fredag 4 juli 2025

Kubaner för Kuba i Sverige fördömer Trumps nya hot mot Kuba


Kubaner för Kuba i Sverige fördömer Trumps nya hot mot Kuba

Ett nytt presidentmemorandum om Kuba, undertecknat av Trump den 30 juni 2025, med den cyniska rubriken ”National Security Presidential Memorandum 5 on U.S. policy towards Cuba”, har offentliggjorts.

Dokumentet påstår sig erkänna behovet av större frihet och demokrati, större respekt för mänskliga rättigheter och större fri företagsamhet på Kuba, undertecknat av den individ som är son till invandrare och som enligt sin egen lag borde deportera sig själv från USA, som en journalist skarpsinnigt observerade. Det är samma individ som inte respekterar sitt eget lands rättssystem och bland annat åsidosätter det palestinska folkets mänskliga rättigheter å det grövsta.


DOKUMENTET TALAR OM NATIONELL säkerhet och utrikespolitik, samt solidaritet med det kubanska folket [¡SIC!]. Han påstår sig vilja söka och främja stabilitet och välstånd för det kubanska folket, vilket är ett intressant och paradoxalt synsätt att främja välstånd genom att intensifiera den ekonomiska blockaden, vilket bara ökar folkets ekonomiska svårigheter. Han talar även om att kanalisera medel för att distansera det kubanska folket från regimen. Det är även bekant som en manual för att provocera fram ett uppror för att störta regeringen, vilket bekräftar att hans uppfattningar om demokrati är förvirrade, milt talat.

Sedan talar han om politiska dissidenter, fredliga demonstrationer, våld och hot vilket osökt leder tanken till att han syftar på Los Angeles, där han beordrade just den typen av aktioner mot sitt eget folk.


I juni satte Trump in inte bara Nationalgardet i strid med grundlagen, utan även Marinens infanterienhet under befäl av det Norra Militärkommandot. Den statliga terrorismen i USA där Makten räds folket. Om det hade varit Kuba. . .?


Därefter lyfter han fram de politiska åtgärderna, som i verkligheten är mer av samma sak, det vill säga; att skärpa alla blockadåtgärder, den här gången med en `touch´ av originalitet, beordra verkställandet av utvisningsbeslut av kubanska medborgare och permanent upphäva lagen om ”en våt fot/torr fot” (som innebär att en kubansk `båtflykting´ som tar sig från Kuba och sätter sin fot på stranden i Florida automatiskt får permanent uppehållstillstånd). Det sista är intressant eftersom (statssekreterare) Marco Rubio, är son till papperslösa kubanska föräldrar och är motorn bakom dylika åtgärder. Det behöver knappast sägas att åtgärderna mot amerikanska resenärer intensifieras, ekonomiskt förtryck och förbud åt alla håll.

Alla ovanstående beslut kommer att genomföras inom 30 dagar.

Kort sagt, det är en brutal skärpning av blockaden, något vi förutspådde när Trump valdes.

Nästa steg skulle kunna vara att ett underordnat Europa som så småningom underkastar sig sådana tvångsåtgärder. Endast Spanien har försvarat det palestinska folket och på något sätt, dess medborgare genom att inte kompromissa med deras välstånd för att köpa vapen. Låt oss hoppas att landets regering behåller en värdig position inför denna monstruösa intensifiering av blockaden.



DET HÄR ÄR EN TID som vi tvingas leva under, då moralisk dubbelmoral, omänsklighet och överhöghet frodas. Tider då fascismen påstår sig vara revolutionär och demokratisk. Tider då nynazismen försöker befästa sin position eftersom händelserna under andra världskriget har glömts bort.

Det här är en tid då imperiets ideologiska hegemoni försöker forma hela världen, och där vårt lilla land, med sin okuvliga revolution, är en viktig ideologisk front. För det är den verkliga anledningen till så mycket blockad under så många år. Fidel sa det 1961:

”Fanns det någon naiv person som trodde att man kunde eftersträva en oberoende ekonomi och ett oberoende politiskt liv utan att kollidera med imperialismen”?

Men revolutionen, som en politisk process och ett alternativ för framtiden är lika relevant som när revolutionens socialistiska karaktär deklarerades 1961, eftersom det var folket som fattade det beslutet. Majoriteten av kubanerna har valt det alternativet. Endast det kubanska folket har rätt att bestämma över sin framtid.


