lördag 4 juli 2015

”Kuba är på modet”, igen

Det pratas amerikansk engelska mer än någonsin på Havannas gator.




”Kuba är på modet”, igen
Den 20 juli i år öppnar USA och Kuba formellt sina ambassader i Havanna respektive Washington.
Den 3 januari 1961 bröt USA:s president och general Dwight David “Ike” Eisenhower de diplomatiska förbindelserna med den revolutionära regeringen i Havanna. En blockadpolitik inleddes mot den karibiska ön som kommer att fortsätta, trots att president Barack Obama har föreslagit kongressen att häva den.
På 70-talet, då president Jimmy Carter inledde en försiktig nedtrappning av det kalla kriget mot Kuba, öppnade de bägge länderna ”intressekontor”. Men blockadpolitiken förstärktes på 1980-talet och blockaden upphöjdes till en författningslag.
USA:s blockad mot Kuba har pågått i 54 år. Åren 1990-2005 var de tuffaste åren efter Sovjetunionens fall med vilken Kuba hade 85 procent av sin utrikeshandel. Den ”Ekonomiska Specialperioden” inleddes och kubanerna magrade bokstavligt. Men blockaden kunde inte knäcka varken ekonomi eller kubanernas vilja att bygga sin egen form av demokrati, menar alla seriösa bedömare.
Den 20 december 2014 uppgav Obama och Raul Castro att de bägge länderna skulle återuppta de diplomatiska förbindelserna. I slutet av februari kunde Flamman på plats i Havanna konstatera att det inte fanns ett enda hotellrum att uppbringa.
– Kuba är på modet! konstaterar den kubanske journalisten José Alejandro Rodríguez på ungkommunisternas tidning Juventud Rebelde, efter att beslutet om att de bägge länderna ska öppna ambassader igen.
– Till och med New York Times flirtar med Kuba ”cheak to cheak” och plötsligt vill alla till det sataniserade Havanna; artister, affärsmän, mediernas gurus eller Jet- Setfolket. Alla trånar efter sin del av tårtan som de drömmer om att dela på.
Dick Emanuelsson
Världens elva mäktigaste presidenter lyckades inte knäcka revolutionen och ett folk. Vad kan det beror på?

måndag 1 juni 2015

”De verkliga terroristerna”

Världens mäktiska stat har inte under mer än ett halvt sekel av blockad kunnat knäcka Revolutionen.




”De verkliga terroristerna”
1976 släppte proggruppen Nynningen låten ”De verkliga terroristerna”. Det var den jag kom att tänka på när nyheten om att USA hade strukit Kuba från sin terrorlista offentliggjordes förra veckan. Imperiet och cynismen hade lidit ytterligare ett nederlag.

Kuba blev uppsatt på listan 1982. Året därpå minerade USA:s flottstyrkor Fonsecabukten framför hamnstaden Corinto på det befriade Nicaraguas Stillahavskust. 1985 invaderade USA:s marinstyrkor den lilla karibiska ön Grenada, som också hade frigjort sig från imperialistiskt beroende.

Förevändningen för att sätta upp Kuba på terrorlistan var Kubas beslut att ta emot ett par ETA-flyktingar som dessutom hade fått grönt ljus av Felipe Gonzalez att bosätta sig på Kuba. Det andra motivet var att Kuba även hade tagit emot medlemmar från den colombianska FARC-gerillan. Det motsägelsefulla i det motivet är att FARC stämplades som terrorister av USA först 1996.

Nelson Mandela hade också äran av att finnas på samma lista. Först i juli 2008 ströks han från listan. Motivet för hans ”hedersbetyg” grundade sig på att han sedan 1960 ledde ANC och var grundare av ANC:s väpnade gren Umkhonto we Sizwe.

Den avgörande orsaken till att Mandela släpptes fri samt nedbrytandet av det förhatliga Apartheidsystemet, berodde till stor del på Kuba. Den 23 mars 1988 besegrade Kuba den sydafrikanska armén vid staden Cuito Cuanavale i södra Angola. Det blev inledningen till befrielsen av hela södra Afrika. Den 11 februari 1990 frigavs Mandela ur fängelset som han hade suttit i 27 år.

