla åldrar tar ideologisk strid, processen är levande. Nyligen såg vi den kubanska folkets debattförmåga som kulminerade med avsättningen av en minister. Detta händer endast när en process är levande och får näring från folket.

Kuba fortsätter att utveckla sin bioteknologi, trots blockaden och kom nyligen ut med ett vaccin mot lungcancer. Dessutom ansluter sig Kuba till nya formationer som BRICS, vilket kan öppna nya vägar för landet som alltid söker en oberoende utveckling. Revolutionens framsteg trots så mycket ekonomisk, politisk och ideologisk aggression, är sällan i fokus för mediernas uppmärksamhet.

Det är också sant att misstag har begåtts, men det är upp till Kuba att rätta till dem utan handledare eller förmyndare.

 

REVOLUTIONEN SOM POLITISK process och som ett framtidsalternativ är fortfarande lika aktuell som när den socialistiska karaktären av revolutionen förklarades 1961.

Kuba förblir en scen för en ideologisk kamp, kampen mellan imperiet och de rebeller som vägrar acceptera imperialistmakten och foga sig till underkastelse, eftersom det är bättre att dö stående än att leva på knä.

26 juli är uppror och det är vad vi firar idag, dagen för det kubanska upproret!

Leve 26 juli!

Evig ära åt hjältarna från Moncada!

Leve Fidel!

Patria o Muerte!

Venceremos!

Inti Peredo,
Kubaner för Kuba.

 

 

Nytt kubanskt OS-guld till Revolutionen! ”Vi segrade här och vi ska besegra Coronaviruset på Kuba”!

 

Den kubanske tungviktsboxaren Julio La Cruz, tog i detta OS guld i tungvikt, en högre viktklass än i Rio 2016 då han tog guld i lätt tungvikt. I semifinalen boxade han ut en avhoppad kuban som provocerade la Cruz med smädfulla uttalanden om revolutionen men som fick bita i det sura äpplet efter att la Cruz boxade ut honom och efter att domaren höjt la Cruz´ näve utropade "PATRIA O MUERTE, VENCEREMOS"!  ”Fosterlandet eller döden-Vi ska segra”. Och segrade gjorde la Cruz också i finalen.

Nytt kubanskt OS-guld till Revolutionen!

”Vi segrade här och vi ska besegra Coronaviruset på Kuba”!

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2021-08-06 / Det av USA sedan 60 år blockerade och attackerade, av pandemin utsatta Kuba är den amerikanska kontinentens 2:a mest framgångsrika OS-nation i Tokyo, bättre än giganten Brasilien och det rika Kanada.

Den senare nationen utmärker sig dock mer för att utrota barn från ursprungsbefolkningen och attackera Kuba, Venezuela och Nicaragua än att satsa på breddidrott för folket i den nordamerikanska nationen.

Den kubanske boxaren Julio La Cruz, kubanen som för några dagar sedan i ringen, efter att ha besegrat sin motståndare med kubanskt ursprung men som boxades för en annan nation, utropade de kubanska bevingade orden från revolutionens seger; ”Fosterlandet eller döden-Vi ska segra”, i polemik mot Miamikubanernas slogan ”Patria y Vida” (Viva USA) tog idag hem OS -guldet i den tyngsta viktklassen.

I nattens final mot den ryske världsmästaren Muslin Gadzhimagomedov boxade la Cruz taktiskt och intelligent och den ryske giganten fick aldrig till det i sin boxning mot Kubas variant av Muhammed Ali. La Cruz vann övertygande med alla domarrösterna 5-0.

Och medaljen tillägnar la Cruz 'El Comandante', FIDEL CASTRO.

La Cruz tillhör den exklusiva klubb av boxare som har tagit OS-guld i två viktklasser. Det första var i Rio de Janeiro 2016 i lätt tungvikt och nu, i Tokyo i tungvikt.

Efter fighten utropade La Cruz ”Jag älskar dig, Kuba”! och ”Vi segrade här och vi ska besegra Coronaviruset på Kuba”!

När får vi en djuplodande analys av tevesoffornas liberal Erik Jennische om Kubas framgångar inom idrotten? Eller räcker inte CIA-dollarna till en så komplicerad uppgift?

 

REVOLUTIONEN 60 ÅR! Che Guevaras sista strider i Santa Clara, december 1958

En symbolik när yachten `Granma´ seglade från Mexiko till Kuba 1956 med 82 revolutionärer som den 1 januari 1959 segerrikt skulle gå in i Havanna och mötas av jublande människomassor. USA:s Batistadiktatur hade fallit. Under 60 år har `Grannen i Norr´ försökt att fysiskt och ekonomiskt krossa ett folks drömmar om att bygga ett nytt demokratiskt samhälle utan att från Uncle Sam eller svenska liberaler om HUR detta ska gå till. Det är folkets egen suveräna rättighet. Och Kuba har nu utarbetat en ny författning i hundratusentals diskussionsmöten där folket i en folkomröstning ska ta ställning till den flora av förslag som ställts. Den dagen då den svenska demokratin når samma nivå kan vi vara tillfredsställda.