Milismän/kvinnor beredda att försvara Kuba och Revolutionen när det begav sig sist, 1990, då Ronald Reagan planerade att invadera Kuba. Men inför det kubanska folkets politiska och väpnade svar, svalnade den senile mannens krigsplaner.
FOTO: DICK EMANUELSSON.


VÅRT FOLK ÄR ETT FREDLIGT folk, fyllt av glädje och hårt arbetande, hängivet sin process. Men det blir lika beslutsamt som en knuten hand av stål när det gäller att försvara sin suveränitet. Vi har visat detta i årtionden. Låt det inte råda någon som helst tvekan om det hos någon av vår revolutions motståndare. Särskilt de som kräver en väpnad invasion av vårt land: BEGÅ INTE NÅGRA MISSTAG!

Vi rekommenderar EU:s ledare att inte stödja denna brottsliga intensifiering av blockaden. Våga säga nej till er `Daddy´ och sluta vara USA:s lydiga lamm. Ha modet att stödja vårt folks rätt till självbestämmande.

Föreningen `Kubaner för Kuba´ fördömer denna nya aggression från USA:s regering mot Kuba och vi uppmanar EU:s regeringar, särskilt den svenska, att inte stödja dessa brottsliga handlingar som plågar vårt folk.

Länge leve Fidel!

Alltid mot seger!

`Kubaner för Kuba´


torsdag 16 januari 2020

Så slår blockaden mot tre olika samhällssektorer i Kuba

HUGO RODRIGUEZ, lagbas på fabriken Suchel Aseo som tillverkar tvål:
– Som alla kubaner är vi vana att strida och bekämpa blockaden. Vi har inget annat val än att se framåt. Här, med eller utan bränsle och energi gör vi allt för att fabriken inte ska stanna, vilket den ej heller har gjortFOTO: DICK EMANUELSSON.

René González, en av "Los 5", med Fidel tryggt i ryggen.
FOTO: DICK EMANUELSSON

 Revolutionen står pall även efter 53 års USA-blockad

Exklusiv intervju med Rene González, en av “De 5” kubanska antiterroristerna

Av Dick Emanuelsson

 

måndag 23 december 2024

Exklusiv intervju med Rene González, en av “De 5” kubanska antiterroristerna

René González, en av "Los 5", med Fidel tryggt i ryggen.
FOTO: DICK EMANUELSSON

 


Revolutionen står pall även efter 53 års USA-blockad

Exklusiv intervju med Rene González, en av “De 5” kubanska antiterroristerna

Av Dick Emanuelsson

 

 Video (58 min.): Video (58 min.): https://dai.ly/k6QOG5uRMfPkVkA79he


 

HAVANNA / 1990 stal han ett plan i Havanna och togs emot som en hjälte när han landade i Miami. Åtta år senare greps han och fyra andra från det kubanska kontraspionaget. Rene dömdes 2001 till 15 års fängelse. Han kamrat Gerardo dömdes till två livstidsstraff plus 15 år medan Fernando Gonzalez fick 18 år och Ramon och Antonio vardera ett (1) livstidsstraff.

Men sedan den 17 december 2014 är `De 5´ fria efter att Obama och den moderna delen av monopolkapitalet i USA insett att blockaden inte kunnat knäcka den kubanska revolutionen och att en marknad på tolv miljoner kubaner kan gå helt förlorad. Under 53 år stod Revolutionen pall mot den mäktigaste ekonomiska och militära stat mänskligheten har konfronterat. Trots det är Kuba förmodligen den mest självständiga stat på den amerikanska hemisfären trots att blockaden har inneburit enorma umbäranden för det kubanska folket.

– Rättegången mot `De 5´ innebar ett förräderi av Clinton mot överenskommelsen han hade ingått med Fidel. Jag gillar inte att tala om tortyr, men det var vad vi utsattes för i Miami. Men vi kom ut starkare än när vi gick in i fängelset.

Så sammanfattar Rene González, 57, de 16 år han tillbringade i fängelser i USA. Han var, eller är, en agent i tjänst hos det kubanska inrikesministeriet. Hans kollegor har under mer än ett halvt sekel varit oerhört framgångsrika i att infiltrera och avslöja både den externa som interna fienden mot den kubanska revolutionen. Den som inbillar sig att en revolution kan utvecklas i fred utan att förfoga över en säkerhetstjänst begår ett strategiskt misstag. Den revolutionen begravs förr eller senare.

