tisdag 20 november 2007

USA söker förevändningar för att attackera Kuba och Venezuela

<7755>

Provokationer, kidnappningar och mord för att skapa kaos och terror

CENTRALAMERIKA / 060406 / Det var fortfarande mörkt när besättningen på den kubanska fiskebåten plötsligt upptäckte den tolv meter långa och snabba farkosten. Kaptenen tog kontakt med de kubanska gränstrupperna som skickade ut kustbevakningsfartyg som beordrade den främmande båten att stanna. Svaret blev en attack som nästan sänkte ett av de kubanska fartygen. Marinbefälet fattade då beslut om att besvara attacken varvid de tre personerna på farkosten skadades, en av de tre avled senare på kubanskt sjukhus.

Det var i gryningen i onsdags morse som denna händelse utspelades söder om provinsen Pinal del Rio. Två av de tre människosmugglarna är kubaner med USA-pass, utfärdade i Florida där även den snabba farkosten är registrerad. Ombord fanns 39 personer, 20 män, 12 kvinnor och sju barn, enligt den kubanska dagstidningen Granmas torsdagsedition. Identifieringen på den tredje personen som avled är fortfarande oklar.

Enligt de kubanska myndigheterna hade denna farkost trängt in på kubanskt territorialvatten flera gånger under den senaste tiden, hämtat upp människor som därefter körts till Mexiko för vidare resa till USA.

“Detta är känt från både mexikanska som kubanska medier som har uppmärksammat att människohandeln av kubaner går via Cancun och Isla Mujeres i regionen Quintana Roo (som mellanstationer) till USA, operationer i vilka fartyg med ägare av kubanskt ursprung, mexikanska fiskare, tjänstemän i denna delstat och individer från den antikubanska maffian på plats eller med förbindelser i Miami deltar”, skrev Granma.

“Dessa händelser bekräftar den oansvariga, kriminella och aggressiva politiken hos USA-regeringen mot Kuba och särskilt det avsiktliga användandet av migrationstemat mot Revolutionen”, tillade Granma.

Kidnappningen och morden i Venezuela

Nästan samtidigt som USA-farkosten trängde in på kubanskt territorium påträffades kropparna från de tre syskonen Fallou och en vuxen person, deras chaufför, i Caracas, Venezuela. De fyra hade kidnappats och därefter avrättats. Några dagar innan hade företagsledaren Sindoni kidnappats och rönt samma öde. Pang, pang! Död. Händelserna har orsakat om inte panik så bestörtning i Venezuela. Är det så här den Bolivarianska Revolutionen ska gestalta sig i framtiden? har delar av oppositionen frågat sig med en insinuerande tendensiös ton.

Två dagar tidigare satt Nicolas Maduro, ordförande för Nationalförsamlingen i Venezuela samt Iris Varela, ledande parlamentariker och Chavist, i studion hos ”Mesa Redonda”, ett populärt kubanskt dagligt debattprogram. Iris Varela redogjorde för hur den politiska högeroppositionen har gjort politiskt bankrutt men inte för den skull är utslagen. Tvärtom är den farligare än tidigare och arbetar nu efter tre linjer:

  1. Bojkottande av val till de parlamentariska församlingarna i Venezuela för att ge intryck att dessa inte har en legitim status.
  2. Försök att slå sönder det nationella territoriet genom att uppmuntra till delstatsomröstningar för att separera delstaten Zulia som har de största oljereserverna.
  3. Användandet av terrorn via de colombianska paramilitärerna som nu, bland annat med svenska regeringen miljonstöd, demobiliseras i Colombia och som sedan 3-4 år utnyttjas av venezuelanska land- och boskapsägare för att bekämpa jordreformen i Venezuela. Men de colombianska dödsskvadronerna finns över hela Venezuela.

Det är naturligtvis en ren spekulation att anklaga de senare för att ligga bakom morden på Sindoni och de tre syskonen. Men det dröjde bara några timmar så var hundratals venezuelaner på fötter och gick ut i demonstrationer mot regeringen Chavez som anklagades för att ha skapat ett klimat av anarki och kaos. I själva verket uppmanade inrikesminister Jessie Chacón alla att avvakta polisundersökningarna innan man dömer någon.

Målsättningen är att destabilisera

“Men det kommer mer”, skrev journalisten Martin Guédez för nyhetsbyrån ARGENPRESS.info.

– Jag är rädd att det är detta de vill ha.

Han påpekar att morden på ekonomiskt välbärgade personer nu får enorm publicitet i de medier som aktivt deltog i statskuppen mot Chavez i april 2002 medan de inte ägnar sig en sekund åt de närmare 200 morden på lantarbetarledare som fallit offer i kampen för en jordreform. Antingen handlar det om kriget som den undre världen har deklarerat sedan flera år, eller om det i Venezuela nu nar inletts en period av skräck med målsättningen att destabilisera, menar Guédez och tillägger:

– Jag kan inte nu bekräfta att företagsledare, desinformationsmedia och CIA ligger bakom dessa terrordåd. Emellertid finns det indicier som talar för det. Men jag kan visst bekräfta att demobiliserade medlemmar i de colombianska AUC (paramilitärerna), återfinns i Venezuela. De befinner sig i hjärtat av huvudstaden och alltså inte bara vid gränstrakterna där de befunnit sig i flera år. Vad kan vi förvänta oss av deras närvaro? Tror ni att de här för att odla potatis. Man måste var naiv eller rent av idiot för att inte alarmeras av deras närvaro.

Redan 1999 uttalade AUC:s förre ledare Carlos Castaño, numera “försvunnen”, att han hade sammanstrålat med 140 företagsledare och landägare i delstaterna Zulia, Tachira och Barinas för att förhandla om organiseringen av paramilitärer i Venezuela. Några år senare, den 5 maj 2004, avslöjades och greps 140 colombianska paramilitärer på en stor gård utanför Caracas fullt uniformerade och som hade rekryterats främst vid gränstrakterna. En av dess officerare hade ”demobiliserats” i förhandlingarna mellan paramilitärerna och regimen Uribe, förhandlingar som inleddes 2003.

USA:s utnötningskrig inlett?

En av de venezuelanska kuppgeneraler som hade sammanträffat med Castaño var Medina Gomez från Nationalgardet som, enligt förhör med tillfångatagna paramilitärer, hade en pott på 75 miljoner Bolivar (cirka tre miljoner dollar) för att inleda den paramilitära terrorn i Venezuela. Medina Gomez är i dag på flykt i grannlandet Colombia.

Enligt Guédez arbetar USA och oppositionen på samma recept som president Ronald Reagans och USA:s utnötningskrig mot den sandinistiska regeringen, 1979-1990. Det handlar om att utså ångest, desperation och en känsla av total maktlöshet inför en oviss och totalt osäker samhällsbild som präglas av mord, kidnappningar och kaos. Tills läget är moget för att erbjuda befolkningen en kandidat som kan ge samhällsmedborgarna lugn och säkerhet. I Nicaraguas fall utgjorde detta alternativ av änkan Violeta Chamorro. Hennes man var tidningsägaren som hade deltagit och mördats av Somozadiktaturen men tillhörde den borgerliga oppositionen som var trogen USA och kraftig motståndare till både jordreformer som andra sociala reformer i landet.

– I dag ser vi a) paramilitärer i republikens hjärta, b) en redan organiserad kampanj som utgör en opinionsmall över ”osäkerhet och gangstervälde” och c) en våg av kidnappningar och mord helt stilenligt de paramilitära gruppernas sätt att operera, understryker Guédez.

Han uppmanar Nationalförsamlingen att erbjuda befolkningen alla de till buds stående Medel för att avslöja och krossa den kontrarevolution som nu är i gryende.

– Detta krig kommer inte de reguljära institutionerna att kunna vinna. Varje bostadsområde måste genomföra en registrering av alla de som bor där och vad de gör. Varje misstänk aktivitet bör noteras och rapporteras.

