Boltons atombomb mot FN

<2552>

TEGUCIGALPA / 050914 / När den omstridde John Bolton utsågs via en konstitutionell ”bakdörr” av presidenten till USA:s nye FN-ambassadör, trodde många att Bolton skulle ligga lågt åtminstone ett par månader.

Men de tog fel. Knappt tre veckor hade gått när The Washington Post och The Independent publicerade delar av Boltons 750 förslag för att ”reformera” FN-organisationen till ett organ underställd Förenta Staternas politiska och ekonomiska intressen.

När Bolton installerades på posten deklarerade han utan att blinka på ögonen att han skulle bli ”en advokat i FN för de värden och intressen som USA representerar”.

Här är Boltons mest iögonfallande förslag från den ideologiska strömning i USA som betecknas som nykonservativ:

• Upphävande av alla konkreta referenspunkter till “Milleniumprogrammet” vars målsättningar är att bekämpa sjukdomar och fattigdom i världen.
• Stopp för målet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av sin BNP till biståndshjälp.
• Nej till alla konkreta överenskommelser för att minska den globala miljöförstörelsen.
• Ersättande av planerna på en kärnvapennedrustning till vaga rekommendationer som inte drabbar USA.
• Inga som helst referenser ska göras till den Internationella Domstolen, till vilken Bush vägrade att ansluta USA.
• En total omsvängning av den internationella handeln, där Bolton menar att kraven för de fattiga staterna att få inträde i WTO (Världshandelsorganisationen) ska skärpas i stället för att förenklas och underlättas.

I sammanfattning handlar Boltons ”reformering” av FN att planetens grundläggande problem som fattigdom, hunger, aids, den accelererande miljöförstörelsen inte ges några perspektiv på en lösning eftersom den internationella organisationen ska skräddarsys enligt de villkor och intressen som USA-administrationen ställer.

I FN:s generalförsamling, som sammanträdde i onsdags (14 september), talade president Bush i vaga ordalag och utlovade stöd till kampen mot aids. Men inga som helst förpliktelser gjordes.

USA har också den föga hedervärda andra platsen från botten över de länder som minst bidrar per capita till biståndshjälp. Bolton föreslår ett stopp för målet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av sin BNP till biståndshjälp vilket är begripligt eftersom USA bara anslår 0,16 av sin BNP till biståndshjälp.

Vad som förestår är en allvarlig strid som kan ställa FN:s existens på spel om Boltons förslag genomförs. Eller, som den brittiska FN-specialisten Ann Penketh sa med anledning av Boltons utspel: “Vi bevittnar just nu slutet på diplomatin”.

Dick Emanuelsson

Bush drar åt snaran om Kuba

<10763>

Irak i dag, Kuba i morgon

Intervju med Eva Björklund

Av Dick Emanuelsson

• USA-kubaner protesterar i Miami mot nya blockadbeslut medan Bush presenterar plan för militärt och politiskt maktövertagande i Havanna. Kubanerna svarar med att förbereda sig för fortsatt kamp via gerillakrigföring.
• USA-administrationen skärper nu blockaden och åtgärderna mot och har färdiga planer på ett maktövertagande av Kuba. Efter detta ska det mesta på Kuba privatiseras. Besluten orsakar starkt splittring bland USA-kubanerna samtidigt som EU och Sverige tiger inför supermaktens åtgärder.
• På Kuba vidtar myndigheterna ekonomiska och militära åtgärder för att stoppa en upptrappning av USA:s krigföring som kan kulminera i en militär invasion innan presidentvalet i november i USA.

* * *

TEGUCIGALPA / 060726 / Eva Björklund, ledande gestalt inom svensk-kubanska föreningen sedan snart 40 år återkom för tio dagar sedan från ett besök på Kuba. Det var samma vecka som Bush drog åt snaran ytterligare mot ön med nya aggressiva åtgärder.

– USA mångdubblar och satsar 59 miljoner dollar för att bygga upp en femtekolonn på Kuba. De har pumpat in miljoner dollar årligen men har misslyckats med att skapa en så kallad opposition som är och förblir små isolerade grupper som finansieras av USA.

Men det handlar inte bara om att finansiera personer och organisationer på Kuba. Bush anslår miljontals dollar till att förstärka den antikubanska propagandan i Europa.

– De vill få fler än Silc (de svenska liberalernas ”nyhetsbyrå”) och kd att arbeta tillsammans med USA för att stärka denna femtekolonn.

Protester i ”Lilla Havanna”

USA-kubanernas möjligheter att resa hem till Kuba har också inskränkts med de nya besluten i Washington. Björklund tror att Bush nog har bitit sig själv i svansen eftersom de flesta USA-kubaner inte är exilkubaner utan är ekonomiska flyktingar som reser hem till Kuba regelbundet. Nu får de bara resa till Kuba vart tredje år, en resa som dessutom ska godkännas individuellt av USA-myndigheterna med hänvisning till ”Lagen om handel med fienden”.

– De får bara skicka hem hundra dollar i månaden som inskränks till den egna kärnfamiljen. USA-kubanerna får heller inte skicka till den egna familjen om dessa är medlemmar i parti och ungdomsförbund eller om de är statsanställda och det utesluter ju 75 procent av Kubas befolkning. Denna summa måste skickas via kontrollerade vägar som är krångliga. På returresan till USA får de inte ens ta med sig en Havannacigarr (!).

Det är den lilla men stenrika maffiagruppen med stort politiskt inflytande i Miami som försvårar livet för de 800.000 USA-kubanerna, anser Björklund.

– Bush har med dessa åtgärder retat upp USA-kubanerna. För första gången i världshistorien har de vågat sig ut på gatorna i Miami. Bilkaravaner har kört genom Miamis ”Lilla Havanna” med plakat mot åtgärderna. För en vecka sedan var det kaos och stora demonstrationer på flygplatsen i Miami där folk som hade köpt biljetter innan åtgärderna skulle träda i kraft inte kom med flyget vilket orsakade kalabalik. Hundratals människor stod där och skanderade ”Vi vill resa till Kuba”! Eller ”Kuba, Kuba, Kuba-Fidel”!.

Men Eva Björklund menar att man inte ska slå alltför stora växlar på denna sensationella händelse för den kubanska Miamimaffian har stora resurser att tillgå, ”samt Lars Palmgren”, tillägger hon och skrattar med tanke på radions latinamerikareporters tendensiösa rapporter på temat Kuba.

– Till och med Alberto Montaner, mentorn till Silcliberalernas Kuba-projekt, CIA-agent i Spanien och grundaren av kubanska liberala partiet i Spanien, en viktig ledare för hela den här aggressiva kontrarevolutionen, har skrivit att Bush har dåliga rådgivare. Det är väl första gången som han säger samma sak som Fidel Castro.

Stoppa europeisk turism till Kuba!

Vilka ekonomiska och sociala konsekvenser kan detta få på Kuba? är det många som frågar sig. Förra året reste 160.000 personer från USA till Kuba. Av dessa var 120.000 USA-kubaner. Hela turismen på Kuba utgörs av två miljoner personer så är det mindre än tio procent som faller bort om Bushs åtgärder skulle slå igenom fullt ut.

– De penningbelopp som skickas från USA till Kuba kanske kan uppmätas till ett tiotal miljoner dollar. Visst påverkar det ekonomin på Kuba men det är inget dråpslag. USA försöker stoppa annan turism, bland annat den viktiga europeiska genom att ge sig på turist- och reseföretag och deras filialer i USA eller Europa via trakasserier eller köpa upp dem.

­ USA försöker även pressa bankerna som arbetar med Kuba vilka de anklagar för att ägna sig åt ”penningtvätt”. Lyckas USA stoppa denna verksamhet kan Kuba hamna i en besvärlig ekonomisk situation, understryker Björklund. Om detta säger den svenska regeringen eller EU inte ett ord, trots att de utger sig för att komma från den så kallade civiliserade världen, säger Eva indignerat.

Militär invasion i USA-program

Ändå är det andra frågor som orsakat miljondemonstrationer på Kuba. USA:s program för övertagandet av Kuba var till en början hemligt men avslöjades nyligen.

Programmet säger att USA ska ingripa direkt när Fidel dör eller på annat sätt avlägsnas. USA vill inte under några förhållanden att det eventuella politiska vakum som påstås uppstå vid Fidels bortgång ska fyllas av en ersättare, i detta fall vicepresidenten som är Raul Castro.

– Det kan de bara göra militärt och därmed finns det en militär plan för att ta kontrollen över Kuba, menar Björklund.

Den politiska delen av denna plan handlar om att upplösa alla jordbrukskooperativ, överlämna jordar och mark till sin forna ägare eller andra i tjänst hos ockupationsmakten. Folk kommer att vräkas från sina bostäder eftersom de äger dessa, pensionssystemet och socialförsäkringarna kommer att privatiseras eller stoppas. Kuba ska privatiseras på punkt efter punkt.

