René González, en av "Los 5", med Fidel tryggt i ryggen.
FOTO: DICK EMANUELSSON

 

Revolutionen står pall även efter 53 års USA-blockad

Exklusiv intervju med Rene González, en av “De 5” kubanska antiterroristerna

Av Dick Emanuelsson

 

 Video (58 min.): Video (58 min.): https://dai.ly/k6QOG5uRMfPkVkA79he

Audio: https://app.box.com/s/6drukrvvb2nawnkxnb4t

 

HAVANNA / 1990 stal han ett plan i Havanna och togs emot som en hjälte när han landade i Miami. Åtta år senare greps han och fyra andra från det kubanska kontraspionaget. Rene dömdes 2001 till 15 års fängelse. Han kamrat Gerardo dömdes till två livstidsstraff plus 15 år medan Fernando Gonzalez fick 18 år och Ramon och Antonio vardera ett (1) livstidsstraff.

Men sedan den 17 december 2014 är `De 5´ fria efter att Obama och den moderna delen av monopolkapitalet i USA insett att blockaden inte kunnat knäcka den kubanska revolutionen och att en marknad på tolv miljoner kubaner kan gå helt förlorad. Under 53 år stod Revolutionen pall mot den mäktigaste ekonomiska och militära stat mänskligheten har konfronterat. Trots det är Kuba förmodligen den mest självständiga stat på den amerikanska hemisfären trots att blockaden har inneburit enorma umbäranden för det kubanska folket.

– Rättegången mot `De 5´ innebar ett förräderi av Clinton mot överenskommelsen han hade ingått med Fidel. Jag gillar inte att tala om tortyr, men det var vad vi utsattes för i Miami. Men vi kom ut starkare än när vi gick in i fängelset.

Så sammanfattar Rene González, 57, de 16 år han tillbringade i fängelser i USA. Han var, eller är, en agent i tjänst hos det kubanska inrikesministeriet. Hans kollegor har under mer än ett halvt sekel varit oerhört framgångsrika i att infiltrera och avslöja både den externa som interna fienden mot den kubanska revolutionen. Den som inbillar sig att en revolution kan utvecklas i fred utan att förfoga över en säkerhetstjänst begår ett strategiskt misstag. Den revolutionen begravs förr eller senare.

Uppgift: Infiltrera terroristerna

När René González “stal” planet och flög till Miami var det en perfekt plan för att slå in dörrarna hos de USA-kubanska terroristorganisationerna i södra Florida. Därefter inledde `De 5´ infiltrationen och dokumentationen av terrorplanerna mot Kuba.

– Jag hade bestämt med min fru att gå på bio på eftermiddagen. Men hon blev sittande och väntade på mig hemma i Havanna samtidigt som jag hade landat i Miami. Det var så klart ett tungt slag för där fanns också min 6-åriga dotter. Men det är en uppoffring man ibland måste göra för att avslöja terroristernas planer, säger Rene när jag vill ha detaljer över hur han lämnade Kuba.

– I Miami togs jag emot som en hjälte. För desto värre pest du talar om Kuba, desto mer uppskattas du av dessa grupper. Det är i allmänhet personer som under decennier har odlat en besatthet och hat mot revolutionen. Därför var det rätt lätt att få kontakt med och infiltrera dessa grupper när du säger precis vad de vill höra.

En kvinnlig universitetsstudent vid sin stridsposition vid universitetet i Havanna i november 1990. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Den Ekonomiska Specialperioden

René “flög” från Kuba i december 1990. Det var samtidigt som Den Ekonomiska Specialperioden hade inletts över hela ön. Jag kom dit en månad tidigare, i november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Mitt under ett reportage jag gjorde på Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i regionen Matanzas, kom föraren till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till chefen för sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna bränsle. “Japp, konstaterade chefen nästan resignerat, då får `Los Macheteros´ ta över huggandet”. Och så blev det. Tusentals hektar färdigväxta sockerrör höggs ner manuellt av den bokstavliga machetesarmén som tog över efter maskinerna.

I Miami, Washington, Berlin och, varför inte, i Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till utrikespolitiska antikommunister hos socialdemokraterna om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel, bjöd in Dan Gallin, en antikommunistisk generalsekreterare (1968–1997) för Livsmedelsarbetarnas International, till en presskonferens på LO-borgen. Där kalkylerade denne att “Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.

Diktatur eller demokrati?

Större delen av vänsterpartiets ledning, som precis hade kastat iväg “K:et”, började vackla i sin hållning inför Kuba. I dag, 25 år senare kan ingen anklaga Sjöstedt och (v) för prokubanska sympatier. “Kuba är en politisk diktatur. (…) USA är en politisk demokrati”, säger Sjöstedt krasst [1]. Uttalandet skulle kunna från vilken kongressman som helst i USA.

Men Revolutionen har överlevt både Kennedy, Obama och Sjöstedt de senaste 53 åren tack vare att den har stött sig på den viktigaste kraften i en revolution; det egna folket och den egna folkmakten som utarbetats i demokratiska breda debatter. Det är en utvecklad demokrati från kvarteret upp till Nationalförsamlingen. De folkvalda rapporterar öppet och regelbundet i sin valkrets vad de utför. De kan avsättas av de egna väljarna.