* * *

De två händelserna, på Kuba och i Venezuela, är en bekräftelse för en oviss framtid. Men det är en framtid som bägge ländernas folk är medvetna om är en logisk klassisk reaktion på den politiska utvecklingen i de bägge länderna samt den enorma politiska effekt den har haft på resten av Latinamerika.

Kommer de bägge länderna att kunna stå emot det icke deklarerade kriget?

Dick Emanuelsson

Kubadissident avundas Hitlers och Mussolinis hjälp till fascistiska Spanien

<2378>

CENTRALAMERIKA / 060403 / Kubadissidentens ord föll inte helt rätt i Madrid:

– Ni spanjorer hade tur att räkna med stöd från Hitler och Mussolini för att bekämpa kommunismen.

Humberto Fontova är ett av språkrören för den antikubanska Miamimaffian som reser världen runt i sitt 46-åriga korståg mot den kubanska revolutionen. Och i söndags var det Madrids tur där Fontova presenterade sin nya bok, ”Fidel, el tirano favorito de Hollywood”, Fidel, Hollywoods favorittyrann.

Till skillnad mot kubanska ministrar eller kubaner som stöder den kubanska revolutionen, brukar dessa politiska “korsriddare” som Fontova alltid få bra och bred publicitet. Så också i Madrid där han intervjuades i såväl radio, teve som av tidningar.

Men euforin reduceras ibland i takt med grodorna som rasar ur truten. Och Fontova, som var 7 år när han lämnade Kuba med sin penningstinna familj och har vuxit upp enligt ”The American Way of Life”, bekräftade solårsavståndet mellan verklighet och fiktion.

– Ni spanjorer hade tur att räkna med stöd från Hitler och Mussolini för att bekämpa kommunismen, sammanfattade Fontova när han fick frågan vad han trodde om framtiden på Kuba den dag då Fidel oåterkalleligt lämnar det fysiska jordelivet. Han klagade på det otillräckliga internationella stödet för den kubanska kontrarevolutionen.

Och det är en slutsats som få spanjorer varken accepterar eller respekterar. De anhöriga till två miljoner spanjorer som slaktades av Franco, Hitler och Mussolini vårdar minnet av sina anhöriga som föll i kampen mot den europeiska fascismens och ”demokratiernas” medansvar i krossandet av den spanska demokratin, 1936-1939, i vilken 173 unga svenskar stupade som frivilliga på republikens och demokratins sida.

Bakom besöket i Spanien stod Fundación Hispano Cubana, en samling av avdankade falangister och kubanska kontrarevolutionärer. En av dessa är Raúl Rivero som hävdade att “med de pengar som han (Fidel) får från Hugo Chavez, känner sig den kommunistiska regimen sig mer än säker”. Han påstod sig också veta att Fidel Castro strävar till att ”skapa en liten Sovjetunion” på den amerikanska kontinenten” vilket tar sig uttryck i att ”Kuba exporterar revolutionen till andra länder i regionen”, en slutsats som är identisk med Condoleeza Rice.

Dick Emanuelsson

Källa: InSurGente, 2 april, 2006.

Demonstrationer mot Hotel Sheraton i Mexiko tillämpade Helms-Burton-lagen och kastade ut en kubansk affärsdelegation

<4126>

”Nu strävar Imperiet till att dess lagar ska vara giltiga för hela solsystemet”

CENTRALAMERIKA / 060208 / Hundratals mexikaner demonstrerade på tisdagen mot Hotel Sheraton beslut i fredags att avhysa en kubansk affärsdelegation.

Med slogans som ”Fuera Yanquis”!, ut med jänkarna, brändes en USA-flagga framför skärrade hotellchefer. På de luxuösa glasdörrarna monterades en banderoll med orden: ”Stängt på grund av att det villigt tjänar imperialismen och förtrampar den nationella suveräniteten”!

Raúl Pérez de Prado, viceminister för den kubanska basindustrin i spetsen för 17 kubanska statstjänstemän, beordrades i fredags helt sonika att packa sina väskor och skaffa sig ett annat hotell. Pengarna för de förbetalda rummen (tre dagar) konfiskerades av Sheraton.

Intresserade USA-företag

Händelsen på den absurda USA-blockadens konsekvenser ägde rum då kubanerna sammanträffade med representanter för flera USA-företag. ExxonMobile, Caterpillar och Valero Energy är företag som är intresserade av att investera inom energisktorn på den karibiska ön.

Som arrangör för mötet stod den Kubansk-amerikanska Handelsföreningen (Asociación de Comercio Cubano-Estadounidense) som tidigare har genomfört liknande möten. Föreningen leds av nordamerikanen Kirby Jones som sammanfattade den maktfullkomliga hållningen från Bushaadministrationen:

– Om man drar detta till sin extrema logik innebär det att ingen kuban kan ta in på något USA-hotell i världen eller konsumera en hamburgare på McDonald´s.

Men vänskapen och solidariteten med Kuba är historiskt stark i Mexiko. Därför dröjde det inte lång tid förrän uppretade mexikaner genomförde sin fredliga aktion mot den transnationella hotelljätten.

– Det som vi försvarar här är den nationella suveräniteten. Det är upp till mexikanerna att bestämma vem som får besöka vårt land eller inte, sa Jesús Escamilla, en av ledarna för protesten, till den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina.

Fox: ”Angelägenhet mellan enskilda intressen”

Escamilla anser att USA-aktionen inte bara är en ny provokation mot det kubanska folket utan kan också utgöra en upptrappning av aggressionerna från president Bush. Demonstranterna krävde att Mexikos president Vicente Fox ska ”tala ur skägget” och inte förbli flat mot sin USA-kollega som han hittills har varit. Mexikos utrikesministerium sa i en kommentar att det betecknar avhysandet av den kubanska delegationen som en ”angelägenhet mellan enskilda intressen”.

Det är ett uttalande som retat upp den mexikanska opinionen och den favorittippade kandidaten till presidentvalet 2 juli, vänsterkandidaten Andrés Manuel López Obrador sa i sitt dagliga morgonprogram i TV:

– Man kan inte tillämpa utländska lagar i vårt land.

Men det är precis vad USA anser.

USA:s lagar står över nationernas

På sin dagliga presskonferens i tisdags sa Sean McCormack, språkrör för State Departement, att avhysandet av den kubanska delegationen från Hotel Sheraton i fredags var ett riktigt beslut som USA-regeringen stöder.

– USA:s lagar ska tillämpas mot alla USA-företag eller dotterbolag och det spelar ingen roll var de är verksamma, i Mexiko City, i Europa eller i Sydamerika. McCormack varnade för att USA är uppmärksammat på att försvara den lag som enligt egen utsago är universell och står över alla andra nationers lagar.

Ägarna till Sheraton i Mexiko, Starwood Hotels & Resorts Worldwide Inc., fattade beslutet efter att blivit kontaktade av USA-regeringen. Men Sheraton bryter mot Ley antídoto, ”motgiftslagen”, den mexikanska lag från 1996 som instiftades som ett svar på Helms-Burton-lagen som syftar till att skärpa blockaden mot Kuba via sanktioner mot företag från tredje land. Men varje år fördöms bland annat denna lag och USA:s blockad mot Kuba av FN:s Generalförsamling.

Den venezuelanska nyhetsbyrån Aporrea sammanfattade USA:s krav på rätt till att tillämpa dessa extraterritoriella lagar ”som höjden av arrogans”.

”Nu strävar Imperiet till att dess lagar ska vara giltiga för hela solsystemet”.

Dick Emanuelsson

Källa: Prensa Latina och La Jornada

FN: Kuba enda land i Latinamerika utan undernäring

1713 tecken>

CENTRALAMERIKA / 060206 / Det enda land i Latinamerika som inte redovisar undernäring hos sin befolkning är Kuba.

Det uppgav FN:s Myrta Kaulard, representant som arbetar med FN:s PMA, Världsförsörjningsprogrammet (Programa Mundial de Alimentación), på en presskonferens i den kubanska huvudstaden. Bara två procent av kubanska barn under fem år lider av något slags underskott av näringsmedel, vilket främst beror på sedvänjor och ensidigt intag av kost.

