torsdag 16 april 2015

Latinamerikas örfil till Obama: “Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende”

Obama ser spänd ut när han som den 11:e USA-presidenten tvingas bita i det sura äpplet och konstatera att USA:s
aggressioner mot en ö i Karibien inte har lyckats att knäcka motståndsviljan och rätten att bygga sin egen framtid
utan att den mäktige grannen i norr lägger sig i.




Latinamerikas örfil till Obama: “Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende”

 

TEGUCIGALPA / 2015-04-12 / Det 7:e Amerikamötet i Panama skrev historia. För första gången sedan revolutionens seger på Kuba 1959, träffades presidenterna för Kuba och USA och skakade hand. Bilden på Raul Castro och Barack Obama är historia.
Bara några månader efter revolutionens seger den 1 januari 1959, flög Fidel Castro till Washington där han lade blommor på graven för Abraham Lincoln och Thomas Jefferson. Den kubanske revolutionsledaren sammanträffade även med dåvarande vicepresidenten Richard Nixon.

Nio månader senare gav dåvarande president Dwight Eisenhower CIA order om att inleda den militära träningen av landsflyktiga kubanska militärer från den USA-stödda Batistadiktaturens armé. Samtidigt förbjöd Vita Huset all export och import till och från Kuba. I januari 1961 bröt USA de diplomatiska förbindelserna medan revolutionsregeringen nationaliserade USA-egendomar på ön och genomförde en genomgripande jordreform. USA kulminerade sina fientligheter via invasionen i Grisbukten den 16 april.

Piloter, både kubaner som USA-piloter som sköts ned och avled vid Grisbuktsinvasionen i april 1961.

OAS:s roll i CIA:s Grisbuktsinvasion

 

Femtonhundra militärt tränade och utrustade kubaner lämnade Centralamerika i en expedition som hade finansierats och utrustas av USA. Dessa trupper anlände till Kuba den 16 april. Amerikanska B29:or hade dagen innan bombat flygplatser och strategiska platser på Kuba. Målet var att upprätta ett militärt brohuvud i Grisbukten på Kuba och hålla detta under minst 72 timmar. Planen gick ut på att där utropa en ny kubansk regering som via USA:s kontroll av de Amerikanska Staternas Organisation, OAS, skulle få stöd som den legitima regeringen. Därför sa Fidel att “invasionen måste krossas inom 72 timmar”.

Den 19 april 1961 var invasionens nederlag ett faktum och en ny politik av fientligheter i andra former av Kuba skulle inledas via blockaden. Men den 17 december 2014 förklarade en allvarlig Obama att denna politik under 54 år hade misslyckats. Och i Panama var Kuba var tillbaka i den organisation som den hade uteslutits ifrån den 31 januari 1962.


“Ge upp eller slåss”

 

Det var en något slokörad Obama som talade i Panama. Efter sitt tal framträdde han och Kubas Raul Castro på en presskonferens som avslutades med att de bägge skakade hand. Därefter flög Obama tillbaka till Washington medan Raul Castro deltog i “Folkens Möte” i Panama City.

– Vi har uttryckt vår vilja till en respektfull dialog av en civiliserad samexistens mellan bägge stater trots våra djupa skillnader, sa Raul Castro i sitt tal inför de 34 andra statschefer.

Den kubanska statschefen underströk Obamas beslut om att stryka Kuba från listan som finansierar och stöder terrorismen, “en lista som upprättades av president Ronald Reagan” 1982.

– Skulle vi vara ett terroristland? Om vi genomförde några aktioner i solidaritet med andra folk (Angola 1976) som kan uppfattas som terrorister, samtidigt som vi var omringade och angripna i all oändlighet, återstod bara ett alternativ; ge upp eller slåss. Ni vet vad vi, med stöd av vårt folk, valde.

Blockaden kvar

 

Obama har inget ansvar för den utrikespolitik som tio tidigare USA-presidenter har fört mot Kuba, underströk Raul Castro. Samtidigt vädjade han till mötet i Panama att ge Obama allt stöd för att häva blockadlagarna mot Kuba som bara den USA-kongressen kan göra.

USA och Kuba kommer nu att återupprätta de diplomatiska förbindelserna mellan de bägge staterna vilket ses som en stor seger i Havanna.

Massiv kritik mot USA

 

Obama hade ingen lätt uppgift i Panama. Hans dekret som förklarar Venezuela som ett hot mot USA:s säkerhets- och utrikespolitik, har utöst en massiv kritik och fördömande från i stort sett hela Latinamerika och Karibien. På Panama-mötet gick en efter en av statscheferna upp och i varierande grad fördömde USA:s beslut. Ingen uttalade sitt stöd för dekretet, medvetna om den meritförteckning av invasioner och stöd till statskupper som USA representerar i det som i USA föraktfullt kallas för “Bakgård”. Venezuelas president Nicolas Maduro förklarade att hittills har elva miljoner vuxna venezuelaner skrivit under kravet på att Obama måste häva dekretet.

– USA:s tillämpning av de mänskliga rättigheterna har inte alltid varit konsekvent. Jag är mycket medveten om att det finns mörka kapitel i vår historia där vi inte har träffat de principer och ideal genom vilka vårt land grundades, sa Obama ursäktande.

Människorättsdomare?

 

Det var ett svar på den ecuadorianska presidenten Rafael Correa som i sitt tal anklagade USA för att peka ut och straffa andra länder för påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter medan USA öppet kränker den Interamerikanska Domstolens principer.

– Våra folk kommer aldrig mer acceptera varken förmyndarskap, inblandningar eller interventioner, sade den ecuadorianska presidenten och summerade:

– Tiden har kommit för Latinamerikas andra och definitiva oberoende.

“Folkens Möte”

 

Samtidigt med det officiella toppmötet för statscheferna, pågick det parallella “Folkens Möte” med deltagande av de sociala, folkliga och fackliga rörelserna. Det uttalade ett enhälligt stöd till stöd för Kuba och Venezuela rätt till självständighet och oberoende och fördömde USA:s agerande mot Venezuela.

Däremot var stämningen låg i Miami där representanter för både venezuelanska som kubanska exilgrupper fördömde “Obamas förräderi”, som dagstidningen El Nuevo Herald rapporterade.

Dick Emanuelsson