– Det är mot detta som kubanerna protesterar. Men det är förfärligt att USA kan lansera dessa planer helt öppet utan att det sägs eller skrivs ett ord.

Mot detta politiska och militära scenario förbereder sig kubanerna på alla sätt. Miljoner kubaner ingår i hemvärnet, Kuba har en stor värnpliktsarmé samtidigt som den politiska fostran är en viktig del i försvaret av fosterlandet.

Irak i dag, Kuba i morgon – gerillakampen förbereds

– Det finns omfattande planer på att omedelbart inleda en gerillakrigföring i händelse av en ockupation. Kubanerna kan inte göra något mot massiva bombningar eller ”kirurgiska ingrepp” av kryssningsrobotar. Men sedan kommer de att göra livet surt för USA. Det är svårt att tro att USA kommer att våga sig på ett militärt äventyr men den här Bushregimen är ju värre än någon tidigare eftersom den verkar ha en helt annan logik än folk i allmänhet. Skulle Bush ersättas av demokraten John Kerry skulle Bush’ senaste åtgärder dras tillbaka, om man får gå efter Kerrys egna uttalanden.

– Han har även uttalat sig för handel med läkemedel med Kuba i vilket det finns stora ekonomiska intressen i USA som trycker på för. Både senaten och representanthuset har röstat för denna handel. Även om det långsiktiga målet är detsamma, det vill säga ta över Kuba, så tror den härskande klassen i USA mer på ”McDonalds” än på blockaden. Då ställs kubanerna inför en mer ideologisk kamp som de redan bedriver. Det är ändå viktigt att Bush försvinner för det innebär ett andrum för Latinamerika och Kuba.

Vänsterpartiets fördömande uttalande

Vänsterpartiet antog inför 1 maj ett uttalande där det fördömde Kuba för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det var oenigt beslut i vänsterpartiets styrelse som orsakade bittra reaktioner från stora delar av partimedlemmarna och de latinamerikanska vänsterpartierna i Sverige. Eva Björklund som är suppleant i v menar att det var ett felaktigt beslut men som ändå kan få positiva följdverkningar.

– Det var en nyhet för många partimedlemmar att delar av partistyrelsen har den uppfattningen. Men det var bra att den kom fram för därefter har det uppstått en omfattande debatt och protester. Jag kan inte riktigt förstå varför det var nödvändigt att göra ett uttalande när USA trappar upp aggressionerna mot Kuba. Man kan ha kritik mot systemet på Kuba men att göra ett uttalande som grundar sig på propagandalögner och inte ta det på allvar är besvärligt. Men jag tror att vi kommer att rätta till det och få med partiet i solidaritet och stöd till Kuba som krävs.

Kuba växer och oroar USA

På Kuba har den ekonomiska tillväxten varit hög sedan landet kom ur den värsta krisen i mitten av 1990-talet. Det är en av orsakerna till att USA skärper sanktionerna. Om det eller de sociala framgångarna talas och skrivs väldigt lite i västerländsk press. I Venezuela uppgav president Hugo Chavez i början av juli att de 13.000 kubanska läkarna i landet under de senaste sex månader har gjort över 45 miljoner läkarkonsulationer på de fattigaste venezuelanerna. Eva Björklund understryker Kubas outtömliga solidaritet med fattiga länder

– 20.000 kubanska läkare men även lärare, socialarbetare, sockertekniker, idrottstränare arbetar ute i världen. Kort sagt är det en enorm insats som de gör och som står i kontrast till ”civilisationens” självutnämnda höjdare i Europa och USA.

– På Kuba har du också läkarhögskolan och nu även den nya socialarbetarskolan för människor från Latinamerika men även från USA. Det är den djupa medmänskligheten som präglar Kuba och som en del ”petimetrar” har väldigt svårt att se. Visst är Kuba fattigt och lever fattigt men i den här fattigdomen finns en värdighet och en nationell självkänsla som inte finns någon annanstans men som inte riktigt alla kan se.

På den Latinamerikanska läkarhögskolan i Havanna finns ett 80-tal elever från USA och de är hemskt oroliga för de riskerar 10 års fängelse när de återvänder till USA. Eva Björklund uppger att ett antal av dessa USA-medborgare kommer att avbryta sina studier på grund av hotet av tio års fängelse om de inte åker hem nu.

Hungerstrejk i Sverige

Två medlemmar från Svensk-kubanska föreningen genomför sedan den 4 juli en hungerstrejk som ska pågå fram till den 24 juli i Stockholm. Aktionen är en protest både mot USA:s allmänna aggressioner som fängslandet av de fem kubanerna som infiltrerade terroristorganisationer i Miami och på så sätt stoppade över 150 terroraktioner mot Kuba. Men aktionerna riktas också mot svenska massmedias munkavle över alla nyheter som handlar just om USA:s skärpta åtgärder mot Kuba.

Vi får se om det lyckas. När inte ens sensationen om att protesterande Miami-kubaner inte får resa till Kuba borde ha brutit genom mediablockaden, för det ÄR en stor nyhet, men inte ens det kommer fram. Det har heller inte publicerats något om USA:s planer på maktövertagandet. Jag är inte säker på att massmedia kommer att skriva något nu heller men det är ändå ett försök att öka informationen, konstaterar Eva Björklund.

FN:s kris fördjupas efter toppmöte

<6800>

TEGUCIGALPA / 061126 / FN:s generalförsamling samlades i slutet av förra veckan till sin 59:e session i New York. Uppgiften var att värdera arbetet med det så kallade Milleniumprogrammet mot fattigdom, sjukdomar och miljöförstörelse. De tre dagarna avslutades med en resolution som tonar ner målsättningarna i stället för att ta konkreta beslut.

Artiga men kyliga.

Så beskrev en diplomat de applåder som president Bush fick efter sitt tal på generalförsamlingens session. Men trots det var USA som bestämde dagordningen och den resolution som antogs av 189 medlemsstater. Bara Kuba och Venezuela uttalade sig öppet mot FN-resolutionen.

Men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds var nöjd med resultatet.

– Vi har bland annat lyckats enas om att etablera en fredsbyggande kommission som stärker FN:s förmåga att säkra fred och utveckling för konfliktdrabbade länder. Det är även mycket viktigt att begreppet ”Skyldighet att skydda” för första gången accepterats av medlemsstaterna. Detta stärker det internationella samfundets ansträngningar för att förhindra folkmord och kränkningar av mänskliga rättigheter.

– Vi har även kommit närmare målet att halvera fattigdom till 2015 genom beslutet att till nästa år integrera de så kallade millennieutvecklingsmålen i nationella fattigdomsstrategier. FN får samtidigt en stärkt roll i uppföljningsarbetet av målen.

Men trots den optimistiska tonen är kommentarerna syrliga för att inte säga förödande mot resultatet i New York. Kritikerna pekar mot John Bolton, USA:s nye FN-ambassadör som utsågs tidigare i år i en omtvistad utnämning av Bush som använde sig av en konstitutionell ”bakdörr” eftersom motståndet i den amerikanska kongressen var omfattande mot denne öppne FN-kritiker.

När Bolton installerades på posten deklarerade han utan att blinka att han skulle bli ”en advokat i FN för de värden och intressen som USA representerar”. Strax innan FN-mötet publicerade The Washington Post och The Independent delar av Boltons 750 förslag för att ”reformera” FN-organisationen till ett organ för de ”värden och intressen som USA representerar”.

De mest iögonfallande förslagen från Bolton blev följande:

• Upphävande av alla konkreta referenspunkter till “Milleniumprogrammet”.
• Stopp för målet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av sin BNP till biståndshjälp.
• Nej till alla konkreta överenskommelser för att minska den globala miljöförstörelsen.
• Ersättande av planerna på en kärnvapennedrustning till vaga rekommendationer som inte drabbar USA.
• Inga som helst referenser ska göras till den Internationella Domstolen, till vilken Bush vägrade att ansluta USA.
• En total omsvängning av den internationella handeln, där Bolton menar att kraven för de fattiga staterna att få inträde i WTO (Världshandelsorganisationen) ska skärpas i stället för att förenklas och underlättas.

På nästan alla punkter fick USA igenom sina förslag i den resolution som Generalförsamlingen antog eller så förvandlades beslut till rekommendationer.

Journalisterna David Brooks och Rosa Elvira Vargas på den ansedda mexikanska dagstidningen La Jornada är skoningslösa i sin kritik av den antagna resolutionen:

”Den nästan uppfyllda konsensusen kring resolutionen (som hade utarbetats av FN:s medlemsstater under det senaste året) som fastställde mål och konkreta mekanismer för att minska fattigdomen, öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar, gå vidare i nedrustningsfrågorna och stoppa spridningen av kärnvapen blev i sista stund föremål för USA:s sabotage. Resultatet är nu ett urvattnat dokument där de centrala frågorna förvandlades till abstrakta termer som ska lösas under en obestämd framtid, eller, så försvann de helt enkelt”.