PMA är verksamma sedan 1963 på Kuba och genomför sedan 2002 ett program i östra Kuba för att bidra till att förbättra kostvanorna i denna utsatta del av Kuba. Omkring 630.000 människor, främst barn på daghem och lågstadienivå men även gravida eller ammande mödrar, erhåller förstärkt näringskost.

Provinserna Tunas, Holguin, Granma, Santiago de Cuba, Guantanamo och Camagüey har drabbats hårt av torka de senaste åren vilket har skapat stora problem inom jordbruket med konsekvenser för livsmedelsförsörjningen och befolkningens näringsintag. Vid orkanen Denis´ framfart över Kuba i slutet av förra året kunde PMA distribuera livsmedel till över 100.000 personer.

– Vi fortsätter vara oroade över situationen i östra Kuba och vi förbereder oss på cyklonperioden under 2006. Vi fortsätter också att se utrotandet av ett ensidigt intagande av näring hos barn som en prioriterad målsättning inför uppfyllande av FN:s program till 2015 som är en del av Milleniumprogammet.

FN-representanten uppgav också att Kuba donerar både teknisk assistens och livsmedel till utsatta länder sedan 1996. Exempel är Haiti, Jamaica, Dominikanska republiken, Honduras med flera länder som mottagit tusentals ton mat.

Dick Emanuelsson

Kubansk minister och statstjänstemän avhysta från Hotel Sheraton – i Mexiko!

<1777>

USA-blockadens absurda konsekvenser mot Kuba:

CENTRALAMERIKA / 060206 / “Arrogans eller maktlöshet”? rubricerade Juventud Rebelde, de kubanska ungkommunisternas dagstidning, ordern från Vita huset att avhysa en delegation på 17 kubaner från Hotel Sheraton i den mexikanska huvudstaden.

Kubanerna, med Raúl Pérez de Prado, viceminister för den kubanska basindustrin i spetsen, beordrades helt sonika att packa sina väskor och skaffa sig ett annat hotell. Delegationerna fick inte ens tillbaka pengarna för de förbetalda rummen.

Den absurda historien på USA-blockadens konsekvenser ägde rum i fredags då kubanerna sammanträffade med representanter för flera USA-företag som till exempel ExxonMobile, Caterpillar och Valero Energy, företag som är intresserade av att investera inom energisktorn på den karibiska ön. Som arrangör för mötet stod den Kubansk-amerikanska Handelsföreningen (Asociación de Comercio Cubano-Estadounidense) som tidigare har genomfört liknande möten. Föreningen leds av nordamerikanen Kirby Jones som sammanfattade den maktfullkomliga hållningen från Bushaadministrationen:

– Om man drar detta till sin extrema logik innebär det att ingen kuban kan ta in på något USA-hotell i världen eller konsumera en hamburgare på McDonald´s.

Ägarna till Sheraton i Mexiko, Starwood Hotels & Resorts Worldwide Inc., fattade beslutet efter att blivit kontaktade av USA-regeringen. Men Sheraton bryter även mot de mexikanska lagarna (Ley antídoto, "motgiftslagen") från 1996 som instiftades som ett svar på Helms-Burton-lagen som syftar till att skärpa blockaden mot Kuba via sanktioner mot företag från tredje land.

Varje år fördöms USA:s blockad mot Kuba av FN:s Generalförsamling.

Dick Emanuelsson

USA vill blockera Kuba från basebollspelen men Fidel svarar: : ”Räkna med oss på festen” . . .

<2886>

TEGUCIGALPA / 060109 / I maj 2005 inbjöds världens bästa basebollag, de trefaldiga kubanska OS-mästarna och världsmästare 25 gånger, till att delta i ett klassiskt världsmästerskap i baseboll den 3 mars 2006. Platser för spelen är USA, Puerto Rico och Japan. Under nio månader avvaktade kubanerna tills Fidel uttalade orden: ”Okey, vi antar utmaningen, räkna med oss på festen”!

Men den 14 december 2005 släpptes rullgardinen ner för alla basebollälskare som såg fram emot den klassiska finalen mellan USA-Kuba. Myndigheten med det otroliga namnet ”USA:s kontor i Finansministeriet för kontroll av aktiva utländska medel” skrev då till arrangörerna av VM-baseboll och förklarade Kuba icke välkommet:

“Efter en noggrann undersökning av ansökan och efter att ha rådgjort med State Departement, har (kontoret) beslut fattats att WBCI:s (World Baseball Classic Inc.) prövning av licensansökan (Kubas basebollag) inte skulle stå i överensstämmelse med den aktuella utrikespolitiken. Turnén kommer att generera vinster för de deltagande, Kuba inkluderat. Rapporten från Presidentkommissionen för hjälp till ett fritt Kuba från maj 2004 fastslår sex politiska uppgifter, varav en består i att neka resurser till den kubanska regimen. Med denna bakgrund avslås WBCI:s licensansökan av denna myndighet”, undertecknat av kontorets chef, Robert Warner.

Men det makabra och absurda beslutet har rört upp känslorna, inte bara hos basebollälskarna i världen utan alla idrottsfantaster och aktiva. Åttio kongressledamöter i USA, Basebollidrottens OS- och VM-kommittéer, det Internationella Facket för det Internationella Basebollförbundet samt de stora basebolligorna i USA har rasat mot beslutet. Puerto Rico hotar med att avsäga sig värdskapet om inte grannen och giganten inom baseboll bjuds in.

Svaret från Kuba lät heller inte vänta på sig. Det kubanska basebollförbundet svarade med att erbjuda offren för orkanen Katarina i USA de ekonomiska vinster som kubanerna med all säkerhet skulle ha inkasserat om de tilläts spela.

I ett brev till Paul Archey, vice ordförande i de främsta basebolligorna i USA skrev Carlos Rodríguez Acosta, ordförande för det kubanska basebollförbundet, att ”Kuba aldrig har spelat för pengar”.

Fidel å sin sida missade inte chansen att ”bränna” Bush.

– Tönten vet inte ens vilka som är de kubanska spelarna, ej heller att vi är både OS- och världsmästare.

Men det är inte första gången som världens mäktigaste stat vägrar att besvara kubanska erbjudanden om kubansk hjälp. När naturens vrede svepte över New Orleans erbjöd Fidel Bush 1500 läkare som, med en respektive två dagars varsel, skulle landsättas på katastrofområdet och bistå offren för Katarina så länge de behövdes.

Men Bush svarade aldrig. I stället skickades de kubanska läkarna till Pakistan där de togs emot med stora famnen för att bistå jordbävningsoffren.

Dick Emanuelsson

”Stoppa blockaden av Kuba och utlämna Posada Carriles”

<3796>

USA lider kraftigt nederlag på det Iberoamerikanska toppmötet i Salamanca

MONTEVIDEO / 051018 / Det 15:e toppmötet för stats- och regeringscheferna inom den Iberoamerikanska sfären som samlades i Salamanca, Spanien den gångna helgen, fattade det historiska beslutet att kräva ett stopp för den ”ekonomiska, kommersiella- och finansiella blockaden mot Kuba”. Toppmötet kräver också att USA utlämnar CIA-terroristen Luis Posada Carriles till Venezuela.

För USA kunde inte slutresultatet av mötet i Spanien ha blivit sämre. USA-ambassaden i Madrid var djupt oroad och försökte in i det sista förändra stora delar av slutresolutionen som för första gången talade om USA:s ”blockad” mot Kuba och inte, som vid tidigare resolutioner, om ”embargo” mot den karibiska ön. USA-legationen i Madrid uttryckte ”oro” och sa att resolutionstexten inte stod i samklang till verkligheten.

De Iberoamerikanska toppmötena brukar annars vara två dagar av ”diplomatisk turism” där dessa statschefer samlas för att dricka grogg och äta gott men utan att det egentligen fattas några egentliga genom gripande beslut för medborgarna i respektive land.