Uppgift: Infiltrera terroristerna

När René González “stal” planet och flög till Miami var det en perfekt plan för att slå in dörrarna hos de USA-kubanska terroristorganisationerna i södra Florida. Därefter inledde `De 5´ infiltrationen och dokumentationen av terrorplanerna mot Kuba.

– Jag hade bestämt med min fru att gå på bio på eftermiddagen. Men hon blev sittande och väntade på mig hemma i Havanna samtidigt som jag hade landat i Miami. Det var så klart ett tungt slag för där fanns också min 6-åriga dotter. Men det är en uppoffring man ibland måste göra för att avslöja terroristernas planer, säger Rene när jag vill ha detaljer över hur han lämnade Kuba.

– I Miami togs jag emot som en hjälte. För desto värre pest du talar om Kuba, desto mer uppskattas du av dessa grupper. Det är i allmänhet personer som under decennier har odlat en besatthet och hat mot revolutionen. Därför var det rätt lätt att få kontakt med och infiltrera dessa grupper när du säger precis vad de vill höra.


En kvinnlig universitetsstudent vid sin stridsposition vid universitetet i Havanna i november 1990. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Den Ekonomiska Specialperioden

René “flög” från Kuba i december 1990. Det var samtidigt som Den Ekonomiska Specialperioden hade inletts över hela ön. Jag kom dit en månad tidigare, i november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Mitt under ett reportage jag gjorde på Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i regionen Matanzas, kom föraren till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till chefen för sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna bränsle. “Japp, konstaterade chefen nästan resignerat, då får `Los Macheteros´ ta över huggandet”. Och så blev det. Tusentals hektar färdigväxta sockerrör höggs ner manuellt av den bokstavliga machetesarmén som tog över efter maskinerna.

I Miami, Washington, Berlin och, varför inte, i Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till utrikespolitiska antikommunister hos socialdemokraterna om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel, bjöd in Dan Gallin, en antikommunistisk generalsekreterare (1968–1997) för Livsmedelsarbetarnas International, till en presskonferens på LO-borgen. Där kalkylerade denne att “Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.

Diktatur eller demokrati?

Större delen av vänsterpartiets ledning, som precis hade kastat iväg “K:et”, började vackla i sin hållning inför Kuba. I dag, 25 år senare kan ingen anklaga Sjöstedt och (v) för prokubanska sympatier. “Kuba är en politisk diktatur. (…) USA är en politisk demokrati”, säger Sjöstedt krasst [1]. Uttalandet skulle kunna från vilken kongressman som helst i USA.

Men Revolutionen har överlevt både Kennedy, Obama och Sjöstedt de senaste 53 åren tack vare att den har stött sig på den viktigaste kraften i en revolution; det egna folket och den egna folkmakten som utarbetats i demokratiska breda debatter. Det är en utvecklad demokrati från kvarteret upp till Nationalförsamlingen. De folkvalda rapporterar öppet och regelbundet i sin valkrets vad de utför. De kan avsättas av de egna väljarna.

Naturligtvis är denna folkdemokrati motsatsen till den formella borgerliga demokratin i Sverige och USA. Här exkluderas väljarna i utarbetandet av politiken, med undantag för vart fjärde år. Men i praktiken är de politiska besluten klavbundna till både det svenska stor- och finanskapitalet som EU-kommissionens nyliberala riktlinjer. De verkliga besluten tas innanför lyckta dörrar.

1990 förlorade Kuba 85 procent av sin utrikeshandel genom att Sovjetunionen föll samman. Med den förlorade Kuba den stabila energitillförseln och en tillgång på teknologi den haft sedan revolutionens början. Hoten från Pentagon och Miami om en invasion blev allt starkare. De gamla kubanska gods- och landägarna som hade lämnat Kuba när jordreformen gradvis infördes i början av 1960-talet, började packa sina resväskor för att resa tillbaka till Kuba “och ta tillbaka våra landegendomar från kommunisterna”.


Med maskingeväret på universitetsbibliotekets tak övas hur en USA-invasion kan gå till och hur inkräktarna ska bekämpas. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Söndagens militära försvarsträning är över.
FOTO: DICK EMANUELSSON.


