|
Av Dick Emanuelsson
De tre svenska journalisterna som greps (5/9-2000) för brott mot visumlagarna på Kuba var antingen aningslösa eller i händerna på en antikubansk organisation i Sverige. Det hävdar Eva Björklund, som följt Kuba och massmedias bevakning under de senaste 40 åren.
Folkpartiorganisationen Slic bekräftar att resor för ytterligare tio svenska journalister, finansierade av Silc, har varit på Kuba och genomfört journalistisk verksamhet. Även de reste in på turistvisum.
* * *
– Tre svenska journalister fängslade i Havanna ”för kontakter med oberoende journalister”. Det hörde jag på Sveriges Radios Nyhetsmorgon förra onsdagen. Jag blev väldigt förvånad, för utländska journalister, inklusive de svenska som då och då gästspelar på Kuba, träffar dessa s.k. oberoende journalister dagligen och stundligen. De deltar på deras presskonferenser i Havanna och återger deras version av verkligheten över hela den s.k. västliga världen.
Eva Björklund vet inte om journalisterna var aningslösa eller i händerna på exilkubaner i Sverige. ”Exilkubanen Gainza, som fick framträda på Radions Nyhetsmorgon oemotsagd, sa att de skulle undervisa kubanska kollegor i pressetik”.
Hon menar att Gainza är en av kubanerna i Sverige som konsekvent arbetar för USA:s krigföring mot Kuba. Gainza intervjuades tidigare i år i fallet ”Elian”. Han ville där inte ta ställning till om det 6-åriga barnet skulle få förenas med sin pappa och resa tillbaka till Kuba, eller stanna kvar hos den allt mer skamfilade exilgruppen i Miami. Inte heller Erik Jennische vill ha någon uppfattning i frågan.
– Gainza talade på deras vägnar och sa att de tre inte hade sökt journalistvisum på Kubas konsulat i Stockholm eftersom de i så fall skulle ha fått avslag, enligt Gainza. Jag kan inte tolka detta på annat sätt, än att han skickade iväg de tre journalisterna medvetet på ett uppdrag där de riskerade att hamna i fängelse för lagbrott och utvisas. Kanske det var den egentliga avsikten med projektet, att skapa en incident som ger intryck av förtryck och förföljelse för att rättfärdiga USA:s ekonomiska krigföring mot Kuba, säger Björklund.
Det var Silc som stod bakom den betalda resan för de tre svenska reportrarna. Erik Jennische säger att de tre absolut inte ägnade sig åt journalistisk verksamhet utan endast höll föreläsningar under flera dagar. Han bekräftar att Slic tidigare har skickat iväg och finansierat resor för ett tiotal svenska journalister, däribland Erik Erfors från Expressen och de har ägnat sig åt journalistisk verksamhet.
– Ja, de har skrivit massor av artiklar, säger Erik Jennische märkbart stolt och de ansökte inte om journalistvisum utan reste iväg på turistvisum, svarar han frankt på frågan om visumets karaktär.
Erik Jennische besökte Kuba 1998 och i påskas. Efter de resorna publicerade han flera intervjuer han hade från kubaresan i flera tidningar, bl.a. i liberala Göteborgsposten. Erik Jennische reste in i Kuba på turistvisum.
Eva Björklund menar att det är en dubbelmoral och ett politiskt spel som vi blivit åskådare till den senaste veckan.
– Att USA finansierar dessa s k oberoende grupper är ingen hemlighet, utom möjligen för svenska massmedia. I en intervju från 1998 med Waine Smith, 1:e chef för USA:s intressekontor i Havanna under Carter-regimen, sa han följande: ”Om vi sedan 1985 öppet har förkunnat att vi främjar och finansierar dissident- och människorättsgrupper på Kuba, så är det för att det tjänar våra intressen. Men USA finansierar inte alla, utan bara dem som kan få internationellt genomslag. Dessa dissidenter och människorättsgrupper på Kuba, som bara består av några få personer, har bara betydelse för oss i den mån de tjänar vårt enda syfte: att destabilisera Fidel Castros regim. Genom ekonomisk utpressning och kampanjer om mänskliga rättigheter vill vi tvinga fram att Fidel Castro störtas för att installera en regering som passar oss för att återta vår kontroll över ön”.
– USA:s öppna ekonomiska stöd till sina samarbetsmän på Kuba, och till exilkubanska organisationer i Miami och runt om i världen, uppgår till ca 10 miljoner dollar per år, enligt Miami Herald. De räcker inte bara till väl tilltagna månadslöner för de 200 ”oberoende journalisterna” som Gainza hänvisar till och som kan leva på mångdubbelt så hög standard som sina landsmän, utan till många, många tusen. Det är en mäktig ”oberoende” rörelse Gainza försöker stödja med ”undervisning i svensk pressetisk”. Om det nu verkligen var avsikten?