Men sedan 1999, då Kuba stod som värd och bjöd in hela sällskapet till invigningen av den Latinamerikanska läkarhögskolan, har medlemsstaterna börjat inse att de tillsammans kan få till stånd resultat om de uppträder gemensamt mot USA som betraktar Latinamerika som sin egen hemmamarknad och Spanien och Portugal som sina handelskonkurrenter.

En annan faktor är Hugo Chavez och den Bolivarianska revolutionen. Försöken att använda både de Iberoamerikanska toppmötena eller OAS:s olika konferenser för att vända dessa mot Venezuela och Kuba har misslyckats och USA har i stället kommit att upprepa gamla antikommunistiska anklagelser mot de två karibiska staterna som gått i spetsen för den latinamerikanska integrationen.

Spanien är också på offensiven i Latinamerika och är den näst största handelspartnern på kontinenten med jätteinvesteringar inom energi- och telekommunikationer. Därför kostade det inget för Spaniens regeringschef Rodrigo Zapatero att till och med förstärka den ursprungliga resolutionstexten mot USA och inte bara kräva ett stopp för den ”ekonomiska blockaden” mot Kuba utan även ”handelsmässiga och finansiella blockaden” mot Havanna.

Att ordet ”blockad” har en speciell tyngd och att både USA och det spanska falangistpartiet PP kritiserade ordvalet försvarade Zapatero med att det är samma skrivning som FN:s generalförsamling har i sitt fördömande av blockaden varje år.

“Vi uppmanar framför allt USA att omedelbart stoppa all tillämpning av åtgärder som fattats de senaste två åren och som syftar till att förstärka och fördjupa effekterna av sin ekonomiska, handelsmässiga och finansiella blockad av Kuba”, säger den förändrade resolutionstexten.

I det ursprungliga resolutionsförslaget talade texten bara om ”sin effekt av blockadpolitiken mot Kuba”.

Resolutionen riktad mot USA kräver också att stormakten ”uppfyller innehållet i 13 resolutioner i rad” som FN har fattat och ”sätter stopp för den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockaden som den (läs USA) vidhåller mot Kuba”.

Som krona på verket fattade det Iberoamerikanska staterna beslutet att uppmana USA att omedelbart utlämna CIA-terroristen Luis Posada Carriles till Venezuela. Han är begärd utlämnad av den venezuelanska regeringen för att bland annat ha placerat ut en bomb i ett kubanskt flygplan i oktober 1976 som sprängdes efter att det lämnat flygplatsen på Barbados. 73 personer dödades. I Venezuela ledde Carriles en hemlig dödsskvadron inom den politiska polisen som specialiserade sig på att ”förhöra” och tortera politiska fångar. Många av dem dödades av Carriles under tortyren, enligt Venezuela.

Dick Emanuelsson

“Utbildning utan undantag”: Kubas överlägsenhet inom utbildningen

<4807>

TGEGUCIGALPA / 050922 / I det skolår som i de flesta länder inleddes i början av september, ställs de nationella regeringarna mot väggen om de verkligen lever upp till en av de främsta mänskliga rättigheterna i FN-chartan; rätten till utbildning.

FN-organet UNICEF uppger att i världen finns det 123 miljoner barn som aldrig har satt sin fot i en skola. 862 miljoner personer kan varken läsa eller skriva och av dem är 42 miljoner latinamerikaner.

Ett av de få undantagen i denna kontinent är Kuba, ett land, regering och politiskt system som utsatts för en mördande kritik av liberala ”demokratidomare”. Dessa liberaler som förvägrar svenska arbetare alla demokratiska möjligheter att säga nej då Wallenberg vill stänga fabriken och flytta den till Baltikum, saknar adjektiv för att döma ut den ”kubanska diktaturen”. De drömmer om den dag då deras allierade i Miamimaffian ska återvända till Havanna och återinta fastigheter, fabriker och landegendomar som i dag befinner sig i händerna på dem som lever eller arbetar där.

UNESCO bekräftar

I Latinamerika ifrågasätter inte ens en gedigen borgare att det kubanska folket är det mest kultiverade, bildade och sunda i dagens Latinamerika. Ja förmodligen mycket mer än grannen i norr, USA. För medan de 37 miljoner fattiga USA-medborgare är förvägrade den mänskliga rätten att studera, pluggas det som aldrig förr på den karibiska pärlan.

I en utredning som UNESCO genomförde nyligen, toppar Kuba listan över utbildningskvalité för 14 länder i Latinamerika. FN-organet konstaterar också att medan genomsnittet för utbildningsbudgeten i Latinamerika uppgår till 73 pesos per medborgare, anslår den kubanska Nationalförsamlingen 137 pesos.

När målen för Milleniumprogrammet skulle debatteras i FN:s 59:e session för Generalförsamlingen 17-19 september, kunde en nöjd representant för Kuba informera delegaterna för de 191 medlemstaterna att Kuba har en täckning av utbildningsbehovet som uppgår till 99,4 procent, det vill säga, så mycket det rent praktiskt är möjligt.

Fri handel inom utbildning?

Det kubanska utbildningssystemet bygger inte på att staten eller privata intressen ska tjäna pengar på denna mänskliga rättighet. För närvarande pågår det förhandlingar mellan flera latinamerikanska stater och USA om ett frihandelsavtal, TLC (Tratado de Libre Comercio) och där USA är stenhårda i kravet på att utbildningen ska kunna ”konkurrensutsättas” och att den nationella utbildningssektorn ska vara öppen för de stora transnationella utbildningsföretagen.

Just nu befinner jag mig i Honduras där mer än 25 procent av befolkningen är analfabeter och där just skolavgifterna på de privata institutionerna, som kan ge en någorlunda skaplig utbildning, tar en stor del av familjeekonomin.

Som till exempel för frånskilda Mirian Huezo, som för var och en av sina två pojkar, 9 och 12 år, betalar 450 lempiras, cirka 50 dollar, per månad. På det ska hon köpa skor, två skjortor och byxor samt en rad böcker. Hon har tur för skolan ligger i samma bostadsområde och slipper att betala för busstransport. Själv tjänar hon 7.000 lempiras i månaden, cirka 350 dollar. Vid månadens slut blir det inte mycket kvar när mat, buss, hyra och andra utgifter har betalats.

– Just nu ligger jag efter med betalningen till skolan och jag vet inte hur jag ska kunna komma ikapp. Rektorn hotar med att vägra låta pojkarna gå igenom slutexamen och flytta upp dem till nästa klass, säger en bekymrad mor.

Femtio universitet

På Kuba är utbildningen gratis. Även för dem som är handikappade, bor och lever avlägset. På landsbygden eller i bergen finns också utbildningen garanterad trots att den kostar staten mycket mer än skolorna i städerna. Men till och med där finns de nya pedagogiska verktygen som alla lärare och skolor i dag förfogar över; video, teve och en dator.

På landsbygden arbetar 6.670 låg- och mellanstadieskolor för alla skolbarn upp till tolv års ålder. I de avlägsna delarna av Kuba studerar 1-5 barn på 1.178 småskolor vilket i Honduras eller övriga Latinamerika skulle betecknas som ekonomiskt vansinne, i synnerhet eftersom även på dessa mikroinstitutioner av mänskligt kapital återfinns teven, videon och datorn. Och där det inte ens finns elström garanteras denna av en solpanel.

Till skillnad mot situationen på landsbygden i andra länder, där större delen av analfabeterna finns, redovisar Kuba en hundraprocentig behovstäckning.

För dem som vill fortsätta studierna efter grundskolan är också detta garanterat. Av de 2,914,000 kubanska skolelever som är inskrivna för höstterminen representerar mer än 400.000 den högre utbildningen, fördelade över 50 universitet med 938 institutioner som finns i alla Kubas kommuner.

Dick Emanuelsson

Källa: Journalisten Angel Rodriguez Alvarez från nyhetsbyrån AIN i ”Educación sin exclusiones”.

Chavez och Castros sociala revolution exporteras till Latinamerika

GIGANTISKT KUBANSKT-VENEZUELANSKT HÄLSO- OCH UTBILDNINGSPROGRAM FÖR LATINAMERIKAS FATTIGA DRAS NU IGÅNG.