Milisens söndagar

Det var en söndagsmorgon just i november detta 1990. Jag befann mig på Havannas universitet där kulsprutegevärens kulor sköt mot himlen när de sovjetisktillverkade stridshelikoptrarna dök neråt mot universitetsbibliotekets tak. Där fanns en ksp-skytt utplacerad som brassade på allt vad han kunde för att i detta nästan reella krigsspel skjuta ner en invasionshelikopter.

Studenterna deltog, i likhet med hela det kubanska folket, i militära övningar varje söndag för att förbereda sig militärt mot de öppna militära invasionshoten mot Kuba från grannen i norr.




Det är denna allvarliga politiska situation som man ska ta i beaktande när vi i dag, 25 år senare, kan konstatera att hoten mot Kuba var reella liksom krigsförberedelserna i Miami. Där övades militära landstigningsoperationer. Den psykologiska krigföringen var bedövande i medierna och det talades om att det bara var en tidsfråga innan Revolutionen skulle falla. Men den föll inte.

För att slå tillbaka provokationerna, attentaten och terrorismen i Miami mot Kuba, skickades René och fyra andra agenter till USA. Det handlade inte, säger René, om spioneri mot staten USA utan att dra fram så mycket som möjligt av terrorplanerna hos organisationerna i Miami för att undvika blodspillan i Kuba.

`De 5´ kände inte varandra och opererade helt oberoende av varandra för att vara så lite sårbara som möjligt i händelse av att USA:s säkerhetsorgan som CIA eller FBI skulle komma någon på spåren.

René González Sehwerert var en av `De 5´ som en dag 1990 fick ordern från sin överordnade att “stjäla” ett plan i Havanna och flyga till Miami och landa mitt i Orkanens Öga.

Född i USA och senare pilot i Angola

I en diskret lokal på en utsatt tid på en av Havannas gator träffar jag en leende René. Under den en timmes långa intervjun berättar han om sin uppväxt i Chicago, USA där han föddes den 13 augusti 1956. Hans föräldrar hade kommit dit som tusentals andra karibiska immigranter. I Renés pappas fall var han också, vid sidan av sitt yrke som stålverksarbetare, en duktig basebollspelare. Paret stödde från USA den kubanska “26:e Julirörelsens” väpnade uppror mot den USA-stödda diktatorn Batista. Efter revolutionens seger den 1 januari 1959, började pressen mot dem i USA som stödde den nya revolutionära regeringen i Havanna att kännas. Den 2 oktober 1961, när landägare och rester av diktatorn Batistas anhängare lämnade Kuba och flög till Miami, reste René och hans föräldrar åt andra hållet, tillbaka till Kuba för att delta i försvaret och uppbygget av sitt land.

Till Angola

I Kuba växte René upp som alla andra barn och vid 21 års ålder anmälde han sig som frivillig i de kubanska militära styrkorna. Tusentals kubanska militärer flög till undsättning för att slå tillbaka den sydafrikanska arméns invasion av Angola som stöddes av USA. I praktiken var huvudstaden Luanda omringad av allierade och styrkor till Sydafrika och grannlandet Zaire som vill störta befrielserörelsen MPLA från makten. Denna hade förklarat Angola självständigt den 11 november 1975 från den portugisiska kolonialismen som hade störtats av revolutionära underofficerare som hade tröttnat på kolonialkrigen i Afrika.

Från sovjetiska transportplan rullade T52-stridsvagnar körda av kubaner direkt ut till stridsfronten. MIG23-plan med kubanska piloter, som René, sattes också in. Efter blodiga strider under hela 1976 och 1977 hade den sydafrikanska armén, och med den det rasistiska apartheidsystemet, i praktiken besegrats. Även i Namibia kunde befrielserörelsen Swapo utropa landets självständighet och efter några år kom turen till Zimbabwe, som tidigare hette Rhodesia.

Vad vi inte visste den 28 november 2014, dagen för intervjun med René, var att tre veckor senare skulle hans tre andra kamrater, Gerardo, Ramon och Antonio friges. Då var det fortfarande nästan helt otänkbart att se en lösning på den blockad som verkade vara helt omöjlig att lyfta. René hade frigetts efter att ha tillbringat sina 16 år i fängelser i likhet med Fernando Gonzalez. Men de tre övriga hade förberett sig på att tillbringa minst två liv bakom galler i USA. Inget hade fått dem att rubba en enda millimeter under dessa 18 år från sin politiska övertygelse, trots alla slags erbjudanden. I dag är de tillbaka i Kuba för Solidariteten besegrade Imperiet, säger alla på Kuba i dag.



