tisdag 20 april 2021

Det kubanska kommunistpartiet och ”Mikrofraktionen” under 1960-talet

 

ANIBAL ESCALANTE (till vänster), ordförande för det kubanska kommunistpartiet 1959 var en av dem som uteslöts 1962 ur det som skulle bli det nya kommunistpartiet, tre år efter Revolutionens seger. På bilden studerar de bägge partiets tidning HOY, Idag.




Det kubanska kommunistpartiet och ”Mikrofraktionen” under 1960-talet

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2021-04-20 / Källan till vissa delar om ”Mikrofraktionen” i nedanstående text har jag tagit från den intervju som portalen ”OnCuba” (USA) gjorde med Ricardo Bofill, en av de cirka 35 före detta PSP-medlemmarna som utpekades för att tillhöra Fraktionen. OnCuba är, som den själv beskriver sig ”den enda kommunikationsplattformen med kontor och juridisk representation på båda sidor av Floridasundet: Havanna och Miami. Tidningarna Art OnCuba och OnCuba Travel publicerar uteslutande innehåll om Kuba, eftersom de är de enda i sitt slag med distribution över hela USA”.


*  *  *

”Amerikas första Sovjet”!

ANÍBAL ESCALANTE DELLUNDÉ var innan revolutionen 1959 det kubanska kommunistpartiets ordförande. Jag minns särskilt ett avsnitt i Saverio Tutinos bok om den ”Kubanska Oktoberrevolutionen” när Escalante berättar om vad han kallade för partiets sekteristiska period på 1930-talet. Machadodiktaturen (1929-1933) gick till offensiv mot partiet som förbjöds och dess medlemmar förföljdes och massakrerades, utsattes för selektiva mord, fängslanden och torterades.

Machadodiktaturen störtades i mitten av 1933 i de omfattande folkprotesterna och en provisorisk regering utsågs. Men den blev kortvarig för den 4 september 1933 hade sergeanten Fulgencio Batista gripit makten i en militärkupp. Universitetsprofessorn Ramón Grau San Martín valdes till president i den nya regeringen medan Batista upphöjdes till genral och befälhavare för de väpnade styrkorna.

Kommunisterna hade varit de ledande i generalstrejken mot Machadodiktaturen och gick i spetsen för skapandet av den ”Första Sovjeten på den Amerikanska kontinenten”, då arbetarna den 13 september 1933 på sockerbruket i närheten av kommunen Bayamo i Granmaprovinsen, hissade den röda fanan med hammaren och skäran och utropade den första ”Sovjeten”, Rådet för Arbetare, Bönder, Soldater och Sjömän på den amerikanska kontinenten i kamp mot den blodiga Machadodiktaturen som var ansvarig för kommunistpartiets medgrundare, Julio Antonio Mella.

”Det anses vara det viktigaste och historiskt mest betydelsefulla exemplet på tillämpningen av den linje som fastställdes av centralkommittén för Kubas kommunistiska parti vid sitt 5:e centralkommittémöte i augusti-september 1933 för att om möjligt organisera Rådet (Sovjet) för arbetare, bönder, soldater och sjömän. Protokollet från detta CK-möte påträffades i centrala Mabay (idag Archimedes Colina), som ligger nära Bayamo, i östra Kuba, en provins med en hundra år gammal kamptradition”, skriver ECU-Red [https://www.ecured.cu/Mabay_(Bayamo)#Creaci.C3.B3n_del_1er_Soviet].


Den 13 september 1933 utropade arbetarna på sockerbruket den första ”Sovjet”, Rådet för Arbetare, Bönder, Soldater och Sjömän på den amerikanska kontinenten.


Järnhård partidisciplinTutino beskriver i sin bok ingående denna intressanta revolutionära erfarenhet och Machadodiktaturens period av repression mot kommunistpartiet. Och Tutino citerar Escalante om hur han beskriver den järnhårda partidisciplinen från den tidsepoken, som kanske inte var speciellt utmärkande för de kubanska kommunisterna utan en reflektion över den internationella kommunistiska rörelsens hängivna och ideologiskt och politiskt mycket motiverade medlemmar.

I fallet Escalante och Tutinos anekdot, handlade denna om den fängslade kubanske kommunisten under Machadodiktaturen som för att vägra tala, bet av sig tungan. Och för att undvika att underteckna ett papper av erkännande under tortyr, slog sönder sina fingrar mot fängelsegallret.

 

Kommunistiska ministrar

Kommunistpartiet som bildades 1925 var illegalt fram till slutet av 1930-talet. Blas Roca var partiets generalsekreterare från 1934-1962.

Det är sant att partiet, som 1939 hade döpt om sig till Unión Revolucionaria Comunista (URC) och som 1944 än en gång döpte om sig till PSP, Partido Socialista Popular, PSP, under parollen om antifascistisk kamp mot Hitlerfascismen stödde presidentkandidaten Fulgencio Batista vid valet 1939 (perioden 1940-1944). Det ska understrykas att Batista genomförde den militära statskuppen 1952, det vill säga 13 år senare. De två ledande kommunisterna Juan Marinello Vidaurreta, en av kontinentens mest framstående intellektuella och Carlos Rafael Rodríguez, utsågs till ministrar utan portfölj.