AV DICK EMANUELSSON

Den Bolivarianska revolutionen i Latinamerika fylls sakta men säkert på med ett materiellt innehåll. Först kom utbildningsprogrammen ”Yo sí puedo” (Visst kan jag), därefter ett jättelikt kubanskt hälsovårdsprogram i Venezuela som i praktiken tog över hela den venezuelanska allmänna sjukvården.

Nu kommer det kontinentala oljebolaget Petroamerika (och de regionala Petrocaribe och Petrosur). CNN:s och Fox’ nya konkurrent, Tele-Sur har startats i dagarna. En bank, Banco-Sur, är på väg att finslipas i sina konturer samtidigt som nya alfabetiseringskampanjer nu planeras i flera latinamerikanska länder.

Och nu ska Venezuela och Kuba utbilda 105.000 unga fattiga latinamerikaner till läkare under den kommande tioårsperioden. Sex miljoner från samma kontinent ska få sina ögon opererade under samma tioårsperiod. Oljebolag, multinationella medie- och utbildningsfabrikanter, transnationella sjukvårdsproducenter och det spekulativa internationella finanskapitalet biter på naglarna av nervositet inför den accelererande latinamerikanska integrationen som kan kunna rycka undan en marknad för dessa profitjägare med drygt en halv miljard människor i potten.

* * *

TEGUCIGALPA / 050902 / -- Detta är en atombomb, men den är för livet!

Så sa Venezuelas president Hugo Chavez när han tillsammans med den kubanske statschefen Fidel Castro deltog i ceremonin när den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare nyutexaminerades på Latinamerikanska Läkarhögskolan (Escuela Latinoamericana de Medicina, ELAM) i Havanna.

Under besöket på Kuba offentliggjorde de bägge statsledarna att en ny läkarhögskola ska byggas i Venezuela och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare. Under samma tid ska sex miljoner latinamerikaner med prekära inkomster opereras mot gråstarr för att återvinna sin syn i den nya sociala reformen som Chavez döpte till ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel.

För att kunna fullborda detta mirakel har Chavez redan kontrakterat ett flygplan som ska flyga Latinamerika runt och plocka upp patienter som sedan flygs till Havanna eller Caracas för att bli opererade. I Vita huset är det dödstyst och geniknölarna knådas förmodligen för fullt hur man ska bemöta denna nya sociala och politiska offensiv där den latinamerikanska integrationen, ALBA, (det Bolivarianska Alternativet för Amerika), ska bemötas. Hittills har bara de gamla raspiga skivorna om att ”Chavez destabiliserar regionen” hörts.

Massmediaprovokation

Det var när de Iberoamerikanska statscheferna samlades till ordinarie toppmöte i Havanna i november 1999 som Kuba förklarade att de samma dag skulle inviga en läkarhögskola som skulle utbilda unga fattiga latinamerikaner till läkare. Dessa toppmöten brukar vara ”mycket snack men inga konkreta reformer eller insatser för det fattiga Latinamerika”. Kuba var praktiskt taget ensam på detta möte men månaden efter skulle den kanske viktigaste allierade för Kuba efter Sovjetunionens kollaps dyka upp mycket lämpligt, Venezuelas nye president Hugo Chavez Frias.

Jag deltog i den Latinamerikanska Journalistfederationens kongress som hade inletts tre dagar innan i Havanna och bevakade därefter toppmötet. Det var intressant att se hur verklighet och händelser manipulerades och förvanskades av de stora mediemogulerna. Ty medan Kuba gav ett exempel på internationell solidaritet och ett initiativ för en latinamerikansk integration, ägnade sig CNN och västliga mediers utsända reportrar till att bevaka ett oppositionsmöte där de utländska reportrarna var fler än de ”oppositionella”, flera av dessa var hårt kriminellt belastade visade det sig senare.

Reportrarna hade flera månader tidigare fått ”kallelse till en pressbevakning” som utgjorde ett provokativt möte mot toppmötet som USA med alla medel hade försökt att avstyra men inte lyckats. Ett stort antal gymnasieelever i området för provokationen som de tiotal oppositionella försökte få med sig, vände sig i själva verket emot dem och inledde en högljudd men fredlig motdemonstration. Studenterna vände sig också till de utländska reportrarna och gav en helt annan bild av Kuba än den gängse som kablas ut av de internationella nyhetsbyråerna. Detta hade inte de utländska reportrarna väntat sig och än mindre rapporterade de om den. I stället beskrevs de indignerade studenternas motprotest som ”ett verk av den castristiska horden”.

Men den Läkarhögskolan invigdes och i dag står det klart, att det var inga demagogiska svulstiga ord som den kubanska regeringen fällde när skolan invigdes för sju år sedan. Eller för att använda Fidels ord när han tillsammans med Hugo Chavez talade till de 1610 nyutexaminerade läkarna:

– Denna utexaminering var en dröm för nästan sju år sedan. I dag är den ett bevis på människans kapacitet att nå det högsta av alla mål och en utmärkelse åt alla dem som tror att en bättre värld är möjlig att nå.

Idén att skapa en läkarhögskola dök upp efter orkanen Mitchs framfart över Centralamerika, främst Honduras, Guatemala och Nicaragua som släckte 40.000 människors liv och medförde en materiell och ekonomisk förstörelse av oändliga mått hos Latinamerikas fattigaste länder. ”Målsättningen var att skicka en hälsovårdsbrigad som för varje år skulle rädda lika många liv som Mitch hade tagit. Vi tvekade inte att göra det trots att vi befann oss mitt i den svåraste ekonomiska kris”, sa Fidel i sitt tal till läkarstudenterna.

Och det är inga överdrivna ord. Kuba som hade förlorat 85 procent av sin utrikeshandel när Sovjetunionen kollapsade åtta år tidigare befann sig i mitt i ”Specialperioden”, den mest kritiska period under den kubanska revolutionens tid och då världen trodde att även Kuba skulle falla ihop. ”Men Revolutionen vilade inte ett ögonblick när det gällde att skapa mänskligt kapital”, underströk Fidel.

Läkarna flyr Revolutionen efter 1959

I Latinamerika utgör de så kallade läkarsällskapen nästan undantagslöst de mest reaktionära sammanslutningarna i samhället. I Venezuela skrek de som stuckna grisar när den första gruppen kubanska läkare anlände på prov 2002. Venezuelas Läkarsällskap försökte med alla medel att stoppa experimentet och gick till och med till Högsta domstolen som kontrollerades av oppositionen, men förgäves. Det folkliga stödet för de kubanska läkarna var för stort. När statskuppen och lockouten genomfördes i april 2002 respektive december 2002 tillhörde detta läkarsällskap den främsta anhängaren av att krossa demokratin.

Sak samma på Kuba när revolutionen segrade 1959. På Kuba fanns en (1) enda medicinsk högskola och av de cirka 6.000 läkarna flyttade 3.000 till USA. Ett litet antal lärare på den medicinska högskolan stannade kvar. Läkarna tillhörde den ekonomiskt privilegierade klassen som i övriga Latinamerika. ”Det var med dessa få lärare som vi startade”, berättade Fidel.

Men Kuba stod trots allt inte helt ensamt 1959 och åren därefter fram till 1999 vad det gäller stater i världen som ville ställa upp. Sovjetunionen erbjöd revolutionen vad Kuba i dag erbjuder Venezuela och övriga Latinamerika; utbildning av (borttaget läkare) tekniker och vetenskapsmän, ett viktigt mänskligt kapital.

Men Kuba satsade också på sina egna resurser och den 14 november 1965 kunde den första gruppen kubanska läkare utexamineras i en ceremoni som genomfördes i Sierra Maestra, den bergskedja i sydöstra Kuba där ”Los Barbudos”, de skäggiga gerillasoldaterna, hade startat den väpnade kampen mot den USA-stödda Batistadiktaturen.

Samma dag som de unga kubanska studenterna fick sin läkarlicens, besköts presidentpalatset och Nationalakvariet i Havanna av maskingevärseld från två yachter.