Renés mor, Irma Sehwerert vid ett stort solidaritetsmöte i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa. Medverkade gjorde också Kubas ambassadör (till höger) och Gonzalo Valerio, då ordförande Honduras-Cuba.


Pilot i Grisbukten

Men hur kunde René infiltrera terroristorganisationerna i Miami?

– Jag körde en dag mot Miami när jag hörde ett radioprogram där ordföranden för CUPA, Cuban-American Pilots Association talade. Den mannen hade varit pilot för invasionsstyrkorna i Playa Giron (Grisbukten) den 15–19 april 1961 i Kuba.

– Jag hör att de gör programmet från en restaurang och jag körde dit och presenterade mig. Folk hade fortfarande mig i minnet som den kubanske piloten som hade stulit ett plan i Kuba och landat i Miami. Jag bad att de skulle kontakta Kapten Ferrer som hälsade mig varmt välkommen. Via Ferrer kom jag snabbt i kontakt med andra kubanska piloter och grupper.

René skulle bland annat komma i kontakt med en av de mest omtalade och politiskt mest framgångsrika grupperna i Miami, ``Bröder till Undsättning´´ (Hermanos de Rescate). Det var kubanska piloter som gjorde provokativa flygningar mot Kuba för att provocera de kubanska gränstrupperna. Den 24 februari 1996, efter att ha gett flera varningar, sköt det kubanska flygvapnet ner två plan från `Bröder till Undsättning´. De hade kränkt kubanskt luftrum och kastat ut tusentals flygblad med text mot den kubanska regeringen.

– Gruppen var viktig i den psykologiska krigföringen mot Kuba. Deras plan fylldes med journalister som flögs ut över Karibien för att bevaka hur `Los Balseros´, båtflyktingarna, drev från Kuba mot Miami, ett groteskt skådespel. Efter nedskjutningen tog det i princip slut för organisationen, säger René.

CUPA utgjordes av en grupp nostalgiska kubaner från Batistaepoken. Några av dessa hade också flugit och stridit för diktatorn eller i invasionen av Grisbukten. Andra hade deltagit som piloter som legoknektar i Kongo med uppgiften att mörda landets nationella befrielsehjälte Patricio Lumumba, som mycket riktigt mördades. Flera av dessa återvände till Miami eller landade i Nicaragua där den USA-stödde diktatorn Anastasio Somoza kontrakterade dem. Somoza höll ut tills den 19 juli 1979 då den sandinistiska befrielsefronten FSLN störtade honom. Därför, säger René och ler återigen illmarigt, hyser de dubbelt agg mot revolutionen.

– Kapten Ferrer rådgjorde med mig om möjligheten att skicka ett förarlöst plan styrd med fjärrkontroll mot Kuba med explosiva ämnen. Senare fick jag kännedom om att en person från Nasa hade samarbetat med dem.


Piloter som sköts ner av det kubanska luftvärnsförsvaret i invasionen av Playa Girón i april 1961; fyra amerikaner och tio kubaner, de flesta av dem tidigare piloter i Batista-diktaturen.


Ches bödel

Det var också via kapten Ferrer som René Gonzalez lyckades infiltrera `Bröder till Undsättning´. När organisationen offentliggjordes deltog René vid invigningen. Där fanns även en annan person som den 8 oktober 1967 skulle bli känd i världen; Che Guevaras bödel, CIA-agenten Felix Rodriguez. René tillbringade en tid med `Bröder till Undsättning´. Men det fanns grupper som var mycket våldsammare. Det var dit som René förflyttade sin operativa verksamhet:

– PUN, el Partido Unión Nacional Democrática var en sådan organisation. Partiet hade ett militärt träningsläger i Miami och kopplingar till narkotikahandeln. Via Havanna satte vi FBI dem på spåren och deras finansiering upphörde. Från denna grupp bröt sig en annan grupp ut som kallade sig “Comando de Liberación Unido”, CLU. CLU leddes av en man som hade varit andreman i PUN men fängslats för narkotikahandel. CLU var en direkt kopia av PUN och hade även ett militärt träningsläger, sydväst om Miami med kopplingar till knarkkartellen i Honduras. Också denna grupp lyckades vi få upplöst.

