tisdag 20 november 2007

”När terroristen är en vän”: Bush skiljer mellan bin Laden och Posada Carriles och vägrar utlämning

<8022>

BOGOTA / 051002 / Som väntat fattade immigrationsdomaren William Abott, i El Paso (Texas), beslutet att inte utlämna CIA:s kanske mest avskydde och kände terrorist, Luis Posada Carriles, till Venezuela. Carriles är begärd utlämnad för att ha sprängt ett kubanskt flygplan med 73 passagerare den 6 oktober 1976 och deltagit personligen och aktivt i tortyr av politiska fångar i Venezuela.

Den colombianska högertidningen El Tiempo rubricerade sin ledare ”När terroristen är en vän”. I Latinamerika är man inte överraskad.

– Redan Bush den äldre stödde terrorismen, först som CIA-chef och senare som president i USA då han frigav terrorister som Orlando Bosch, sa Venezuelas vicepresident Vicente Rangel i ett uttalande över domslutet. Bosch var Carriles medbrottsling vid flygplansprängningen utanför ön Barbados 1976.

– Bush den yngre fortsätter samma politik som pappa och manipulerar den rättsliga administrationen och förhindrar att terroristen Posada Carriles utlämnas till Venezuela, tillade Rangel.

Orsaken till att Venezuela begärt Carriles utlämnad beror på att denne 1967 ansökte om venezuelanskt medborgarskap på uppdrag av CIA. I Venezuela ledde han ett specialkommando inom den politiska polisen DISIP som hade som uppgift att pressa politiska fångar på information. Metoden var CIA:s gängse, tortyr som orsakade många fångars död. Carriles arbetade i Venezuela fram till 1974 och två år senare greps och dömdes han i Caracas för sprängattentatet det kubanska civilplanet.

Under rättegången 1985 lyckade CIA-terroristen fly men greps år 2000 i Panama, där han anklagades för att ha planerat ett attentat mot Fidel Castro som skulle delta i Iberoamerikanska statschefernas toppmöte i Panama. Landets nästa president, den USA-vänliga Mireya Moscoso, utfärdade som sitt sista beslut på presidentposten i början av 2005, amnesti till Posada som plockades upp i en privatjet av tre FBI-agenter och fördes till Miami där han begärde politisk asyl. När detta blev allmänt känt begärde regeringen i Caracas Posada Carriles utlämnad till Venezuela.

President Georg Bush har inte nämnt fallet Carriles med ett enda ord sedan denne satte sin fot återigen på USA:s territorium. Frågan är naturligtvis en het potatis och anländandet av Carriles blev ett politiskt dilemma för den regering som hårdast i verbala ordalag har talat om den internationella kampen mot terrorismen. Att beskydda sin egen terrorist, som av Venezuela betraktas som den ”Västliga hemisfärens bin Laden”, är problematiskt. Men för USA-administrationen finns det alltid lösningar.

– Han vet mycket och om han talar kan han orsaka stor skada för CIA, FBI och regeringen i största allmänhet.

Orden från Mattew J. Archambeault, Luis Posadas Carriles’ advokat, vägdes på guldvåg och handlade om förhandlingstaktik. Beskydd mot att Posada kniper käft om USA:s smutsiga byk och blodbesudlade förflutna.

Posada begärde först politisk asyl men för USA-regeringen var denna ansökan en omöjlig ekvation. En massmördare som Carriles kan inte ens USA:s regering ge asyl till. Därför inleddes förhandlingar med Carriles som drog tillbaka sin ansökan med hänvisning att han inte vill fortsätta vittna ”för att undvika att orsaka problem i känsliga teman för den nationella säkerheten i USA och andra länder”, enligt uttalande från advokaten Archambeault, citerad i Miami Herald den 29 augusti.

Denna dag var Posada frånvarande från rättegången eftersom han förhandlade om villkoren för ett eventuellt kort fängelsestraff för att ha ”brutit mot USA:s migrationslagar”, när han tog sig in i landet med ett falskt pass.

Utspelet orsakade ett allmänt gapskratt bland breda latinamerikanska kretsar som av egen erfarenhet vet, att USA:s gränsstationer lurar man inte, det är en praktisk fysisk omöjlighet i synnerhet om man landar på Miamis internationella flygplats med en privatjet. Över tusen mexikaner har dödats enbart i år efter att ha försökt ta sig in i USA. Att Posada Carriles skulle ha lyckats lura gränsmyndigheterna för att senare, på en hemlig plats i Miami, ge en presskonferens för USA:s massmedia, är det ingen som tror på.