 

”Kombination av alla slags kampformer av masskaraktär”

Det handlade helt enkelt om vad de colombianska kommunisterna sammanfattade i formeln av en ”Kombination av alla slags kampformer av masskaraktär”, märk väl ordet massorna, och den inkluderade och inkluderar också den väpnade kampen såväl som den parlamentariska.

När den senare har uttömts och repressionen inleds mot den revolutionära förtruppen hade större delen av de latinamerikanska kommunistpartierna också ett Militärt Program att vila tillbaka på. Men styrkeförhållanden och alla de omständigheter som måste beaktas INNAN man går in i den väpnade kampen var och är avgörande för hur perspektivet och möjligheterna att slå tillbaka med samma medel som den repressiva staten kan bedömas.

I Kuba drog sig de kommunistiska ministrarna sig tillbaka och förberedde partiet och massorna på att slåss med andra kampformer, i synnerhet när det kalla kriget inleddes 1948.

I Colombias fall vet vi att den av Pentagon uppgjorda ”Plan Lasso” resulterade i attacken av den colombianska armén och dess stridsflyg mot en liten by, Marquetalia där 48 bönder i maj 1964 under ledning av den unge lantarbetaren Manuel Marulanda drev ett kooperativ som Pentagon och den konservativa högern i Colombia ansåg var embryot till en ”Oberoende Republik”. 16.000 infanterisoldater och stridsflyg under överinseende av USA:s militära rådgivare attackerade Marquetalia som under tre veckors strider försvarades av Marulanda och den lilla grupp som senare skulle resultera i en av de största gerillaorganisationerna i Latinamerika, FARC-EP.

Gerillatrupper från FARC-EP i djungeln i norra Colombia.
FOTO: DICK EMANUELSSON


Den subjektiva faktorn mognade 1956 i Kuba

Och det var när Fidel och 26-julirörelsen inledde sin väpnade politiska kamp i Sierra Maestra som den subjektiva faktorn hos det kubanska folket hade mognat. Den objektiva faktorn, livet för de kubanska massorna, fanns representerat i ett överflöd. Raul hade tillhört kommunistpartiet PSP innan 26-majrörelsen hade bildats och till stora delar fått sin politiska fostran i partiet.

Det är sant att det kubanska partiet en kort tid under kriget till viss del stod under inflytande av den så kallade ”Browderismen”, representerat av Earl Browder, generalsekreterare för USA:s kommunistparti. Det handlade om att understryka ”kampen för den fredliga samexistensen mellan två ekonomiska system”. Det handlade så klart om att ge Sovjetunionen och de allierade stöd under kriget mot Hitlerfascismen men som Sovjetunionen och flera av kommunistpartierna ansåg var en omöjlig sammanslutning av två antagonistiska ekonomiska system, socialism visavi kapitalism.

Browder avpoletterades från det politiskt skadliga inflytande han hade utövat mot de latinamerikanska kommunistpartierna när han uteslöts av USA:s kommunistparti 1946.

 

ORI och det nya Kommunistpartiet, PCC

Från och med 1958 gick PSP och den förkrossande majoriteten av partimedlemmarna in i kampen som en av tre centrala rörelser i kampen för att störta Batistadiktaturen; 26-julirörelsen, Studentdirektoratet samt PSP.

Efter Revolutionens seger inleddes arbetet med att bygga det Nya Partiet. Och det är här som Anibal Escalante och en liten grupp av de gamla PSP-medlemmarna från och med 1962 kom i motsättning till Revolutionen och dess kollektiva ledning.

Man måste komma ihåg att det nya Kubas Kommunistiska Parti konstituerandes formellt först vid den första partikongressen 1970. Innan dess, det vill säga mellan revolutionens seger 1959 till 1965 utgjorde den revolutionära förtruppen av ”las Organizaciones Revolucionarias Integradas” (ORI), De Revolutionära Integrerade Organisationerna (ORI). Den 3 oktober 1965 återuppstod Kubas Kommunistiska Parti, PCC.


Ledande medlemmar i det historiska kommunistpartiet i Kuba INNAN Revolutionen.


Mikrofraktionen och Escalante

I en rapport av Raul Castro till PCC:s centralkommitté den 24 januari 1968, redogjorde han för vad som uppfattades som en ”mikrofraktion” ledd av Anibal Escalante. Denne hade 1962 exkluderats från ORI medan en tidigare ledande PSP-kommunist som Carlos Rafael Rodriguez intog Nummer 3 inom den organisatoriska strukturen i ORI och senare i PCC. Där fanns även den av kubanerna älskade PSP-veteranen Blas Roca.

