tisdag 20 november 2007

Compay Segundo, världens äldste musiker, till sista vilan

<8222>
BOGOTA / 030721 / Det blev en “gringo” som gjorde dem världsberömda. I centrum ”Compay Segundo”, eller Francisco Repilado som 95-åringen hette. Ry Cooder, gitarrist, insåg att de gamla gubbarna representerade en kulturell skatt utan jämförelse. Men nu har döden oåterkalleligt tagit med sig Compay fysiskt. Men över hela världen fortsätter han att leva i sin musik.

Rösterna från Ibrahim Ferrer och Compay Segundo, de outplånliga melankoliska ”Candela”, ”Chan, Chan”, ”Dos Gardenias” eller ”El Carretero” fick biobesökarna att vibrera och gunga med när filmen ”Buena Vista Social Club” premiärvisades runt om i världen 1999. Sedan satte gubbarna och den underbara Omara Portuondo, känd för ”Lagrimas Negras”, svarta tårar, i gång en världsturné där musiken, humorn och Kuba kom i centrum. Den kubanska Miamimaffian rasade och talade om Ry Cooder som en landsförrädare och en representant för den ”Castristiska diktaturen”.

Men nu har Compay Segundo för alltid lämnat sina kamrater och musiker. Och Kuba sörjer och går i tiotusentals till den sista vilan för med Compay.

Compay blev den andre kulturlegenden som Kuba sörjer i år. I början av året förolyckades i en biolycka Paolo Montañez, El Guajiro, som han också kallades för sin klassiska musikstil ”Guajiro”. I Colombia grät unga som gamla på diskoteken när nyheten om trafikolyckan som ändade hans liv blev offentlig. Hans ”Un mundo de Estrellas”, en värld av stjärnor, skulle lika gärna kunnat ha kallats ”En ö av stjärnor”, ty Kuba är en liten plats med verkliga musiklegender där Revolutionen inspirerar och stimulerar kulturen i varje gathörn eller varje samlingslokal. Få länder som Kuba har producerat så många stjärnor inom kulturens område.

Några dagar efter att Compay Segundo avled, kom nyheten om att även ”La Reina de la Salsa”, Salsans Drottning, CeliaCruz, 78, hade lämnat in. Till skillnad mot Montañez och Segundo lämnade hon Kuba redan 1960 och återvände aldrig till den karibiska ön för sitt motstånd mot revolutionen. Hon blev ett villigt verktyg i den kubanska maffians antirevolutionära kampanjer. Trots det hade kommunistpartiets dagstidning Granma en hyllning till Celias odiskutabla musikaliska talang.

La Trova

Men för att återgå till Compay Segundo föddes han för 95 år sedan i Santiago de Cuba, i det sydöstra och heta Kuba även kallad Revolutionens Vagga. Nära den stora playan Siboney växte Compay upp. Det var här som Fidel och ”Los Barbudos” inledde attacken mot Batistadiktaturen den 26 juli 1953 genom att attackera militärgarnisionen La Moncada.

I en av de sista intervjuerna Compay Segundo gav, underströk han vikten av att ”La Trova Cubana”, trubadurrörelsen i vilken Silvio Rodriguez och Pablo Milanes är förgrundsgestalter, blir ett ämne på Havanas Universitet. Journalisten Jorge Petinaud Martínez från den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina, noterade Compays blå kostym, kjusa slips och den klassiske hatten, alltid lite på sniskan, parat med ett charmant leende avsett att smälta det kvinnliga könet.

Vad betyder trubadurrörelsen för er? frågade Petinaud.

– Vår historias hjärta, en kulturens manual. Genom La Trova kan jag få 1:a världskriget förklarat. Som barn arbetade jag i tobaksfabriken och jag minns texter som arbetarna sjöng och från vilka jag lärde mig. Denna trubadurrörelse tjänar som friskmätare av min mentala hälsa.

