René González, en av "Los 5", med Fidel tryggt i ryggen.
FOTO: DICK EMANUELSSON
Revolutionen står pall även efter 53 års USA-blockad
Exklusiv intervju med Rene González, en av “De 5” kubanska
antiterroristerna
Av Dick Emanuelsson
HAVANNA / 1990 stal han ett plan i Havanna och
togs emot som en hjälte när han landade i Miami. Åtta år senare greps han och
fyra andra från det kubanska kontraspionaget. Rene dömdes 2001 till 15 års
fängelse. Han kamrat Gerardo dömdes till två livstidsstraff plus 15 år medan
Fernando Gonzalez fick 18 år och Ramon och Antonio vardera ett (1)
livstidsstraff.
Men sedan den 17 december 2014 är `De 5´ fria
efter att Obama och den moderna delen av monopolkapitalet i USA insett att
blockaden inte kunnat knäcka den kubanska revolutionen och att en marknad på
tolv miljoner kubaner kan gå helt förlorad. Under 53 år stod Revolutionen pall mot
den mäktigaste ekonomiska och militära stat mänskligheten har konfronterat. Trots
det är Kuba förmodligen den mest självständiga stat på den amerikanska
hemisfären trots att blockaden har inneburit enorma umbäranden för det kubanska
folket.
– Rättegången mot `De 5´ innebar ett förräderi av
Clinton mot överenskommelsen han hade ingått med Fidel. Jag gillar inte att
tala om tortyr, men det var vad vi utsattes för i Miami. Men vi kom ut starkare
än när vi gick in i fängelset.
Så sammanfattar Rene González, 57, de 16 år han
tillbringade i fängelser i USA. Han var, eller är, en agent i tjänst hos det
kubanska inrikesministeriet. Hans kollegor har under mer än ett halvt sekel
varit oerhört framgångsrika i att infiltrera och avslöja både den externa som
interna fienden mot den kubanska revolutionen. Den som inbillar sig att en
revolution kan utvecklas i fred utan att förfoga över en säkerhetstjänst begår
ett strategiskt misstag. Den revolutionen begravs förr eller senare.
Uppgift: Infiltrera terroristerna
När René González “stal” planet och flög till
Miami var det en perfekt plan för att slå in dörrarna hos de USA-kubanska
terroristorganisationerna i södra Florida. Därefter inledde `De 5´
infiltrationen och dokumentationen av terrorplanerna mot Kuba.
– Jag hade bestämt med min fru att gå på bio på
eftermiddagen. Men hon blev sittande och väntade på mig hemma i Havanna
samtidigt som jag hade landat i Miami. Det var så klart ett tungt slag för där
fanns också min 6-åriga dotter. Men det är en uppoffring man ibland måste göra för
att avslöja terroristernas planer, säger Rene när jag vill ha detaljer över hur
han lämnade Kuba.
– I Miami togs jag emot som en hjälte. För desto
värre pest du talar om Kuba, desto mer uppskattas du av dessa grupper. Det är i
allmänhet personer som under decennier har odlat en besatthet och hat mot
revolutionen. Därför var det rätt lätt att få kontakt med och infiltrera dessa
grupper när du säger precis vad de vill höra.
En kvinnlig universitetsstudent vid sin stridsposition vid universitetet i Havanna i november 1990. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Den Ekonomiska
Specialperioden
René “flög” från Kuba i december 1990. Det var
samtidigt som Den Ekonomiska
Specialperioden hade inletts över hela ön. Jag kom dit en månad tidigare, i
november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Mitt under ett
reportage jag gjorde på Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i regionen
Matanzas, kom föraren till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till
chefen för sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna
bränsle. “Japp, konstaterade chefen nästan resignerat, då får `Los Macheteros´
ta över huggandet”. Och så blev det. Tusentals hektar färdigväxta sockerrör
höggs ner manuellt av den bokstavliga machetesarmén som tog över efter
maskinerna.
I Miami, Washington, Berlin och, varför inte, i
Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till
utrikespolitiska antikommunister hos socialdemokraterna om att Kuba skulle
falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel,
bjöd in Dan Gallin, en antikommunistisk generalsekreterare (1968–1997) för Livsmedelsarbetarnas
International, till en presskonferens på LO-borgen. Där kalkylerade denne att
“Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.
Diktatur eller demokrati?