Den hårt kritiserade FN:s generalsekreterare sa Kofi Annan andades också en viss pessimism:

– Oberoende av hur frustrerande saker och ting är, eller hur svårt det är att komma överens, kvarstår det faktum att vår tids utmaningar måste mötas med handling. Idag, mer än någonsin, måste denna handling vara kollektiv om den ska bli effektiv.

Milleniumprogrammet beslut om att halvera fattigdomen till 2015 är för de flesta utvecklingsländerna en nästan omöjlig uppgift. Flera länder har till och med gått tillbaka i fattigdomsbekämpningen och parallellt med denna har FN som organisation försvagats på alla nivåer.

”Det är precis vad regeringen Bush önskar och dessvärre är det vad man har lyckats med”, skriver La Jornadajournalisterna.

För USA-presidenten är receptet för världens fattiga ”frihet och säkerhet” och det ska vara FN-organisationens centrala uppgift, menade Vita Husets man i sitt tal.

– Vi ska kämpa för att de som lider av fattigdomen befrias från tyngden av denna och den säkraste vägen är via en större handel (…) och med denna utdelar vi ett slag mot terroristerna som livnär sig på vrede och bitterhet.

– Demokratiska nationer försvarar privategendomen, yttrandefriheten och religionsfriheten, tillade presidenten. Han underströk också att den Boltoninfluerade FN-resolutionen är nödvändig för att FN ska kunna vara en effektiv aktör och uppfylla sin målsättning.

Den uruguayske reportern Genaro Carotenuto på dagstidningen Brecha är om möjligt ännu mer kritisk mot FN-resolutionen än sina mexikanska kollegor.

”Det nya dokumentet, reducerat och tvättat från allt obekvämt för USA och för de andra medlemmarna med vetorätt, är en retorisk principdeklaration. Till och med det gamla beslutet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av BNP till bistånd, endast respekterat av skandinaverna, har förvandlats till den mest bekväma kategorin av ‘rekommendationer’. Så behöver de aldrig beskyllas för att ha ’åtagit sig’ utan uppfylla beslutet”, skriver Carotenuto sarkastiskt.

Den pakistanske författaren Tariq Alí ställer efter FN-mötet förra veckan frågan: ”Vad göra med FN”? I likhet med en växande skara förutspår han världsorganisationens död, i synnerhet efter den USA-influerade resolutionen.

”När Bagdad ockuperades accepterade detta av Säkerhetsrådet via erkännandet av marionettregimen. När Pol Pot (ledaren för Kambodjas Röda Khmerer) störtades (1979) av sin granne (Vietnam) höll FN Pol Pot under armarna i tolv (12) år. Den dominerande staten, då som nu, var USA. Det som dessa önskar återupprepas vanligen”.

Tariq Alí gör ett tankeexperiment och frågar sig vad som skulle hända om betydelsefulla stater i ”Syd” skulle kräva grundläggande förändringar av FN-organisationens politik och inriktning, och om dessa inte skulle inträffa, hota med att lämna FN.

– Skulle något så oerhört kunna hända? Kom ihåg detta: Majoriteten av dem som närvarar på FN-sessionen anländer inte som likvärdiga. Det finns 191 medlemstater och USA har militär närvaro i 121 av dessa. Vill vi verkligen ha ett Amerikas Förenta Nationer? Nej. Bäst för alla är att vi begraver saken.

Dick Emanuelsson

<435>

Milleniumprogrammets målsättning som antogs år 2000 på Generalförsamlingens session.

• Halvera världens fattigdom och hunger.
• Låt alla barn få gå i grundskola.
• Öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning.
• Minska barnadödligheten.
• Minska mödradödligheten.
• Stoppa spridningen av HIV/AIDS och andra sjukdomar.
• Säkerställa en miljömässig hållbar utveckling.
• Öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar.

Världsmästerskap i baseboll: ”Räkna med oss på festen” . . .

TEGUCIGALPA / 060109 / I maj 2005 inbjöds världens bästa basebollag, de trefaldiga kubanska OS-mästarna och världsmästare 25 gånger, till att delta i ett klassiskt världsmästerskap i baseboll den 3 mars 2006. Platser för spelen är USA, Puerto Rico och Japan. Under nio månader avvaktade kubanerna tills Fidel uttalade orden: ”Okey, vi antar utmaningen, räkna med oss på festen”!

Men den 14 december 2005 släpptes rullgardinen ner för alla basebollälskare som såg fram emot den klassiska finalen mellan USA-Kuba. Myndigheten med det otroliga namnet ”USA:s kontor i Finansministeriet för kontroll av aktiva utländska medel” skrev då till arrangörerna av VM-baseboll och förklarade Kuba icke välkommet:

“Efter en noggrann undersökning av ansökan och efter att ha rådgjort med State Departement, har (kontoret) beslut fattats att WBCI:s (World Baseball Classic Inc.) prövning av licensansökan (Kubas basebollag) inte skulle stå i överensstämmelse med den aktuella utrikespolitiken. Turnén kommer att generera vinster för de deltagande, Kuba inkluderat. Rapporten från Presidentkommissionen för hjälp till ett fritt Kuba från maj 2004 fastslår sex politiska uppgifter, varav en består i att neka resurser till den kubanska regimen. Med denna bakgrund avslås WBCI:s licensansökan av denna myndighet”, undertecknat av kontorets chef, Robert Warner.

Men det makabra och absurda beslutet har rört upp känslorna, inte bara hos basebollälskarna i världen utan alla idrottsfantaster och aktiva. Åttio kongressledamöter i USA, Basebollidrottens OS- och VM-kommittéer, det Internationella Facket för det Internationella Basebollförbundet samt de stora basebolligorna i USA har rasat mot beslutet. Puerto Rico hotar med att avsäga sig värdskapet om inte grannen och giganten inom baseboll bjuds in.

Svaret från Kuba lät heller inte vänta på sig. Det kubanska basebollförbundet svarade med att erbjuda offren för orkanen Katarina i USA de ekonomiska vinster som kubanerna med all säkerhet skulle ha inkasserat om de tilläts spela.

I ett brev till Paul Archey, vice ordförande i de främsta basebolligorna i USA skrev Carlos Rodríguez Acosta, ordförande för det kubanska basebollförbundet, att ”Kuba aldrig har spelat för pengar”.

Fidel å sin sida missade inte chansen att ”bränna” Bush.

– Tönten vet inte ens vilka som är de kubanska spelarna, ej heller att vi är både OS- och världsmästare.

Men det är inte första gången som världens mäktigaste stat vägrar att besvara kubanska erbjudanden om kubansk hjälp. När naturens vrede svepte över New Orleans erbjöd Fidel Bush 1500 läkare som, med en respektive två dagars varsel, skulle landsättas på katastrofområdet och bistå offren för Katarina så länge de behövdes.

Men Bush svarade aldrig. I stället skickades de kubanska läkarna till Pakistan där de togs emot med stora famnen för att bistå jordbävningsoffren.

Dick Emanuelsson

USA drat åt snaran om Kuba medan Latinamerika tar Kuba till sin famn

<13005>

BOGOTA/041011/ Det holländska läkemedelsföretaget Intervet såg inget annat råd än att ställa in sin export till Kuba. Vaccinet innehåller till tio procent ett ämne som alstrar antikroppar och som är producerat i USA. Alternativet hade varit att bli bötfällt av världspolisen USA, skrev den argentinska nyhetsbyrån Argenpress.com nyligen i en artikel.

Fallet är bara ett av många skandalösa exempel på hur hänsynslöst USA-administrationen går fram för att med alla medel tvinga den kubanska republiken på knä. Argenpress nämner flera exempel: Xerox’ dotterbolag i Zürich vägrade att förnya ett leasingkontrakt av en fotokopieringsapparat för den kubanska ambassaden. I Paraguays huvudstad Asuncion vägrade Xerox att sälja en liknande apparat till den kubanska legationen. Även företaget Ricoh agerade på samma sätt. Men priset tog, skriver Argenpress, det japanska Hitachi Printing Solutions Europe som vägrade sälja en färgpatron till Kubas ambassad på Irland när svärtan tog slut i printern.

Enligt de kubanska myndigheterna har denna ekonomiska inringning kostat den lilla karibiska ön i runda tal 80 miljarder dollar när den kubanska regeringen tvingas inköpa varor och produkter på världs- eller den svarta marknaden till skyhöga priser. Den har också sinkat landets vetenskapliga utveckling med 15 år.

Men än värre är den rent kriminella blockaden av läkemedel som till exempel cancermedicin för barn. Många kubanska barn har tvingats resa till utlandet och få behandling till ett oerhört högt pris för den kubanska staten. I Mexiko övertogs Refractarios Mexicanos av USA-företaget Harbison Walker Refractories som omedelbart förbjöd all slags försäljning av cancermedicin till Kuba. Denna hade räddat många barn från att få sina ben amputerade efter att ha insjuknat.

