En megatsunami av
diabetesökning i världsmåttstock, men Kuba
har läkemedlet mot diabetessår
AV DICK EMANUELSSON
STOCKHOLM /
2026-10-27 / I USA genomförs omkring 150 000 till 160 000 diabetesrelaterade
amputationer varje år [1], varav 70 procent hade kunnat räddats om blockaden mot Kuba inte hade
existerat. Eftersom sjukvården i praktiken är privat i USA, kan det första året
efter en amputation, då man räknar in operation, eftervård, rehabilitering,
mediciner och proteser kosta i genomsnitt över $125 000 (cirka 1,3 miljoner
SEK). På Kuba och i Sverige är det gratis.
Nedanastående reportage gjorde jag i november 2014, där jag
bara tog kanske 1000 tecken av en omfattande intervju med Manuel
Raices, en av de fyra ledande forskarna på Institutet
ICBC, Centret för genteknik och bioteknik i
Havanna. Då fanns det 380 miljoner diabetssjuka Typ 2 i
världen. Manuel Raices talade om faran för en ”megatsunami” av diabetesökning och WHO
kalkylerade att världen år 2030 skulle registrera 550 miljoner.
Men ”tsunamin” av diabetes har omkullkastat alla kalkyler på
ett dramatiskt sätt. Enligt Internationella Diabetesfederationen (IDF) lever
cirka 589 miljoner vuxna i världen med diabetes,
diabetes typ 2- står för över 90 % av
alla fall. Det innebär att drygt 530 miljoner människor är drabbade globalt.
Hur många kommer det att vara 2030?
TROTS ATT TIO AV DE MEST lönsamma läkemedelsföretagen,
varav fem är `Made in USA´, registrerar astronomiska vinster på konsekvenserna
av ”det moderna samhällets” sjukdomar, existerar det i storkapitalets
spekulationsekonomi inte någon som helst moral. Om de olika administrationerna
i Vita Huset hade haft intresse att hjälpa sina diabetessjuka i USA, hade den
kunnat räddat foten på drygt 88,000 USA-medborgare.
Men i stället slår de vakt om de nämnda läkemedelsbolagens
profiter och representera den politiskt besatta Miami-kloaken av USA-kubaner i
Florida, kunde USA-regeringen ha lyft blockaden åtminstone på det kubanska läkemedlet
Heberprot-P. I de 30 länder där det är registrerat, har det reducerat
amputeringarna med 70 procent. Men i kapitalismens kallhamrade inhumana värld,
existerar ingen anständig moral, bara profitjakten.
Därför måste vi bege oss till Havanna och prata med Manuel
Raices på ICBC samt Mottagningen för diabetessjuka
i Havanna och kliniken där specialistläkaren Orestes Faget Cepero berättar
om hur specialsköterskan injekterar läkemedlet Heberprot-P på
patienten Reynaldo Martinez.
Sedan besöket 2014, har ICBC tagit fram många fler
läkemedel där de senaste är ett läkemedel mot lungcancer och ett annat mot alzheimer.
Intervju med MANUEL RAÍCES en av de fyra främsta forskarna på el Instituto
ICBC, el Centro de Ingeniería Genética y Biotecnología de La Habana. Undertext
på engelska.
Video: https://vimeo.com/115555232
Hos
Havannas genteknikcentrum som har tagit fram unika och världsledande läkemedel
POR
DICK EMANUELSSON
HAVANNA
/ 2014-11-24 / Institutet ICBC, Centret för genteknik och bioteknik är
ett av världens största centra för bioteknisk utveckling och det största i
Kuba. Centret har 1 400 anställda och 70.000 kvadratmeter ägnade åt
grundforskning och utveckling av nya formler, det vill säga det som på engelska
kallas downstream” eller uppskalning av processer. Vi har träffat Manuel Raices, biolog och forskare vid institutet
som ska ge oss en inblick i detta instituts banbrytande arbete som ses med
avund bland de transnationella läkemedelsbolagen.
På Centro
de Ingeniería Genética y Biotecnología (CIGB) finns ett produktionsområde,
ett område för kvalitetskontroll och kvalitetssäkring samt viktiga områden för
preklinisk forskning. Den prekliniska forskningen lägger grunden och skapar
förutsättningarna för att övertygande forskningsresultat så småningom ska kunna
utvärderas kliniskt – inte här, utan på sjukhus, men under ledning av centrets
kliniska avdelning i samordning med sjukhusens kliniska ledning. Det gäller Fas
1, Fas 2 och Fas 3 av kliniska prövningar, fram till att produkten registreras
hos den kubanska läkemedelsmyndigheten och därefter kan användas i stor skala i
befolkningen.
Ett center som Centret för genteknik och bioteknik har gett ett stort
bidrag till den kubanska hälsovården. I dag har centret utvecklat läkemedel som
används för diagnos, behandling eller förbättrad livskvalitet vid 26 olika
sjukdomar. Centret producerar tre typer av vaccin. Dels de förebyggande
vaccinen som sådana. Dels kombinerade, förebyggande vaccin där flera antigener
förs in i en och samma formulering, så att barnet inte behöver utsättas för
lika många stick och ändå behåller ett högt skydd mot sjukdomar som uppträder
samtidigt.
ARBETET MED FÖREBYGGANDE VACCIN gör kanske de kubanska barnen till världens mest vaccinerade och gör oss
möjligen till det enda tropiska landet i världen utan tropiska sjukdomar. Det
finns ett mycket starkt förebyggande arbete, och det finns ett formidabelt
hälsosystem med hög prioritet på primärvård och prevention. Familjeläkaren –
med omkring 11 400 mottagningar över hela landet – är ett mycket starkt verktyg
för att förebyggandearbetet ska behålla den vikt det bör ha, säger Manuel Raices,
biolog och forskare vid institutet, när han tar emot mig. Han hyser stor kärlek
till Sverige, eftersom han studerade många år där under utbytet på 1980- och
90-talet.
