 |
| De länder som avstod i FN:s omröstning om fördömandet av USA:s blockad av elva miljoner kubaner, en nation som i dag är belägrad! Den kubanska hälsovårdsbrigaden som anlände till Honduras efter orkanen Mitch 1998 räddade mer än 275 000 liv under sina 30 år i det centralamerikanska landet. De utförde gratis också gråstarroperationer på 100 000 fattiga honduraner (inklusive denne svenske reporter). Honduras folk älskar de kubanska läkarna, det kan jag bekräfta efter 20 år i Honduras. [Dick E.] |
Av Mirco
Casale, ”Ahi les va”
Om vi talade om fotboll vore det som om Washington ansåg att det är en enorm framgång att gå från att varje år förlora med 9-1 till att förlora med 8-2.
130 länder röstade för att göra slut på den
blockad som USA har infört mot Kuba sedan decennier tillbaka. Det vill säga
drygt två tredjedelar av FN:s medlemsländer. Mot resolutionen röstade 17
länder, medan 25 nationer avstod och ytterligare 21 inte röstade.
Omröstningen föregicks av stunder av maximal
spänning, som när Kubas utrikesminister under debattens första dag
konfronterade den amerikanska representanten, som nästan var på väg att ringa
Kapten Amerika för att bli räddad.
Michael
Walsh, USA:s FN-representant:
”Well, we
know where it went and today we are here to share it to the world”.
Bruno
Rodriguez, Kubas utrikesminister:
– Respectfully,
I request that you fulfill this rule, and right immediately”.
Michael
Walsh, USA:s FN-representant:
”Back up,
back up, ambassador. Back away. This isn't Havana”.
Bruno Rodriguez, Kubas utrikesminister:
– Jag begär att ni kallar USA:s ständiga
representant till ordningen, som inte bara ljuger på ett grovt och överlägset
sätt.
– Herr Walsh, ni ljuger igen. Jag önskar er
bättre resultat i era framtida politiska uppdrag. I Nationella säkerhetsrådet
och här i FN är era resultat mycket magra.
BORTOM DET ÖGONBLICK då
Michael Walsh fick darrande ben, och det trots att han kände sig som hemmaplan,
analyseras alltid resultatet av dessa omröstningar med förstoringsglas. Som vi
sade i början var resultatet brett till fördel för Havannas hållning, och bara
en tredjedel av medlemsländerna antingen uteblev, avstod eller röstade emot.
Som väntat fanns USA bland de 17 nej-rösterna,
tillsammans med sitt `hangarfartyg´ som kallar sig Israel. De som redan hade
röstat så förra året röstade också på samma sätt: Argentina, Paraguay, Ungern,
Nordmakedonien och Ukraina.
Under 2026 gick också medlemmar eller
aspiranter i Europeiska unionen över till Imperiets mörka sida, som Slovenien,
Litauen, Tjeckien och Bosnien.
Marocko var det enda landet i hela Afrika (för
dess stöd till befrielserörelsen Polisario i Södra Sahara, övers. anm.) som
röstade mot Kuba, och Förenade Arabemiraten gjorde det sällskap i rollen som
arabiska nationer som röstar som om de vore israeliska.
OCH SLUTLIGEN SAKNADES INTE en
handfull latinamerikanska och karibiska regeringar, entusiastiska `trumpister´,
som ändrade sin historiska röst: Trinidad och Tobago, Costa Rica, Ecuador och
Colombia.
Bland länderna som lade ner sin röst fanns
också många EU-medlemmar, däribland Tyskland, Polen och Italien, gulfländer som
Bahrain och Qatar, och flera länder i Latinamerika och Karibien, som Chile,
Peru, Haiti, Honduras och Dominikanska republiken.
Bland de frånvarande – de som enligt
uppgift gick på toaletten precis vid röstningstillfället – är det värt att
nämna Bolivia, Guatemala och El Salvador.
För övrigt är det bra att klargöra att
Venezuela, trots vissa påståenden, inte uteblev från omröstningen. Sedan 2017
hindrar Washingtons illegitima sanktioner Caracas från att betala sina avgifter
som FN-medlem, och därför har organisationen fråntagit landet rösträtten. Trots
detta följdes omröstningen med stort intresse i landet och sändes till och med
live i den venezuelanska huvudstadens stadshus, med stor publik, bland dem
kubansk diplomatisk personal för övrigt.
HUR SOM HELST ÄR DET som
vissa försöker sälja som ett nedslående resultat för Havanna och en diplomatisk
framgång för Washington inget annat än en spegling av den nivå av översitteri
som Trump-administrationen har nått. Det är inte så att tidigare amerikanska
regeringar inte pressade olika länder när de skulle vrida röster till sin
fördel i frågan om blockaden mot Kuba eller andra frågor, men det som setts
dessa dagar är en annan nivå.
Det är ingen slump att praktiskt taget alla
latinamerikanska länder som röstade mot Kuba, avstod eller uteblev ingår i den
så kallade ”Amerikanska Skölden”, en påstådd säkerhetskoalition som Trump
hittat på som ursäkt för att tränga ut Kina och Ryssland från det han betraktar
som sin bakgård.
Inte heller att hälften av monarkierna vid
Persiska viken ändrade sin historiska röst precis när de känner sig som svagast
inför Irans motståndskraft och plågas av rädslan att förlora USA:s maffiaskydd,
som de blev beroende av under tidigare decennier.
OCH ÄVEN OM WALSH och
andra bröstar sig över att ha minskat avståndet i omröstningen och den här
gången bara förlorat med 113 röster, är sanningen att den påstådda framgången
inte berodde på något lysande argument som övertygade någon ny, eftersom deras
offentliga retorik reducerades till nedladdade Instagrambilder, barnsliga
anklagelser värdiga en Twitter-troll eller förnekande av att den blockad som de
ständigt aviserar nya åtgärder för att skärpa, ”helt enkelt inte existerar”.
Nej, den handfull röster de lyckats kamma hem
den här gången för att försöka dölja sitt ännu en gång misslyckade diplomati
har skett genom underkastelse, påtryckningar, utpressning och hot.
Och sanningen är att det inte är det minsta
förvånande att en brottsling försöker rättfärdiga sina brott genom att bete sig
som en sådan.
