 |
Det kubanska kommunistpartiet och ”Mikrofraktionen”
under 1960-talet
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2021-04-20
/ Källan till vissa delar om ”Mikrofraktionen” i nedanstående text har jag
tagit från den intervju som portalen ”OnCuba” (USA) gjorde med Ricardo Bofill,
en av de cirka 35 före detta PSP-medlemmarna som utpekades för att tillhöra Fraktionen.
OnCuba är, som den själv beskriver sig ”den enda kommunikationsplattformen med
kontor och juridisk representation på båda sidor av Floridasundet: Havanna och
Miami. Tidningarna Art OnCuba och OnCuba Travel publicerar uteslutande innehåll
om Kuba, eftersom de är de enda i sitt slag med distribution över hela USA”.
* * *
”Amerikas första Sovjet”!
ANÍBAL ESCALANTE DELLUNDÉ
var innan revolutionen 1959 det kubanska kommunistpartiets ordförande. Jag
minns särskilt ett avsnitt i Saverio Tutinos bok om den ”Kubanska
Oktoberrevolutionen” när Escalante berättar om vad han kallade för partiets
sekteristiska period på 1930-talet. Machadodiktaturen (1929-1933) gick till
offensiv mot partiet som förbjöds och dess medlemmar förföljdes och
massakrerades, utsattes för selektiva mord, fängslanden och torterades.
Machadodiktaturen
störtades i mitten av 1933 i de omfattande folkprotesterna och en provisorisk
regering utsågs. Men den blev kortvarig för den 4 september 1933 hade sergeanten
Fulgencio Batista gripit makten i en militärkupp. Universitetsprofessorn Ramón
Grau San Martín valdes till president i den nya regeringen medan Batista upphöjdes
till genral och befälhavare för de väpnade styrkorna.
Kommunisterna hade
varit de ledande i generalstrejken mot Machadodiktaturen och gick i spetsen för
skapandet av den ”Första Sovjeten på den Amerikanska kontinenten”, då arbetarna
den 13 september 1933 på sockerbruket i närheten av kommunen Bayamo i Granmaprovinsen,
hissade den röda fanan med hammaren och skäran och utropade den första ”Sovjeten”,
Rådet för Arbetare, Bönder, Soldater och Sjömän på den amerikanska kontinenten
i kamp mot den blodiga Machadodiktaturen som var ansvarig för kommunistpartiets
medgrundare, Julio Antonio Mella.
”Det anses vara det viktigaste och
historiskt mest betydelsefulla exemplet på tillämpningen av den linje som
fastställdes av centralkommittén för Kubas kommunistiska parti vid sitt 5:e
centralkommittémöte i augusti-september 1933 för att om möjligt organisera Rådet
(Sovjet) för arbetare, bönder, soldater och sjömän. Protokollet från detta
CK-möte påträffades i centrala Mabay (idag Archimedes Colina), som ligger nära
Bayamo, i östra Kuba, en provins med en hundra år gammal kamptradition”,
skriver ECU-Red [https://www.ecured.cu/Mabay_(Bayamo)#Creaci.C3.B3n_del_1er_Soviet].
 |
| Den 13 september 1933 utropade arbetarna på sockerbruket den första ”Sovjet”, Rådet för Arbetare, Bönder, Soldater och Sjömän på den amerikanska kontinenten. |
Järnhård partidisciplinTutino beskriver i sin bok ingående denna intressanta revolutionära erfarenhet och Machadodiktaturens period av repression mot kommunistpartiet. Och Tutino citerar Escalante om hur han beskriver den järnhårda partidisciplinen från den tidsepoken, som kanske inte var speciellt utmärkande för de kubanska kommunisterna utan en reflektion över den internationella kommunistiska rörelsens hängivna och ideologiskt och politiskt mycket motiverade medlemmar.
I fallet Escalante och Tutinos anekdot,
handlade denna om den fängslade kubanske kommunisten under Machadodiktaturen som
för att vägra tala, bet av sig tungan. Och för att undvika att underteckna ett
papper av erkännande under tortyr, slog sönder sina fingrar mot
fängelsegallret.
Kommunistiska ministrar
Kommunistpartiet som
bildades 1925 var illegalt fram till slutet av 1930-talet. Blas Roca var
partiets generalsekreterare från 1934-1962.
Det är sant att
partiet, som 1939 hade döpt om sig till Unión Revolucionaria Comunista (URC)
och som 1944 än en gång döpte om sig till PSP, Partido Socialista Popular, PSP,
under parollen om antifascistisk kamp mot Hitlerfascismen stödde presidentkandidaten
Fulgencio Batista vid valet 1939 (perioden 1940-1944). Det ska understrykas att
Batista genomförde den militära statskuppen 1952, det vill säga 13 år senare. De
två ledande kommunisterna Juan Marinello Vidaurreta, en av kontinentens mest
framstående intellektuella och Carlos Rafael Rodríguez, utsågs till ministrar utan
portfölj.