Dick Emanuelsson

torsdag 16 april 2015

Latinamerikas örfil till Obama: “Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende”

Obama ser spänd ut när han som den 11:e USA-presidenten tvingas bita i det sura äpplet och konstatera att USA:s
aggressioner mot en ö i Karibien inte har lyckats att knäcka motståndsviljan och rätten att bygga sin egen framtid
utan att den mäktige grannen i norr lägger sig i.




Latinamerikas örfil till Obama: “Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende”

 

TEGUCIGALPA / 2015-04-12 / Det 7:e Amerikamötet i Panama skrev historia. För första gången sedan revolutionens seger på Kuba 1959, träffades presidenterna för Kuba och USA och skakade hand. Bilden på Raul Castro och Barack Obama är historia.
Bara några månader efter revolutionens seger den 1 januari 1959, flög Fidel Castro till Washington där han lade blommor på graven för Abraham Lincoln och Thomas Jefferson. Den kubanske revolutionsledaren sammanträffade även med dåvarande vicepresidenten Richard Nixon.

Nio månader senare gav dåvarande president Dwight Eisenhower CIA order om att inleda den militära träningen av landsflyktiga kubanska militärer från den USA-stödda Batistadiktaturens armé. Samtidigt förbjöd Vita Huset all export och import till och från Kuba. I januari 1961 bröt USA de diplomatiska förbindelserna medan revolutionsregeringen nationaliserade USA-egendomar på ön och genomförde en genomgripande jordreform. USA kulminerade sina fientligheter via invasionen i Grisbukten den 16 april.

Piloter, både kubaner som USA-piloter som sköts ned och avled vid Grisbuktsinvasionen i april 1961.

OAS:s roll i CIA:s Grisbuktsinvasion

 

Femtonhundra militärt tränade och utrustade kubaner lämnade Centralamerika i en expedition som hade finansierats och utrustas av USA. Dessa trupper anlände till Kuba den 16 april. Amerikanska B29:or hade dagen innan bombat flygplatser och strategiska platser på Kuba. Målet var att upprätta ett militärt brohuvud i Grisbukten på Kuba och hålla detta under minst 72 timmar. Planen gick ut på att där utropa en ny kubansk regering som via USA:s kontroll av de Amerikanska Staternas Organisation, OAS, skulle få stöd som den legitima regeringen. Därför sa Fidel att “invasionen måste krossas inom 72 timmar”.

Den 19 april 1961 var invasionens nederlag ett faktum och en ny politik av fientligheter i andra former av Kuba skulle inledas via blockaden. Men den 17 december 2014 förklarade en allvarlig Obama att denna politik under 54 år hade misslyckats. Och i Panama var Kuba var tillbaka i den organisation som den hade uteslutits ifrån den 31 januari 1962.


“Ge upp eller slåss”

 

Det var en något slokörad Obama som talade i Panama. Efter sitt tal framträdde han och Kubas Raul Castro på en presskonferens som avslutades med att de bägge skakade hand. Därefter flög Obama tillbaka till Washington medan Raul Castro deltog i “Folkens Möte” i Panama City.

– Vi har uttryckt vår vilja till en respektfull dialog av en civiliserad samexistens mellan bägge stater trots våra djupa skillnader, sa Raul Castro i sitt tal inför de 34 andra statschefer.

Den kubanska statschefen underströk Obamas beslut om att stryka Kuba från listan som finansierar och stöder terrorismen, “en lista som upprättades av president Ronald Reagan” 1982.

– Skulle vi vara ett terroristland? Om vi genomförde några aktioner i solidaritet med andra folk (Angola 1976) som kan uppfattas som terrorister, samtidigt som vi var omringade och angripna i all oändlighet, återstod bara ett alternativ; ge upp eller slåss. Ni vet vad vi, med stöd av vårt folk, valde.

Blockaden kvar

 

Obama har inget ansvar för den utrikespolitik som tio tidigare USA-presidenter har fört mot Kuba, underströk Raul Castro. Samtidigt vädjade han till mötet i Panama att ge Obama allt stöd för att häva blockadlagarna mot Kuba som bara den USA-kongressen kan göra.

USA och Kuba kommer nu att återupprätta de diplomatiska förbindelserna mellan de bägge staterna vilket ses som en stor seger i Havanna.