Större delen av vänsterpartiets ledning, som
precis hade kastat iväg “K:et”, började vackla i sin hållning inför Kuba. I
dag, 25 år senare kan ingen anklaga Sjöstedt och (v) för prokubanska sympatier.
“Kuba är en politisk diktatur. (…) USA är en politisk demokrati”, säger
Sjöstedt krasst [1]. Uttalandet skulle kunna från vilken kongressman som helst i USA.
Men Revolutionen har överlevt både Kennedy, Obama
och Sjöstedt de senaste 53 åren tack vare att den har stött sig på den
viktigaste kraften i en revolution; det egna folket och den egna folkmakten som
utarbetats i demokratiska breda debatter. Det är en utvecklad demokrati från
kvarteret upp till Nationalförsamlingen. De folkvalda rapporterar öppet och regelbundet
i sin valkrets vad de utför. De kan avsättas av de egna väljarna.
Naturligtvis är denna folkdemokrati motsatsen till
den formella borgerliga demokratin i Sverige och USA. Här exkluderas väljarna i
utarbetandet av politiken, med undantag för vart fjärde år. Men i praktiken är
de politiska besluten klavbundna till både det svenska stor- och
finanskapitalet som EU-kommissionens nyliberala riktlinjer. De verkliga
besluten tas innanför lyckta dörrar.
1990 förlorade Kuba 85 procent av sin
utrikeshandel genom att Sovjetunionen föll samman. Med den förlorade Kuba den
stabila energitillförseln och en tillgång på teknologi den haft sedan
revolutionens början. Hoten från Pentagon och Miami om en invasion blev allt
starkare. De gamla kubanska gods- och landägarna som hade lämnat Kuba när
jordreformen gradvis infördes i början av 1960-talet, började packa sina
resväskor för att resa tillbaka till Kuba “och ta tillbaka våra landegendomar
från kommunisterna”.
Med maskingeväret på universitetsbibliotekets tak övas hur en USA-invasion kan gå till och hur inkräktarna ska bekämpas. FOTO: DICK EMANUELSSON.
FOTO: DICK EMANUELSSON.
Milisens söndagar
Det var en söndagsmorgon just i november detta 1990. Jag befann mig på Havannas universitet där kulsprutegevärens kulor sköt mot himlen när de sovjetisktillverkade stridshelikoptrarna dök neråt mot universitetsbibliotekets tak. Där fanns en ksp-skytt utplacerad som brassade på allt vad han kunde för att i detta nästan reella krigsspel skjuta ner en invasionshelikopter.
Studenterna deltog, i likhet med hela det kubanska
folket, i militära övningar varje söndag för att förbereda sig militärt mot de
öppna militära invasionshoten mot Kuba från grannen i norr.
Det är denna allvarliga politiska situation som
man ska ta i beaktande när vi i dag, 25 år senare, kan konstatera att hoten mot
Kuba var reella liksom krigsförberedelserna i Miami. Där övades militära landstigningsoperationer.
Den psykologiska krigföringen var bedövande i medierna och det talades om att
det bara var en tidsfråga innan Revolutionen skulle falla. Men den föll inte.
För att slå tillbaka
provokationerna, attentaten och terrorismen i Miami mot Kuba, skickades René
och fyra andra agenter till USA. Det handlade inte, säger René, om spioneri mot
staten USA utan att dra fram så mycket som möjligt av terrorplanerna hos
organisationerna i Miami för att undvika blodspillan i Kuba.
`De 5´ kände inte varandra och
opererade helt oberoende av varandra för att vara så lite sårbara som möjligt i
händelse av att USA:s säkerhetsorgan som CIA eller FBI skulle komma någon på
spåren.
René González Sehwerert var en av `De 5´ som en dag 1990 fick ordern från sin överordnade att
“stjäla” ett plan i Havanna och flyga till Miami och landa mitt i Orkanens Öga.
Född i USA och senare pilot i Angola
I en diskret lokal på en utsatt tid på en av
Havannas gator träffar jag en leende René. Under den en timmes långa intervjun
berättar han om sin uppväxt i Chicago, USA där han föddes den 13 augusti 1956.