”Kombination av alla slags kampformer av
masskaraktär”
Det handlade helt
enkelt om vad de colombianska kommunisterna sammanfattade i formeln av en ”Kombination
av alla slags kampformer av masskaraktär”, märk väl ordet massorna, och den
inkluderade och inkluderar också den väpnade kampen såväl som den parlamentariska.
När den senare har
uttömts och repressionen inleds mot den revolutionära förtruppen hade större
delen av de latinamerikanska kommunistpartierna också ett Militärt Program att
vila tillbaka på. Men styrkeförhållanden och alla de omständigheter som måste
beaktas INNAN man går in i den väpnade kampen var och är avgörande för hur
perspektivet och möjligheterna att slå tillbaka med samma medel som den
repressiva staten kan bedömas.
I Kuba drog sig de
kommunistiska ministrarna sig tillbaka och förberedde partiet och massorna på
att slåss med andra kampformer, i synnerhet när det kalla kriget inleddes 1948.
I Colombias fall vet
vi att den av Pentagon uppgjorda ”Plan Lasso” resulterade i attacken av den
colombianska armén och dess stridsflyg mot en liten by, Marquetalia där 48
bönder i maj 1964 under ledning av den unge lantarbetaren Manuel Marulanda drev
ett kooperativ som Pentagon och den konservativa högern i Colombia ansåg var
embryot till en ”Oberoende Republik”. 16.000 infanterisoldater och stridsflyg
under överinseende av USA:s militära rådgivare attackerade Marquetalia som
under tre veckors strider försvarades av Marulanda och den lilla grupp som senare
skulle resultera i en av de största gerillaorganisationerna i Latinamerika,
FARC-EP.
 |
| Gerillatrupper från FARC-EP i djungeln i norra Colombia. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Den subjektiva faktorn mognade 1956 i Kuba
Och det var när Fidel
och 26-julirörelsen inledde sin väpnade politiska kamp i Sierra Maestra som den
subjektiva faktorn hos det kubanska folket hade mognat. Den objektiva faktorn,
livet för de kubanska massorna, fanns representerat i ett överflöd. Raul hade
tillhört kommunistpartiet PSP innan 26-majrörelsen hade bildats och till stora
delar fått sin politiska fostran i partiet.
Det är sant att det
kubanska partiet en kort tid under kriget till viss del stod under inflytande
av den så kallade ”Browderismen”, representerat av Earl Browder, generalsekreterare
för USA:s kommunistparti. Det handlade om att understryka ”kampen för den
fredliga samexistensen mellan två ekonomiska system”. Det handlade så klart om
att ge Sovjetunionen och de allierade stöd under kriget mot Hitlerfascismen men
som Sovjetunionen och flera av kommunistpartierna ansåg var en omöjlig sammanslutning
av två antagonistiska ekonomiska system, socialism visavi kapitalism.
Browder avpoletterades
från det politiskt skadliga inflytande han hade utövat mot de latinamerikanska
kommunistpartierna när han uteslöts av USA:s kommunistparti 1946.
ORI och det nya Kommunistpartiet, PCC
Från och med 1958 gick
PSP och den förkrossande majoriteten av partimedlemmarna in i kampen som en av
tre centrala rörelser i kampen för att störta Batistadiktaturen; 26-julirörelsen,
Studentdirektoratet samt PSP.
Efter Revolutionens
seger inleddes arbetet med att bygga det Nya Partiet. Och det är här som Anibal
Escalante och en liten grupp av de gamla PSP-medlemmarna från och med 1962 kom i
motsättning till Revolutionen och dess kollektiva ledning.
Man måste komma ihåg
att det nya Kubas Kommunistiska Parti konstituerandes formellt först vid den
första partikongressen 1970. Innan dess, det vill säga mellan revolutionens
seger 1959 till 1965 utgjorde den revolutionära förtruppen av ”las Organizaciones Revolucionarias
Integradas” (ORI), De Revolutionära Integrerade Organisationerna (ORI). Den
3 oktober 1965 återuppstod Kubas Kommunistiska Parti, PCC.
 |
| Ledande medlemmar i det historiska kommunistpartiet i Kuba INNAN Revolutionen. |
Mikrofraktionen och Escalante
I en rapport av Raul
Castro till PCC:s centralkommitté den 24 januari 1968, redogjorde han för vad
som uppfattades som en ”mikrofraktion” ledd av Anibal Escalante. Denne hade 1962
exkluderats från ORI medan en tidigare ledande PSP-kommunist som Carlos Rafael
Rodriguez intog Nummer 3 inom den organisatoriska strukturen i ORI och senare i
PCC. Där fanns även den av kubanerna älskade PSP-veteranen Blas Roca.