Anledningen till att jag ville göra det här reportaget på institutet var en
intervju och ett reportage som publicerades både i nordamerikansk press som i
Kuba, om det tragiska i att mer än 70 000 USA-medborgare varje år måste
amputera sin fot till följd av det som kallas diabetesfot.
– Den enda platsen i världen där man verkligen kan bota sjukdomen i stället
för att amputera ett ben – vilket är förfärligt för resten av livet – är här på
Kuba. Och det är på det här institutet där vi befinner oss just nu man har
tagit fram läkemedlet för att undvika en amputering.
Kongressledamoten Joe García, den enda demokraten i kongressen åtminstone ville
lätta på blockaden i den meningen att kubansk medicin skulle få importeras, för
att just undvika att 70 000 nordamerikaner amputeras varje år. Men det blev ett
ramaskri från den kubansk-amerikanska kolonin i Florida och förslaget föll. Det
verkar till och med som att han förlorade sin plats i kongressen just för att
ha lagt fram förslaget.
Var 3:e minut och 30:e sekund amputeras en fot eller ett ben i USA.
·
Berätta om läkemedlet och om processen för att bota en person som är sjuk
just i diabetesfot.
– Om vi talar `kubanska´ – och jag anser mig vara en genuin kille från gatan – så har ni träffat min svaga punkt. Jag arbetar särskilt med det programmet, som har gjort mig till en bättre människa sedan 2009. Jag tillhör ett team som har åtagit sig att skapa riskmedvetenhet i hela landet, så att personer med diabetes vet att leva med diabetes är att leva med stort ansvar. Det är en sjukdom som är ett metabolitsyndrom i kroppen, och den kräver hög disciplin varje dag: inte leva i överflöd, men njuta av livet. En diabetiker är inte en person som är märkt i negativ bemärkelse – det är en person som måste ta stort ansvar för sin egen hälsokontroll.
Lite motion och skräpmat
– Det vi har arbetat med under all den här tiden är att utbilda den
kubanska befolkningen i att det viktigaste en diabetiker kan ha är sin egen
metabola kontroll, och att veta att det dessutom finns ett helt hälsosystem som
arbetar för att hitta lösningar på de problem han har. Om vi ska tala om
integrerad vård av diabetespatienten på Kuba, så är det viktigaste – vågar jag
säga – att vi fortsätter att betona prevention. Vi har utvecklat en behandling
som är unik.
·
Hur många kubaner diagnostiseras årligen med diabetes?
– Mycket bra fråga. Diabetes uppträder framför allt efter 40 års ålder. När
levnadsvanorna inte är hälsosamma har man det perfekta receptet för att skaffa
sig problem: lite motion och ett överdrivet intag av skräpmat. Jag vågar säga
att den enda levande varelse som inte äter för att leva, utan lever för att
äta, är människan. Om maten dessutom är ohälsosam, om vi inte har tid att
motionera och om vi – på grund av det moderna samhället – utsätts för allt
större stressbelastning, så slutar bukspottkörteln vid ett givet tillfälle att
fungera. Den producerar då ett insulin som inte förmår transportera glukosen
genom blodet och till kroppens alla celler. När det inträffar börjar personen
möta problem som, om de inte hanteras väl, leder till komplikationer 7–10 år
efter sjukdomens debut.
– Bland komplikationerna finns diabetisk neuropatisk, retinopati och
njursvikt. Men en av de mest fruktade är diabetesfotens sår. Såren uppstår när
känslolösheten i extremiteterna redan är mycket stor och praktiskt taget alla
normala sårläkningsmekanismer är allvarligt påverkade. Det räcker att stöta
emot en sten, eller att använda skor som sitter för trångt – vilket man inte
känner på grund av neuropatin, för att en liten skada ska uppstå [Neuropati
är ett samlingsnamn för sjukdomar eller skador i det perifera nervsystemet. Det innebär att nerverna ute i
kroppen – de som skickar signaler mellan hjärnan/ryggmärgen och dina muskler,
hud och inre organ – inte fungerar som de ska]. Diabetikern är kroniskt inflammerad med ett metabolitsyndrom och har
brist på tillväxtfaktor, ett protein som alla ryggradsdjur – särskilt däggdjur
och människor har och som är kopplat till sårläkning. Bristen på detta protein,
tillsammans med skadan på foten, blir en inkörsport för mikroorganismer. Såret
fortsätter att utvecklas och kan till slut övergå i gangrän. Och då är
amputationen nära.
Sårläkningens mysterium
– Vad gjorde vi kubanska forskare? Jo, och jag vågar säga att det är det
största bidrag vi har gett med den här behandlingen är att vi studerade
noggrant alla sårläkningsmekanismer, både hos diabetiker och icke-diabetiker,
och insåg att den epidermala (överhuden) tillväxtfaktorn är en nyckelmolekyl i sårläkningsprocessen. Eftersom vi
sedan 80-talet hade lyckats producera proteinet med genteknik, klonade vi genen
från en mänsklig cell och uttryckte den i en jäst med hög uttrycksnivå. Därmed
kunde vi förfoga över proteinet i stora mängder, och det vi gjorde var att
formulera det som en injektion in i skadan.
– Varför injektion, och varför inte lokal applicering? Redan sedan 90-talet
fanns en mängd rapporter i den internationella litteraturen om att lokal
applicering av epidermal tillväxtfaktor inte åstadkom sårläkning. Vi fördjupade
oss i varför. Ett sår är en mycket komplex matris: där finns stor infektion,
där finns proteaser (en
grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda
aminosyror genom hydrolys) och där finns cytokinliknande molekyler som är mycket aggressiva mot
proteiner. Om vi frisätter en aktiv farmaceutisk ingrediens på sårets yta, är
det att vänta att den snabbt bryts ned. Om vi däremot laddar en spruta med
ingrediensen och inte exponerar den på ytan utan går till sårets botten – som
om det vore en ubåt – så kan det råda en orkan av Kategori 5 på ytan medan havsbottnen
är lugn.