Det var detta som i huvudsak var `De 5´:s uppgifter på amerikanskt territorium; infiltrera i uppenbart olagliga våldsamma terrorgrupper som dessutom kränkte andra staters territorium med bas i USA. `De 5´ kartlade hur, vem och var dessa grupper opererade och vilka som var deras konkreta aktionsplaner. All dokumentation skickades via hemliga vägar till Havanna som bearbetade materialet för att dra de riktiga politiska och materiella slutsatserna av de samma.



Bill Clinton och den colombianske nobelpristagaren i litteratur, den colombianske författaren, Gabriel Garcia Marquez.
Till höger Garcias Marquez med Fidel, mycket nära vänner.


Fidel-Garcia Márquez-Clinton

Sammanlagt blev det 260 dokument som utgjorde `De 5´s rapporter. Den mäktiga dossiern överlämnades av den kubanska regeringen till en FBI-delegation som landade på Jose Martiflygplatsen utanför Havanna den 16 juni 1998.  USA-agenterna imponerades av omfånget och innehållet.

Men vägen till FBI hade gått via den i litteratur Nobelkrönte colombianske författaren Gabriel Garcia Marquez. Han var personligen vän med både Fidel och Bill Clinton. Budskapet gick hem och FBI-delegationen skickades av Clinton till Kuba. Där överlämnades dossiern med förhoppningen att USA-myndigheterna skulle vidta de nödvändiga åtgärderna för att stoppa framtida terroraktioner från USA-territorium.

– Jag hade ingen aning om innehållet i det övriga materialet av de 260 dokumenten. För när processen och rättegången mot oss inleddes hade allt material hemlighetsstämplats. Åklagarämbetet var noga med att inte tala om “terrorism” i målet. Ett exempel på motsatsen är när jag arresterades. Jag var då på väg mot Bahamas. För de (terroristgrupperna) hade planer på att föra in vapen där. Och eftersom jag är pilot utsågs jag av gruppen för att transportera vapnen dit. Men med arresteringen av oss fem verkställdes aldrig dessa planer.

Miamis FBI-chef i allians med terroristerna

René menar att målet mot `De 5´ var ett förräderi av Bill Clinton mot Fidel. FBI-delegationen som anlände till Kuba tackade sin motsvarighet på Kuba för den vänliga gesten, trots det iskalla politiska kriget som rådde under 1990-talet mellan Kuba och USA. FBI, som nu förfogade över dossiern, skulle vidta åtgärder när de återvände till USA, sa de. Men plötsligt greps `De 5´ den 12 september 1998. Tårtan vändes mot dem medan terroristerna förblev aktiva i orubbat bo i Miami.

– Det var ett förräderi och en uselhet av Clinton mot Fidel, säger en allvarlig René Gonzalez när han för ämnet på tal.

– Varför? Det är ingen som vet. Det finns element, som till exempel FBI:s chef i Miami, som är en blodig samarbetsman till terroristerna. Det är känt att han gick så långt som till att bränna personakten över Luis Posada Carriles (internationell CIA-terrorist) som är ansvarig för bomben som fördes ombord på ett kubanskt civilplan mellan Caracas-Barbados-Havanna 1976 där 73 civila dödades. Jag antar att när Miamis FBI-chef kontaktades av FBI i Washington för att följa upp innehållet i de 260 dokumenten och vidta åtgärder (mot terroristerna), vände han i stället hela processen mot oss. Rädslan hos terrorgrupperna i Miami var att samarbetet mot terrorismen mellan de två länderna skulle förstärkas och utvecklas.


Han uppger att USA-myndigheterna redan 1994 hade upptäckt `De 5´s nätverk. Men eftersom det inte utgjorde något som helst hot mot USA:s nationella säkerhet vidtogs inga åtgärder förrän 1998, efter att de 260 dokumenten hade överlämnats till FBI.

– Kuba hade den etiska moralen att överlämna denna information. Men Washington hade inte moral eller kurage att stå emot trycket från Miami, summerar Rene Gonzalez.

Registrerade sig inte som agenter

Det enda brott som `De 5´ erkänner ha begått är att de inte registrerade sig som agenter i tjänst hos Kuba när de inledde sina operationer i Miami. Rene ler och säger:

– Jag kommenterade det erkännandet till den kvinnliga domaren med orden; “Det är som om CIA skulle skicka ett antal CIA-agenter till Afghanistan under Talibanregeringen”. Det finns ingen som helst mening till att göra det och jag tillade till domaren med eftertryck:

“Om Ni (USA:s åklagare och rättsmyndigheter) hade gjort ert jobb hade vi aldrig behövt tvingas att infiltrera (terroristorganisationerna i Miami). Det är omöjligt att vi skulle kunna infiltrera och registrera oss som agenter hos den regering som samtidigt är medansvarig till terrorismen!

