“CUBA SI – YANQUI NO!”

<11>

”Du är en profet, Alejandro, ty du sa, ’Cuba Si, Yanquis No’ 1960, och Kuba fortsätter och kommer att fortsätta sin segrande Revolution medan imperialismen, misskrediterad och dekadent, kommer att störtas av folken”.

Fidel Castro Ruz, 2002

BOGOTA / 2003-01-07 /Mannen bakom sången och en av världens mest använda slogan fortsätter att sjunga mot ”Örnen i norr”.

BOGOTA Vem har inte hört slagorden på Stockholms, Madrids eller Havannas gator: ”Cuba Si – Yanqui No!” Med tiden har ”Cuba” bytts ut mot Nicaragua, Jugoslavien eller Afghanistan.

Det är en verbal protest mot ”USA-imperialismens erövring av tredje världen” eller på platser där folken gör uppror, vill bygga sin egen framtid eller på annat sätt har kommit på skam i Washington. Parollen kommer säkerligen att höras allt oftare om USA gör allvar av sitt hot att invadera Irak, Colombia eller fortsätta sin konspiration mot sociala och politiska processer som till exempel i Venezuela.

Men vem är han, mannen som komponerade den sång som tidvis blivit en verklig slagdänga?

Alejandro Gomez Roa var generalsekreterare för det colombianska studentförbundet i Colombia när han utsågs att leda den colombianska ungdomsdelegationen i juli 1960. De skulle delta i en latinamerikansk ungdomskonferens i Havanna. Det var 18 månader efter att ”Los Barbudos”, de skäggiga revolutionärerna, hade tågat in i Havanna den 8 januari 1959. Diktatorn Batista hade flytt Kuba den 1 januari med hela statskassan på ett av de sista planen som lämnade Kuba. ”26-julirörelsen” hade under drygt två års tid successivt tagit över allt större delar av Kuba och slutligen i en bred massrörelse störtat diktaturen.

Enda kampform

När Gomez anlände till den största karibiska ön, kom han att uppleva en enorm rörelse av revolutionär entusiasm. Nu skulle kubanerna själva ta hand om statsrodret och bygga ett nytt demokratiskt och socialistiskt Kuba.

Revolutionen på Kuba hälsades med enorm tillfredsställelse i övriga Latinamerika. ”Kuba var den sista nationen att frigöra sig från det koloniala spanska väldet på den amerikanska kontinenten, men den första att frigöra sig från USA-imperialismen och bygga socialismen”, sa Fidel Castro senare.

Detta faktum inspirerade miljoner latinamerikaner, som i Kuba inte bara såg ett exempel, utan också en möjlig kampform att frigöra sig från ”Husbonden i norr”. ”Che Guevara”, säger Alejandro Gomez, ”var inte intresserad av några valkombinationer utan såg den väpnade kampen som den enda kampformen för att inleda befrielsen av Latinamerika”.

– Den första latinamerikanska ungdomskonferensen, med 900 delegater, genomfördes i Havanna och avslutades den 6 augusti 1960. Che hade inlett konferensen den 4 augusti och Fidel skulle hålla avslutningstalet den 6 augusti. På podiet fanns alla de ärrade gerillamännen från kampen i bergen Sierra Maestra, säger den 68-årige mannen framför mig.

Räddade Fidel

Fidel Castro tappade rösten och bad sin bror, Raul Castro, att be colombianen med dragspelet att inta mikrofonerna och scenen för att Fidel under tiden skulle repa sig. Några dagar tidigare hade Fidel anlänt till ett hus i Havanna där Alejandro Gomez befann sig och de bägge presenterades för varandra. Den natten fick Fidel Castro höra den sång och melodi som under två generationer senare skulle höras över hela världen.

Så när Fidel tappade rösten klockan 23:40 den 6 augusti 1960, ersattes och räddades han av Alejandro Gomez, den unge colombianen i en svart basker, som började sjunga med orden:

”Vi anlände till Kuba/för att försvara Revolutionen/ty den är tvillingsyster/till kampen i Amerika/CUBA SI, CUBA SI, CUBA SI, YANQUIS NO!”/

”USA säger/att Fidel är kommunist/men de har inte sagt något om att Batista/dödade 20.000 kubaner/ CUBA SI, CUBA SI, CUBA SI, YANQUIS NO”!/

Klockan 4 på morgonen, efter sångerna, ovationerna och körerna med samma strof, hade Fidels stämband återhämtat sig och återupptog då sitt tal(!).