Som att fylla en pool. . .
– Att gå till botten av såret och frisätta den epidermala tillväxtfaktorn på djupet tog därför bort molekylens exponering för proteaserna och för bakteriernas eget försvar – ett ”biofilm”, ett slags membran eller vägg som bakterierna bygger för att undvika att attackeras. Vi frigjorde faktorn på det djupa planet, där det på botten av skadan fortfarande finns friska celler, men de befinner sig i ett tillstånd av senescens (den biologiska processen där celler, vävnader eller hela organismer åldras och förlorar sin normala funktion över tid), som av dvala, eftersom de inte delar sig på grund av bristen på faktorn. Det vi gjorde var alltså att frisätta faktorn på det djupa planet och skapa en ersättningsterapi.
VIDEO: Así se cura la ulcera del Pie Diabético
con el medicamento Heberprot-P en el Centro de Atención al Diabético en La
Habana
– Frisättningen på djupet möjliggör en koppling mellan faktorn och
receptorn för epidermal tillväxtfaktor, som finns på alla celler. När molekylen
kopplar till sin receptor aktiverar den, via tyrosinkinasvägen (mer specifikt signalering via
receptor-tyrosinkinaser, RTK), en massiv fosforylering (en kemisk process där en fosfatgrupp kopplas till en annan molekyl) inuti cellerna. Det framkallar en förändring
från en katabol metabolism – nedbrytning – till en anabol metabolism, det vill
säga proteinsyntes. Proteinsyntesen aktiveras på nytt, cellerna går in i mitos
(under mitosen delar
sig en kroppscell så att det bildas två genetiskt identiska dotterceller) och en celldelning börjar ske från det djupa
planet mot ytan. Det är som en pool som fylls underifrån: det som förut mätte
tre meter mäter nu en och en halv meter, sedan en meter, en halv meter, tills
fullständig sårläkning är uppnådd. För att uppnå detta måste läkaren utbildas:
veta när han injicerar, hur han injicerar och vilka förutsättningar patienten
måste ha för att kvalificera för injektionen.
·
Finns det hopplösa fall?
– Aldrig. Det finns inte – inte någonstans i världen – något läkemedel som
är den magiska kulan som löser alla problem. Det här är ett mycket värdefullt
verktyg i en läkares händer. Ingen behandling sluter ett sår och ingen
behandling botar något; det är läkaren som gör det. Det vi ger läkaren är ett
formidabelt verktyg för att i sina händer kunna vända sårets katabola (syftar på det kemiska och
biologiska tillståndet i ett sår) miljö och främja en anabol miljö av proteinsyntes och celldelning.
Kuba fortbildar utländska läkare
– Vad är då vikten av detta, enligt vår mening? Jo, att såret inte botas
och att inget undviks om man inte vet hur man gör det på rätt sätt. Det är
verkligen så att det stora resultatet kommer av.
·
Det vill säga, man måste utbilda läkaren väl.
– Läkaren utbildas under en månad, och måste ha specialitet inom angiologi
eller kärlkirurgi. Som tur är har det här landet en skola för angiologi och
kärlkirurgi. Vi har besökt länder där specialiteten inte finns, och det
förskräcker oss: en person med diabetesfotsår har då ingen specialistläkare
utan är utlämnad till ödet. Det kan vara en allmänkirurg som helt enkelt
amputerar, skär igenom det friska och tar bort foten – och därmed har fördärvat
personen. Här i Kuba finns specialiteten. Vi främjar en mängd nationella och
internationella kurser för att kunskapen inte ska vara förbehållen en elit
eller en minoritet, utan bli massiv. I dag finns i Kuba mer än 1 000
specialister utbildade i hur behandlingen tillämpas, och kunskapen stannar inte
där.
– Jag deltar i nationella kurser, praktiskt taget en i månaden. Vi har tolv
månader om året, så vi ger ständigt kurser och anordnar mer än fem
internationella kurser. Eftersom behandlingen har blivit känd talar jag nu om
att den finns i 23 länder och hos mer än 165 000 personer. Det vi har sett vid
den massiva tillämpningen är att statistiken har förändrats. Vi talar inte om
en behandling som undviker amputation, utan om en behandling som minskar risken
för amputation. Och minskningen av amputationsrisken mäts när man gör statistik
över hela systemet. Från det ögonblick vi insåg att vi hade en behandling som
inte fanns – och som praktiskt taget ingen i världen hade – och som dessutom
var extremt positiv när det gällde att skapa en gynnsam miljö för sårläkning,
började vi föra en mycket seriös och exakt statistik för att kunna jämföra före
och efter.
·
Och vad säger statistiken i dessa 23 länder?
– Statistiken i Kuba säger att det, tyvärr, på grund av globaliseringen,
inte går att förneka: det spelar ingen roll om det är Sverige, Guatemala,
Sydkorea, Sydafrika, Japan, USA eller Mexiko, praktiskt taget hela världen ser
samma Tv-kanaler, tar emot samma reklam, äter samma skräpmat och utsätts för
samma stressbelastning. Därför finns det fler diabetiker varje år. Det speglas
av Internationella Diabetesfederationen, som för tio år sedan rapporterade
omkring 150 miljoner diabetiker i världen och i dag är uppe i 382 miljoner.