REVOLUTIONEN 60 ÅR!

Che Guevaras sista strider i Santa Clara, december 1958

Av Dick Emanuelsson

Victor Pérez Galdós skriver i dagens Barricada om Che´s sista strid i staden Santa Clara under Batistadiktaturens sista veckor i Kuba och hur Revolutionen segrade definitivt den 1 januari 1959, det vill säga för nästan exakt 60 år sedan.

”Varje autentisk revolution förmår försvara sig”, hävdade redan Lenin och är det något den kubanska revolutionen har bekräftat så är det sanningshalten i Lenins tes.

I början av 1990-talet trodde mången baktalare av revolutionen att den skulle falla i samband med att Kuba förlorade 85 procent av sin utrikeshandel när Sovjetunionen föll samman. Själv kom jag till Kuba i november 1990 och såg på öns största sockerbruk, Mario Muñoz i Matanzas, när chauffören till en stor sockerrörsmaskin körde fram till direktören som jag just hade intervjuat och fällde orden: ”Compañero, sista droppen bensin är förbrukad! Nu återstår bara macheten”!

Och så blev det. Det sista jag såg när jag lämnade sockerbruket var en stor grupp ”Macheteros” på väg ut bland de tusentals hektaren sockerrör.

”Ekonomiska Specialperioden”

Vid den tiden kom ordföranden för Livs International, med säte i Schweiz, till Sverige. Och på en presskonferens i LO-borgen, som Mål och Medels chefredaktör Bror Perjus höll i, förutsåg och önskade denne antikommunistiske dödgrävare med glädje i rösten att den kubanska revolutionen skulle begravas, det var bara en tidsfråga och handlade om veckor eller månader. En märklig ståndpunkt för en påstådd ”arbetarledare”. Som i stället borde ha mobiliserat sina medlemmar i världen för att stödja det kubanska folket mot imperialismens försök att kväva rätten till nationellt oberoende.

Men åren gick under den ”Ekonomiska Specialperioden” (1990-2000) då blockaden förstärktes från USA:s sida men där varken sjukhus eller daghem stängdes och där folket rent bokstavligt blev magrare. Men USA-presidenterna kunde inte tvinga kubanen till underkastelse. Han stod emot, han gjorde "RESISTENCIA"!

”Fidel är död”!

Den 2 augusti 2006 var jag på hemväg från Tegucigalpa till Sverige och mellanlandade i Miami för planbyte. Och i flygbussen som skulle ta mig till hotellet förkunnade chauffören glatt att Fidel var på väg att dö. Nyheten hade kablats ut om att Fidel hade insjuknat i cancer och i Miami hade han redan begravts. De förra ägarna av Kuba hade börjat att packa sina resväskor för att flyga över och ta tillbaka vad de ansåg var sitt Kuba.

YTTERLIGARE en FELKALKYL, som så många gånger tidigare. Fidel hade redan utsatts för 638 mordförsök av CIA och Eliana Ros Lehtinen, hon som är arkitekten bakom Nica.Act som nu ska strypa Nicaragua ekonomiskt, sa i en intervju att hon gärna skulle betala den som lyckas mörda revolutionsledaren som i intellektuell mening, naturligtvis befann sig solår från dessa kuban-amerikanska ”pendejos” i Miami.

Bolton och ”Tyrannernas Trojka”

Och nu firar Revolutionen sitt 60-årsjubileum i skuggan av krigshot i horisonten. Trumps säkerhetspolitiske rådgivare John Bolton har lyft dirigentpinnen på ett möte i Miami för de som melankoliskt under 60 år har drömt och haft illusionen om att återvända till ön för att återta sina tusentals hektar mark de i egenskap av ”terratenientes” förfogade över innan jordreformerna.

Bolton pekar ut ”Tyrannernas Trojka” och avser Kuba, Venezuela och Nicaragua. Men Bolton och Trump bör inte begå samma misstag som Kennedy och hans rådgivare på den tiden, som trodde att med en militär invasion i Grisbukten (15-19 april 1961) skulle folket resa sig. I stället blev det CIA och Pentagon som fick slicka sina sår efter att ett beslutsamt folk, med Fidel i spetsen hade slagit tillbaka invasionen.

SEGERN är ett faktum! Det första nederlaget för USA-imperialismen vid Playa Giron, Grisbukten, 19 april 1961. Revolutionen antar sin socialistiska karaktär.