Naturligtvis är denna folkdemokrati motsatsen till den formella borgerliga demokratin i Sverige och USA. Här exkluderas väljarna i utarbetandet av politiken, med undantag för vart fjärde år. Men i praktiken är de politiska besluten klavbundna till både det svenska stor- och finanskapitalet som EU-kommissionens nyliberala riktlinjer. De verkliga besluten tas innanför lyckta dörrar.

1990 förlorade Kuba 85 procent av sin utrikeshandel genom att Sovjetunionen föll samman. Med den förlorade Kuba den stabila energitillförseln och en tillgång på teknologi den haft sedan revolutionens början. Hoten från Pentagon och Miami om en invasion blev allt starkare. De gamla kubanska gods- och landägarna som hade lämnat Kuba när jordreformen gradvis infördes i början av 1960-talet, började packa sina resväskor för att resa tillbaka till Kuba “och ta tillbaka våra landegendomar från kommunisterna”.

Med maskingeväret på universitetsbibliotekets tak övas hur en USA-invasion kan gå till och hur inkräktarna ska bekämpas. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Söndagens militära försvarsträning är över.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

Milisens söndagar

Det var en söndagsmorgon just i november detta 1990. Jag befann mig på Havannas universitet där kulsprutegevärens kulor sköt mot himlen när de sovjetisktillverkade stridshelikoptrarna dök neråt mot universitetsbibliotekets tak. Där fanns en ksp-skytt utplacerad som brassade på allt vad han kunde för att i detta nästan reella krigsspel skjuta ner en invasionshelikopter.

Studenterna deltog, i likhet med hela det kubanska folket, i militära övningar varje söndag för att förbereda sig militärt mot de öppna militära invasionshoten mot Kuba från grannen i norr.

Det är denna allvarliga politiska situation som man ska ta i beaktande när vi i dag, 25 år senare, kan konstatera att hoten mot Kuba var reella liksom krigsförberedelserna i Miami. Där övades militära landstigningsoperationer. Den psykologiska krigföringen var bedövande i medierna och det talades om att det bara var en tidsfråga innan Revolutionen skulle falla. Men den föll inte.

För att slå tillbaka provokationerna, attentaten och terrorismen i Miami mot Kuba, skickades René och fyra andra agenter till USA. Det handlade inte, säger René, om spioneri mot staten USA utan att dra fram så mycket som möjligt av terrorplanerna hos organisationerna i Miami för att undvika blodspillan i Kuba.

`De 5´ kände inte varandra och opererade helt oberoende av varandra för att vara så lite sårbara som möjligt i händelse av att USA:s säkerhetsorgan som CIA eller FBI skulle komma någon på spåren.

René González Sehwerert var en av `De 5´ som en dag 1990 fick ordern från sin överordnade att “stjäla” ett plan i Havanna och flyga till Miami och landa mitt i Orkanens Öga.

Född i USA och senare pilot i Angola

I en diskret lokal på en utsatt tid på en av Havannas gator träffar jag en leende René. Under den en timmes långa intervjun berättar han om sin uppväxt i Chicago, USA där han föddes den 13 augusti 1956. Hans föräldrar hade kommit dit som tusentals andra karibiska immigranter. I Renés pappas fall var han också, vid sidan av sitt yrke som stålverksarbetare, en duktig basebollspelare. Paret stödde från USA den kubanska “26:e Julirörelsens” väpnade uppror mot den USA-stödda diktatorn Batista. Efter revolutionens seger den 1 januari 1959, började pressen mot dem i USA som stödde den nya revolutionära regeringen i Havanna att kännas. Den 2 oktober 1961, när landägare och rester av diktatorn Batistas anhängare lämnade Kuba och flög till Miami, reste René och hans föräldrar åt andra hållet, tillbaka till Kuba för att delta i försvaret och uppbygget av sitt land.

Till Angola

I Kuba växte René upp som alla andra barn och vid 21 års ålder anmälde han sig som frivillig i de kubanska militära styrkorna. Tusentals kubanska militärer flög till undsättning för att slå tillbaka den sydafrikanska arméns invasion av Angola som stöddes av USA. I praktiken var huvudstaden Luanda omringad av allierade och styrkor till Sydafrika och grannlandet Zaire som vill störta befrielserörelsen MPLA från makten. Denna hade förklarat Angola självständigt den 11 november 1975 från den portugisiska kolonialismen som hade störtats av revolutionära underofficerare som hade tröttnat på kolonialkrigen i Afrika.

Från sovjetiska transportplan rullade T52-stridsvagnar körda av kubaner direkt ut till stridsfronten. MIG23-plan med kubanska piloter, som René, sattes också in. Efter blodiga strider under hela 1976 och 1977 hade den sydafrikanska armén, och med den det rasistiska apartheidsystemet, i praktiken besegrats. Även i Namibia kunde befrielserörelsen Swapo utropa landets självständighet och efter några år kom turen till Zimbabwe, som tidigare hette Rhodesia.