Universitetsläkaren Teresa
M. Gonzalez ger ett 20-tal personer som diagnoserats diabetes typ 2 den
första informationen och instruktioner för hur deras liv ska gestaltas för att
de inte ska dö i sjukdomen med det fjärde högsta dödstalet i världen. FOTO: DICK EMANUELSSON.
2013: 600 amputationer i Kuba
– I Kuba har något liknande skett. För tio år sedan hade vi omkring 150 000
diabetiker. Den senaste folkräkningen gav omkring 520 000, men vi är nästan
säkra på att det utöver dem förmodligen finns 300 000 personer som är
diabetiker utan att veta det, eftersom de är i början av sjukdomen och inte har
gjort de nödvändiga kontrollerna. I en befolkning på 11 miljoner invånare, med
omkring 800 000 diabetiker, borde vi förvänta oss omkring 4 000 amputationer
per år på grund av diabetesfotsår. Den proportionen slår inte fel. Vi avslutade
2013 med färre än 600 amputationer. Det betyder att vi kan säga att tack vare
det samlade arbetet med prevention och tillgång till behandlingen inom
primärvården och på de specialiserade centren har den relativa
amputationsrisken i Kuba minskat med 71 procent. Och det vågar jag säga att
ingen annan har.
– Den fot som i dag räddas i en liten kubansk by, som inte ens finns på
kartan, den foten amputeras i dag i New York, i Seattle, i London, i Milano –
och kanske till och med i Stockholm. Varför? Därför att man har en ersättningsterapi
som, i händerna på en utbildad läkare, skapar en anabol miljö som framkallar
celldelning. Det har varit den stora förtjänsten. Om vi hade hanterat
behandlingen med ett marknadsperspektiv skulle patienterna med de mest komplexa
såren vara de bästa kunderna. Det är en realitet.
– Vi har inte sett det så. Vi ser en patient med sår som ett allvarligt
hälsoproblem – ett problem som genererar avgrundsdjupa kostnader, både direkta
och indirekta, inte bara för hälsosystemet utan för hela samhället. En amputerad
är en bomb som exploderar inom en familj. Det är ett skeppsbrott i en persons
rörelseförmåga, och vanligtvis behöver man att någon i familjen ägnar sig åt
att ta hand om den som fram till dagen innan var en helt normal människa. Vi
har gjort ett stort arbete i vårt land för att skapa riskmedvetenhet.
·
Hur framgångsrik är denna riskmedvetenhet?
– Läkemedlet registrerades för första gången 2006, efter omkring 15 års
grundforskning för att visa att infiltration av epidermal tillväxtfaktor med en
nål var ett effektivt verktyg för att minska amputationsrisken. Idén började
snurra i huvudet på ledaren för projektet, professor Jorge Berlanga Acosta
från 1991–1994, då idén började ta form, till dess att den formidabla
prekliniska fasen visade vad infiltrationen av faktorn åstadkom, och till dess
att vi 2001 började den kliniska fasen med kliniska prövningar.
Man måste också säga till dem som ser den här intervjun, att
1991 var den kubanska ”ekonomins specialperiod” redan igång på grund av det socialistiska blockets sammanbrott. Åttiofem procent (85%) av Kubas utrikeshandel kom från Sovjetunionen. Jag var här i november 1990 och kunde se att det inte fanns bilar på gatan eftersom det inte fanns bränsle. Att starta ett vetenskapligt projekt av den omfattningen och driva det vidare under hela det decenniet var något mycket spektakulärt.
– Det var heroiskt.
En `machetero´ i aktion vid Kubas största sockerbruk, Mario Muñoz, i Matanzas-provinsen. Det fanns inget bränsle för de stora maskinerna som maskinellt högg sockerrören. Det blev dags att ta fram macheterna. FOTO: DICK E.
Kubanen sätter sig inte ned och gråter
– Om det är något som har kännetecknat kubanen under dessa 50 år av
beklaglig fientlighet med grannen i norr – och jag säger beklaglig därför att
jag vågar säga att i dag vill den stora majoriteten av både den nordamerikanska
och den kubanska befolkningen inte hyser denna fientlighet, så är det att vi
kubaner lärde oss att om det är något vi inte kan göra, så är det att sätta oss
ned och gråta. När man har ett hot och inte kan hoppa över det, måste man ta
sig runt det. Kreativiteten har gjort det möjligt för oss att överleva och
dessutom utvecklas. Inom vetenskapen var det likadant.
– Detta är en kommentar vid sidan av forskningen, men på 1990-talet
tvingades vi massproducera epidermal tillväxtfaktor för en första tillämpning i
behandlingen av brännskadade. Till följd av den särskilda perioden slutade de
kubanska hemmafruarna att laga mat på traditionella spisar som de man har i
Sverige. De använde i stället hemmagjorda spisar med alla typer av bränsle –
ved, trä eller improviserade lösningar. Olyckorna i hemmen började öka, och
sannolikheten att dessa brännskadade skulle förlora livet ökade.
Från brännsår till diabetessår
– Vi forskare hittade ett sätt att påskynda sårläkningen, framför allt vid
brännskador som omfattade stor yta, av typ 1, där det viktigaste var att
återställa den elektrolytiska balansen genom kloning av molekylen. Man säger
att nöden är uppfinningarnas moder. Molekylens framgång i landet – dess massiva
tillämpning – har i viss mån den särskilda perioden själv att tacka för. Tänk
vilken motsägelse. Efter att vi hade tillämpat den lokalt på brännskador var
nästa tillämpning att koncentrera oss på diabetesfotens sår, som hade en lång
utvecklingshistoria men fick så anmärkningsvärda resultat att man i dag har
behandlat mer än 33 000 kubanska patienter och amputationsrisken i landet har
minskat med 71 procent.