Men det var för sent. Revolutionens var för starkt förankrad bland Kubas befolkning och de första 400 unga kubanska läkarna skulle bli den trampolin som skulle bli ett föregångsexempel för ett land i tredje världen där det bevisades att det är möjligt att ta sig ur underutveckling och fattigdom.

Utbildning för livet

För den sammanfattning som Fidel Castro gjorde inför de 1610 nya läkarna är imponerande, de erkänner den mest inbitne fienden till revolutionen på Kuba.

Så här ser antalet utexaminerade läkare ut efter revolutionens seger 1959:

· 1960-1969: 4.907

· 1970-1979: 9.410

· 1980-1989: 22.490

· 1990-1999: 37.841

· 2000-2004: 9.334

Totalt blir det 85.887, som inkluderar de 1905 kubanska läkare som utexamineras senare i år. Av dessa är 3.612 från andra länder.

Den kubanska utbildningen skiljer sig också mycket från den tid då en rik son kunde bli läkare utan att ens ha undersökt en patient eller utfört en förlossning, sa Fidel. Sjukvården var kurativt inriktat och ”ordet preventiv nämndes knappt”.

Innan revolutionen utexaminerades knappt 300 läkare per år och 30 tandläkare. Mellan 2000-2004 har antalet studenter utbildats på följande områden:

Läkare: 28.071, tandläkare: 2.758, sjuksköterskor: 19.530 och hälsovårdstekniker: 28.400.

Totalt 78.759.

Innan 1959 fanns det bara ett sjukhus på Kuba som kunde bedriva en docentledd läkarutbildning. I dag har alla sjukhus på ön en sådan möjlighet. Dessutom kan var och en av de 444 vårdcentralerna som finns på Kuba och som har primärvård, erbjuda en praktikplats och fortbildning av läkare. Det sker med hjälp av audiovisuella hjälpmedel och interaktiva dataprogram. Men det finns också direkt hjälp av dussintals specialister och till och med professorer.

Utländska läkarkandidater på Kuba

På Kuba studerar det för närvarande över 12.000 utländska läkarkandidater från 83 länder: 5.500 från Sydamerika (Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay, Bolivia), 3.244 från Centralamerika, 489 från Mexiko och Nordamerika varav 65 ungdomar från USA och två från Puerto Rico. 1.039 är från Karibien, 777 från Afrika söder om Sahara, 42 från Nordafrika och mellanöstern, 61 från Asien och två från Europa.

De latinamerikanska länder som har läkarstuderande på Kuba är: Venezuela 889, Honduras 711, Guatemala 701, Paraguay 641, Brasilien 629, Bolivia 567, Nicaragua 560, Ecuador 551, Colombia 545 och Peru 532.

I Karibien är det: Haiti 676, Dominikanska republiken 403, Jamaica 134, Guyana 117, Belize 79 och Santa Lucia 69.

Av de 1610 latinamerikaner som utexaminerades kom 495 från Sydamerika, 771 från Centralamerika, 343 från Karibien och en (1) från USA.

Det som imponerar är att de länder som har de flesta antalet studenter är också de som har de mest antikubanska regeringarna (med Venezuela som undantag så klart), till exempel Honduras, Haiti, Guatemala, Nicaragua eller Santa Lucia. Men befolkningen och studenterna i dessa länder hyser en djup solidaritet och tacksamhet mot Kuba, vilket kunde noteras i Honduras där till och med högertidningar och TV-kanaler talade med stor vördnad och beundran över de kubanska hälsovårds- och utbildningsprogrammen.

För ungdomar från enkla förhållanden

I sitt tal fastslog den kubanske presidenten den speciella roll som Venezuela i dag spelar i Latinamerika som bara hade kunnat genomföras med den gigantiska utveckling som Kuba har haft inom hälsovårdens område. I dag ansvarar de närmare 15.000 kubanska läkarna för över 70 procent av det venezuelanska sjukvårdsbehovet. Men detta beroende ska successivt förändras när Venezuela kan stå på egna ben.

– Dessa siffror som jag har nämnt förbleknar vid sidan av den kolossala rörelse av utbildning av den förtrupp av läkare som genomförs av Venezuela och Kuba. Via hälsovårdsprogrammet ”Barrio Adentro” studerar i dag 22.043 venezuelanska gymnasieelever till underläkare på 7.898 läkarmottagningar. Den 3 oktober (2005) inleds de första medicinkurserna och på bara tio år ska 40.000 läkare ha utexaminerats.

Under samma tid kommer Kuba erbjuda Venezuela plats för att utbilda 20.000 personer och 30.000 från de latinamerikanska- och karibiska nationerna till läkare.

– De som ska fylla dessa platser är ungdomar som kommer från enkla förhållanden och som inte kunnat fullfölja sina studier på de bästa gymnasierna, lovade Castro och fick starka applåder.

Utbildningskostnader

I de kapitalistiska staterna kostar det med få undantag stora summor att utbilda sig till läkare. Mycket sällan är det barn från arbetarklassen som går den långa och ekonomiskt dyrbara vägen till läkaryrket. Den kubanske ledaren nämnde USA som exempel där priset på en nyexaminerad läkare uppgår till 300.000 dollar, cirka 2,4 miljoner svenska kronor.

De 12.000 utländska studenter som för närvarande utbildas på Kuba för sina hemländer är ett stort bidrag för dessa. Totalt utgör de en utbildningskostnad för Kuba på tre miljarder dollar. Att utbilda 100.000 läkare under en tioårsperiod innebär alltså en kostnad på 30 miljarder dollar som för ett fattigt land i tredje världen som blockerats under 45 år innebär enorma uppoffringar.

– Vari ligger hemligheten? I det att det mänskliga kapitalet kan så mycket mer än det finansiella kapitalet. Mänskligt kapital betyder inte bara kunskap utan också, vilket när grundläggande, medvetenhet, etik, solidaritet, verkliga humana känslor, uppoffringar, hjältemod och förmågan att kunna göra mycket av mycket lite.

Rika länder stjäl de fattigas läkare

– De rika länderna gör exakt som Kuba men tvärtom. De utbildar inte läkare för tredje världen. I stället rycker de ifrån dessa länder sina läkare, anklagade den gamle revolutionsledaren och gav flera exempel från en rapport från Harvarduniversitetet och WHO (Världshälsoorganisationen).

I denna anklagas de rika länderna för att plundra de fattiga på sina läkare. I den lista som rapporten publicerar framstår följande makabra situation där antalet utländska läkare från tredje världen återges i procent: Österrike 5 (%), Frankrike 6, Tyskland 7, Danmark 7, Norge 15, Australien 22, USA 24, Canada 26 %, Storbritannien 32 och Nya Zeeland 35.

– Den mänskliga kapitalflykt som rapporten visar att de fattiga länderna subventionerar de rika länderna mer än 500 miljoner dollar (i form av färdigutbildade läkare).

Sa Fidel och presenterade i sina slutord de närmaste planerna som den karibiska nationen planerar med sin strategiskt allierade, Venezuela.

· Varje år kommer Kuba och Venezuela att undersöka och operera 25.000 invånare i Karibien, 100.000 kubaner, 100.000 venezuelaner och 120.000 central- och sydamerikaner. Kuba kan redan i dag operera 1.400 personer per dag.

· Varje år behöver 4,5 miljoner latinamerikaner ögonopereras för gråstarr men kan det inte på grund av sin prekära ekonomiska situation. Därför förlorar 500.000 latinamerikaner synen varje år.

· Sex miljoner latinamerikaner kommer nu att få denna tjänst under en tioårsperiod i det strategiska samarbete som för varje dag accelererar mellan Kuba och Venezuela och resten av Latinamerika. Chavez har redan chartrat ett flygplan som ska flyga Latinamerika runt och plocka upp de behövande.

Så integreras Latinamerika sakta men säkert och på kontinenten kippar man efter andan och drömmer om en ”egen Chavez”. Frågan är dock hur länge Bush&Runsfield och Rice tillåter denna utveckling.