– Ansvaret ligger därför hos dem (USA-myndigheterna) för att de är delaktiga i terrorismen genom att skapa, underhålla och tolerera den. Vi Fem erkände brottet att vi inte hade registrerat oss som agenter och sa; “Kör för det, ge oss de år som lagen säger”. Men de komplicerade och politiserade fallet.

Rättegång i Miami och fängelse

Rene säger att `De 5´ aldrig gick över linjen för vad som är spionage genom att spana och jaga efter en regerings hemligheter. Kuba behöver inte det, säger han och menar att vad den karibiska pärlan behöver är att ständigt vara förberedd på försvaret av sin nation.

– Därför behöver vi inte skicka agenter som söker sig in på hemliga militära anläggningar i jakt efter hemliga dokument och annat, understryker Rene.

Rättegången på en politiskt “förorenad” plats som Miami kan bara sluta på ett sätt; med fällande domar. Hela processen mot `De 5´ är kantad av skandaler och skulle ha lagts ned i en normal rättsstat.

– Alla slags legala och olagliga metoder användes. Domare och vittnen mordhotades. Bevis förstördes och domslut annullerades. De betalade tusentals dollar under bordet till journalister för att också medierna skulle “fälla” `De 5´. Medierna utgjorde en del av åklagarämbetet, understryker Rene och nästan suckar vid minnet.

– Jag gillar inte att prata om tortyr i vårt fall. Men det var det som användes för att knäcka oss. Men vi gick ut ur fängelset starkare än när vi gick in, summerar den reslige agenten med en övertygelse och lugn i blicken som imponerar.

Amnesty International sa i ett uttalande att “under rättegången presenterades inga bevis för att de åtalade verkligen hade tillgång till eller hade vidarebefordrat sekretessbelagda uppgifter”. Den internationella människorättsorganisationen dömde även ut det faktum att `De 5´ hade varit hermetiskt isolerade och haft en begränsad tillgång till sina advokater och rättegångsdokumentation, “vilket hade undergrävt deras rätt till försvar”.


Michael Browns kista.


Ferguson och `De 5´

Jag frågar honom hur han reagerade över det friande domslutet för den polisofficer som sköt ihjäl den unge Michael Brown i Ferguson [2]. Och han ler återigen.

– Fallet Ferguson har en gemensam beröringspunkt med `De 5´. För det första visar det rasismen i det nordamerikanska samhället. Presidenten är ytligt sett svart men styr trots det ett rasistiskt samhälle. Det misshandlar de svarta och jag blev själv vittne till det i fängelset där majoriteten av internerna är svarta. Rasismen bekräftas när åklagarna vill vinna så gör de det enkelt. Men när de vill förlora så förlorar de sina fall. Jag tror att det var det som hände i Ferguson.

– Jag har sett åklagare njuta när de har förlorat ett fall därför de är medbrottslingar till brottet. Vi har fått det bekräftat när personer som har försökt mörda Fidel och har tagits på bar gärning sedan har frigivits. Därefter har åklagaren gått ut och firat domslutet med juryn. Det var det som hände i Ferguson. Åklagarna i det fallet hade inget som helst intresse av att få till stånd en verklig anklagelseakt (mot polisen) och gjorde en synnerligen oprofessionell insats och förlorade. Därför tror jag att fallet Ferguson och `De 5´ har en kontaktpunkt.

Allt arbete för `De 5´

Under hela juli månad 2004 hungerstrejkade medlemmar i Svensk-kubanska föreningen för att ge tryck för solidariteten med `De 5´ i Sverige. Jag nämner det för Rene denna för Sverige unika händelse och han berättar att han känner till aktionen. Den förstärker moralen och den revolutionära övertygelsen bakom murarna, understryker han.

– Detta är mitt land, mitt folk och samhälle som jag vill delta i arbetet för, säger han när vi börjar runda av intervjun. Men nu måste vi förstärka och bättre organisera solidariteten med Gerardo, Antonio och Ramon. Jag tror att vi har tillräckligt kraft för att skaka om Vita Huset. I september 2015 går vi till offensiv i “Washington-Kampanjen”, som vi redan nu håller på att förbereda. Jag tror att detta är det bästa ögonblicket hittills i kampen för `De 5´.