I Miami Heralds upplaga den 29 augusti uppger den avskedade chefen för Honduras migrationsmyndigheter, Roman Romeros, att Posada Carriles hade eskorterats av tre FBI-agenter från Panama till Miami. Efter frigivandet i Panama försvann Posada och spekulationerna började om var han skulle kunna ha tagit sin tillflykt. Inget land i världen ville känna av honom. Men i Centralamerika, som styrs av USA-marrionetter, fanns det alltid möjligheter.

Och mycket riktigt. Enligt Roman Romero mellanlandade Posada i staden San Pedro Sula i norra Honduras i augusti 2004 där han och möttes av en annan CIA-agent sedan 1960-talet, Rafael Nodarse. Denne är född i New York av kubanska föräldrar men i Honduras utpekad som en rik affärsman, ägare av en stor TV-kanal på atlantkusten och med förgreningar till den centralamerikanska knarkmaffian.

– Inrikesministeriet gav Posada Carriles, som anlände med falskt pass och eskorterad av FBI-agenter, tillåtelse att landa på honduranskt territorium, sa Juan Carlos Sanchez, advokat för den fängslade migrationschefen.

Roman Romero motsatte sig att CIA-agenten skulle ges tillåtelse att landa på honduranskt territorium. Detta medförde att migrationschefen kom i onåder hos USA-ambassaden i Tegucigalpa. Den allmänna meningen i Honduras är att detta innebar att Romero gjorde sig omöjlig på posten som chef för migrationsmyndigheterna. Den USA-vänliga regeringen som leds av företagsledaren Ricardo Maduro hade inget annat val än att sparka Romero.

En av Posadas andra advokater, Eduardo Soto, förklarade på en presskonferens i Miami i mitten av september, att Posada och USA-regeringen nästan hade kommit överens om en förlikning om hur Posada skulle få det beskydd han begär. Taktiken gick ut på att regeringen ska hänvisa till den Internationella konventionen mot tortyr för att undvika att Posada utlämnas till Venezuela. I gentjänst skulle Posada dra tillbaka sin ansökan om politisk asyl i USA. USA:s Security Departement sa också i ett uttalande att det var oroat och tror att Posada skulle kunna komma att utsättas för tortyr om han deporteras till Venezuela, där denne är medborgare.

– Det är höjden av absurditet, sammanfattar reportern Jean-Guy Allard, att denne internationelle terrorist, som under täcknamnet ”Kommissarie Basilio” var chef för DISIP:s operativa kommando och under åratal torterade, kidnappade och mördade dussintals personer, nu hänvisar till den Internationella konventionen mot tortyr.

Den venezuelanska journalisten Alicia Herrera gav nästan samtidigt med domslutet mot Carriles ut sin fjärde volym av boken “Vi placerade ut bomben, än sen då”?, som är en minutiös genomgång av Carriles sprängning av det kubanska passagerarplanet 1976. I denna volym publicerar reportern tidigare hemlighetsstämplade dokument hos FBI och vittnesmål från de inblandade i sprängningen av planet. I dessa stärks anklagelserna mot Carriles som ansvarig för massmordet på 73 passagerare. Alicia Herrera har även intervjuat Carriles i fängelset.

Att domaren Abott är oroad för att Carriles skulle komma att torteras i Venezuelanskt fängelse betraktas också i Latinamerika och övriga världen som ett stort skämt med tanke på avslöjandena om tortyr mot fångar i Guantanamobasen, i Irak, Afghanistan och andra platser där USA-trupperna återfinns.

Vicepresident Vicente Rangel underströk också att under de sex år av Chavezstyre finns det inte ett enda dokumenterat fall av tortyr. Domare Abotts grund för beslutet bygger på uttalanden som Carriles’ egen försvarsadvokat (!) i Venezuela uttalat.

Dagstidningen El Tiempo betraktar domare Abotts beslut som ”ett ironiskt fall när alla bilder fortfarande är färska när USA-militärer torterar irakiska fångar, samt när en av torterarna, Linndie England, nyligen har dömts av en militärtribunal i Texas”, för övrigt samma delstat som där Abott verkar.

Dick Emanuelsson