Massiv kritik mot USA

 

Obama hade ingen lätt uppgift i Panama. Hans dekret som förklarar Venezuela som ett hot mot USA:s säkerhets- och utrikespolitik, har utöst en massiv kritik och fördömande från i stort sett hela Latinamerika och Karibien. På Panama-mötet gick en efter en av statscheferna upp och i varierande grad fördömde USA:s beslut. Ingen uttalade sitt stöd för dekretet, medvetna om den meritförteckning av invasioner och stöd till statskupper som USA representerar i det som i USA föraktfullt kallas för “Bakgård”. Venezuelas president Nicolas Maduro förklarade att hittills har elva miljoner vuxna venezuelaner skrivit under kravet på att Obama måste häva dekretet.

– USA:s tillämpning av de mänskliga rättigheterna har inte alltid varit konsekvent. Jag är mycket medveten om att det finns mörka kapitel i vår historia där vi inte har träffat de principer och ideal genom vilka vårt land grundades, sa Obama ursäktande.

Människorättsdomare?

 

Det var ett svar på den ecuadorianska presidenten Rafael Correa som i sitt tal anklagade USA för att peka ut och straffa andra länder för påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter medan USA öppet kränker den Interamerikanska Domstolens principer.

– Våra folk kommer aldrig mer acceptera varken förmyndarskap, inblandningar eller interventioner, sade den ecuadorianska presidenten och summerade:

– Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende.

“Folkens Möte”

 

Samtidigt med det officiella toppmötet för statscheferna, pågick det parallella “Folkens Möte” med deltagande av de sociala, folkliga och fackliga rörelserna. Det uttalade ett enhälligt stöd till stöd för Kuba och Venezuela rätt till självständighet och oberoende och fördömde USA:s agerande mot Venezuela.

Däremot var stämningen låg i Miami där representanter för både venezuelanska som kubanska exilgrupper fördömde “Obamas förräderi”, som dagstidningen El Nuevo Herald rapporterade.

Dick Emanuelsson

fredag 11 juli 2014

En kubansk balettdansör är mer värd än 50.000 centralamerikanska barn?

Omrking 57 000 centralamerikanska barn och ungdomar återfinns i USA i vad som upp-
fattas som rena uppsamlingsläger. Den sedan decennier påtvingade ekonomiska modellen
från USA tar sig nu dramatiska konsekvenser i vad som USA-administrationerna har sett
som sin "Bakgård".


BARA SÅ DU VET

En kubansk balettdansör är mer värd än 50.000 centralamerikanska barn?

Av Dick Emanuelsson, reporter i Latinamerika


TEGUCIGALPA / 2014-07-11 / Sedan en månad sitter mer än 50.000 centralamerikanska barn och ungdomar fast i uppsamlingsläger i USA. De utgör ett representativt urval av emigranter från Centralamerika som inte sett någon annan sista möjlighet än att riskera livet och ta sig över gränserna från Honduras, El Salvador, Guatemala, Mexiko och till sist USA.
Bilderna som vi dagligen ser, vi som lever och bor i Centralamerika (Honduras i mitt fall) är hjärtskärande. Mödrar med 4 månaders bebisar på taket till en godsvagn som dras av “La Bestia”, Besten, det mexikanska transporttåget som går från södra till norra Mexiko med tiotusentals centralamerikaner på väg mot “Den Amerikanska Drömmen”. Många av dem somnar under timmarnas gång och rasar ner och skärs i strimlor av La Bestias hjul. I bästa fall förlorar de en fot eller ben. Även psykopatiska mexikanska utpressarligor, de så kallade “Maras”, terroriserar också dessa extremt fattiga människor som söker en utkomst för sig och sina familjer. Bakom sig har de ofta sålt det lilla och sista de äger. De vet, att om de inte lyckas etablera sig i USA utan grips och deporteras tillbaka, har de absolut ingenting att komma tillbaka till.
Taket på några av "La Bestias" godsvagnar.

Barn och kvinnor

De senaste åren har denna migration “feminiserats” och antalet kvinnor har konstant ökat. Men i och med 2014 har antalet barn och ungdomar ökat dramatiskt. I många fall reser barnen också med sin mor med målet att återförenas med fadern i USA som lever utan uppehållstillstånd, ständigt utsatt och påpassad med risk för att gripas och deporteras tillbaka till sitt hemland. Varje år deporteras mer än 30.000 honduraner från USA. Men de gör nästan omedelbart ett nytt försök att med hjälp av en mexikansk coyote ta sig tillbaka till den kapitalistiska krisens USA.
Att ramla ner mellan "La Bestias" godsvagnar tillhör vardagen.