Vad vi inte visste den 28 november 2014, dagen för intervjun med René, var att tre veckor senare skulle hans tre andra kamrater, Gerardo, Ramon och Antonio friges. Då var det fortfarande nästan helt otänkbart att se en lösning på den blockad som verkade vara helt omöjlig att lyfta. René hade frigetts efter att ha tillbringat sina 16 år i fängelser i likhet med Fernando Gonzalez. Men de tre övriga hade förberett sig på att tillbringa minst två liv bakom galler i USA. Inget hade fått dem att rubba en enda millimeter under dessa 18 år från sin politiska övertygelse, trots alla slags erbjudanden. I dag är de tillbaka i Kuba för Solidariteten besegrade Imperiet, säger alla på Kuba i dag.

Renés mor, Irma Sehwerert vid ett stort solidaritetsmöte i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa. Medverkade gjorde också Kubas ambassadör (till höger) och Gonzalo Valerio, då ordförande Honduras-Cuba.

Pilot i Grisbukten

Men hur kunde René infiltrera terroristorganisationerna i Miami?

– Jag körde en dag mot Miami när jag hörde ett radioprogram där ordföranden för CUPA, Cuban-American Pilots Association talade. Den mannen hade varit pilot för invasionsstyrkorna i Playa Giron (Grisbukten) den 15–19 april 1961 i Kuba.

– Jag hör att de gör programmet från en restaurang och jag körde dit och presenterade mig. Folk hade fortfarande mig i minnet som den kubanske piloten som hade stulit ett plan i Kuba och landat i Miami. Jag bad att de skulle kontakta Kapten Ferrer som hälsade mig varmt välkommen. Via Ferrer kom jag snabbt i kontakt med andra kubanska piloter och grupper.

René skulle bland annat komma i kontakt med en av de mest omtalade och politiskt mest framgångsrika grupperna i Miami, ``Bröder till Undsättning´´ (Hermanos de Rescate). Det var kubanska piloter som gjorde provokativa flygningar mot Kuba för att provocera de kubanska gränstrupperna. Den 24 februari 1996, efter att ha gett flera varningar, sköt det kubanska flygvapnet ner två plan från `Bröder till Undsättning´. De hade kränkt kubanskt luftrum och kastat ut tusentals flygblad med text mot den kubanska regeringen.

– Gruppen var viktig i den psykologiska krigföringen mot Kuba. Deras plan fylldes med journalister som flögs ut över Karibien för att bevaka hur `Los Balseros´, båtflyktingarna, drev från Kuba mot Miami, ett groteskt skådespel. Efter nedskjutningen tog det i princip slut för organisationen, säger René.

CUPA utgjordes av en grupp nostalgiska kubaner från Batistaepoken. Några av dessa hade också flugit och stridit för diktatorn eller i invasionen av Grisbukten. Andra hade deltagit som piloter som legoknektar i Kongo med uppgiften att mörda landets nationella befrielsehjälte Patricio Lumumba, som mycket riktigt mördades. Flera av dessa återvände till Miami eller landade i Nicaragua där den USA-stödde diktatorn Anastasio Somoza kontrakterade dem. Somoza höll ut tills den 19 juli 1979 då den sandinistiska befrielsefronten FSLN störtade honom. Därför, säger René och ler återigen illmarigt, hyser de dubbelt agg mot revolutionen.

– Kapten Ferrer rådgjorde med mig om möjligheten att skicka ett förarlöst plan styrd med fjärrkontroll mot Kuba med explosiva ämnen. Senare fick jag kännedom om att en person från Nasa hade samarbetat med dem.

Piloter som sköts ner av det kubanska luftvärnsförsvaret i invasionen av Playa Girón i april 1961; fyra amerikaner och tio kubaner, de flesta av dem tidigare piloter i Batista-diktaturen.

Ches bödel

Det var också via kapten Ferrer som René Gonzalez lyckades infiltrera `Bröder till Undsättning´. När organisationen offentliggjordes deltog René vid invigningen. Där fanns även en annan person som den 8 oktober 1967 skulle bli känd i världen; Che Guevaras bödel, CIA-agenten Felix Rodriguez. René tillbringade en tid med `Bröder till Undsättning´. Men det fanns grupper som var mycket våldsammare. Det var dit som René förflyttade sin operativa verksamhet:

– PUN, el Partido Unión Nacional Democrática var en sådan organisation. Partiet hade ett militärt träningsläger i Miami och kopplingar till narkotikahandeln. Via Havanna satte vi FBI dem på spåren och deras finansiering upphörde. Från denna grupp bröt sig en annan grupp ut som kallade sig “Comando de Liberación Unido”, CLU. CLU leddes av en man som hade varit andreman i PUN men fängslats för narkotikahandel. CLU var en direkt kopia av PUN och hade även ett militärt träningsläger, sydväst om Miami med kopplingar till knarkkartellen i Honduras. Också denna grupp lyckades vi få upplöst.