BAKGRUND: LÄKARHÖGSKOLAN I HAVANNA

<2334>

Den kubanska metoden redovisar ”lysande erfarenheter och resultat”

De 27 februari, 1999 anlände de första utländska studenterna för att inleda sina läkarstudier på det som den 15 november samma år invigdes som la Escuela Latinoamericana de Medicina, ELAM, Havannas Latinamerikanska läkarhögskola.

― ELAM är ett blygsamt bidrag från Kuba till integrationen, sa Juan Carrizo Estévez, rektor på skolan när han talade till den första gruppen på 1610 läkare som utexaminerades på skolan den 20 augusti i år.

En stolt rektor för ELAM har blivit världsnyhet, ett vackert bevis på hur solidariteten och djupa mänskliga relationer kan gå över nations- och rasgränser. Ty de 1610 unga läkarna som utbildats på ELAM representerar framför allt de mest enkla, fattiga och olika etniska grupper i världen.

  • Genomsnittsåldern på de 1610 är 26 år.

  • Kvinnorna utgör 45,9 %.

  • 33 olika etniska grupper finns bland studenterna, av dessa många maya eller miskitoindianer.

  • 71,9 % av de utexaminerade kommer från arbetar- eller bondefamiljer och från avlägsna regioner (74,7 %)

  • 1 143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter (12 %) mottog ”Guldorden”

Carrizo underströk att förberedelsekursen Pre-Médico har varit central och effektiv ”eftersom den bidrar till att studenterna tar till sig och gör sig bekant med det karaktäristiska för det kubanska hälsovårdssystemet”. Han poängterade även att programmet är riktat i första hand till ungdomar från enkla och fattiga förhållanden som representerar olika avlägsna regioner och olika etniska grupper, ungdomar som nästan aldrig skulle ha fått en liknande chans i livet.

― Bidra med den största möjliga insats så att dessa ungdomar kan spela en synnerligen viktig uppgift föra sina folk i framtiden, sa Fidel Castro i sitt tal till de 1610 unga läkarna.

Även om utbildningsprogrammet baseras på de kubanska erfarenheterna, fast med en dynamisk och flexibel vision, underströk Carrizo att utbytet av erfarenheter med olika länder är viktig. En av dessa är att studenten under sin semester använder en del av denna tid för att arbeta i sitt eget lands hälsovårdssystem för att på så sätt vinna nya erfarenheter.

För närvarande studerar 10.500 elever från 28 länder på Havannas medicinska högskola. Men eleverna reser ofta till de andra provinserna på Kuba där de förlägger sina studier i några av de 21 olika medicinska fakulteterna som är verksamma på Kuba.

Dick Emanuelsson

Efter starka folkliga protester blir 300 kubanska läkare kvar i Honduras

<4694>

I Honduras dör 15 barn varje dag, enligt FAO. Nu sätts 216 unga honduraner som utbildats till läkare i Havanna in i sitt land.

* * *

TEGUCIGALPA / 050902 / Den 20 augusti mottog 216 unga honduraner med små ekonomiska resurser sin läkartitel. Ceremonin ägde rum på Havannas Latinamerikanska läkarhögskola (ELAM) och utgjorde den första kontingenten av läkare sedan skolan startade 1999. Sammanlagt studerar 700 honduraner på ELAM.

”Välkommen till möte med Tegucigalpas borgmästare! Ta chansen att bli läkarundersökt av vår Medicinska Brigad”!, stod det affischen i bostadsområdet ”Altos de Santa Rosa”, ett fattigt område i Tegucigalpas utkanter, när regerings- och högerpartiet Partido Nacional kallade till valmöte. Här finns varken telefon eller ett avloppssystem vilket gör att barnen ofta blir sjuka. Någon vårdcentral för första hjälpen eller dylik lyser också med sin frånvaro. Här lever många som förlorade sina hem när orkanen Mitch drog fram 1998 men som fått hjälp via Internationella röda korsets hjälp att bygga nya men mycket enkla hus högt över den honduranska huvudstaden.

Mötet som utgjorde inledningen på valkampanjen i Honduras, hölls samma dag som 216 unga honduraner utexaminerades från Havannas Latinamerikanska läkarhögskola. En fantastisk tilldragelse med tanke på att läkaryrket i Honduras, i likhet med övriga Latinamerika, är ett yrke för den ekonomiska elitens barn. Men här är det främst honduraner med små ekonomiska resurser som nu återvänder till det tredje fattigaste landet i Latinamerika som också har bland det högsta antalet hivsmittade på kontinenten. Hälsovårdsbehovet är enormt i det land som USA under hela sin existens har betraktat som en ”bananrepublik” och som sin egen ”bakgård” där ingen annan än de ska styra.

Kubanska läkare i Honduras

rots det arbetar det i Honduras över 300 kubanska läkare, sjukvårdsarbetare som finns bland de fattigaste i städerna och de avlägsna byarna på landsbygden. De anlände när orkanen Mitch drog fram 1998 och har blivit kvar sedan dess och är oerhört uppskattade av honduranerna.

Men för Vita huset är dessa läkare, Castro och Chavez ”en destabiliserande faktor för regionen”. Men inte ens i de proamerikanska medierna i Centralamerika repeterar man nu denna kallakrigetmelodi.

I stället efterlyser man samma reformer från USA:s sida i stället för de traditionella invasionerna, som El Heraldo, Honduras största dagstidning, skrev i en ledare den 23 augusti:

”Vi hoppas att USA-regeringen slår tillbaka denna offensiv från Castro och Chavez men i stället för de traditionella militära invasionerna svarar med samma metoder: erbjuder latinamerikanerna hjälp för att förbättra sina livsvillkor. Denna konfrontation mellan Bush och duon Chavez-Castro, om den bibehölls med fredliga medel, kan medföra stora förtjänster för regionen, som till exempel de 216 honduranska läkare (nyexaminerade från Havanas medicinska högskola den 22 augusti) som vi honduraner nu kan räkna med”.

Men för Honduras Bushvänliga regering är de över 300 kubanska läkarna en delikat fråga. Att det knappast finns en tacksamhet mot dessa oegennyttiga humana hälsovårdsarbetare bekräftades 2004 då regeringen Ricardo Maduro beordrades av USA:s Colin Powell att agera. I FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna anklagades den kubanska regeringen för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, av Ricardo Maduros utrikesminister.

”Honduras’ behov har förändrats”

I Honduras tog man sig för pannan och många menade att det i stället borde vara den honduranska regimen som borde ställas inför rätta, anklagad för massmord på sina egna ungdomar. Över 2500 av dessa har mördats de senaste fem åren och minst 500 beräknas ha mördats av parapolisiära grupper. Regeringen anklagas för att ha utfört flera massakrer på fängslade så kallade ”Maras”, kriminella ungdomsgäng. De 700 honduranska ungdomarna på Kuba uttalade sig också synnerligen knivskarpt mot sin presidents agerande i Genevè.

När hela det honduranska samhället stod med öppen mun av beundran inför det faktum att Kuba gratis hade utbildat 216 honduranska ungdomar till läkare, uppgav landets utrikesminister Mario Fortín samma dag som El Heraldos ledare, att regeringen inte är intresserad av att de kubanska läkarna i Honduras ska vara kvar.

– Vi har gjort en framställan till den kubanska regeringen om att revidera riktlinjerna i avtalet för Honduras’ behov har förändrats, sa Fortin som inte, till skillnad mot de flesta andra latinamerikanska regeringarna, deltog i ceremonin med de 1600 nyexaminerade läkarna i Havanna.

I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig.

Det dröjde en vecka innan president Maduro föll till föga.

― Kubanerna ska stanna ett år till, detta motsvarar den allmänna uppfattningen hos det honduranska folket och som jag delar personligen. Jag känner at kubanerna gör ett gott jobb, uppgav Maduro den 30 augusti på en presskonferens.

Vems ”behov” var det utrikesministern menade?