– I dag amputeras 71 procent färre fötter – eller uttryckt på ett annat
sätt: fyra gånger färre. Det är inte ett mål att uppnå, inte en dröm, inte
något vi drömmer om. Det är redan förankrat i landet, ett konkret resultat. Och
det vi arbetar hårt med är att amputation på grund av diabetesfotsår inom de
närmaste fem åren ska bli en sällsynt händelse – något som händer för att man
slarvade, för att man inte var uppmärksam. För vi har skapat riskmedvetenhet
genom utbildning. Vi har anslutit oss till Internationella Diabetesfederationens
program steg för steg, som lär diabetikern hur man lever med sin sjukdom.
·
Och vad säger den internationella diabetesorganisationen om framstegen och
detta sätt att bota foten? Jag föreställer mig att de är imponerade.
– En av våra största stoltheter är den världskongress vi håller i december,
och där jag är vetenskaplig sekreterare. För första gången får vi besök av
Internationella Diabetesfederationens ordförande. Vi hedras av Sir Michael
Hirsch, en brittisk man vars liv imponerar på mig. Han är advokat, inte ens
läkare, och tog sig an diabetesfrågan efter att en av hans döttrar debuterat
med diabetes. Han insåg allt som kan uppnås genom politisk vilja, genom att
sätta alla ett lands krafter i arbete för en sak. Jag tror att det är hans största
förtjänst. Och det hedrar oss att för första gången under revolutionens 50 år
en ordförande för Internationella Diabetesfederationen kommer till Kuba på en
kongress.
Granulationsbildning i vävnaden
– Vi vill med den sundaste stolthet visa honom allt vi har uppnått och
också ställa det till hans organisations förfogande – och dela de misstag vi
har tvingats möta och de misstag vi har begått, så att andra inte begår dem. Så
att de kan se hur det är möjligt att i ett land med knappa resurser under utveckling
genomföra ett program vars största förtjänst, upprepar jag, är att det i dag
finns på omkring 50 sjukhus.
– När patienterna börjar bli bättre skickas de hem. De behöver inte längre
uppta sjukhusets säng, som är extremt kostsam, utan fortsätter behandlingen i
öppenvård. Det sker i dag, som tur är, hos 30 procent av de kubanska patienter
som utvecklar sår. Varför? Därför att de övriga 70 procenten redan går till
primärvården med en mycket liten skada, där de får behandling i öppenvård utan
att behöva läggas in.
– Öppenvårdsbehandlingen går mycket snabbt, eftersom det handlar om en
ersättningsterapi – vilket den onekligen är. Och det är inte något man bara
påstår: det finns mer än 25 artiklar publicerade i tidskrifter med hög
internationell prestige, granskade av internationella fackgranskare, där
resultaten av molekylärbiologin visas – hur man lyckas vända denna nedbrytande
process till en anabol process av proteinsyntes, och hur detta vid en liten
skada gör att sårläkning sker på omkring två veckor. I dag går 73–74 procent av
personerna i Kuba med diabetesfotsår till en klinik som förmodligen ligger
mindre än 5 km från där de bor.
·
Hur många av dessa små kliniker har denna behandling?
– Just nu mer än 340. Kuba har 15 provinser och 168 kommuner och 340
kliniker med behandlingen tillgänglig. Det betyder att man inom mindre än 5 km
har en klinik nära.
Inte bara titta i ögonen, även på fötterna
– De mest anmärkningsvärda resultaten av programmet i Kuba har varit den
massiva spridningen inom hela primärvården. Vi ger nu till och med kurser så
att familjeläkaren själv, i sitt rutinmässiga arbete med alla diabetespatienter
i sitt samhälle, ska ta för vana att ta av dem skorna och undersöka deras
fötter. Det här är en sjukdom där läkaren, förutom att känna patienten, också
måste röra vid patienten.
– Det är inte bara en relation där man tittar varandra i ögonen – man måste titta på fötterna och ha en ständigt utbildande hållning. Det finns personer som är mycket bildbara och förstår vid första gången, och andra som inte är lika bildbara. Det är en övning för läkaren att utnyttja sina kommunikativa förmågor, för han måste förmedla budskapet i alla scenarier – och det lyckas vi med.
VIDEO: Kubaner med diabetes besöker Diabetes Care Center i Havanna. Intervju med Dr. Ileydis Iglesias Marichal, chef för National Institute of Endocrinology, Diabetes Care Center i Havanna
– Vi närmar oss nu den internationella kongress som hålls den 10–12
december 2014 på hotellet Meliá Marina i Varadero. Vi har den därför att
hotellet ger oss möjlighet att ge alla kubanska och utländska delegater vård av
total kvalitet. Som vetenskaplig organisatör slipper vi det problemet och kan
koncentrera oss helt på programmet. Det här håller på att bli en stor möjlighet
för oss att lära av världen – och för världen att se vad vi åstadkommer.
Kongressen kommer inte bara att handla om diabetesfotsår, utan blir en kongress
inriktad på prevention av diabetes, kontroll av diabetes och hantering av dess
komplikationer.
USA-representation
– Det imponerar på mig att vi just nu har mer än 22 nordamerikanska
delegater, alla mycket högt uppsatta personligheter inom diabetes. Något är på
gång. Dessa personer är mycket väl informerade – jag är säker på att de läser
artiklarna och ser Kubas resultat. Och jag tror att de vid ett givet tillfälle
kan bli en mycket tung faktor för att relationen mellan Kuba och USA i framtiden
ska vara mer knuten till pragmatism och ömsesidig nytta än till fientlighetens
villkor mellan två skyttegravar som inte leder någonstans.
·
Jag föreställer mig att utmaningarna för den internationella
diabetesorganisationen är större än någonsin, för i dag är diabetes en sjukdom
i det moderna samhället, som vi sade. Människor i dag – anställda, arbetare,
sitter framför en skärm, i vilken bransch det vara månde, till och med på
kontoret. Folk sitter stilla och rör sig inte mycket.