Det var detta som i huvudsak var `De 5´:s uppgifter på amerikanskt territorium; infiltrera i uppenbart olagliga våldsamma terrorgrupper som dessutom kränkte andra staters territorium med bas i USA. `De 5´ kartlade hur, vem och var dessa grupper opererade och vilka som var deras konkreta aktionsplaner. All dokumentation skickades via hemliga vägar till Havanna som bearbetade materialet för att dra de riktiga politiska och materiella slutsatserna av de samma.

Bill Clinton och den colombianske nobelpristagaren i litteratur, den colombianske författaren, Gabriel Garcia Marquez.
Till höger Garcias Marquez med Fidel, mycket nära vänner.

Fidel-Garcia Márquez-Clinton

Sammanlagt blev det 260 dokument som utgjorde `De 5´s rapporter. Den mäktiga dossiern överlämnades av den kubanska regeringen till en FBI-delegation som landade på Jose Martiflygplatsen utanför Havanna den 16 juni 1998.  USA-agenterna imponerades av omfånget och innehållet.

Men vägen till FBI hade gått via den i litteratur Nobelkrönte colombianske författaren Gabriel Garcia Marquez. Han var personligen vän med både Fidel och Bill Clinton. Budskapet gick hem och FBI-delegationen skickades av Clinton till Kuba. Där överlämnades dossiern med förhoppningen att USA-myndigheterna skulle vidta de nödvändiga åtgärderna för att stoppa framtida terroraktioner från USA-territorium.

– Jag hade ingen aning om innehållet i det övriga materialet av de 260 dokumenten. För när processen och rättegången mot oss inleddes hade allt material hemlighetsstämplats. Åklagarämbetet var noga med att inte tala om “terrorism” i målet. Ett exempel på motsatsen är när jag arresterades. Jag var då på väg mot Bahamas. För de (terroristgrupperna) hade planer på att föra in vapen där. Och eftersom jag är pilot utsågs jag av gruppen för att transportera vapnen dit. Men med arresteringen av oss fem verkställdes aldrig dessa planer.

Miamis FBI-chef i allians med terroristerna

René menar att målet mot `De 5´ var ett förräderi av Bill Clinton mot Fidel. FBI-delegationen som anlände till Kuba tackade sin motsvarighet på Kuba för den vänliga gesten, trots det iskalla politiska kriget som rådde under 1990-talet mellan Kuba och USA. FBI, som nu förfogade över dossiern, skulle vidta åtgärder när de återvände till USA, sa de. Men plötsligt greps `De 5´ den 12 september 1998. Tårtan vändes mot dem medan terroristerna förblev aktiva i orubbat bo i Miami.

– Det var ett förräderi och en uselhet av Clinton mot Fidel, säger en allvarlig René Gonzalez när han för ämnet på tal.

– Varför? Det är ingen som vet. Det finns element, som till exempel FBI:s chef i Miami, som är en blodig samarbetsman till terroristerna. Det är känt att han gick så långt som till att bränna personakten över Luis Posada Carriles (internationell CIA-terrorist) som är ansvarig för bomben som fördes ombord på ett kubanskt civilplan mellan Caracas-Barbados-Havanna 1976 där 73 civila dödades. Jag antar att när Miamis FBI-chef kontaktades av FBI i Washington för att följa upp innehållet i de 260 dokumenten och vidta åtgärder (mot terroristerna), vände han i stället hela processen mot oss. Rädslan hos terrorgrupperna i Miami var att samarbetet mot terrorismen mellan de två länderna skulle förstärkas och utvecklas.

Han uppger att USA-myndigheterna redan 1994 hade upptäckt `De 5´s nätverk. Men eftersom det inte utgjorde något som helst hot mot USA:s nationella säkerhet vidtogs inga åtgärder förrän 1998, efter att de 260 dokumenten hade överlämnats till FBI.

– Kuba hade den etiska moralen att överlämna denna information. Men Washington hade inte moral eller kurage att stå emot trycket från Miami, summerar Rene Gonzalez.

Registrerade sig inte som agenter

Det enda brott som `De 5´ erkänner ha begått är att de inte registrerade sig som agenter i tjänst hos Kuba när de inledde sina operationer i Miami. Rene ler och säger:

– Jag kommenterade det erkännandet till den kvinnliga domaren med orden; “Det är som om CIA skulle skicka ett antal CIA-agenter till Afghanistan under Talibanregeringen”. Det finns ingen som helst mening till att göra det och jag tillade till domaren med eftertryck:

“Om Ni (USA:s åklagare och rättsmyndigheter) hade gjort ert jobb hade vi aldrig behövt tvingas att infiltrera (terroristorganisationerna i Miami). Det är omöjligt att vi skulle kunna infiltrera och registrera oss som agenter hos den regering som samtidigt är medansvarig till terrorismen!

– Ansvaret ligger därför hos dem (USA-myndigheterna) för att de är delaktiga i terrorismen genom att skapa, underhålla och tolerera den. Vi Fem erkände brottet att vi inte hade registrerat oss som agenter och sa; “Kör för det, ge oss de år som lagen säger”. Men de komplicerade och politiserade fallet.

