Fidel Castro är den revolutionär som överlevt alla USA-presidenter sedan 1959 och den ende som slagit tillbaka en USA-invasion. ”Kuba var det sista landet på kontinenten som frigjorde sig från den spanska kolonialismen men det första som frigjorde sig från USA-imperialismen”, sa han på kommunistpartiets 2:a kongress 1980.
Åttio år är en ansenlig ålder men att ha stått i närmare 60 år i första skottlinjen är en gigantisk bedrift. Han är inte bara ett geni, han är många slags genier, summerade Ernesto Cardenal, katolsk nicaraguanska präst och sandinist och god vän med Fidel sedan många år. Fidel är en statsman som lett sitt land under de svåraste perioder och kanske den senaste ”Specialperioden” 1990-2002, var den tuffaste. Sovjetunionen försvann och med den 85 procent av Kubas handelsutbyte. Vilken regering som hade helst hade dukat under inför enorma uppgifter. Men inte Kuba under Fidel. Eller, som Chavez sa i söndags när han flög till Havanna och träffade den kubanske ledaren vid dennes sjuksäng; ”Vilken slags människa är det här? Av vad är han gjord”!?
Trots den mest utdragna blockad under modern tid mot någon nation publicerar FN-organ statistik som visar att Kuba har den lägsta barna- och mödradödlighet, den högsta genomsnittsåldern och den bästa utbildningen och hälsovården i Latinamerika och Karibien.
I Miami är desperationen total. Vita huset är klämt för den har ju lovat, via Powell-Planen, att ta över Kuba vid ett maktskifte. I kubansk teve och i Miamimaffians eget husorgan Miami Herald visas bilder på demonstranter som kräver att Kuba införlivas som USA:s 51:a delstat och att Havanna byter namn till ”Havami”.
Under tiden hyllas och grattas Fidel.
Dick Emanuelsson