Ytterligare tio företag i Argentina, Bahamas, Kanada, Chile, Holland och Storbritannien har blockerats av USA:s myndigheter som kontrollerar de företag som använder sig av internet för att sälja turistresor till Kuba. Bushregeringen har också frusit alla ekonomiska och andra tillgångar som tillhör den kanadensiska stiftelsen Hola Sun Holidays Limited de Canadá som förmedlar turistresor till Kuba för USA-medborgare.

“Det svenska företaget NETGIRO tvingades informera sin kubanska partner att deras kontrakt ensidigt sades upp och att alla tillgångar frystes för att täcka eventuella reklamationer, efter att ha satts upp på den ’svarta listan’ som USA:s skattemyndigheter förfogar över”, nämner Argenpress i samma artikel.

I februari i år dömdes den kanadensiske medborgaren James Sabzali till ett års villkorligt fängelse och böter på tio tusen dollar för att ha sålt en produkt som filtrerade och renade dricksvatten för den kubanska befolkningen. Denna makabra politik illustreras i att de kubanska myndigheterna tvingas gå ut på världsmarknaden för att inköpa maskinen Braille till ett högt pris för att lära blinda barn att läsa.

Venezuela nästa

Men inte bara Kuba oroar den amerikanska administrationen. En anonym funktionär i Colin Powells State Departement sa den 9 oktober att USA är oroat över den kubanska närvaron i Venezuela. Enligt den anonyme tjänstemannen tror USA av att den kubanska närvaron kan skada det demokratiska systemet i Venezuela. Lite ironiskt blir det eftersom samma State Departement i en rad rapporter knappast anser Chavez vara av ett demokratiskt virke.

Powells oro rör de 13.000 kubanska läkarna som finns i Venezuela. Sjukvården är i Latinamerika en marknad precis som försäljning av fläskkotletter eller bilar. De venezuelanska privatläkarna är både rädda för att bli loppbitna om de beger sig ut i fattigområdena eller att bli svettiga. Därför föredrar de att hålla sig inomhus i sina luftkonditionerade mottagningar.

De kubanska läkarna täcker i dag 70 procent av den offentliga venezuelanska sjukvårdens behov och i första hand arbetar och lever de i de fattigaste områdena, såväl i städer som på landsbygden. Ett antal kubanska lärare har också, tillsammans med tusentals venezuelanska lärare och studenter under 18 månader eliminerat analfabetismen via den kubanska pedagogiska metoden ”Yo, sí puedo”. Analfabetismen uppgick till 1,5 miljoner personer för ett år sedan varav det i dag bara återstår 200.000 analfabeter. Flera hundra kubanska idrottslärare har också rensat upp och organiserat den venezuelanska friidrotten som innan Chavez utgjorde en totalt övergiven samhällsektor.

Jag skyndar mig från bussterminalen de fem kvarteren till den kubanska läkarstationen som nu ska invigas. De 35 graderna gör att svetten rinner efter nacken, bröstet och ner mot ljumskarna. Jag förbannar mig själv som ska släpa på en kameraväska som väger tio kilo. Solen står i zenit och bränner huvudsvålen när jag kommer till staden Charallave, sextio kilometer söder om Caracas.

Finns inget sjukhus

Nestor Rodriguez är en av dessa 13.000 kubanska ”faror”. Han är samordnare för de cirka 50 kubanska läkarna i Charallave. Dagen till ära invigs den nya specialistkliniken i staden. Nestor är stolt även om han är en av de mest fåordiga kubaner jag har intervjuat, och det måste betraktas som ett unikum.

– Här fanns ingen offentlig billig sjukvård tidigare. Det fanns och finns inget allmänsjukhus i Charallave. Läkare begav sig överhuvudtaget inte ut till de fattiga bostadsområdena. Där startade vi vårt arbete, säger den stilige kubanen som varit här sedan ett år.

De vanligaste sjukdomarna bland de fattiga är hypertension, astma, hygieniska och sanitära sjukdolmar. Brist på vatten och avlopp eller ”agua negra”, avloppsvatten som är rena smitthärdar. Kliniken som invigdes i dag har en rad funktioner som de 160.000 invånarna i Charavalle tidigare tvingades resa till Caracas för att få utförda. När den stora fastigheten byggdes stod inte kubanerna och tittade på utan deltog på sin lediga söndag med att mura väggar och ligga på knä när golven skulle gjutas.

– Det finns väl ingen kuban som inte deltagit i ”mikrobrigadsarbete” på Kuba, säger en skrattande Arlenis Aguilar, radioreporter på lokalstationen Radio Zamora Libre som bevakar invigningen denna dag. Nestor ler blygt instämmande.

Ockuperad mark

I sin röda skärmmössa med Chavez på berättar hon att marken där kliniken nu står tillhör delstaten Mirandas guvernör, Enrique Mendoza. Denne deltog aktivt i statskuppen den 11 april 2002 och är hatad i Charallave där vänstern dominerar totalt. Även om Chavez förlät kuppmännen som avsatte honom för 48 timmar så förlät inte folket i Charallave dessa män. Därför ockuperades marken och på denna inleddes bygget av en av de mest grundläggande mänskliga rättigheter, rätten till hälsovård.

Men Venezuela hade inte läkare och sjukvårdspersonal att sätta in. Det hade däremot Kuba och därför kom Nestor och hans 13.000 landsmän, ”som en gåva från Gud”, säger en äldre rynkig kvinna med tårar i ögonen när hon kramar sin kubanske läkare. Nestor blir alldeles generad och vet inte vad han ska ta sig till och fortsätter då berätta om kliniken.

– Här kan vi ställa alla slags diagnoser som hiv, hepatits, alla slags sjukdomar med röntgen, säger Nestor och leder in mig i de rymliga lokalerna.

Bolivar och Marti

Barrio Adentro, som detta gigantiska hälsovårdsprojekt heter, startade för snart två år sedan. Det kostar inte ett öre för Nestors patienter. Naturligtvis har det väckt ursinne hos den venezuelanska läkarkåren som i Charallaves fall hade monopol på sjukvården. Venezuelas läkarförening gick till landets Högsta domstol och klagade på att kubanerna tog jobbet ifrån dem och försökte med en juridisk fint få kubanerna deporterade. ”Rör ni våra kubanska bröder så får blir det över våra döda kroppar”, menade både Chavez och kubanernas patienter i fattigområdena.

På väggen till specialistkliniken sitter ett stort porträtt med Fidel och Chavez och texten ”Bienvenido Fidel, un abrazo entre los pueblos de Bolivar y Marti”, välkommen Fidel, en omfamning mellan Bolivars och Martis folk. Tårarna rinner nerför flera av kubanernas kinder när de venezuelanska skolbarnen sjunger Kubas nationalsång som blir en kulmen på invigningen av specialistkliniken.

En sådan kontrast mellan denna enkla ceremoni i en mindre stad i Latinamerika där de mänskliga rättigheterna för första gången förverkligas för den förkrossande majoriteten av människorna och den märkliga politiska kampanj som pågår mot Kuba i Sverige, tänker jag. Här, i Charallave och Venezuela, stärks och fördjupas banden mellan de bägge karibiska folken genom Kubas imponerande projekt inom utbildning och hälsovård. Oppositionen i Venezuela, som i början skrek sig hesa om en ”kubansk invasion”, är i dag som musslor.

För Kuba handlar det om tillgång till billig venezuelansk olja och att ett av Latinamerikas mest strategiska länder bryter USA-blockaden mot Kuba. En materiell och moralisk hand sträcks ut till en stat och folk som utsatts under 45 år för en inringning som fått FN att år efter år fördöma denna kriminella handling. I Venezuelas kölvatten finns Lula, Kirchner och en rad central- och sydamerikanska stater där hetsen från Sverige mot Kuba är ett totalt okänt begrepp. Snarare är det en förstärkning av den latinamerikanska självkänslan som i dag dominerar där Kuba är en självklar partner i alla sammanhang.

– De kubanska läkarna har besökt mer än 85 procent av befolkningen i Charallave och i dag täcker vi mer än 90 procent av sjukvårdsbehovet i staden, berättar Nestor. Därför har befolkningen i Charallave som resten av Venezuela tagit emot oss väl. Vi känner deras situation för vi lever med de venezuelanska familjerna. Vi har kommit för att arbeta och inget annat, summerar Nestor.

Nytt samarbetsavtal

Colin Powell och de politiska kretsar som verkar för att Kuba ska isoleras till döds lär få anledning att oroa sig än mer för framtiden. I ett samarbetsavtal mellan Kuba och Venezuela har de bägge länderna kommit överens om 116 projekt inom 15 olika verksamhetsgrenar där teknologi, livsmedel, hälsovård, utbildning, idrott och jordbruk står på dagordningen. Denna fortsatta integration mellan de två nationerna hälsas välkommen som ett sätt att försvara den nationella suveräniteten i Latinamerika. Med samarbetsavtalet förstärks ytterligare de ekonomiska och politiska banden mellan Venezuela och Kuba, ett samarbete som bägge parter drar nytta av.