Rättegång i Miami och fängelse

Rene säger att `De 5´ aldrig gick över linjen för vad som är spionage genom att spana och jaga efter en regerings hemligheter. Kuba behöver inte det, säger han och menar att vad den karibiska pärlan behöver är att ständigt vara förberedd på försvaret av sin nation.

– Därför behöver vi inte skicka agenter som söker sig in på hemliga militära anläggningar i jakt efter hemliga dokument och annat, understryker Rene.

Rättegången på en politiskt “förorenad” plats som Miami kan bara sluta på ett sätt; med fällande domar. Hela processen mot `De 5´ är kantad av skandaler och skulle ha lagts ned i en normal rättsstat.

– Alla slags legala och olagliga metoder användes. Domare och vittnen mordhotades. Bevis förstördes och domslut annullerades. De betalade tusentals dollar under bordet till journalister för att också medierna skulle “fälla” `De 5´. Medierna utgjorde en del av åklagarämbetet, understryker Rene och nästan suckar vid minnet.

– Jag gillar inte att prata om tortyr i vårt fall. Men det var det som användes för att knäcka oss. Men vi gick ut ur fängelset starkare än när vi gick in, summerar den reslige agenten med en övertygelse och lugn i blicken som imponerar.

Amnesty International sa i ett uttalande att “under rättegången presenterades inga bevis för att de åtalade verkligen hade tillgång till eller hade vidarebefordrat sekretessbelagda uppgifter”. Den internationella människorättsorganisationen dömde även ut det faktum att `De 5´ hade varit hermetiskt isolerade och haft en begränsad tillgång till sina advokater och rättegångsdokumentation, “vilket hade undergrävt deras rätt till försvar”.

Michael Browns kista.

Ferguson och `De 5´

Jag frågar honom hur han reagerade över det friande domslutet för den polisofficer som sköt ihjäl den unge Michael Brown i Ferguson [2]. Och han ler återigen.

– Fallet Ferguson har en gemensam beröringspunkt med `De 5´. För det första visar det rasismen i det nordamerikanska samhället. Presidenten är ytligt sett svart men styr trots det ett rasistiskt samhälle. Det misshandlar de svarta och jag blev själv vittne till det i fängelset där majoriteten av internerna är svarta. Rasismen bekräftas när åklagarna vill vinna så gör de det enkelt. Men när de vill förlora så förlorar de sina fall. Jag tror att det var det som hände i Ferguson.

– Jag har sett åklagare njuta när de har förlorat ett fall därför de är medbrottslingar till brottet. Vi har fått det bekräftat när personer som har försökt mörda Fidel och har tagits på bar gärning sedan har frigivits. Därefter har åklagaren gått ut och firat domslutet med juryn. Det var det som hände i Ferguson. Åklagarna i det fallet hade inget som helst intresse av att få till stånd en verklig anklagelseakt (mot polisen) och gjorde en synnerligen oprofessionell insats och förlorade. Därför tror jag att fallet Ferguson och `De 5´ har en kontaktpunkt.

Allt arbete för `De 5´

Under hela juli månad 2004 hungerstrejkade medlemmar i Svensk-kubanska föreningen för att ge tryck för solidariteten med `De 5´ i Sverige. Jag nämner det för Rene denna för Sverige unika händelse och han berättar att han känner till aktionen. Den förstärker moralen och den revolutionära övertygelsen bakom murarna, understryker han.

– Detta är mitt land, mitt folk och samhälle som jag vill delta i arbetet för, säger han när vi börjar runda av intervjun. Men nu måste vi förstärka och bättre organisera solidariteten med Gerardo, Antonio och Ramon. Jag tror att vi har tillräckligt kraft för att skaka om Vita Huset. I september 2015 går vi till offensiv i “Washington-Kampanjen”, som vi redan nu håller på att förbereda. Jag tror att detta är det bästa ögonblicket hittills i kampen för `De 5´.

20 september 2008 i Tegucigalpa, Honduras huvudstad, en levande solidaritet med `De 5´ med närvaro av Renés mamma, Irma Sehwerert. På bilden honduranskan Mirian Huezo. Solidaritet var alltid aktiv med `De 5´ i Honduras.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

FRIA!

Det var vad Rene Gonzalez kunde berätta för mig den 28 november.

Den 17 december landade på Jose-Martiflygplatsen de övriga tre kamraterna till Rene och Fernando.

Det kubanska folket gick ut på gatorna i spontana demonstrationer och jublade. I Miami, som också hade jublat när Rene hade landat 1990, grät spillrorna av den kontrarevolutionära kolonin och förbannade Obama. Imperiet hade återigen lidit ett oerhört pinsamt politiskt nederlag i nivå med det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten i april 1961.

Kuba var det sista landet att befria sig från den spanska kolonialismen på den amerikanska kontinenten, men det första landet att befria sig från USA-imperialismen och utropa en socialistisk revolution på samma hemisfär. Femtiotre år av en brottslig blockad kunde heller inte kuva detta hjältemodiga folk som den 17 december 2014 inkasserade ännu en politisk seger.