20 september 2008 i Tegucigalpa, Honduras huvudstad, en levande solidaritet med `De 5´ med närvaro av Renés mamma, Irma Sehwerert. På bilden honduranskan Mirian Huezo. Solidaritet var alltid aktiv med `De 5´ i Honduras.
FOTO: DICK EMANUELSSON.


FRIA!

Det var vad Rene Gonzalez kunde berätta för mig den 28 november.

Den 17 december landade på Jose-Martiflygplatsen de övriga tre kamraterna till Rene och Fernando.

Det kubanska folket gick ut på gatorna i spontana demonstrationer och jublade. I Miami, som också hade jublat när Rene hade landat 1990, grät spillrorna av den kontrarevolutionära kolonin och förbannade Obama. Imperiet hade återigen lidit ett oerhört pinsamt politiskt nederlag i nivå med det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten i april 1961.

Kuba var det sista landet att befria sig från den spanska kolonialismen på den amerikanska kontinenten, men det första landet att befria sig från USA-imperialismen och utropa en socialistisk revolution på samma hemisfär. Femtiotre år av en brottslig blockad kunde heller inte kuva detta hjältemodiga folk som den 17 december 2014 inkasserade ännu en politisk seger.

René och Dick


Noter:

[1] https://sv.wikiquote.org/wiki/Jonas_Sjöstedt

[2] Dödsskjutningen i Ferguson – detta har hänt
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dodsskjutningen-i-ferguson-detta-har-hant

 


måndag 25 november 2024

Sverige: "Det kommer alltid att finnas en fidel!" Hyllning till Fidel på 8-årsdagen av hans bortgång

25 de noviembre de 2024 

Fidel, i sitt tal den 11 mars 1995 i Köpenhamn, Danmark.
FOTO: DICK EMANUELSON



Sverige: Hyllning till Fidel Castro Ruz, på 8-årsdagen av hans bortgång

Av Dick Emanuelsson

Alba Beatríz Soto Pimentel
Fidel var och är en guide i den politiska kampen och försvaret av den kubanska revolutionen, underströk Kubas ambassadör i Stockholm, Sverige, Alba Beatríz Soto Pimentel och den unga konsuln Johana Cordero som hälsade publiken välkommen till den kubanska ambassaden.

– Det kommer alltid att finnas en Fidel! slutade ambassadör Soto sitt tal, medan Cordero sammanfattade att ”Fidel är och fortsätter att vara den kubanska revolutionens ledare”.


Kubas konsul i Sverige, Johana Cordero.

Jan Strömdahl
Från Svensk-kubanska Föreningen talade Jan Strömdahl, 88, som å sin sida underströk Fidels insiktsfulla kamp mot klimatförändringen:

– Det är 33 år sedan du höll du tal på klimatkonferensen i Rio de Janeiro och lade grunden till en rättvis klimatpolitik under rubriken ”Imorgon är det för sent”. Det är 71 år sedan du tillsammans med en liten grupp revolutionärer vid Moncada lade grunden till dagens Cuba där revolutionen fortfarande lever.


Fredy Ramos, samordnare för Solidaritetsnätverket för Latinamerika och Karibien (Resocal) sa å sin sida:

– Fidels idéer och tankar om de allvarliga problem som är inneboende i det kapitalistiska systemet som äventyrar mänsklighetens existens, är fortfarande giltiga idag. Hans visionära bidrag om samarbete mellan folk och internationella relationer där självbestämmande, nationernas suveränitet respekteras kämpa för en framtid med social rättvisa stod i förgrunden.

På mötet visades även kortare videosekvenser från Fidels liv och avslutades med att deltagarna överlämnade en blomma framför det stora porträttet.

Version på spanska med talen:
https://cubaayeryhoy.blogspot.com/2024/11/suecia-siempre-habra-un-fidel-homenaje.html


Video: https://vimeo.com/1032974518

Delar av publiken.
KLICKA PÅ BILDEN FÖR VIDEO


Kristina Hillgren, och en blomma till Fidels minne.




Christer Lundgren, mångårig journalist och författare.


Violeta Menares , politisk flykting från Chile


Maria Sandblad, journalist och författare till flera böcker om Kuba