Ett av de 116 projekten rör hälsovård och kubanska generiska läkemedel, vacciner, sjukvårdsutrustning och andra produkter. Kuba ska bidra till att bygga upp en venezuelansk produktion av vaccin.

Fidel Castro underströk i sitt tal att de latinamerikanska folken i dag har ett ofrånkomligt livsbehov att ena sig för att undvika att bli slukade av de stora maktcentren. Den kubanske statschefen påpekade att det kapital som de rika länderna för ut från utvecklingsländerna i stället skulle kunna utgöra sociala reformer och investeringar i enlighet med dem som just nu genomförs av den Bolivararianska revolutionen i Venezuela.

– Latinamerika lever i dag i en situation av mer kris men mer än någonsin av upprorskänslor och medvetenhet. Det är i detta sammanhang man ska se det venezuelanska exemplets överlägsenhet.

Castro underströk att det är omöjligt att regera 550 miljoner latinamerikaner med den nyliberala modellen som i dag befinner sig i en återvändsgränd.

Den kubanska statschefen nämnde det karibiska offret Haiti som ”ideligen invaderas av de mäktiga men som är inkapabla att skicka en enda läkare”. Kuba har över 500 läkare på Haiti och ansvarar för 70 procent av den haitiska hälsovården.

Latinamerikansk integration, med Kuba

Venezuelas energiminister Rafael Ramirez uttryckte å sin sida sin tillfredsställelse över de ”utomordentliga resultaten” från mötet där de 116 projekten i samarbetsavtalet mellan Kuba och Venezuela undertecknades och betecknade detta som ett ”stort steg” i Avtalet om ett Integrerat Samarbete som undertecknades av Hugo Chavez och Fidel Castro år 2000.

Såväl Venezuela som Kuba verkar för att förstärka den latinamerikanska integrationen. I början av oktober besökte Ali Rodriguez, styrelseordförande för det mäktiga statliga oljebolaget PDVSA, Argentina där riktlinjerna om ett kontinentalt offentligt oljebolag drogs upp.

Ett offentligt TV– och massmediabolag på kontinental nivå ska också bildas som motkraft mot CNN, BBC och Reuters. Den ideologiska likriktningen från Washington får snart en livsfarlig fiende. Som pricken över i:et besöker Argentinas president Nestor Kirchner också snart Kuba där samarbetet mellan de bägge länderna har förstärkts betydligt sedan ett år tillbaka.

Frihandelsorganisationen Mercosur fungerar också som en motkraft mot USA:s förslag till ALCA och de nuvarande förhandlingarna om ett TLC, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och varje enskilt latinamerikanskt land, som ett sätt att ersätta det havererade ALCA.

Det är dessa händelser som utgör den verkliga bakgrunden till Colin Powells och USA-administrationens oro. Men USA kommer att slåss med näbbar och klor för att bevara sina handelsprivilegier på vad det kallar för sin ”bakgård”.

Dick Emanuelsson

Källa; Argenpress.com och Quantum N.34, publicerad i nyhetsbyrån Aporrea, 041009.

Alliansfria stater möts i Havanna

<1720>

TEGUCIGALPA / 060911 / Representanter från 116 länder som inkluderar 50 statschefer, möts denna vecka i Havanna. Det är de Alliansfria staternas konferens som genomför sin 14:e konferens sedan rörelsen bildades 1955. Då var det 29 stater som samlades i skuggan av det kalla kriget där prestigefulla ledare som Tito från Jugoslavien, Nasser från Egypten, Nehru från Indien, Sukarno från Indonesien och Nkruma från Ghana var de framträdande. Vid 1961 års andra konferens deltog också det befriade Kuba för första gången. 1979 var landet värd för denna mäktiga rörelses 6:e konferens.

Nu är det åter dags, denna gång i skuggan av ett förändrat världsläge där USA-administrationen strävar efter världsherravälde och självsvåldigt tar sig rätten att inleda preventiva krig i sin påstådda kamp mot den ”internationella terrorismen”, som den chilenske journalisten Ernesto Carmona sammanfattar läget inför konferensen i Havanna. De alliansfria staterna omfattar två tredjedelar av befolkningen i världen och 850 miljoner som svälter. Denna rörelse representerar samtidigt ”ett hinder för imperieplanerna hos George Bush och hans villkorslösa allierade som Blair”.

USA:s påtryckningar

I Latinamerika och Karibien finns 24 stater som till hör de alliansfria. Enligt de internationella nyhetsbyråerna har dessa stater fått besök av representanter som Thomas Shannon, statssekreterare med ansvar för Interamerikanska angelägenheter. Shannon är en inpiskad Kuba- och Venezuelahatare och målsättningen med besöken i de 24 länderna har varit att förmå dem att avstå att delta i Havanna, eller, att åtminstone skicka en delegation på mycket låg nivå.

Shannon pressar också för att delegaterna uppmärksammar den ”interna dissidentrörelsen” på Kuba, ett krav som Brasilien bestämt avvisade.

Dick Emanuelsson

Kuba massutbildar unga latinamerikaner till läkare

<2395>

TEGUCIGALPA / 060823 / På samma plats som Fidel Castro för 44 år sedan invigde en läkarhögskola efter att hälften av Kubas dåvarande läkare hade lämnat ön och den unga revolutionen, mottog 1593 unga män och kvinnor från 26 länder sin läkartitel tillsammans med 2314 unga kubaner. Kuba förfogar i dag över 71 000 läkare, det mest läkartäta landet på den amerikanska kontinenten.

Den kubanska hälsovården har sedan börjat av 1960-talet genomgått en revolution inom revolutionen. Av de 6 000 läkare som fanns på Kuba 1959 valde över hälften att lämna sitt land när hälsovården förvandlades från kurativ till preventiv, men framför allt för att hälsovården blev kostnadsfri. Perspektiven var skrämmande för ett tropiskt land med många sjukdomar och en fattigdom som gjorde att genomsnittsåldern på Kuba var extremt låg.

Satsningen på att skapa en läkarhögskola inleddes och i dag förfogar varje större stad och alla provinser över universitetsfakulteter med läkarutbildning. Kuba har ett överskott på läkare och de kubanska läkarna arbetar i 68 länder. Bara Venezuela hyser 20.000 läkare som täcker 70 procent av behovet.

På Havannas Latinamerikanska läkarhögskola, även kallad ELAM, studerar 10 500 ungdomar från 28 länder. ELAM. Förra året utexaminerades 1610 utländska elever till läkare på ELAM. Deras bakgrund såg ut så här, vilket ger en bild av det sociala, köns- och etniska urvalet av eleverna:

• Genomsnittsåldern var 26 år.
• Kvinnorna utgjorde 45,9 %.
• 33 olika etniska grupper fanns bland studenterna, av dessa många maya eller miskitoindianer (Centralamerika).
• 71,9 % av de utexaminerade kom från arbetar- eller bondefamiljer och från avlägsna regioner (74,7 %).
• 1 143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter (12 %) mottog ”Guldorden”

– Om det inte införs ett system för att massutbilda läkare som vi har gjort på Kuba, kommer folkens framtid att vara mycket oviss. Ty mellan epidemierna och den sociala marginaliseringen kommer sjukvården de fattiga i världen vara ständigt hotad, sa Jubas hälsovårdsminister José Ramón Balaguer, till de nyexaminerade läkarna. Dessa reser nu tillbaka till sina hemländer och förhoppningen är att de där ska utgöra ett stort stöd i första hand för sitt lands fattiga, den majoritet av befolkningen som inte har tillgång till något socialförsäkringssystem.

Dick Emanuelsson

Fidel, ”Befälhavaren för tusen bataljer” fyller 80 år

I söndags fyllde den kubanska revolutionens ledare Fidel Castro 80 år. Från hela världen kom gratulationstelegram med som också inkluderade en förhoppning om ett snabbt tillfrisknande från den magoperation som ”Befälhavaren för tusen bataljer”, som den venezuelanska radiostationen RNV karaktäriserade Fidel, genomgick den 31 juli.

Fidel Castro är den revolutionär som överlevt alla USA-presidenter sedan 1959 och den ende som slagit tillbaka en USA-invasion. ”Kuba var det sista landet på kontinenten som frigjorde sig från den spanska kolonialismen men det första som frigjorde sig från USA-imperialismen”, sa han på kommunistpartiets 2:a kongress 1980.

Åttio år är en ansenlig ålder men att ha stått i närmare 60 år i första skottlinjen är en gigantisk bedrift. Han är inte bara ett geni, han är många slags genier, summerade Ernesto Cardenal, katolsk nicaraguanska präst och sandinist och god vän med Fidel sedan många år. Fidel är en statsman som lett sitt land under de svåraste perioder och kanske den senaste ”Specialperioden” 1990-2002, var den tuffaste. Sovjetunionen försvann och med den 85 procent av Kubas handelsutbyte. Vilken regering som hade helst hade dukat under inför enorma uppgifter. Men inte Kuba under Fidel. Eller, som Chavez sa i söndags när han flög till Havanna och träffade den kubanske ledaren vid dennes sjuksäng; ”Vilken slags människa är det här? Av vad är han gjord”!?