René och Dick

Noter:

[1] https://sv.wikiquote.org/wiki/Jonas_Sjöstedt

[2] Dödsskjutningen i Ferguson – detta har hänt
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dodsskjutningen-i-ferguson-detta-har-hant

 

Chile: "Så arbetade vi för De 5". Nu bryter vi blockaden!

Sandra Leyton Susana Rojas (infällda bilden), är koordinator för Solidaritetskollektivet Siboney i Chile som aktivt verkade för frigivandet av De 5 fängslade kubanerna i USA och som nu går vidare i arbetet för att bryta blockaden mot Kuba.

Så arbetade vi från Chile i "solidaritet med De 5". Nu bryter vi blockaden!

Por Dick Emanuelsson 

Den personliga agitationen i Chile och bearbetandet av den allmänna opinionen i USA utgjorde två hörnpelare i det framgångsrika solidaritetsarbetet för ”De 5” kubanerna. De hade fängslats i USA efter att de hade infiltrerat och avslöjat terroristplaner i den kuban-amerikanska kolonin i södra Florida. Det arbetet kan vara en viktig manual när kampen nu handlar om att bryta blockaden mot Kuba.

HAVANNA / NOVEMBER 2019 / En resväska full med korrespondens i "Solidaritet med De 5" var saldot och frukten av 14 års hårt solidaritetsarbete, berättar Sandra Leyton Susana Rojas, koordinator för Solidaritetskollektivet Siboney i Chile.

Under 14 år pågick en permanent korrespondens med De 5 som blev en grund för att skapa solidaritet i varje del av det 5000 kilometer avlånga territoriet i Chile. De lyckades väcka intresse och skapa uppmärksamhet av det symboliska fallet för De 5 bland ledande jurister i Högsta Domstolen, både i Chile och i USA.

Till slut bar det mödosamma outtröttliga internationella solidaritetsarbetet frukt. Den siste ur De 5 frigavs i december 2014.

  

Video: Intervju med Sandra Susana Rojas Leyton från Solidaritetskollektivet Siboney i Chile, gjordes under den Internationella Konferensen i Havanna mot Nyliberalism och Blockad, för Antiimperialism, Solidaritet och Demokrati, 1-3 november 2019. Totalt deltog närmare 1400 personer från 92 länder.

https://youtu.be/nP0cc9S6_bY

SANDRA ROJAS SUSANA Leyton var en av deltagarna i den stora chilenska delegationen som deltog på konferensen. Hon berättar om en generations solidaritetsarbete med De 5 i Chile. I stället för att myndigheterna visade sin tacksamhet mot De 5, fängslades De 5 i domar i skådeprocesser av ren politisk karaktär. De verkliga terroristerna beskyddades av den stat som under 60 har blockerat ön i Karibien.

Sandra Rojas är också en kamrat som smitts fram ur den antifascistiska underjordiska kampen mot militärdiktaturen general Augusto Pinochet. Hon är ivrig att delge sina uppfattningar om de olika formerna av kamp för att nu, efter segern för De 5, gå vidare för att bryta blockaden mot Kuba och stärka kampen mot nyliberalismen. I hela Latinamerika reser sig nu folken mot denna kapitalistiska modell som utarmat folken men berika de transnationella företagen i Latinamerika.

·         Berätta om det chilenska solidaritetsarbetet med De 5. Du sa att du har en resväska full med korrespondens från när de satt fängslade. Hur började det hela?

– Vi hade ett möte med solidaritetsgrupper i Chile 2002. Vi informerades om gripandet och fängslandet av de fem kubanska kamraterna. På den tiden var vi en del av Solidaritetskollektivet Siboney. Siboney utgörs av kamrater som har bott på i Kuba och andra som känner kärlek för Kuba. Gruppen har arbetat i 27 år. Men för att gå tillbaka till 2002 indignerades vi av de godtyckliga orättvisa gripandena av De 5 patrioterna och vi sa; ”Vi måste skriva till dem"! Jag tyckte det var en verkligen intressant idé och började skriva.

– Jag skrev för hand fem identiska brev. Och döm om min förvåning när jag började få svar från fem olika delstater, eftersom de var fängslade i fem olika platser i USA. Svaren började anlända och jag besvarade deras brev. Denna korrespondens och kommunikation pågick i 13 år. Det sista brevet jag fick var sju dagar innan Gerardo [Hernández] frigavs den 17 december 2014. Det var ett underbart jobb. Med dessa brev gjorde jag under åren olika utställningar och presentationer på olika möten och sammankomster runt om i Chile. Människor blev motiverade efter att läst breven och sett fotografierna av De 5.

Vid en av dessa aktiviteter kom Siboneykollektivet i kontakt med domaren Juan Guzman. På den tiden hade han utsetts till domare i rättegången mot diktatorn general Augusto Pinochet.

– Han reagerade mot orättvisan i fallet och intresserade sig efter att jag talade personligen med honom och dekanus vid den juridiska fakulteten vid Universidad Central de Chile. Vi lyckades att övertala honom att delta i ett av de överklaganden av fallet med De 5 som presenterades i Atlantas domstol.