Varje dag tar nu Honduras emot 12-15 bussar med barn och ungdomar som inte uppnådde sin dröm. De kommer tillbaka till ett land med lika många invånare som Sverige på en fjärdedels yta där det varje dag mördas 20 honduraner. Där utbildningen privatiseras och där det bara finns plats för dem med rika föräldrar. Det finns inga arbeten, det finns inga mediciner på sjukhusen, folket är sjukt på grund av en kronisk undernäring eftersom 66 procent, enligt det ekonomiska FN-organet Cepal är fattiga, 46 procent är extremt fattiga och överlever på en dollar per dag. Vi journalister som gör vårt jobb och uppmärksammar korruption riskerar att gå samma väg som 38 av våra kollegor har gjort sedan militärkuppen i juni 2009, att mördas.
Varje dag påträffas honduranska ungdomar bundna, torterade, styckade och mördade. I många fall utpekas de
halvmilitära poliskommandona som mördarna.

USA:s påtvingade modell

Med undantag för Nicaragua och delvis Costa Rica, råder nästan samma situation i resten av Centralamerika, den delen av regionen som i ett sekel dominerats politiskt och ekonomiskt av USA. Den politiska, sociala och ekonomiska modell som påtvingats Centralamerika av Grannen i Norr ser vi nu konsekvenserna av när tiotusentals barn och ungdomar inte ser någon annan utväg än att lämna allt bakom sig och riskera livet på väg norrut.
Men det finns ett hopp, för valresultaten har de senaste åren försiktigt gått åt vänster och en vilja att “vända sig söderut” mot resten av Latinamerika och begrava “Bananrepublikspolitiken” från norr, börjar kännas bland folk.
Men vad säger medierna, dessa språkrör för den “civiliserade, demokratiska världen”?
Nästan ingenting. Centralamerika är inte politiskt gångbart för ett antikommunistiskt organ som Dagens Nyheter som i stället öppet kampanjerar för den “Ukrainska Revolutionen” som leds av rena nazister, som den erfarne dokumentärfilmaren Maj Wechselmann så initierat och pricksäkert konstaterar. Det sionistiska folkmordet mot Palestina manipuleras med tidningens egen Nathan Shachars kalkyl om att en majoritet av israelerna nog stöder Israels väpnade aktioner. Ordvalet är lika politiskt valt som den israeliska mordmaskinens bomber är programmerade.

JA till kubanska dansare men NEJ till centralmerikanska barn

Vad tidningar som DN eller TT gör är politik. Visst, alla medier är politiska till sin karaktär liksom dess journalister, allt annat är hyckleri. I mitten av juni hoppade åtta kubanska dansare från nationalbaletten på besök på USA-kolonin (jo, ön annekterades med våld av USA i samband med det spansk-amerikanska kriget 1898) Puerto Rico. En enkel sökning på Google ger 605 svar på temat.
Vad medierna inte tar upp är det faktum att dessa kubanska “avhoppare” numera bara behöver fylla i ett formulär på det kubanska utrikesministeriet i Havanna och ansöka om att få utresa till USA eller vilket annat land som helst i världen. Men Obama vill hellre simma i det kalla krigets kälvatten och vill se just mediernas rubriker om “avhopp” och stimulerar den illegala kubanska migrationen till USA.
Åtta av 50 kubanska dansare valde att stanna i den av USA sedan slutet av 1800-talet ockuperade ön
Puerto Rico
. Men man kan också vända på saken: 42 av de 50 dansarna återvände till Kuba, medvetna
om att om de vill emigrera till USA behöver de bara fylla i ett formulär på utrikesministeriet.

Vad inga medier eller reportrar har gjort är kopplingen mellan dessa åtta kubaner och de 57.000 centralamerikanska emigranterna som med livet som insats har tagit sig igenom Centralamerika och gått över gränsen till USA där “La Migra”, Migrationspolisen, har gripit de flesta av dem som också är barn. Mödrar med bebisar i Arizonasöknen är ett lätt byte för den militariserade gränspolisen. Denna har uppbackning av ett antal rasistiska USA-pöblar som ser dessa oerhört fattiga centralamerikaner som mer eller mindre vandrande människor med pest som kommer till det “Förlovande Frihetslandet” för att smitta av sig.