Trots den mest utdragna blockad under modern tid mot någon nation publicerar FN-organ statistik som visar att Kuba har den lägsta barna- och mödradödlighet, den högsta genomsnittsåldern och den bästa utbildningen och hälsovården i Latinamerika och Karibien.

I Miami är desperationen total. Vita huset är klämt för den har ju lovat, via Powell-Planen, att ta över Kuba vid ett maktskifte. I kubansk teve och i Miamimaffians eget husorgan Miami Herald visas bilder på demonstranter som kräver att Kuba införlivas som USA:s 51:a delstat och att Havanna byter namn till ”Havami”.

Under tiden hyllas och grattas Fidel.

Dick Emanuelsson

Vice ordföranden i liberalernas international avslöjad som mottagare av USA-pengar

<3987>

TEGUCIGALPA / 060911 / Carlos Alberto Montaner, en av flera vice ordföranden i liberalernas international, avslöjades den 8 september för att ha tagit emot pengar av USA-regeringen för att skriva negativt om Kuba.

Det var när en reporter på The Miami Herald ansökte via ”lagen om rätt till information”, som han fick ut uppgifterna. Dessa visade att misstankarna mot tre av hans egna kollegor på tidningen bekräftades. Dessa hade tagit emot statliga medel via propagandastationen ”Radio&TV Marti” i utbyte mot att skriva och uttala sig negativt mot regeringen på Kuba.

Carlos Alberto Montaner, krönikör på The Miami Herald och ytterligare ett tiotal reportrar på olika tidningar och tevekanaler i Miami, har i flera år stått i avlönad tjänst i Vita husets antikubapolitik.

Montaner var från början aktiv i en terroristorganisation på Kuba och dömdes för det 1961 till fängelse. Han bor i Spanien sedan 1970 och leder egna bokförlaget Playor och ”nyhetsbyrån” FirmasPress, som enligt kubanska underrättelsekällor påstås vara CIA-finansierade. Han var också samordnare av flera antikubanska kongresser i Europa och Latinamerika, finansierade av USA:s “National Endowment for Democracy”, NED, samma CIA-organ som finansierade männen och kvinnorna bakom statskuppen i Venezuela i april 2002.

Montaner var också initiativtagaren i början av 90-talet till att Kubas lilla med ohjälpligt splittrade dissidenter organiserade sig i partier för att få ekonomiskt och politiskt stöd i respektive international. Själv bildade han “Union Liberal Cubano” och blev vice ordförande i den liberala Internationalen 2003, med nära band till svenska folkpartiet.

I Spanien medarbetar han som krönikör i högertidningen ABC och ett 60-tal andra medier i världen. Innehållet i dessa krönikor är ett besatt hat mot regeringen i Havanna.

Montaner försvarade sig (tisdag 12 september) i den colombianska radiostationen ”WFM” med att han har gjort ett ”arbete” som vilken statligt avlönad universitetsprofessor som helst. Men det är en stor skillnad mellan ett autonomt universitet och en propagandastation vars enda målsättning, via sin propaganda, är att få regeringen i Havanna på fall.

I årets rapport från det prestigefyllda och Washingtonbaserade Rådet för Hemisfärens angelägenheter (COHA) bekräftas Radio&TV Martís propagandistiska låga och primitiva karaktär och beskrivs som ”en propagandamaskin för den kubanska extremhögern i Miami men även som en sysselsättningskälla för arbetslösa ideologer, fiender till Havanna”.

Ordföranden för Miami Heralds tidningsstyrelse och tillika chefredaktör, Jesús Díaz Jr, förklarade beslutet om att avskeda tidningens två främsta journalister samt en ”fristående” (Sic!) medarbetare med att de hade brutit ”det oantastliga förtroendet mellan journalister och läsare” genom att ta emot pengar.

– Jag tror inte att vi kan garantera varken objektivitet eller integritet om någon av våra reportrar tar emot ekonomisk ersättning, framför allt om det handlar om en regeringsmyndighet, underströk Díaz.

Jon Roosenraad, lärare i journalistik på University of Florida, kommenterar händelsen med följande jämförelse:

– Det är som om en affärsreporter på sin fritid skulle arbeta för ett företag och dagen efter skulle gå tillbaka till sin tidning för att skriva om samma företag.

Journalisten Pablo Alfonso på The Miami Herald hade, via Radio&TV-Marti och ”huvudsponsorn”, Kontoret för Kubas övergång, inkasserat 175 000 dollar för sitt ”extraknäck” på Radio&TV Martí. Den sänder mot Kuba och enbart under 2006 får den 37 miljoner dollar av USA-kongressen.

I Bushs krigföring mot Kuba har kongressen beslutat att 80 miljoner dollar ska anslås i propagandakampanjer i och utanför Kuba och USA för att bearbeta den allmänna opinionen med målsättningen att få regeringen i Havanna på fall. Mottagarna av en del av dessa journalistikens ”legoknektspengar”, som partiorganet Granma karaktäriserade dessa ”journalister”, har nu blivit offentliga.

Dick Emanuelsson

Källa: El Nuevo Herald, La Jornada, Granma, Svensk-kubanska föreningen, Eva Björklund, Firmapress-Carlos Montaner (http://www.firmaspress.com/nos.htm).

Kuba andas försiktig optimism och stark ekonomisk tillväxt

”Gör motstånd och övervinn krisens effekter”

HAVANNA / Kuba kunde inte krossas, trots alla belackares självsäkra spådomar och utarbetade planer att föra Karibiens största ö tillbaka till bordell- och kasinoekonomin 1959, rapporterar Latinamerikareportern Dick Emanuelsson från Havanna för Proletären.

När Sovjetunionen rasade samman 1990-91 drog den samtidigt med sig den kubanska ekonomin som till 85 procent hade sin utrikeshandel med Oktoberrevolutionens vagga. Men kubanerna vägrade att slå sönder socialismen och inleda samma politiska kapitulation som Östeuropa utan förberedde sig i stället för att både överleva som att ta lärdom av de gångna politiska och ekonomiska misstagen.

– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades. Det säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1989 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990, om motsatsen.

UNDER SPECIALPERIODEN fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.

Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, var det skadeglada budskapet från den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare. Han insåg förmodligen inte då att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att erbjuda de transnationella trusterna ”öppna” marknader. Nu gick blev de ”civiliserade demokratierna” skådeplatser för Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar som gjorde sitt inträde, så också i Sverige.

ALFREDO MENÉNDEZ, 85, fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004. Han är, trots sin ansenliga ålder, otroligt vital och pigg, klartänkt och reptilsnabb i sina svar i dessa komplicerade teman som utvecklingen av den kubanska ekonomin.

• Vad karaktäriserar den aktuella situationen i den kubanska ekonomin?

– En stark ekonomisk tillväxt, vi har ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden, ett resultat av sammanbrottet för det socialistiska lägret. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle och förnödenheter. Uppgifterna är att producera mer olja och jordburksprodukter och att spara energi och undvika en dyr import som håller ett strupgrepp på vår ekonomi.

• Vad har förbindelserna med Kina och Venezuela betytt för att kunna lämna Specialperioden bakom er?

– Relationerna med Kina har alltid varit goda. På det ekonomiska området är det normala relationer där lån ska betalas, Kina håller oss inte under armarna. Venezuela ger oss långfristiga krediter men även dessa ska betalas. Därför måste vår egen ekonomi utvecklas. Och vi har ett mycket stort mänskligt kapital som måste sättas i arbete så att det skapar avkastning. Vi har även turism och export av nickel som ger stora inkomster.

• Vilken är den kubanska ekonomins svaga länk?

– Underkastelsen av USA-imperialismen som inte tillät att egen nationell industri utvecklades. Därför förblev Kuba en nordamerikansk koloni där alla konsumtionsvaror importerades. Vi producerade billigt socker som förhindrade en industriell utveckling. Med Sovjetunionen som allierad var det annorlunda. Då importerade vi med förmånliga garantier produkter från den (sovjetiska) tunga industrin som gödningsmedel och andra produkter.

• Diversifierades inte den kubanska industrin med hjälp från Sovjetunionen?

– Jo, det förekom satsningar till exempel inom citrusproduktionen som exporterades till det socialistiska lägret som inte hade egen produktion. Även inom nickelexploateringen gjordes stora investeringar. Vi utvecklade också produktion för gödningsmedel och en fabrik för byggandet av maskiner inom vissa sektorer, som till exempel sockerrörshuggningen. Men allt föll när Sovjetunionen rasade samman. Förbindelserna med våra forna allierade upphörde och vi tvingades söka efter andra samarbetspartner, denna gång främst i Latinamerika. Hur kan vi integreras och med vad? Det är centrala frågor för framgång för vår ekonomi som diskuterats mycket med Venezuela.