Sist mot Spanien men först mot USA

Fidel sa en gång att Kuba var det sista landet att befria sig från den spanska kolonialismen men det första landet att befria sig från USA-imperialismen.

Och på måndag och tisdag firar folket sitt 60-årsjubileum, ett folk som inspirerar historisk optimism. Eller, för att återigen citera Fidel:

“Vi tror att denna kontinent i sitt sköte har en varelse som heter REVOLUTION, som är på väg, och obevekligt, genom biologisk, social och lagstiftning om historien, måste födas. Och den kommer att födas i en eller annan form. Förlossningen kan bli institutionell, på ett sjukhus eller i ett hus. Framstående läkare eller barnmorskan är de som kommer att ta barnet i sina händer. Men oavsett vem, blir det förlossning”.

Fidel uttalade orden till den chilenske journalisten Augusto Olivares efter att president Salvador Allende hade bjudit in Fidel till Chile 1971. Olivares stred ända till slutet med Allende i Monedapalatset den 11 september 1973, dagen då general Pinochet genomförde den militära statskuppen för att störta vänsterregeringen. Den USA-stödda statskuppen inledde 17 år av terror.

Men i dag är det chilenska folket på gatorna igen, mapuchefolket slåss för sina nationella och territoriella rättigheter, hamnarbetarna i Valparaiso och San Antonio slåss för sociala och ekonomiska rättigheter och de offentlighetsanställda är på samma sida av klasskampen, en kamp som Kissinger, Fukuyama och Bolton tror går att stoppa, ¡Pendejos!

Den kubanska revolutionen överlevde dem alla och kommer överleva
även Donald Trump, som vi får lägga till vid nästa jubileum.

Använd med fördel översättningsappen:

http://barricada.com.ni/el-che-y-la-gran-batalla-de-santa-clara/

EL CHE Y LA GRAN BATALLA DE SANTA CLARA

Posted by Camilo Rodríguez | Dic 29, 2018 | 

Los últimos días del año 1958 fueron decisivos para el triunfo revolucionario del 1 de enero en Cuba. La toma de la ciudad de Santa Clara marcaba el paso previo del Ejército rebelde hacia La Habana y puso a prueba, una vez más, el ingenio y la capacidad de estrategia del Che Guevara en la lucha contra la dictadura de Fulgencio Batista.

El equipo de Barricada Historia comparte con sus lectores,  una de las más decisivas  batallas realizadas en  Cuba, que llevó a la dictadura a un acorralamiento de todo su ejército, el cual estuvo siempre apoyado por Estados Unidos.

Desde mediados del mes de octubre de 1958 que llegó al frente de la Columna número 8 “Ciro Redondo” a la provincia de Las Villas,  el Comandante Ernesto Che Guevara empezó a realizar en el territorio central de Cuba, una gran labor política y militar.

El Che procuró la unión de todas las fuerzas auténticamente revolucionarias que se hallaban combatiendo a la dictadura batistiana en dicha provincia.

Con el decursar de las siguientes semanas logró desarrollar acciones combativas que posibilitaron la ocupación incluso de varios poblados, lo cual propició que  empezara valorar la realización del ataque a la ciudad de Santa Clara, donde se encontraba la mayor parte de las fuerzas con que contaba la dictadura.

A finales de diciembre los integrantes de las fuerzas que dirigía el Che con el apoyo de tropas del Directorio Revolucionario se lanzaron a llevar adelante la ofensiva contra Santa Clara, en lo que sería una batalla decisiva que mucho contribuyó al aniquilamiento de la dictadura militar reaccionaria.

Era evidente que ya en esos momentos el régimen dictatorial se desarticulaba puesto que no había podido contener el avance rebelde ni en la provincia de Oriente ni en la de Las Villas, ni tampoco el incremento de la lucha revolucionaria en otras partes del territorio cubano, incluidas las acciones clandestinas que se realizaban en La Habana.

De cómo se llevó a cabo el enfrentamiento exitoso en Santa Clara con las fuerzas de la dictadura el Che escribió meses después en un trabajo titulado Una revolución que comienza, que salió publicado en tres partes en la revista O Cruzeiro de Brasil, los días 16 y 19 de junio y el primero de julio de 1959.

Él planteó: “En el momento del ataque, nuestras fuerzas  habían aumentado considerablemente su fusilería, en la toma de distintos puntos y en algunas armas pesadas que carecían de municiones. Teníamos una bazooka sin proyectiles y debíamos luchar contra una decena de tanques, pero también sabíamos que, para hacerlo con efectividad, necesitábamos llegar a los barrios poblados de la ciudad, donde el tanque disminuye en mucho su eficacia.”