USA:s mur mot Centralamerika

I morse berättade den oppositionella Radio Globo i Honduras om hur maskar kryper fram i sjukhussängarna på det allmänna sjukhuset i huvudstaden. Patienter dör i korridorerna eller i sina egna sängar eftersom människorna inte har pengar till att köpa mediciner eller de produkter som läkaren ordinerar, trots att det är ett allmänt sjukhus.
I veckan som gick dog åtta gruvarbetare i en gruva i södra Honduras. De tjänade 125 lempiras eller cirka 40 kronor per dag i gruvgångar där bara personer som är högst 1.60 cm kan gå in och där varje dag är ett spel på liv och död. Men de tusentals gruvarbetarna har inga andra val, för det finns inga arbeten, bara “La Bestia” på väg mot Rio Grande kan vara en utväg, trots att USA har byggt en mur i gränslandet med Mexiko.
USA:s uppsamlingsläger för tiotusentals centralamerikanska barn och ungdomar.

Kubanska ögonläkare har opererat 2,6 miljoner personer

Samma medier som skrev om de åtta dansörerna skrev inte en rad om en verklig nyhet: 2,6 miljoner personer i 34 länder ögonopererade av kubanska läkare sedan den 10 juli 2004 i det så kallade “Mirakeluppdraget” (Misión Milagro). I Honduras är det 100.000 av de mest fattiga honduranerna som har opererats och räddat sin syn. I Latinamerika riskerar 650.000 människor att bli blinda om de inte får en gråstarroperation. Kubanerna har rädda hundratusentals latinamerikaners syn.
Det måste vara ett spektakulärt exempel på censur från mediernas sida, inte bara i Sverige utan i hela den kapitalistiska världen, att inte skriva en enda rad av det högst mänskliga uppdrag som den kubanska revolutionen har gett dessa stolta läkare.
Kubansk ögonläkare med sjukssyster opererar en honduransk bonde med gråstarr. Operationen är helt gratis.

 

Honduras: ett öga eller 3.000 dollar

I Honduras kan den som har pengar operera sig på den av colombianer privatägda kliniken Santa Lucia. En operation för ett öga kostar 3.000 dollar, men då måste patienten betala för övriga undersökningar som ska göras innan operationen. I Honduras är minimilönen 600 dollar per månad.
WHO, Världshälsoorganisationen (FN) hyllar i en rapport om “Mirakeluppdraget” och säger att “i världen finns det 135 miljoner människor med synproblem, 40 miljoner personer som har blivit blinda på grund av orsaker som hade gått att preventivt motverka. Av dessa är 1,5 miljoner barn yngre än 16 år.
Men det finns inte en rad i de svenska prominenta medierna som hellre tar ordet mänskliga rättigheter i sin mun när de tar ställning mot folken i Ukraina, Venezuela eller Kuba.
Det finns 50.000 kubanska läkare i mer än 50 länder, bland dem Haiti dit kubanska och venezuelanska läkare var de första att anlända efter jordbävningen i januari 2010. Kuba skickade ytterligare 700 läkare vid sidan av den stora hälsovårdsbrigad de hade sedan flera år. USA skickade hundratals marinsoldater och byggde upp en militärbas i närheten av sin ambassad.
Så vad är åtta ballerinor i sammanhanget med den insats som dessa kubaner har gjort för mänskligheten?

Mer om Kuba och massmediamanipulationer:

Aron Modig (kdu) med rätt att störta regeringar?

Det var en gång en svensk, en spanjor och en kuban. . .

Nykolonialism ny svensk exportvara. Den politiska spottkoppen Kuba försvarar sig när svenskt partistöd används för att störta regeringar. 
Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON synar de politiska omständigheterna kring bilkraschen på Kuba för snart ett år sedan där Kdu:s ordförande Aron Modig var en av de inblandade.
Vem har rätt att störta regeringar? är frågan som kraschen väckte. 

http://anncol.eu/index.php/opinion/dick-emanuelsson-anncol/dick-emanuelsson-svenska-sueco/2878-mayo-30-en-sueco-aron-modig-kdu-med-raett-att-stoerta-regeringar