• Inom vilka områden integreras Kuba?

– Venezuela är en av världens främsta producenter av petroleum. Venezuela har stora järnmalms- och koltillgångar för den tunga industrin. Min uppfattning är att vi bör integrera oss främst inom jordbrukssektorn, producera mat för våra folk. Med detta kan vi skapa en marknad för Latinamerika som assimilerar denna produktion.

• Kubanerna som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd/mån), hur många är de?

– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi inte betalar livsmedel, el, vatten eller transporter i dollar. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon annan familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin. Här betalar du inte utbildning eller sjukvård, i kapitalismen är det en oerhört stor kostnad.

• Men ”La Libreta” (det utbud av produkter som säljs till symboliska priser och som utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .

– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som istället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer, till exempel de som inte röker, säljer sina cigaretter vidare. Därför bör vi upphöra med ransoneringsboken.

• USA-administrationen har uttryckt stor oro för den stora ekonomiska tillväxten i Kina. Vad är det för skillnad på den socialistiska modellen i Kina och modellen i Kuba?

– Kineserna tillämpar sin kinesiska socialism med 1,4 miljarder invånare, säger Menendez diplomatiskt. Kuba har 11 miljoner. Shanghai har fler invånare än Kuba. Kina har också ett historiskt förflutet med 5000 år av existens.

• Vilka är då de gemensamma socialistiska principerna som Kina och Kuba har gemensamt?

– Den marxistisk-leninistiska ideologin, arbetarklassens ideologi, att inte exploatera människan på den andres bekostnad, även om de i vissa enskilda fall tolererar detta men med villkoret att detta gynnar utvecklingen. Vi tillåter inte detta med undantag för vissa delar av jordbruket där vissa bönder kan få anställa arbetskraft men dock inte i fabrikerna. Det finns skillnader mellan Kina och Kuba, men de är inte antagonistiska. Det finns skillnad i hur vi bygger socialismen med olika kriterier men med samma strategiska mål som är att avskaffa den ena människans exploatering av den andra för att uppnå ett bättre liv.

• För att gå tillbaka till min fråga; vad är din uppfattning om hur ni ska lyckas med att stimulera och öka hastigheten i produktivkrafternas utveckling och även effektivisera samhällsfunktionerna?

– Vi befinner objektivt sett i en situation där USA pressar på Europa, inklusive Sverige, att delta i blockaden mot Kuba. För att förfölja bin Laden har USA:s finansdepartement fyra personer på heltid. Men mot Kuba har de en heltäckande världsorganisation som bevakar Kubas inter nationella handel som till exempel exporten av vårt nickel. Nyligen nekades en kubansk delegation, trots förbokningar, att härbärgera på Hotel Hilton i Oslo. Liknande hände i Mexiko förra året.

• Vilka positiva erfarenheter kan Kuba förmedla av sitt medlemskap i SEV (även kallat Comecon, den forna ekonomiska gemenskapen för realsocialismens länder) i integreringen av ALBA och Latinamerika?

– Det negativa var väl att det geografiska avståndet för Kuba till SEV:s medlemstater var mycket stort. Sovjetunionen hyste stor respekt för Kuba som den första socialistiska staten. Det positiva var att vi blev ett exempel för Latinamerika. Jänkarna är oroliga ty socialismen har konsoliderats som system på Kuba, trots att vi lever med stora ekonomiska brister. Men Kuba är ett exempel på autonomi och frihet som inte underkastar sig USA. Kuba är ett exempel på ett folks kamp mot imperialismen. I dag utgör Latinamerika den första kampfronten mot imperialismen i världen.

• Kan ALBA bli ett nytt beroende för Kuba och vad händer om Chavez förlorar nästa presidentval och den nye presidenten bryter med Kuba?

– Jag anser att nordamerikanerna inte kan stoppa revolutionen i Latinamerika.

• Bör ni inte ha en ”Plan B”?

– Kanske det, jag vet inte vad Chavez har i bakfickan men varken USA-imperialismen eller den inhemska reaktionen kan stoppa processen.

Dick Emanuelsson

Penningflöde till kubanskt Miamifack

<2127>

I Latinamerika utpekas USA-organ som USAID eller NED (The National Endowment for Democracy) för att vara underorgan till CIA eller State Departement. NED och USAID anslår varje år miljontals dollar till organisationer från det så kallade ”civila samhället” som många gånger anklagas för att vara civila fasader för penetrering av USA:s politik i olika länder.

Advokaten Eva Golinger och journalisten Jeremy Bigwood från USA avslöjade efter statskuppen i april 2002 i Venezuela, att dessa organ hade finansierat större delen av de organisationer och rörelser som deltog i störtandet av demokratin.

Samma sak med Kuba där NED under budgetåret 2005 betalade [2] ut drygt 2,5 miljoner dollar, knappt 20 miljoner svenska kronor, till 17 olika organisationer med Kubaanknytning. Men alla har sitt kontor i USA, framför allt i Miami och mycket lite av dessa pengar kommer fram till de oppositionsgrupper som verkar på Kuba, ett faktum som debatterades i USA-kongressen i början av året, Miami lägger beslag på det mesta, var kritiken.

En organisation som får gröna sedlar är Federation of Electric, Gas and Water Plants, FEGWP. År 2005 fick FEGWP, som också har sitt kontor i Miami, 177,696 dollar [3], drygt 1,3 miljoner kronor. Som motiv för sitt anslag säger NED att det ska stödja ett ”träningscenter som ska träna kubanska arbetare i arbetsrätt och på Kuba distribuera information om internationell arbetsrätt”. Denna generositet från Bushadministrationen för arbetarsaken kontrasterar starkt mot Vita husets antifackliga och arbetarfientliga politik i USA. Varje år är en majoritet av de tio mest antifackliga företagen i världen just USA-företag, till exempel Wall-Mart där all facklig verksamhet bekämpas till det yttersta.

Innan jag reste till Kuba tog jag kontakt med Joel Brito, som på FEGWP:s hemsida utpekas som generalsekreterare. Min ansökan om att få träffa och intervjua en fackledare eller fackligt aktiv i FEGWP på Kuba besvarades aldrig. Men Raymundo Navarro hävdar att på Kuba finns det ingen annan ”oberoende” fackförening än CTC. Allt annat är ”spöken”.

Dick Emanuelsson

[2] http://www.ned.org/grants/05programs/grants-lac05.html

[3] http://www.ned.org/grants/05programs/grants-lac05.html#Cuba

--------------------

NED-Cuba (17 org. 2005 och 13 org. 2006, alla med säte i USA, Miami)

NED-PENGAR TILL ”KUBANSKA” ORGANISATIONER – I USA
Totala summa: 2,364,995 dollar till 17 organisationer, alla med säte i USA.

Från USAID kommer 8 miljoner dollar.

Dessutom innebär “Plan Bush” ytterligare 80 miljoner dollar för budgetåren 2007 och 2008. För 2009 20 mijoner dollar samt 35 miljoner till Radio och TV-Marti.

Afro-Cuban Alliance
$62,000*
To promote discussion about the conditions of Afro-Cubans and Afro-Cuban issues. The Afro-Cuban Alliance will establish a quarterly journal, Islas, which will be distributed inside and outside the island. The journal will seek to inform Cubans of African descent on the island and in exile about civil rights, the hidden history of slavery and racial discrimination in Cuba, the experience of civil rights movements, and how to organize to bring about change.

Asociación Encuentro de la Cultura Cubana (Cuban Culture Encounter Association)
$200,000*
To promote free debate and discussion about Cuban politics and the future of Cuba. Endowment support will enable Encuentro to publish its journal Revista Encuentro and continue to maintain its website and its web-based daily newspaper Encuentro On-Line. Encuentro will publish four editions of its journal, which will be distributed in Cuba and abroad.

Bibliotecas Independientes de Cuba (Independent Libraries of Cuba) (BIC)

Vem kan vara “oberoende” om man tar emot pengar från en stormakt som USA?

$133,773*
To promote intellectual freedom and debate inside Cuba. BIC will continue to provide material assistance to independent libraries in Cuba and promote international awareness of the library movement. BIC staff will travel to Latin America and Spain to meet with libraries, universities, think tanks, and other organizations to enlist their support for individual libraries and the libraries movement.

Center for a Free Cuba
$55,000*
To provide humanitarian assistance and emergency relief to political prisoners and their families. Assistance will go to family members of the nearly 300 prisoners detained in Cuba because of their political beliefs.

Center for International Private Enterprise
$123,288
To increase the flow of independent information to Cuba. CIPE will distribute its award-winning magazine Perspectiva in Cuba. Perspectiva provides practical information and analysis on democratic, market-oriented reforms to its readers.