Dick Emanuelsson

Kampen på sjukhuset San Juan de Dios i Bogota och den kubanska mänskliga rättigheten till sjukvård

<7531 tecken>

Som reporter har man ibland minnesbilder från ögonblick som fastnar på näthinnan för livet. En sådan är bilden på en av de anställda på sjukhuset San Juan de Dios (La Hortua) i Bogota. Det var när åtta pansarvagnar och hundratals kravallpoliser försökte avhysa de anställda från Latinamerikas äldsta sjukhus som den unge hälsovårdsarbetaren kastade ett järnrör mot pansarbilen. Det är när han är i luften och likt en indian i krig som han kastar sin ”lans” som jag knäppte bilden och frös situationen i en bråkdel av en sekund.

Bilden säger mycket för den symboliserar hur människor vägrar att underordna sig den politiska makten som går fram med fysisk brutalitet mot människor som vill rädda liv och via sina protester säga ja till livet.

I sex år har de anställda utan lön på det åtta våningar höga sjukhuset från 1537 ockuperat sin arbetsplats, eller riktigare sagt, hållit sjukhuset öppet för de mest fattiga i Bogota. I botten handlar det om två grundläggande saker; en offentlig billig och bra sjukvård och de anställdas ekonomiska och sociala rättigheter.

Det står i motsättning till de nyliberala dödgrävarna som 1993 inledde privatiseringen av den colombianska sjukvården enligt recept från Milton Friedman ”Chicagoekonomer”. Den nuvarande presidenten Alvaro Uribe var den man som i Colombia lade fram ”Ley 100”, lag 100, som öppnade för det transnationella hälsovårdsvårdskapitalet och raserade den sociala tryggheten för alla de arbetare och tjänstemän som under en livslängd varje månad hade betalat till sin sjukförsäkring.

Anställda flyttar in på avdelningarna

När jag gjorde ett reportage i mitten av 2001 på San Juan de Dios hade de anställda stått ut i 24 månader utan lön. På de olika avdelningarna låg patienterna i sina sängar och fick medicin när denna fanns. Många grät av tacksamhet mot dessa envisa anställda som vägrade att slå igen sin arbetsplats och de fattigas sjukhus. På den åttonde våningen fungerade också en fantastisk och i Colombia prestigefylld praktikplats för det Nationella universitetets läkarpraktikanter. På den separata avdelningen för de mentalsjuka låg de patienter som den colombianska politiska eliten ville kasta ut på gatan och som i sin sjukdom var ovetande om den brutala framtiden.

Redan när jag gjorde reportaget på sjukhuset bara 6-7 kvarter från presidentpalatset hade några av de anställda flyttat in med sina familjer på avdelningarna som de delade med patienterna. När lönen uteblev fanns det heller inga pengar till att betala hyra. Ungarna kastades ut från sina skolor eftersom föräldrarna inte hade pengar till att betala skolavgifterna. De tomma sängarna på San Juan de Dios fylldes av de anställda när kronofogden på uppdrag av de colombianska storbankerna kastade ut dessa arbetarfamiljer på gatan, de människor som vårdar och kurerar det colombianska samhällets sjuka.

BB och malariaforskning inte lönsamt

På andra sidan gatan ligger det också unika ”El Instituto Materno”, barn och mödrasjukhuset där 800 anställda inte har fått ut sina löner på åtta månader. Detta sjukhus är en av tre delar av som utgör San Juan de Dios.

I mitten av augusti fattade länsmyndigheterna och guvernör Pablo Ardila beslutet att stänga också barn och mödrasjukhuset. Det är här som den så kallade ”Kängurumetoden” utarbetades och som fick FN:s Unesco att ge sjukhuset en utmärkelse för detta rön. Men för regimen Uribe och Ardila finns det inga pengar. Därför stängs det och massor av andra sjukhus i Colombia.

För att definitivt punktera San Juan de Dios har även den tredje delen av sjukhuset stängt. Det är ”Instituto de Inmunología”, Immunologiinstitutet där den världskände vetenskapsmannen Manuel Elkín Patarroyo har lett sitt banbrytande arbete för att få fram ett vaccin mot malarian, sjukdomen som skördar mer liv än både aids och cancer. Nu vinner malarian, temporärt, tack vare nyliberalerna.

Vårdens vinstmaskiner

Behövs inte läkare och sjukhus i Colombia? Naturligtvis, det visar de egna officiella siffrorna. Över 60 procent av colombianerna har inte tillgång sjukvård trots att uppskattningsvis 9-11 procent av BNP satsas på denna sektor. Hälsotillståndet hos colombianen är dramatisk, såväl barna- som mödradödlighet.

Men för regimen handlar det om att försätta sjukhusen i konkurs för att sedan privatisera dem. Och på de stora korporationerna som tagit över sjukvården i Colombia handlar det om stora pengar och vinster.

De främsta företagen som representerar det privata sjukvårdskapitalet i Colombia är. Saludcoop, Coomeva, Colsánitas (Spanien), Medici­na ­Pre­pagada, Susalud och SaludTotal. Dessa fem företag redovisade under 2003 en omsättning på 2,02 biljoner pesos (330 pesos=1 krona, 2300 p/1 dollar). Saludcoop fakturerade 1,3 biljoner som översteg Bancolombia, Colombias främsta bank (1,17 biljoner pesos).

Under det senaste decenniet (kom ihåg att ”Ley 100” sjösattes 1993) har Saludcoop ökat sin aktieomsättning från 2,500 miljarder pesos till 237.000 miljarder! Det är ett av Colombias 20 största företag och det tredje i landet vad gäller antalet sysselsatta.

Under 2004 gick Saludcoop från 18:e till 10:e plats i redovisade vinster, och slutsaldot blev 2,437 biljoner pesos i ett land där 23 barn varje dag dör av hunger, undernärring eller enkla sjukdomar relaterade till fattigdomen. Samma vinstutveckling redovisar även de fyra andra sjukvårdsföretagen.

De lokala och regionala korrumperade politikerna skor sig oftast på de statliga anslag som delas ut till Colombias 32 län. Men de främsta tjuvarna är ledarna för de paramilitära dödsskvadronerna som oftast också är de lokala och regionala politikerna. För ett år sedan avslöjades i länet Guajira hur personer med förgreningar till dessa paramilitärer hade lagt under sig jättelika summor av de statliga anslagen samtidigt som människor har varken hälsovård eller rinnande vatten.

Livet mot döden, eller Chavez mot Uribe

En sådan himmelsvid skillnad mellan Uribe och Chavez/Castro, de sistnämnda som bygger nya läkarhögskolor som ska öppnas för Latinamerikas fattiga men läkarintresserade ungdomar. Under den kommande tioårsperioden ska 105.000 nya latinamerikanska läkare utexamineras i Kuba och i Venezuela. Nya sjukhus ska byggas i Venezuela där hälsovården sakta men säkert utvecklas och byggs ut, tack vare en bedövande in sats av 15.000 kubanska läkare, som successivt ska ersättas av egna läkare, utbildade i Havanna.

I stället för Plan Colombia, Plan Patriota, krigsplaner utarbetade i Pentagon, borde Colombia satsa på livet i stället för döden, förstärka sina relationer med Latinamerika, med Chavez och Kuba i stället för döden förkroppsligad i Vita Huset.

De närmare 2000 anställda på San Juan de Dios gav sig inte och ger sig inte inför den cyniska utpressning som staten och de regionala myndigheterna i Bogota är ansvarig för. Den politiska eliten säger att det enda som kan lösa situationen är att de anställda ger upp och privatiserar sina pensioner, halverar sina löner, avskaffar alla minimala sociala och ekonomiska rättigheter. Med andra ord; avsäger sig all mänsklig värdighet, allt enligt den ”flexibla arbetsmarknadens” krav.

Men det ligger inte för dessa fantastiska kvinnor och män som med högburet huvud vägrar ge vika inför makten. De fortsätter sin kamp för sin arbetsplats, för sina patienter och för sina sociala och ekonomiska rättigheter.

Dick Emanuelsson

Källa: Allende La Paz/ANNCOL