”Kollektivt verk”

Även om Alejandro Gomez är mannen som komponerade ”Cuba Si, Yanquis No”, menar han själv att det är ett ”kollektivt verk” som flera av hans colombianska kamrater på den tiden delvis stod bakom.

– Musiken är vallenatokompositören * Alejo Durans, som ursprungligen är från sången ”La Cachucha Bacana”, som i originaltexten säger: ”Jaime Si, Jaime Si, Jaime Si, le dije no”! Ytterligare en kamrat deltog i förslagen som utkristalliserades under den långa färden som gick via Bogota-Barranquilla-Kinston (Jamaica) och slutligen Havanna.

Kuba hade fram till Revolutionen varit som en slags bakgård till USA. Miljonärer reste över veckoslutet till Havanna, där de fröjdade sig med prostituerade, även små pojkar. Den ”Starke Mannen” på ön var inte kuppresidenten, den f.d. serganten Fulgencio Batista, utan USA-ambassadören. Ägarna till sockerplantagerna, egendomarna eller hotellen med sina kasinon, var nordamerikaner. Kuba var för USA förlustelsens ö i all sin dekadens och mänsklig förnedring som kolonialismen och imperialismen för med sig.

USA-egendomar nationaliseras

Det var därför Fidels tal var så viktigt, ty där skulle proklamerandet av de första nationaliseringarna av 36 sockerbruk, tre oljeraffinaderier, el- och vattenverken som var i USA-ägo göras.

Alejandro Gómez kryddade det hela med sin sång: “CUBA SI, CUBA SI, CUBA SI, YANQUIS NO”. Natten vibrerade av ungdomlig revolutionär glöd bland de tusentals kubaner, latinamerikaner och även en USA-delegation som applåderade nationaliseringarna av USA-egendomarna.

Denna glöd smittade av sig över hela Latinamerika. Embryon till gerillarörelser i Venezuela, Peru, Bolivia, Brasilien och Colombia skulle senare poppa upp. Alejandro Gomez återvände till Kuba två år senare för att lägga dragspelet åt sidan och i stället förbereda sig för den väpnade kampen i Colombia.

Dragspelet mot geväret

Che Guevara hade ett par gånger påpekat för den ungen colombianen, som hade stannat kvar ett par månader 1960, att ”nu är det dags att byta ut dragspelet mot ett gevär”. Även Fidel sa samma sak, lite mer diplomatiskt, men förväxlade dragspelet med gitarr. 1962, när Alejandro återvände från Världsungdomsfestivalen i Helsingfors ombord på ett sovjetiskt lastfartyg som hade avlöpt från Leningrad-Havanna, kom Alejandro att stanna kvar tillsammans med ett 40-tal colombianer.

Situationen i Colombia var fortfarande spänd, efter att ”La Gran Violencia”, den stora våldsvågen 1948-1953, hade lämnat efter sig ett diktatoriskt tvåpartisystem av liberaler och konservativa. De liberala gerillamän som hade lämnat över sina vapen 1953, hade i många fall avrättats eller fallit offer i konservativa bakhåll åren därefter.

Men i den lilla byn Marquetalia, i länet Tolima, fanns bondeledaren Manuel Marulanda och ett 50-tal av hans närmaste män. De hade först deltagit på den liberala gerillans sida, men när det liberala partiets ledning hade gjort upp med de konservativa om att rotera vid makten, hade de anslutit sig till den kommunistiska gerillan och dragit sig tillbaka till bergen i Marquetalia med sin enkla vapen för att där bruka jorden kollektivt.

På Kuba fanns dock 1962 Alejandro och andra colombianer, varav flera senare, när den väpnade kampen inleddes 1964 och 1965, skulle bli gerillakommendanter i Farc- och Eln-gerillan.

Invasion

– 1962 var också Oktoberkrisens år. USA stod i begrepp att invadera Kuba för att kubanerna tillåtit Sovjetunionens att installera robotar vars avsikt var att försvara Kuba. De visste att de när som helst återigen kunde invaderas.