Cuban Committee for Human Rights (CCHR)
$65,000*
To support human rights in Cuba. The Cuban Committee for Human Rights will work with the UN Human Rights Commission in monitoring and investigating the human rights conditions in Cuba. The Committee will publish and disseminate both in Cuba and internationally news and information about the human rights situation in Cuba, and provide humanitarian assistance to political dissidents and prisoners of conscience in Cuba.

CubaNet
$67,500*
To promote the free flow of information to and from Cuba. CubaNet will provide humanitarian and material assistance to Cuban independent journalists on the island, hire a professional editor, and send representatives to Europe and Latin America to promote international solidarity with independent Cuban journalists.

Directorio (The Cuban Democratic Directorate)
$663,690*
To promote access to objective information and news in communities inside Cuba. The Directorio will establish a radio station specializing in programming devoted to community development and community news. The station will promote greater awareness of citizen participation, entertainment, and events at the local level.

Disidente Universal de Puerto Rico (Universal Dissident of Puerto Rico)
$67,200*
To increase the flow of independent information to Cuba and within Cuba. Disidente will publish and distribute in Cuba its monthly journal, El Disidente, and maintain its website, www.disidenteuniversal.org, containing articles and editorials from activists living on the island, dissidents living in exile, international news organizations, and an up-to-date list of political prisoners in Cuba.

Federación Sindical de Plantas Eléctricas, Gas y Agua (Federation of Electric, Gas and Water Plants)
$177,696*
To promote labor rights and defend independent labor unions and workers in Cuba. Working with independent labor leaders, the Federation will produce a report on labor rights violations inside Cuba. The group will also support a training center that will train Cuban workers in worker rights and distribute information inside Cuba on international labor laws and the activities of international unions.

Fundación Hispano Cubana (Hispano-Cuban Foundation)
$76,000*
To increase the flow of independent information to Cuba. The Foundation will publish and distribute in Cuba three editions of its journal Revista Hispano Cubana. The journal features articles and editorials on politics, human rights, and social and cultural issues. The Foundation will post each edition on the journal's website , as well as prepare previous editions of the journal in CD-ROM format.

Group for Corporate Social Responsibility in Cuba (GCSRC)
$213,108*
To promote labor rights and defend independent labor unions and workers in Cuba. GCSRC will conduct an international informational campaign about the violation of international labor conventions and promote corporate responsibility in Cuba by documenting the labor rights conditions, participating in a public hearing of the Inter-American Commission for Human Rights, and holding a conference in Spain with corporate social responsibility experts, union activists, and investors. GCSRC will continue to provide training and material support to labor activists inside Cuba.

National Democratic Institute for International Affairs
$175,000*
To support peaceful democratic change in Cuba. NDI will work with Miami based civil society organizations to hold discussions on transition experiences, raise international support and awareness about grassroots civil society initiatives on the island and the plight of the political prisoners, and coordinate communications between Cuban opposition leaders on the island and the international community. NDI will also provide support in developing and consolidating the organizational structure and the advocacy and outreach skills of Cuban civil society organizations.

Partners of the Americas
$86,712*
To strengthen women's groups in Cuba and increase collaboration in Latin America. Partners will provide printed training material to women's groups to strengthen their technical capacity in the areas of social communication, women's legal rights, and leadership development. Partners will also facilitate links between Cuban and non-Cuban women's rights groups interested in working with Cuban organizations.

People in Need Foundation (PINF)
$99,900*
To support the spread of information inside Cuba through local "samizdat" literature. PINF and Eastern Europeans who were active in producing "samizdat" during the 1980s will provide training and assistance to Cuban groups producing printed materials and video-journals on life in Cuba. PINF will also organize the second meeting of the International Committee for Democracy in Cuba in Brussels, Belgium.

People in Peril Association (PIPA)
$16,900*
To promote independent research and think tanks in Cuba. People in Peril will work with independent Cuban activists and intellectuals to conduct research and analysis on issues of political and economic transitions.

Red Feminista Cubana, Inc. (Cuban Feminist Network)
$82,228*
To promote women's rights in Cuba. Red Feminista will establish contacts with women's movements throughout the world, collect materials, and initiate a series of training programs inside Cuba for independent women activists. Red Feminista will expand its women's network to disseminate information on the strategies and activities of women's movements in other countries.

2006:

Cuba

Afro-Cuban Alliance
$90,000*
To promote discussion about the conditions of Afro-Cubans and Afro-Cuban issues. The Afro-Cuban Alliance will continue to publish a quarterly journal, Islas, distributed inside and outside the island. The journal seeks to inform Cubans of African descent on the island and in exile about civil rights, the hidden history of slavery and racial discrimination in Cuba and the experience of civil rights movements.

Asociación Encuentro de la Cultura Cubana (Cuban Culture Encounter Association)
$210,135*
To promote free debate and discussion about Cuban politics and the future of Cuba. Endowment support will cover part of the administrative costs that will enable Encuentro to publish its journal Revista Encuentro and continue its web-based daily newspaper "Encuentro On-Line" and its internet chat portal "Connections." Encuentro will publish four editions of its journal, which will be distributed in Cuba and around the world.

Bibliotecas Independientes de Cuba (Independent Libraries of Cuba) (BIC)
$133,780
To promote intellectual freedom and debate inside Cuba. BIC will continue to provide material assistance to independent libraries in Cuba and promote international awareness of the library movement. BIC staff will travel to Latin America and Spain to meet with libraries, universities, think tanks, and other organizations to enlist their support for individual libraries and the libraries movement.

Center for a Free Cuba
$55,000
To provide humanitarian assistance and emergency relief to political prisoners and their families. Assistance will go to family members of the nearly 300 prisoners detained in Cuba because of their political beliefs.

Cuban Democratic Directorate (Directorio)
$195,000
To promote access to objective information and news in communities around Cuba. Directorio will continue to offer radio programming devoted to community development and local news. The station will reach out to young people, women, and moderate elements of Cuban leadership through programs that promote greater awareness of citizen participation, entertainment, and events at the local level.

CubaNet
$47,500
To support independent journalism and promote freedom of expression in Cuba. Endowment support will allow CubaNet to continue to provide compensation to independent journalists in Cuba who provide news and analysis of the situation in Cuba for publication on the CubaNet website. A representative of CubaNet will also travel to Europe to promote the work of independent Cuban journalists and build international solidarity with the journalists.

Disidente Universal de Puerto Rico (Universal Dissident of Puerto Rico)
$67,200
To increase the flow of independent information to Cuba and within Cuba. Disidente will publish and distribute in Cuba its monthly journal, El Disidente, and maintain its website, www.disidenteuniversal.org, containing articles and editorials from activists living on the island, dissidents living in exile, and international news organizations. The website also maintains an up-to-date list of political prisoners in Cuba.

Fundación Hispano Cubana (Hispano-Cuban Foundation)
$43,061
To increase the flow of independent information to Cuba. The Foundation will publish and distribute in Cuba three editions of its journal Revista Hispano Cubana. The journal features articles and editorials on politics, human rights, and social and cultural issues. The Foundation will post each edition on the journal's website, as well as reproduce previous editions of the journal in CD-ROM format.

Grupo Internacional para la Responsabilidad Social Corporativa en Cuba (International Group for Social Corporate Responsibility in Cuba) (GIRSCC)
$222,700
To promote labor rights and defend independent labor unions and workers in Cuba. GIRSCC will inform businesses and labor organizations about the violation of international labor conventions in Cuba. In addition, GIRSCC will document and produce a report on labor conditions in Cuba and participate in public hearings at the Organization of American States and International Labor Organization. Lastly, GIRSCC will continue to provide training and material support to labor activists inside Cuba in their efforts to organize and monitor working conditions inside the island.

National Democratic Institute for International Affairs
$143,504
To support peaceful democratic change in Cuba. NDI will work with Miami-based civil society organizations to hold discussions on transition experiences, as well as raise international support and awareness about grassroots civil society initiatives in the country and the plight of the political prisoners. Additionally, NDI will continue to provide support in developing and consolidating the organizational structure and the advocacy and outreach skills of Cuban civil society organizations.

People in Need Foundation (PINF)
$108,789*
To support the spread of information inside Cuba through local "samizdat" literature. PINF will continue to support independent journalists and dissidents through training programs and humanitarian aid in the country and through the work of the International Committee for Democracy in Cuba in Europe. PINF will also conduct research in Cuba to explore the possibility of expanding its activities to include projects directed at Cuban youth.

People in Peril Association
$33,784*
To promote independent research and think tanks in Cuba. People in Peril will continue to support independent Cuban intellectuals who are conducting research and analysis on issues of political and economic transitions. People in Peril will continue the exchange between Cuban intellectuals and Slovak experts and expand the geographic reach of the project.

Red Feminista Cubana, Inc. (Cuban Feminist Network)
$87,750
To promote women's rights in Cuba. Through its contacts with women's movements around the world, Red Feminista will collect and send materials to Cuba for independent women activists and will hold a series of training programs for them. Red Feminista will expand its women's network within Cuba from six to eight groups to which it disseminates information on the strategies and activities of women's movements in other countries.