Egna ekonomiska resurser

– Via vår solidaritetsfond och egna resurser finansierade vi hans resa till Atlanta där överklagandet i fallet ägde rum. Han imponerades och chockades av orättvisorna i målet och åklagarens godtycke. Han [Guzman] bjöd in Leonard Weinglass, en mycket framträdande amerikansk brottmålsadvokat, till Chile. Denne hade lett försvaret av Jane Fonda i fallet med De 5 i Chicago. Vi tog denna inbjudan till Chile som vår egen och finansierade Weinglass´ resa till Chile. Det var så Weinglass träffade han som i dag är ordförande i den chilenska högsta domstolen; Lamberto Cisternas. Weinglass gav flera föreläsningar vid universitet i Santiago som Arcis, det Centrala Universitet och föreläste för flera juridikstuderande på olika platser.

Sandra Rojas säger att Leonard Weinglass instruerade dem mycket om ursprunget till fallet med De 5. Även Siboneykollektivet saknade de mer djupgående juridiska detaljerna i fallet. Dessutom var de bakgrunden för De 5 annorlunda.

– Gerardo dömdes till två livstidsstraff plus 15 år. Varje fall var annorlunda men Leonard Weinglass kontrollerade hela försvarets strategi. För mig ´blev det en `aha-upplevelse´ att arbeta med honom. Detta arbete var mycket vackert, säger Sonia och tillägger:

– Efter det tog vi kontakt med Kommittén för Frisläppandet av de 5 i USA. Vi inledde kontakterna med chilenska jurister som började delta i det konkreta arbetet. En av dem var advokaten Hugo Gutierrez, parlamentsledamot för kommunistpartiet och den socialistiske senatorn Alejandro Navarro. De kontaktade den Internationella Kommittén och presenterade Chiles uppfattning.

Leonard Weinglass, den modige nordamerikanske brottmålsadvokaten.

"Att lära av kampen för 5"!

Sonia Rojas blir bokstavligt rörd när hon beskriver det genomgripande solidaritetsarbetet för De 5 under årens lopp i Chile. Hon hävdar att den arbetsformen som de tillämpade för att De 5 skulle friges är en framgångsstrategi också i dag i kampen mot blockaden av Kuba.

– I strategin för kampen mot blockaden måste vi ta lärdom från kampen för De 5. För kampen för De 5 grep tag i människorna och växte när vi insåg att vi måste ta striden också bland opinionen i USA.

– Den amerikanska kontinenten omfattar mer än en miljard människor. USA representerar 327 miljoner invånare. Om vi ​ lyckas påverka hälften av USA:s befolkning, kommer vi ha framgång med vår uppfattning mot blockaden mot Kuba. Det gäller att få människor i USA medvetna om den godtyckliga, olagliga, fientliga attityden från USA-regeringen. Jag tror att vi skulle uppnå stora saker.

Hon betonar att blockaden är olaglig, men att den illegaliteten måste bevisas i USA-domstolar, eftersom det är där den skapades.

  

En av De 5, René Gonzalez tillsammans med artikelförfattaren Dick Emanuelsson.

Video: Intervju med Rene Gonzalez, en av De 5:

https://youtu.be/h8MWIeBFNRI

– Jag tror att vi måste lära av denna kamp för De 5. Som till exempel när vi publicerade en annons i New York Times, som vi ödmjukt också deltog i finansieringen av, bland annat genom att sälja tårta på torgen i Chile. Men när den första annonsen publicerades blockerade de intäkterna. För de insåg att denna annons skulle ha en inverkan på USA-opinionen. 

Hon menar att detta är en av framgångsvägarna, det vill säga att byta sig in i den inhemska debatten i USA och delta aktivt i debatten bland medierna.

·         Det chilenska folket har också tagit emot en stor solidaritet efter militärkuppen 1973. Har den erfarenheten och lärdomen betytt något i kampanjen för De 5?

– Chile är ett land som välkomnar internationell solidaritet. Föreställ dig att det finns chilenare spridda över hela världen! De föddes ur detta fruktansvärda spel, de var bundna av en diktator som stal och massakrerade tusentals chilenare. Vi som lever har under 27 år deltagit i Solidaritetskollektivet Siboney i denna kamp, ​​27 år och kampen fortsätter.

"Arbetet sker i bostadsområden"

– Jag har pratat med människor i USA för att börja samordna åtgärder för att se hur vi påverka hur den amerikanska opinionen. Det var det förslag som vi lade fram igår i den 1:a Kommissionen [vid den internationella konferensen i Havanna]. Vi är djupt övertygade om att vi måste nå vanliga människor. Det är så vårt arbete i Siboney fungerar. Vi verkar i stadsdelar med vanliga människor. Det är där vi presenterar Kuba, den kubanska kulturen, den kubanska dansen och den kubanska maten. Folk är öppna för de tillhör inte eliten. Det är vanliga arbetande människor som är vår sociala bas. Det är där vi arbetar och det är där jag anser att det borde vara strategin för kampen mot blockaden. Kampen mot blockaden måste mobiliseras av miljontals latinamerikaner. Men det krävs att medierna påverkar USA-opinionen för att kunna åstadkomma förändring. Dessutom måste vi föra upp fallet en nivå så att domstolar i USA uppmärksammar blockaden.