– Korrekt.
Barnafälla
Denne reporter lever och arbetar med Honduras som bas. Där kallas ”snabb-
och hämtmaten för ”skräpmat”. För det är en dålig mat, den är inte näringsrik,
absolut inte. Och problemet skapar fetma. Därför är det inte alls konstigt att 70
000 amputationer genomförs varje år i USA. Diabetes exploderar i länder som
USA, Sverige och andra europeiska länder.
·
Hur lång tid det innan effekt uppnås efter att man har applicerat läkemedlet
Heberprot-P.?
– Läkemedlet har detta kommersiella namn, men i själva verket
infiltrerar vi en molekyl som finns i den mänskliga kroppen. Vi applicerar inte
en kemikalie som är främmande för kroppen, utan en molekyl som finns i
människors kropp. Det är en peptid med 53 aminosyror som framkallar celldelning
och som är ett av nyckelelementen i sårläkningskaskaden. En av de saker vi gör
är att ha behandlingen tillgänglig i hela hälsosystemet. Den andra är att lägga
mycket stor vikt vid utbildning i Kuba, för att orsakerna till diabetes ska
minska.
– Vi har inte lyckats med det. Det är som laxarna som måste
simma mot strömmen, för i allmänhet är allt som är gott och behagligt i livet
skadligt. Du nämnde skräpmaten. Den smakar mycket gott, och varje gång man
sätter på TV:n förstärker reklamen som översvämmar oss konsumtionen.
– Här finns ett annat element som tillkommer och som är en
tidsinställd bomb: barndomen. Förr kom barnen hem från skolan och gick ut och
lekte på gatan, men nu har en stor del av familjerna datorer, och det finns
spel som är extremt spännande – där man utvecklar stora intellektuella
färdigheter, men inte gör av med någon energi. För 30–40 år sedan fanns det i
alla skolor en liten tjockis som tyvärr hade det svårt med de andra barnen, för
han var den som väckte uppmärksamhet. I dag är det sällsynt med en skola där
inte 50 procent av barnen är små tjockisar – det har skett en förändring hos
föräldrarna.
Dr. Orestes Faget Cepero, specialist och pionjär i kampen mot diabetesfot. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Morot-och-piska-politik
– Här i Kuba finns inte det problemet, men i stora delar av
världen har våldet och kidnappningsfarorna förvärrats. Därför känner en mamma
sig lugnare med sitt barn som leker framför en dator än med ett barn långt
hemifrån, där hon praktiskt taget inte har kontroll.
– Så allt konspirerar mot uppkomsten av diabetes. Vid ett givet
tillfälle kommer regeringarna att tvingas ta tag i saken på allvar och tillämpa
vad jag kallar en morot-och-piska-politik. Om du har hälsosamma levnadsvanor
belönar jag dig: lönebonusar, fler semesterdagar eller mer flexibel arbetstid.
Och om du inte uppfyller dessa standarder, som på något sätt är mätbara, får du
ingen viss lönebonus, för du skapar ett problem för hälsosystemet. I morgon
kommer du i ett land som Kuba att kunna få den vården gratis, men den kostar
ändå – och i andra länder får den kanske din egen familjeekonomi att kollapsa,
eller hälsosystemens ekonomi.
– Jag tror att det håller på att
utvecklas, och det är en av Internationella Diabetesfederationens största
utmaningar, en megatsunami med detta förödande diabetesproblem i världsskala. När dess våg kommer höjer den
frekvensen av diabetiker från dagens 380 miljoner till mer än 500 eller 600
miljoner. Vi kommer att ha en befolkning
som har alla livets saker till sitt förfogande för att njuta av det, men inte
kan göra det, för den måste ägna all sin ackumulerade tekniska kunskap åt att
behandla en sjukdom som ödelägger människan inifrån. Det är en av de stora
utmaningarna.
En artificiell kromosom som
löser problemet
– Det andra – och här talar jag lite som molekylärbiolog – är
att problemet i morgon kan lösas genom att ett högt reglerbart insulin
införlivas i kroppen. Dina gener som producerar insulin i bukspottkörtelns
beta-celler har slutat fungera, och jag kan föra in generna i en artificiell
kromosom och lösa problemet. Men det är nästan skrämmande: vad ska vi då göra?
Äter vi mer skräpmat? Lever vi sämre? En av de stora
utmaningarna för det moderna samhället är inte bara hur man ska leva, utan hur
man ska leva bättre. Och att leva bättre handlar också om disciplin.
– Jag vill inte göra reklam, men jag tror att Sverige är ett av
de länder som ger det bästa exemplet i världen. Det imponerade på mig att under
min tid vid Uppsala universitet se människor motionera i -10 och -5 grader,
under extremt fientliga förhållanden – men de hade en mycket klar medvetenhet
om hur motionen påverkade deras egen och familjens livskvalitet.
Kuba uppfyller San
Vicente-deklarationen
– Jag tror, att om globaliseringen har en bra sak så är det att
den ger oss möjlighet att alla lär av alla. Och om den har en dålig sak, så är
det att de sämsta levnadsvanorna i dag är de som det görs mest propaganda för
och som håller på att införlivas i väldigt många länder. Som allt i livet är
det överdrifterna som är dåliga, och att uppnå balans är den utmaning vi mest
måste möta.
– Vårt land kommer, på den stora kongress som förbereds, med
stoltheten att vara – kanske, och detta är en analys jag gjort mycket internt –
det enda landet i världen som uppfyller San Vicente-deklarationen.
Deklarationen lanserades av Internationella diabetesfederationen 1989 på ön San
Vicente i Italien och uppmanade alla regeringar och hälsosystem att halvera
amputationerna. Kuba har i dag minskat amputationerna med mer än 70 procent.