Hans föräldrar hade kommit dit som tusentals andra karibiska immigranter. I
Renés pappas fall var han också, vid sidan av sitt yrke som stålverksarbetare,
en duktig basebollspelare. Paret stödde från USA den kubanska “26:e
Julirörelsens” väpnade uppror mot den USA-stödda diktatorn Batista. Efter
revolutionens seger den 1 januari 1959, började pressen mot dem i USA som
stödde den nya revolutionära regeringen i Havanna att kännas. Den 2 oktober
1961, när landägare och rester av diktatorn Batistas anhängare lämnade Kuba och
flög till Miami, reste René och hans föräldrar åt andra hållet, tillbaka till
Kuba för att delta i försvaret och uppbygget av sitt land.
Till Angola
I Kuba växte René upp som alla andra barn och vid
21 års ålder anmälde han sig som frivillig i de kubanska militära styrkorna.
Tusentals kubanska militärer flög till undsättning för att slå tillbaka den
sydafrikanska arméns invasion av Angola som stöddes av USA. I praktiken var
huvudstaden Luanda omringad av allierade och styrkor till Sydafrika och
grannlandet Zaire som vill störta befrielserörelsen MPLA från makten. Denna
hade förklarat Angola självständigt den 11 november 1975 från den portugisiska
kolonialismen som hade störtats av revolutionära underofficerare som hade
tröttnat på kolonialkrigen i Afrika.
Från sovjetiska transportplan rullade
T52-stridsvagnar körda av kubaner direkt ut till stridsfronten. MIG23-plan med
kubanska piloter, som René, sattes också in. Efter blodiga strider under hela
1976 och 1977 hade den sydafrikanska armén, och med den det rasistiska
apartheidsystemet, i praktiken besegrats. Även i Namibia kunde befrielserörelsen
Swapo utropa landets självständighet och efter några år kom turen till Zimbabwe,
som tidigare hette Rhodesia.
Vad vi inte visste den 28 november 2014, dagen för
intervjun med René, var att tre veckor senare skulle hans tre andra kamrater,
Gerardo, Ramon och Antonio friges. Då var det fortfarande nästan helt otänkbart
att se en lösning på den blockad som verkade vara helt omöjlig att lyfta. René
hade frigetts efter att ha tillbringat sina 16 år i fängelser i likhet med
Fernando Gonzalez. Men de tre övriga hade förberett sig på att tillbringa minst
två liv bakom galler i USA. Inget hade fått dem att rubba en enda millimeter under
dessa 18 år från sin politiska övertygelse, trots alla slags erbjudanden. I dag
är de tillbaka i Kuba för Solidariteten besegrade Imperiet, säger alla på Kuba
i dag.
 |
| Renés mor, Irma Sehwerert vid ett stort solidaritetsmöte i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa. Medverkade gjorde också Kubas ambassadör (till höger) och Gonzalo Valerio, då ordförande Honduras-Cuba. |
Pilot i Grisbukten
Men hur kunde René infiltrera
terroristorganisationerna i Miami?
– Jag körde en dag mot Miami när jag hörde ett
radioprogram där ordföranden för CUPA, Cuban-American
Pilots Association talade. Den mannen hade varit pilot för invasionsstyrkorna
i Playa Giron (Grisbukten) den 15–19 april 1961 i Kuba.
– Jag hör att de gör programmet från en restaurang
och jag körde dit och presenterade mig. Folk hade fortfarande mig i minnet som
den kubanske piloten som hade stulit ett plan i Kuba och landat i Miami. Jag
bad att de skulle kontakta Kapten Ferrer som hälsade mig varmt välkommen. Via
Ferrer kom jag snabbt i kontakt med andra kubanska piloter och grupper.
René skulle bland annat komma i kontakt med en av
de mest omtalade och politiskt mest framgångsrika grupperna i Miami, ``Bröder till Undsättning´´ (Hermanos de Rescate). Det var
kubanska piloter som gjorde provokativa flygningar mot Kuba för att provocera
de kubanska gränstrupperna. Den 24 februari 1996, efter att ha gett flera
varningar, sköt det kubanska flygvapnet ner två plan från `Bröder
till Undsättning´. De hade kränkt kubanskt luftrum och kastat ut
tusentals flygblad med text mot den kubanska regeringen.
– Gruppen var viktig i den psykologiska
krigföringen mot Kuba. Deras plan fylldes med journalister som flögs ut över
Karibien för att bevaka hur `Los Balseros´, båtflyktingarna, drev från Kuba mot
Miami, ett groteskt skådespel. Efter nedskjutningen tog det i princip slut för
organisationen, säger René.