Den 15 april 1961 hade invasionen i Grisbukten ägt rum. Efter fyra dagars strider slogs den framgångsrikt tillbaka av kubanerna med Fidel i spetsen. USA hade för första gången, även om det var via CIA-tränade kubaner, slagit tillbaka USA:s försök att krossa Revolutionen. Därför, säger Alejandro, ”var vår militära träning på Kuba lika mycket ett försvar av Kuba som en inledning på en ny kampform i våra hemländer”.

För Alejandro gick det däremot inget vidare, den musikala banan var nog att föredra framför den väpnade kampen. Vid en militärövning i ett träningsläger kastade han en handgranat som dock inte föll så långt därifrån. Splitter gick in i halsen, bara några millimeter från halspulsådern, vilket gjorde att han på kubanernas inrådan återvände till Colombia efter en längre sjukhusvistelse på Kuba. Che kom att besöka honom på sjukhuset.

– Han sa: Nu har du i alla fall gjort något nyttigt”! säger Alejandro och skrattar men får samtidigt något nostalgiskt i ögonen som blänker till för några sekunder.

Che lämnade Kuba med en stor kontingent av internationalister och begav sig till Afrika och länderna Kongo och Guinea Bissau. Därefter reste han i all hemlighet tillbaka till Latinamerika och Bolivia där han stupade i ett armébakhåll i djungeln den 8 oktober 1967. Men för folken i Latinamerika är Che odödlig.

”Den långa marschen”

I maj 1964 bombade plan den lilla byn Marquetalia, 16.000 infanterisoldater gick till offensiv under ”Operción Lazzo”. Bakom den stod Pentagon, som var inhyst i andra våningen på Försvarsministeriet i Bogota. Den colombianska militären och USA trodde att det skulle bli en enkel match att krossa de 50 lantarbetarna som försvarade sig med enkla gevär, anklagade för att ha bildat en ”Oberoende Republik”!

Under tre veckor stod de emot övermakten och inledde därefter ”Den långa marschen” mot regionen La Uribe, där de fortfarande befinner sig. Men under Marulandas befäl återfinns i dag inte mindre än 20.000 väl och tungt beväpnade gerillasoldater och tusentals urbana milismän, den största gerillarörelsen i Latinamerika.

Och det är mot detta militariserade samhälle, som idag, enligt Alejandro, mer styrs och leds från Washington än Bogota, som han har fortsatt att sjunga, alltid med Kuba som sin ögonsten.

Förra året återvände han, drabbad av Parkinsons sjukdom, för att delta i en dokumentärfilm, döpt till ”Cuba Si…empre”!, Cuba ja….., för alltid”, om Revolutionen, producerad av Romano Splinter. Naturligtvis är hans melodi “Cuba Si, Yanquis No”, i centrum.

”Profet”

I filmen dokumenteras Alejandro när han reser från öster till väster, sjunger med skolelever eller pensionärer, som alla kan Alejandros klassiska sång utan problem. Filmen avslutas med ett möte mellan de två vännerna Fidel och Alejandro. När denne avslutar sin sång säger Fidel:

”Du är en profet, Alejandro, ty du sa, ’Cuba Si, Yanquis No!’ 1960 och Kuba fortsätter och kommer att fortsätta sin segrande Revolution medan imperialismen, misskrediterad och dekadent, kommer att störtas av folken”.

Den 68-årige mannen framför mig får nu synbara tårar i ögonen vid minnet. Trots att hans sång är en av de mest spelade i världen, har han inte fått en enda peso i royalties. ”Men vad fan”, säger han med ett smilande leende, ”vad betyder ett antal miljoner dollar mot ett folk som sjunger mitt bidrag till Revolutionen”!

Säger Alejandro och slutar intervjun med några nya strofer som beskriver den nya situationen:

”I Colombia förvandlas skolorna till kaserner/I Kuba upphörde detta dessa dåliga vanor/Cuba Si, Yanqui Si”. . . .

”Denne Yanqui/ med sina vapen/ vill invadera Kuba/ Men om de landstiger på denna jord/ kommer de att dö/ Cuba Si, Yanqui Si”. . . .

Dick Emanuelsson

* Vallenato är en typisk colombiansk musikstil som framför allt spelas vid den karibiska kusten i norra Colombia med staden Valledupar som vagga.