Och om vi fortsätter att arbeta kan vi vid ett givet tillfälle nå att dessa
amputationer blir 10 procent av det nuvarande värdet. När vi uppnår det kommer
vi att känna oss mycket nöjda. I dag gäller det att lägga fram dessa resultat
och vara öppen för alla typer av kommentarer och kritik – men kritik som gör
oss alla bättre, inte den kritik som framförs bara för att kritisera.
Hälsning till Stig Attvall på
Sahlgrenska
– Vi beundrar mycket arbetet från en stor svensk forskare inom
diabetesvärlden. Hans namn Stig Attvall. Jag önskar att han kunde se den här intervjun,
så att jag kunde säga honom hur mycket vi respekterar och beundrar hans arbete
här från Kubas horisont. Jag tror att han är en av dem som mest har studerat
diabetes ur ekonomisk synvinkel och den förödande effekten i hela världen. Han
är ett exempel som visar vad vi måste göra för att effekten inte ska bli så stark.
Personligen hoppas jag att han en dag kommer till Kuba och att vi ödmjukt kan
visa honom resultaten.
Det hoppas vi verkligen alla på.
Docent Stig Attwall
·
Stort
tack, Manuel. Sanningen är att för mig har det varit mer som ett oerhört
intressant föredrag mer än en intervju. För mig är detta inte ett av de ämnen
jag behärskar särskilt väl. Du vet att vi reportrar i Latinamerika skriver om
sociala, politiska och ekonomiska konflikter och allt möjligt. Men när jag
läste den artikeln om kongressmannen i USA, som ville häva blockaden för
Heberprot-P, sa jag för mig själv: ”På nästa resa till Kuba kan jag inte missa
att gå till institutet och tala med experterna om detta, för detta måste
världen få veta”. Det handlar om att rädda liv, rädda människor – framför allt
vanliga, normala människor som arbetar, och i länder där det inte finns någon
socialförsäkring, som i USA. I Kuba och Sverige, där finns åtminstone staten
som ser till att människor inte bara kan dö utan vidare, utan som ger dem
medicinsk vård. Men i Latinamerika är socialförsäkringen nästan obefintlig. Och
sanningen är att framstegen, Kubas insats inom medicinen, bör få all spridning.
Det är det vi är till för, journalisterna.
– Ja, jag skulle inte vilja ta farväl av här intervjun utan att
ta farväl av alla svenska människor som jag älskade och beundrade så mycket i
livet, som gjorde mig till en bättre människa. Av alla forskare vid STFI i
Stockholm, av alla forskare vid Uppsala universitet, där jag lämnade så många
vänner och som präglade mitt liv så positivt. Säg dem att det var en mycket
angenäm period i mitt liv: er kärlek och passion, respekten för naturen,
respekten för mångfalden. Säg dem att det är något mycket vackert – och
avsluta, naturligtvis, med att säga ”tack”.
– Ja, det säger vi. Tack så mycket och ”tack”.
BAKGRUNDFAKTA
Från
380 miljoner diabetesfall Typ 2 2014, till 800 miljoner fall 2022!
Ovanstående reportage och intervju gjorde jag i Kuba för tolv år
sedan, den 24 november 2014. Då, talade experterna om att statistiken att det
existerade 380 miljoner fall av diabetes Typ 2. Prognosen för år 2030 skulle,
enligt WHO bli 550 miljoner fall. Nu, november 2026 vet vi inte exakt hur många
fallen är, men källorna för år 2022 var 800 miljoner.
Nedan en skrämmande statistik som bekräftar den kubanske forskaren
Manuel Raices värsta farhågor när han sa att ”jag tror att det håller på att
utvecklas, och det är en av Internationella Diabetesfederationens största
utmaningar, en megatsunami med detta förödande diabetesproblem i
världsskala. När dess våg kommer höjer den frekvensen av diabetiker från dagens
380 miljoner till mer än 500 eller 600 miljoner”.
Nedan är det helt andra och värre siffror:
Omkring 800 miljoner vuxna i
världen lever med någon form av diabetes, enligt data från 2022, där typ
2-diabetes står för ungefär 90 % av samtliga fall [1].
Global omfattning och ökning
- Antal drabbade: Den
globala förekomsten av diabetes har fördubblats sedan 1990, från cirka 7 %
till ungefär 14 % av den vuxna befolkningen. [2]
- Typ 2-andel: Omkring
90 % av alla som har diabetes har typ 2-diabetes, vilket främst beror på
insulinresistens kopplat till övervikt, åldrande och stillasittande. [3]
- Odiagnostiserade: Ungefär
hälften av alla vuxna som har typ 2-diabetes vet inte om att de är sjuka.
- Geografisk fördelning: Låg- och medelinkomstländer står för cirka 80 % av dagens
diabetesfall. [4]
- Utsatta regioner: Typ
2-diabetes är vanligast i Sydostasien och västra Stillahavsregionen, vilka
tillsammans rymmer ungefär hälften av alla drabbade. Kina, Indien och USA
är de länder som har flest vuxna med sjukdomen. [5]
Behandling och prognos
- Brist på vård: Av de
som behöver behandling globalt är en stor andel lämnade utan vård,
särskilt i låg- och medelinkomstländer och delar av Afrika söder om
Sahara. [6]
- Framtidsprognoser: Enligt
uppskattningar från International Diabetes
Federation
förväntas det totala antalet personer med diabetes fortsätta att stiga
fram mot 2045 och 2050 i takt med en åldrande världsbefolkning. [7]
- Ljuspunkter: Forskning
visar att det går att bryta trenden genom riktat förebyggande arbete –
bland annat har önationen Mauritius lyckats minska förekomsten av typ
2-diabetes efter flera decennier av ökning. [8]
[1] https://www.makingdiabeteseasier.com/se/vad-ar-diabetes/diabetes-i-varlden-fakta-och-statistik/diabetes-i-siffror-2020
[2] https://www.diabeteswellness.se/nyheter-event/nyheter/800-miljoner-personer-varlden-over-har-diabetes/
[3] https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/dystra-siffror-om-diabetes-i-varlden
[4] https://www.youtube.com/watch?v=s7W0wZVFYEQ&t=6
[5] https://www.makingdiabeteseasier.com/se/vad-ar-diabetes/diabetes-i-varlden-fakta-och-statistik/diabetes-i-siffror-2020
[6] https://www.diabeteswellness.se/nyheter-event/nyheter/800-miljoner-personer-varlden-over-har-diabetes/
[7] https://www.facebook.com/intdiabetesfed/posts/diabetesatlas-our-latest-estimates-show-that-there-are-537-million-adults-living/798203179002423/
[8] https://forskning.se/2026/10/06/forsta-landet-att-vanda-trenden-for-typ-2-diabetes/
I USA genomförs omkring 150 000 till 160 000 diabetesrelaterade
amputationer varje år [1].