CUPA utgjordes av en grupp nostalgiska kubaner
från Batistaepoken. Några av dessa hade också flugit och stridit för diktatorn
eller i invasionen av Grisbukten. Andra hade deltagit som piloter som
legoknektar i Kongo med uppgiften att mörda landets nationella befrielsehjälte
Patricio Lumumba, som mycket riktigt mördades. Flera av dessa återvände till
Miami eller landade i Nicaragua där den USA-stödde diktatorn Anastasio Somoza kontrakterade
dem. Somoza höll ut tills den 19 juli 1979 då den sandinistiska befrielsefronten
FSLN störtade honom. Därför, säger René och ler återigen illmarigt, hyser de
dubbelt agg mot revolutionen.
– Kapten Ferrer rådgjorde med mig om möjligheten att
skicka ett förarlöst plan styrd med fjärrkontroll mot Kuba med explosiva ämnen.
Senare fick jag kännedom om att en person från Nasa hade samarbetat med dem.
 |
| Piloter som sköts ner av det kubanska luftvärnsförsvaret i invasionen av Playa Girón i april 1961; fyra amerikaner och tio kubaner, de flesta av dem tidigare piloter i Batista-diktaturen. |
Ches bödel
Det var också via kapten Ferrer som René Gonzalez
lyckades infiltrera `Bröder till Undsättning´. När organisationen
offentliggjordes deltog René vid invigningen. Där fanns även en annan person
som den 8 oktober 1967 skulle bli känd i världen; Che Guevaras bödel,
CIA-agenten Felix Rodriguez. René tillbringade en tid med `Bröder till
Undsättning´. Men det fanns grupper som var mycket våldsammare. Det var dit som
René förflyttade sin operativa verksamhet:
– PUN, el Partido Unión Nacional
Democrática var en sådan organisation. Partiet hade ett militärt träningsläger i Miami och kopplingar till
narkotikahandeln. Via Havanna satte vi FBI dem på spåren och deras finansiering
upphörde. Från denna grupp bröt sig en annan grupp ut som kallade sig “Comando de Liberación Unido”, CLU. CLU
leddes av en man som hade varit andreman i PUN men fängslats för narkotikahandel.
CLU var en direkt kopia av PUN och hade även ett militärt träningsläger,
sydväst om Miami med kopplingar till knarkkartellen i Honduras. Också denna
grupp lyckades vi få upplöst.
Det var detta som i huvudsak var `De 5´:s
uppgifter på amerikanskt territorium; infiltrera i uppenbart olagliga våldsamma
terrorgrupper som dessutom kränkte andra staters territorium med bas i USA. `De
5´ kartlade hur, vem och var dessa grupper opererade och vilka som var deras
konkreta aktionsplaner. All dokumentation skickades via hemliga vägar till
Havanna som bearbetade materialet för att dra de riktiga politiska och
materiella slutsatserna av de samma.
Bill Clinton och den colombianske nobelpristagaren i litteratur, den colombianske författaren, Gabriel Garcia Marquez.
Till höger Garcias Marquez med Fidel, mycket nära vänner.
Fidel-Garcia Márquez-Clinton
Sammanlagt blev det 260 dokument som utgjorde `De
5´s rapporter. Den mäktiga dossiern överlämnades av den kubanska regeringen
till en FBI-delegation som landade på Jose Martiflygplatsen utanför Havanna den
16 juni 1998. USA-agenterna imponerades
av omfånget och innehållet.
Men vägen till FBI hade gått via den i litteratur Nobelkrönte
colombianske författaren Gabriel Garcia Marquez. Han var personligen vän med
både Fidel och Bill Clinton. Budskapet gick hem och FBI-delegationen skickades
av Clinton till Kuba. Där överlämnades dossiern med förhoppningen att
USA-myndigheterna skulle vidta de nödvändiga åtgärderna för att stoppa framtida
terroraktioner från USA-territorium.
– Jag hade ingen aning om innehållet i det övriga
materialet av de 260 dokumenten. För när processen och rättegången mot oss
inleddes hade allt material hemlighetsstämplats. Åklagarämbetet var noga med
att inte tala om “terrorism” i målet. Ett exempel på motsatsen är när jag
arresterades. Jag var då på väg mot Bahamas. För de (terroristgrupperna) hade
planer på att föra in vapen där. Och eftersom jag är pilot utsågs jag av
gruppen för att transportera vapnen dit. Men med arresteringen av oss fem
verkställdes aldrig dessa planer.