«I mitten av 1966 tog vi emot information av olika slag om åsikter, kritik av revolutionens ledning och speciellt av kamrat Fidel Castro, liksom kommentarer mot partiets ideologiska linje, framförd av några äldre medlemmar i PSP. Fram till dessa dagar hade informationen uppstått spontant. Mycket av den härrörde från förslag som hade framförts i slutet av 1965 på gården `Dos Hermanos´, som administrerades av Aníbal Escalante Dellunde, där fester genomfördes och där gamla medlemmar från PSP deltog, vänner till den senare (Escalante)”, uppgav Raúl Castro.

 

 

ENLIGT DE UPPGIFTER som publicerats betraktade Escalante och ”Mikroframktionen” ledningen för Revolutionen, ledd av Fidel som småborgerliga avvikare från en revolutionär linje. Enligt de få källor som finns att tillgå talades det även om att fraktionsmakarna skulle ha ansett att ledningen för Kuba INTE intog en vad de ansåg vara en ”en till Sovjetunionen vänskaplig linje”. Escalante hade pendlat mellan Moskva, där han deltog i redaktionen för den internationella tidskriften Ny Tid (Tiempos Nuevos) och Kuba sedan 1962-1966.

På CK-mötet 1968 som pågick under 24 timmar, varav Fidel talade i tolv, hördes två av Mikrofraktionens medlemmar; José Matar och Ramón Calcines. Efter mötet uteslöts de ur partiet.

De övriga som var inblandade, sammanlagt 35 personer ställdes inför rätta och fick fängelsestraff på 2-15 år. Escalante fick det längsta straffet.

 

Samtida strider med kontrarevolutionen i Escambraybergen

Det kan synas vara hårda straff med tanke på att inga terroristaktioner hade utförts av Fraktionen. Men varje seriös bedömare av de sammanlagda omständigheterna kring denna tid vet att Fraktionen, som Raul konstaterade på CK-mötet, kunde utnyttjas av kontrarevolutionära krafter och skapa förvirring och manipulation från USA:s sida.

Vid samma tidpunkt (i mitten av 1960-talet) pågick hårda strider i Escambraybergen mot de kontrarevolutionära väpnade grupper som hade sin bastion där varifrån de tog emot vapensändningar och andra förnödenheter från USA:s illegala flygoperationer. Dessa väpnade kontrarevolutionära grupper orsakade stor skada under flera år i de ekonomiska sabotagen mot elinstallationer och jordbruket som var stående inslag.

Raul:

Som en politisk kraft saknade den (Fraktionen) betydelse, medan dess politiska avsikt av handlingarna var av en allvarlig karaktär. Som en strömning inom den revolutionära rörelsen utgjorde den en klar reformistisk, reaktionär och konservativ strömning, även om vi mycket väl inser att många av den här typen av strömningar cirkulerar i atmosfären i dessa tider”.




1983, på den lilla karibiska ön Grenada, störtades den älskade revolutionären MAURICE BISHOP av en grupp inom hans eget parti som anklagade honom för att vara en imperialistisk agent. Mordet togs som en blixtsnabb förevändning av USA för att invadera Grenada. Den tragiska händelsen, i vilken flera kubanska byggnadsarbetare som byggde en internationell flygplats för att utveckla Grenadas turistsektor, dödades vid invasionen.

Exemplet kan vara en minnesbeta för dem som inte begriper att en Revolution är ingen plats för ”tendensfrihet” där var och en kan göra vad som han eller hon vill utan där varje aktion som företas registreras av Revolutionens fiender. Disciplinen som de kubanska kommunisterna har visat och uttryckt under dessa drygt 60 år av en skoningslös blockad har utgjort en varningslampa för imperialismens Plan att återerövra Kuba.

Här finns det inte plats för några äventyrligheter, ett historiskt konstaterande som bygger på den internationella revolutionära rörelsens samlade erfarenheter.


Slutade bortglömd i Miami

Ricardo Bofill, som var en av de 35 före detta PSP-medlemmarna som utpekades för att tillhöra Fraktionen dömdes till tolv års fängelse och avtjänade åtta år. Efter straffet hankade han sig fram som bibliotekarie. Innan gripandet var han professor på den filosofiska fakulteten på Havannas universitet.

Men med marxismen och ”den revolutionära linjen” som han och Escalante stod det sämre till. Han tog 1976 initiativet till en av de många USA-stödda ”människorättsorganisationerna” med de antisovjetiska reaktionära MR-grupperna som förebild. 1988 lämnade han Kuba.

«Han var en grundläggande faktor i allt väsentligt i skapandet av (den kubanska) dissidentrörelsen. Han är far till allt detta”, sa den kubanske skriftställaren Norberto Fuentes i en kommentar till ”OnCuba”.

Och i likhet med Ricardo Bofill slutade även Fuentes i en exil i Miami.

KÄLLA:

Den ”Kubanska Oktoberrevolutionen”, av Saverio Tutino.

Fidel, Escalante, Bofill y la microfracción
https://oncubanews.com/cuba/fidel-escalante-bofill-y-la-microfraccion/