Enligt
officiell statistik från organisationer som American Diabetes Association
(ADA) innebär detta att en person
drabbas av en amputation på grund av diabeteskomplikationer ungefär var tredje
till fjärde minut i landet [2].
Viktig
statistik och bakgrund:
- Majoriteten
av alla fall: Över 80
% av alla icke-traumatiska amputationer (det vill säga amputationer som
inte beror på en olycka) i USA är kopplade till komplikationer från
diabetes. [3]
- Det
börjar ofta med sår: Ungefär
84 % av alla dessa amputationer föregås av ett allvarligt eller svårläkt
fotsår (så kallade diabetesfotsår). [1]
- Huvudorsaker: Den bakomliggande orsaken till ingreppen är
oftast en kombination av nervskador (neuropati), som gör att patienten
inte känner sår eller skador på foten, och sämre blodcirkulation (perifer
kärlsjukdom) som hindrar kroppen från att läka såren [4].
[1] https://diabetes.org/advocacy/amputation-prevention-alliance
[2] https://podimetrics.com/diabetes-amputations/
[3] https://diabetes.org/advocacy/amputation-prevention-alliance/resources
[4] https://diabetesjournals.org/care/article/44/9/2053/138862/Racial-Rural-and-Regional-Disparities-in-Diabetes
Vad kostar en amputation för patienten och vad kostar
det samhället i USA och Sverige?
Kostnaderna för en diabetesrelaterad amputation i USA är extremt höga, både
för den enskilda patienten och för samhället i stort. Eftersom USA har ett
privatiserat vårdsystem drabbas patienter på ett helt annat sätt än i länder
med allmän sjukvård.
Vad kostar det för patienten?
För en patient i USA beror kostnaden helt på vilken sjukförsäkring man har,
men det är nästan alltid en tung ekonomisk börda.
·
Självrisk och
dolda kostnader (Out-of-pocket): Även med en
bra försäkring måste patienten ofta betala tusentals dollar själv genom
självrisker (deductibles) och medförsäkringar (copays). Om man saknar
försäkring helt är en amputation en ekonomisk katastrof som ofta leder till
personlig konkurs.
·
Proteser och
rullstolar: En modern
benprotes kostar mellan $5 000 och $50 000. Dessa måste dessutom bytas
ut med några års mellanrum, vilket skapar återkommande kostnader [1].
·
Anpassning av
hemmet: Att bygga om badrummet,
installera rullstolsramper och anpassa bilen landar ofta på mellan $10,000
och $30,000.
·
Förlorad
inkomst: Många patienter kan inte
återgå till samma jobb som tidigare, vilket leder till permanent
inkomstbortfall [2].
Haz CLICK para formato más grande
Klicka för STORT format
Vad kostar det
samhället och vårdsystemet?
För samhället
och försäkringssystemen handlar en amputation inte bara om själva operationen,
utan om en långvarig och extremt dyr vårdkedja.
·
Själva
sjukhusvistelsen: Det initiala
kirurgiska ingreppet och dagarna på sjukhuset kostar i genomsnitt mellan $30
000 och $70 000 per tillfälle. Om det uppstår allvarliga infektioner kan
kostnaden snabbt rusa över $100 000.
·
Det första
året (Den totala kedjan): När man
räknar in operation, eftervård, rehabilitering, mediciner och proteser kostar
det första året efter en amputation i genomsnitt över $125 000 (cirka
1,3 miljoner SEK).
·
Uppföljning
och risk för nya ingrepp: Inom fem år
behöver nästan 37 % av patienterna göra ytterligare en amputation.
Eftervården under de första tre åren kostar i snitt runt $40 000 till $60
000.
· Indirekta samhällskostnader: Till detta tillkommer enorma summor för statliga program som Social Security Disability (förtidspensionering/handikappersättning) och förlorade skatteintäkter när människor tvingas lämna arbetsmarknaden i förtid. [3] [4]
Som jämförelse:
I Sverige
beräknas en motsvarande amputation kosta samhället uppåt 1 miljon kronor
totalt, men där täcks i princip hela kostnaden av skattemedel, vilket
gör att patientens egenavgift stannar på några hundralappar tack vare
högkostnadsskyddet. I USA är det däremot en av de absolut dyraste och mest
skuldsättande medicinska komplikationerna som finns [5].
[1] https://www.oldmissionwoundcare.com/learning-center/cost-of-amputation/
[2] https://diabetes.org/tools-resources/managing-diabetes-costs/costs-hospitalization-people-diabetes
[3] https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/41881866/
[4] https://www.diabetesselfmanagement.com/blog/costs-of-amputation/
[5] https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/antalet-amputationer-bland-diabetiker-kan-halveras