Miamis FBI-chef i allians med terroristerna
René menar att målet mot `De 5´ var ett förräderi
av Bill Clinton mot Fidel. FBI-delegationen som anlände till Kuba tackade sin
motsvarighet på Kuba för den vänliga gesten, trots det iskalla politiska kriget
som rådde under 1990-talet mellan Kuba och USA. FBI, som nu förfogade över
dossiern, skulle vidta åtgärder när de återvände till USA, sa de. Men plötsligt
greps `De 5´ den 12 september 1998. Tårtan vändes mot dem medan terroristerna
förblev aktiva i orubbat bo i Miami.
– Det var ett förräderi och en uselhet av Clinton
mot Fidel, säger en allvarlig René Gonzalez när han för ämnet på tal.
– Varför? Det är ingen som vet. Det finns element,
som till exempel FBI:s chef i Miami, som är en blodig samarbetsman till
terroristerna. Det är känt att han gick så långt som till att bränna
personakten över Luis Posada Carriles (internationell CIA-terrorist) som är
ansvarig för bomben som fördes ombord på ett kubanskt civilplan mellan
Caracas-Barbados-Havanna 1976 där 73 civila dödades. Jag antar att när Miamis
FBI-chef kontaktades av FBI i Washington för att följa upp innehållet i de 260
dokumenten och vidta åtgärder (mot terroristerna), vände han i stället hela
processen mot oss. Rädslan hos terrorgrupperna i Miami var att samarbetet mot
terrorismen mellan de två länderna skulle förstärkas och utvecklas.
Han uppger att USA-myndigheterna redan 1994 hade upptäckt `De 5´s nätverk. Men eftersom det inte utgjorde något som helst hot mot USA:s nationella säkerhet vidtogs inga åtgärder förrän 1998, efter att de 260 dokumenten hade överlämnats till FBI.
– Kuba hade den etiska moralen att överlämna denna
information. Men Washington hade inte moral eller kurage att stå emot trycket
från Miami, summerar Rene Gonzalez.
Registrerade sig inte som agenter
Det enda brott som `De 5´ erkänner ha begått är
att de inte registrerade sig som agenter i tjänst hos Kuba när de inledde sina operationer
i Miami. Rene ler och säger:
– Jag kommenterade det erkännandet till den
kvinnliga domaren med orden; “Det är som om CIA skulle skicka ett antal
CIA-agenter till Afghanistan under Talibanregeringen”. Det finns ingen som
helst mening till att göra det och jag tillade till domaren med eftertryck:
“Om Ni (USA:s åklagare och rättsmyndigheter) hade gjort ert jobb hade vi
aldrig behövt tvingas att infiltrera (terroristorganisationerna i Miami). Det
är omöjligt att vi skulle kunna infiltrera och registrera oss som agenter hos
den regering som samtidigt är medansvarig till terrorismen!
– Ansvaret ligger därför hos dem
(USA-myndigheterna) för att de är delaktiga i terrorismen genom att skapa,
underhålla och tolerera den. Vi Fem erkände brottet att vi inte hade
registrerat oss som agenter och sa; “Kör för det, ge oss de år som lagen säger”.
Men de komplicerade och politiserade fallet.
Rättegång i Miami och fängelse
Rene säger att `De 5´ aldrig gick över linjen för
vad som är spionage genom att spana och jaga efter en regerings hemligheter.
Kuba behöver inte det, säger han och menar att vad den karibiska pärlan behöver
är att ständigt vara förberedd på försvaret av sin nation.
– Därför behöver vi inte skicka agenter som söker
sig in på hemliga militära anläggningar i jakt efter hemliga dokument och
annat, understryker Rene.
Rättegången på en politiskt “förorenad” plats som
Miami kan bara sluta på ett sätt; med fällande domar. Hela processen mot `De 5´
är kantad av skandaler och skulle ha lagts ned i en normal rättsstat.
– Alla slags legala och olagliga metoder användes.
Domare och vittnen mordhotades. Bevis förstördes och domslut annullerades. De
betalade tusentals dollar under bordet till journalister för att också medierna
skulle “fälla” `De 5´. Medierna utgjorde en del av åklagarämbetet, understryker
Rene och nästan suckar vid minnet.
– Jag gillar inte att prata om tortyr i vårt fall.