El Che explicó que mientras las tropas del Directorio Revolucionario se encargaban de tomar el cuartel número 31 de la Guardia Rural los combatientes rebeldes que él dirigía se dedicaban a sitiar casi todos los puestos fuertes de Santa Clara, aunque fundamentalmente establecían una lucha contra los defensores de un tren blindado que se hallaba en las afueras de la ciudad.

Precisó que el 29 de diciembre iniciaron el asedio a Santa Clara y que la Universidad de Las Villas había servido en un primer momento de base de operaciones. Y añadió: “Después establecimos comandancias más cerca del centro de la ciudad. Nuestros hombres se batían contra tropas apoyadas por unidades blindadas y las ponían en fuga, pero muchos de ellos pagaron con la vida su arrojo y los muertos y heridos empezaron a llenar los improvisados cementerios y hospitales.”

El Che rememoró que las lomas del Capiro seguían firmes y que allí estuvieron luchando durante todo el 30, aunque iban ocupando gradualmente al mismo tiempo distintos puntos de la ciudad. Y además señaló que ya en ese instante se habían cortado las comunicaciones entre Santa Clara y los integrantes del tren blindado y que entonces al verse  los soldados de la tiranía rodeados trataron de fugarse por la vía férrea pero el tren se descarriló porque los combatientes rebeldes habían destruido previamente un ramal  de la línea.

“Se estableció entonces,  significó el Che, una lucha muy interesante en donde los hombres eran sacados con cócteles Molotov del tren blindado, magníficamente protegidos aunque dispuestos sólo a luchar a distancia, desde cómodas posiciones y contra un enemigo prácticamente inerme, al estilo de los colonizadores con los indios del Oeste norteamericano. Acosados por hombres que, desde puntos cercanos y vagones inmediatos lanzaban botellas de gasolina encendida, el tren se convertía –gracias a las chapas del blindaje- en un verdadero horno para los soldados.”

Fue así como finalmente los soldados que se hallaban en el tren blindado resultaron derrotados y los combatientes rebeldes  lograron ocupar hasta los armament0os que poseían.

Horas más tarde las fuerzas rebeldes alcanzaban ocupar instalaciones militares y otras áreas de la ciudad y ya en la etapa final del año 1958 sólo quedaba por rendirse el cuartel Leoncio Vidal, que era la mayor fortaleza militar de la parte central de Cuba.

No hubo necesidad finalmente de atacarlo porque en la madrugada del primero de enero de 1959 se produjo la fuga de Cuba del dictador. No obstante hubo momentos de incertidumbre porque en La Habana fuerzas reaccionarias intentaron entonces realizar una maniobra para impedir que se produjera en el país un auténtico triunfo revolucionario.

Ante ese hecho Fidel Castro desde Palma Soriano, en la provincia de Oriente, y a través de Radio Rebelde en cadena con otras emisoras, ordenó a las fuerzas rebeldes no detener la ofensiva y al mismo tiempo llamó al pueblo a realizar una huelga general revolucionaria.

Al Che específicamente le encomendó trasladarse hacia La Habana para ocupar la fortaleza militar de La Cabaña,cuestión que realizó en un breve tiempo puesto que ya en horas de la madrugada del tres de enero se hallaba en dicha instalación.

Acerca del papel desempeñado por el Comandante Ernesto Che Guevara en la batalla de Santa Clara, el Comandante en Jefe Fidel Castro haría referencia en varias ocasiones, entre ellas en un discurso que pronunció el 28 de noviembre de 1971 en una comuna de Santiago de Chile ante un monumento erigido como homenaje al Che: “Y cuando ya a finales de diciembre nuestras fuerzas tenían virtualmente dominada la provincia de Oriente, cortada en dos partes la isla por la provincia de Santa Clara, el Che llevó a cabo una de sus últimas proezas en nuestro país.  Avanzó sobre la ciudad de Santa Clara con 300 combatientes, se enfrentó a un tren blindado que estaba en las afueras de la ciudad, interceptó la vía entre el tren y la sede de la fuerza principal: descarrilaron el tren, coparon el tren, lo rindieron y le ocuparon todas las armas.  Es decir, inició el ataque a la ciudad de Santa Clara con 300 hombres.”

La batalla de Santa Clara y la figura del Che han quedado inscritas en la historia de Cuba. Y atendiendo a ello es que en esta ciudad cubana se localice una plaza de la Revolución que lleva su nombre y en la que en un relevante complejo monumentario se encuentre una gran estatua que lo refleja y que en un memorial descansen sus restos en unión de los otros combatientes internacionalistas que formaron parte de la guerrilla que encabezara en 1966 y 1967 en Bolivia.