FIDEL besökte Chile och president SALVADOR ALLENDE 1971. Fidel varnade Allende för den växande fascistiska faran som hade målet att störta vänsterregeringen. Affischen är en hyllning till de två hjältarna av Solidaritetskollektivet Siboney och bjuder in chilenarna att delta i en middag med efterföljande dans, ett vanligt sätt att skapa både en social träffpunkt som att skapa finanser för solidaritetsarbetet, något som chilenarna i och utanför Chile under 17 års militärdiktatur blev rent professionella på.

·         Sociala nätverk är mycket viktiga. Men de kan bara vara ett komplement, som du själv säger. Det verkliga jobbet är den personliga agitationen från person till person?

– Sociala nätverk är bra men bekväma eftersom du ofta sitter och gör det vid en mobiltelefon. Du bekänner inte fysiskt färg. Men det är annorlunda när du blir involverad i något. När du aktivt dras in i något som till exempel en namninsamling och att skicka brev eller vykort. Vi borde ha fyllt USA:s UD med latinamerikanska bokstäver som kräver frisläppandet av Lula da Silva eller krav för ett slut på blockaden.

Delar av Siboneykollektivet samlade till ett internt samkväm.

– Jag skrev hundratals brev till den amerikanske åklagaren, till den amerikanske justitieministern med krav frigivande av De 5, många gånger på uppdrag av många chilenare. Vi måste skapa aktivitet för att skapa en påverkan och inflytande i det land där orätten utvecklas, det land där vi måste skapa förutsättningar för de förändringar vi behöver i de latinamerikanska länderna.

·         Det faktum att kampen mot nyliberalismen är ett centralt tema i konferensen här i Havanna, vet vi att nyliberalismen skapades i ett `laboratorium´ som heter Chile under militärdiktaturen. Aktörerna, The Chicago Boys och deras mentor, Milton Friedman, utgjorde den raka motsatsen med sin individualism till vad president Salvador Allendes regering Unidad Popular representerade. Men just under denna intervju marscherar 130.000 personer från Valparaiso till Santiago i det nya Chile. Är du förvånad?

– Vi var, som du säger, ett nyliberalt experiment där koncentrationen av rikedom har varit avgrundslik. Chile är samtidigt ett rikt land med mycket naturresurser. Vi har extremt fattiga och samhällsgrupper i djup misär. Men samtidigt har vi extremt rika grupper som för några år sedan växte fram i Chile. Föreställ dig vad det betyder när vi har 17 miljoner människor som utan problem skulle kunna leva på de resurser som våra resurser genererar. Men det är inte så.

Den hånfulle ministern

– I Chile har orättvisan legaliserats. Men det sker ett folkligt uppvaknande i samhället, eftersom folket säger stopp för Modellen. Det råder inte bara ett maktmissbruk utan även en attityd av ett direkt hån mot befolkningen som skapar en enorm frustration. När en före detta minister försvarade beslutet om att höja priset för tunnelbanan sa; "Ja, gå då upp tidigare om du vill komma tidigare till arbetet"! De förlöjligar dig och ger dig praktiskt taget en örfil i ansiktet. Men det kom till en punkt där de chilenska ungdomarna på ett imponerande sätt satte stopp bokstavligen för hånet . Vad vi måste göra i dag i Chile är att förändra konstitutionen, en juridiskt bindande process för att skapa en konstituerande församling, förbunden till folkliga Författningsråd chilenarna har sista ordet.

1,2 miljoner Santiagobor på Plaza Italia i november 2019.
Kravet på en ny demokratisk folklig författning växer sig allt starkare.

– Vi befinner oss nu i den processen. Det finns ett brett forum för denna debatt. Men regeringen insisterar på att tala med ledarna för de politiska partierna och de är inte de representanter folket utan en del av problemet, inte en del av lösningen. Jag håller med det chilenska kommunistpartiet dem eftersom det säger; ”Vi sätter oss inte i diskussioner med regering utan legitimitet hos befolkningen. Vi sätter oss inte med en regering som skickade ut militären på gatorna som hade ihjäl 20 personer [den 3 november, 2019]. Vad ska du diskutera med Piñera om när Piñera är en del av dessa superrika som har alla sina egendomar i skatteparadis som Bahamas för att undvika att betala skatt i Chile?

·         Hans bror var författare till militärregimens konstitution från 1980 och Gudfader till det förhatliga pensionsdekretet (AFP).

– Chile vaknade upp och jag hoppas att det inte tappar kraft. Jag tror på denna process av social omvälvning men du måste kanalisera den i politiska termer på verkliga och konkreta förändringar. Den viktigaste förändringen för oss är förändringen av konstitutionen med val till en konstituerande församling där allmänheten har ett direkt deltagande. Detta är det avgörande för annars blir det ingen social förändring om du inte samråder med den sociala basen.

– Därför måste vi sätta miljoner latinamerikaner i rörelse för att stoppa USA:s blockad mot Kuba. För den blockerar inte bara Kuba utan även Venezuela. Denna politik måste upphöra.