Men det var det som användes för att knäcka oss. Men vi gick ut ur fängelset
starkare än när vi gick in, summerar den reslige agenten med en övertygelse och
lugn i blicken som imponerar.
Amnesty International sa i ett uttalande att “under
rättegången presenterades inga bevis för att de åtalade verkligen hade tillgång
till eller hade vidarebefordrat sekretessbelagda uppgifter”.
Den internationella människorättsorganisationen dömde även ut det faktum att `De
5´ hade varit hermetiskt isolerade och haft en begränsad tillgång till sina
advokater och rättegångsdokumentation, “vilket hade undergrävt
deras rätt till försvar”.
Michael Browns kista.
Ferguson och `De 5´
Jag frågar honom hur han reagerade över det
friande domslutet för den polisofficer som sköt ihjäl den unge Michael Brown i Ferguson [2].
Och han ler återigen.
– Fallet Ferguson har en gemensam beröringspunkt
med `De 5´. För det första visar det rasismen i det nordamerikanska samhället.
Presidenten är ytligt sett svart men styr trots det ett rasistiskt samhälle.
Det misshandlar de svarta och jag blev själv vittne till det i fängelset där
majoriteten av internerna är svarta. Rasismen bekräftas när åklagarna vill
vinna så gör de det enkelt. Men när de vill förlora så förlorar de sina fall.
Jag tror att det var det som hände i Ferguson.
– Jag har sett åklagare njuta när de har förlorat
ett fall därför de är medbrottslingar till brottet. Vi har fått det bekräftat
när personer som har försökt mörda Fidel och har tagits på bar gärning sedan
har frigivits. Därefter har åklagaren gått ut och firat domslutet med juryn.
Det var det som hände i Ferguson. Åklagarna i det fallet hade inget som helst
intresse av att få till stånd en verklig anklagelseakt
(mot polisen) och gjorde en synnerligen oprofessionell
insats och förlorade. Därför tror jag att fallet Ferguson
och `De 5´ har en
kontaktpunkt.
Allt arbete för `De 5´
Under hela juli månad 2004 hungerstrejkade medlemmar
i Svensk-kubanska föreningen för att ge tryck för solidariteten med `De 5´ i
Sverige. Jag nämner det för Rene denna för Sverige unika händelse och han
berättar att han känner till aktionen. Den förstärker moralen och den
revolutionära övertygelsen bakom murarna, understryker han.
– Detta är mitt land, mitt folk och samhälle som
jag vill delta i arbetet för, säger han när vi börjar runda av intervjun. Men
nu måste vi förstärka och bättre organisera solidariteten med Gerardo, Antonio
och Ramon. Jag tror att vi har tillräckligt kraft för att skaka om Vita Huset. I
september 2015 går vi till offensiv i “Washington-Kampanjen”, som vi redan nu
håller på att förbereda. Jag tror att detta är det bästa ögonblicket hittills i
kampen för `De 5´.
20 september 2008 i Tegucigalpa, Honduras huvudstad, en levande solidaritet med `De 5´ med närvaro av Renés mamma, Irma Sehwerert. På bilden honduranskan Mirian Huezo. Solidaritet var alltid aktiv med `De 5´ i Honduras.
FOTO: DICK EMANUELSSON.
FRIA!
Det var vad Rene Gonzalez kunde berätta för mig den 28 november.
Den 17 december landade på Jose-Martiflygplatsen de övriga tre kamraterna till Rene och
Fernando.
Det kubanska folket gick ut på gatorna i spontana
demonstrationer och jublade. I Miami, som också hade jublat när Rene hade
landat 1990, grät spillrorna av den kontrarevolutionära kolonin och förbannade
Obama. Imperiet hade återigen lidit ett oerhört pinsamt politiskt nederlag i
nivå med det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten i april 1961.
Kuba var det sista landet att befria sig från den spanska kolonialismen på
den amerikanska kontinenten, men det första landet att befria sig från
USA-imperialismen och utropa en socialistisk revolution på samma hemisfär. Femtiotre
år av en brottslig blockad kunde heller inte kuva detta hjältemodiga folk som
den 17 december 2014 inkasserade ännu en politisk seger.
René och Dick
[1] https://sv.wikiquote.org/wiki/Jonas_Sjöstedt
[2]
Dödsskjutningen i Ferguson – detta har hänt
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dodsskjutningen-i-ferguson-detta-har-hant