«I
mitten av 1966 tog vi emot information av olika slag om åsikter, kritik av
revolutionens ledning och speciellt av kamrat Fidel Castro, liksom kommentarer
mot partiets ideologiska linje, framförd av några äldre medlemmar i PSP. Fram
till dessa dagar hade informationen uppstått spontant. Mycket av den härrörde från
förslag som hade framförts i slutet av 1965 på gården `Dos Hermanos´, som administrerades
av Aníbal Escalante Dellunde, där fester genomfördes och där gamla medlemmar från
PSP deltog, vänner till den senare (Escalante)”, uppgav Raúl Castro.
ENLIGT DE UPPGIFTER som
publicerats betraktade Escalante och ”Mikroframktionen” ledningen för Revolutionen,
ledd av Fidel som småborgerliga avvikare från en revolutionär linje. Enligt de
få källor som finns att tillgå talades det även om att fraktionsmakarna skulle
ha ansett att ledningen för Kuba INTE intog en vad de ansåg vara en ”en till
Sovjetunionen vänskaplig linje”. Escalante hade pendlat mellan Moskva, där han
deltog i redaktionen för den internationella tidskriften Ny Tid (Tiempos Nuevos)
och Kuba sedan 1962-1966.
På CK-mötet 1968 som
pågick under 24 timmar, varav Fidel talade i tolv, hördes två av Mikrofraktionens
medlemmar; José Matar och Ramón Calcines. Efter mötet uteslöts de ur partiet.
De övriga som var
inblandade, sammanlagt 35 personer ställdes inför rätta och fick fängelsestraff
på 2-15 år. Escalante fick det längsta straffet.
Samtida strider med kontrarevolutionen i
Escambraybergen
Det kan synas vara
hårda straff med tanke på att inga terroristaktioner hade utförts av Fraktionen.
Men varje seriös bedömare av de sammanlagda omständigheterna kring denna tid
vet att Fraktionen, som Raul konstaterade på CK-mötet, kunde utnyttjas av
kontrarevolutionära krafter och skapa förvirring och manipulation från USA:s
sida.
Vid samma tidpunkt (i
mitten av 1960-talet) pågick hårda strider i Escambraybergen mot de kontrarevolutionära
väpnade grupper som hade sin bastion där varifrån de tog emot vapensändningar
och andra förnödenheter från USA:s illegala flygoperationer. Dessa väpnade
kontrarevolutionära grupper orsakade stor skada under flera år i de ekonomiska
sabotagen mot elinstallationer och jordbruket som var stående inslag.
Raul:
”Som en politisk kraft saknade den (Fraktionen)
betydelse, medan dess politiska avsikt av handlingarna var av en allvarlig
karaktär. Som en strömning inom den revolutionära rörelsen utgjorde den en klar
reformistisk, reaktionär och konservativ strömning, även om vi mycket väl inser
att många av den här typen av strömningar cirkulerar i atmosfären i dessa tider”.
1983, på den lilla
karibiska ön Grenada, störtades den älskade revolutionären MAURICE BISHOP av en grupp inom hans eget parti som anklagade honom
för att vara en imperialistisk agent. Mordet togs som en blixtsnabb
förevändning av USA för att invadera Grenada. Den tragiska händelsen, i vilken
flera kubanska byggnadsarbetare som byggde en internationell flygplats för att
utveckla Grenadas turistsektor, dödades vid invasionen.
Exemplet kan vara en
minnesbeta för dem som inte begriper att en Revolution är ingen plats för ”tendensfrihet”
där var och en kan göra vad som han eller hon vill utan där varje aktion som
företas registreras av Revolutionens fiender. Disciplinen som de kubanska
kommunisterna har visat och uttryckt under dessa drygt 60 år av en skoningslös
blockad har utgjort en varningslampa för imperialismens Plan att återerövra
Kuba.
Här finns det inte
plats för några äventyrligheter, ett historiskt konstaterande som bygger på den
internationella revolutionära rörelsens samlade erfarenheter.
Slutade bortglömd i Miami
Ricardo Bofill, som
var en av de 35 före detta PSP-medlemmarna som utpekades för att tillhöra Fraktionen
dömdes till tolv års fängelse och avtjänade åtta år. Efter straffet hankade han
sig fram som bibliotekarie. Innan gripandet var han professor på den
filosofiska fakulteten på Havannas universitet.
Men med marxismen och ”den revolutionära linjen” som han och Escalante stod det sämre till. Han tog 1976 initiativet till en av de många USA-stödda ”människorättsorganisationerna” med de antisovjetiska reaktionära MR-grupperna som förebild. 1988 lämnade han Kuba.
«Han var en grundläggande
faktor i allt väsentligt i skapandet av (den kubanska) dissidentrörelsen. Han
är far till allt detta”, sa den kubanske skriftställaren Norberto Fuentes i en
kommentar till ”OnCuba”.
Och i likhet med Ricardo
Bofill slutade även Fuentes i en exil i Miami.
KÄLLA:
Den ”Kubanska Oktoberrevolutionen”, av Saverio Tutino.
Fidel, Escalante, Bofill y la
microfracción
https://oncubanews.com/cuba/fidel-escalante-bofill-y-la-microfraccion/