Compay Segundo understryker att han känner sig mycket stolt över att träffa alla generationer av trubadurer, de, från hans egen generation som sjungit i 60-80 år, och de yngre, som Silvio Rodriguez, som förvisso inte är så ung längre men som spelat en ovärderlig roll för den kubanska revolutionens kulturella utveckling.

Inbjuden av Påven

Den 95-årige nu bortgångne trubaduren har korsat den stora karibiska ön i ett oräkneligt antal turnéer. 1922 komponerade Compay sin första melodi, ”Yo vengo aquí”, som han tillägnade en kvinna han hade förälskat sig i. Därefter framskred den musikaliska karriären snabbt. Compay Segundo blev klarinist i Santiago de Cubas kommunala musikorkester 1929, mitt under den djupa depressionen. Men få, inte minst den svarte 95-åringen kunde föreställa sig att han en dag, på ålderns höst, skulle bjudas in till Vatikanen och självaste Påven.

– Allt detta har tagit mig med överraskning, men jag har redan komponerat en melodi på alla dessa upplevelser som heter ”Las flores de la vida”, Livets blommor, som är namnet på en av mina skivor. Den blev nominerad till en Grammis. Jag skrev texten till den i Tyskland, satte musiken i Havanna och gjorde inledningen till den medan jag flög till mitt möte med Påven, säger åldringen med ett barns enkelhet.

Första gången han uppträdde var han tolv år, iklädd kortbyxor. ”Jag spelade ‘tres’, en gitarr och hade komponerat gruppens melodi.”

”Älska inte på fyllan”

“Sex år”, vilket betyder Compay komponerade musik i nästan 90 år innan han tog ledigt. Men vem vet, om inte Compay Segundo fortsätter som Påvens utsände i himlen med att sprida de smittande tonerna av en musiker som för alltid kommer att leva vidare i sin musik.

Men de 90 år av komponerande viftar Compay lätt bort och säger att ”det viktiga är inte när man börjar utan att man fortsätter utan att tröttna”.

– I min näst sista komposition ”No hagas el amor borracho”, älska inte på fyllan, kritiserar jag alkoholismen. Ty när man vill ha ett barn är det inte hälsosamt att barnet växer upp under alkoholens påverkan.

Med sin nästan sekellånga erfarenhet av musiken, vilket är rådet han skulle vilja ge de unga musikerna?

– Man måste inte bara studera musiken utan också känna den, den har hemligheter, det är som ett samtal. Om en yngling har komponerat den så förstår jag den ändå. Den är internationell. Man måste känna dess starka noter, de sentimentala delarna av musiken som går till själen och hjärtat. ”Chan Chan”, till exempel har bara fyra noter, alla känsliga eller sentimentala. Detta måste man kunna och därför, det enda rådet jag ger de unga musikerna, är att aldrig ge upp eller tröttas av att lära sig. Tro mig, jag är världens äldste musiker.

Fick höra om en person vid namn ”Fidel”

Compay Segundo vill inte kalla sig politisk, men han har erfarenhet av ett helt sekel. Han har sett och i märgen känt av de korrumperade regeringarna som växlade mellan liberaler och konservativa, med mandat att regera från USA-ambassadören. Han har upplevt de olika diktaturerna från Machado 1933 till korpralen och USA:s man, Fulgencio Batista, som 1952 genomförde en statskupp för att undvika en säker valseger för det kubanska Folkpartiet, med den unge juriststuderande Fidel Castro Ruz, som medlem.

– Jag är ingen politiker, men när jag första gången fick höra om en person vid namn ”Fidel”, som stred upp i bergen i Sierra Maestra, och det första han skapade var en skola för att lära våra ”Guajiros”, barn, att läsa och skriva, blev jag imponerad. Tänk om alla presidenter skulle ägna sig mer åt hälsovård, utbildning och folkens kultur. . .

På sina världsomfattande turnéer säger han sig ha sett mycket elände, tusentals människor utan bostad, medicin, utbildning och ännu mindre rätt till kultur. ”Därför lever jag lycklig i mitt land för jag har sett hur ett folk har formats som i dag är stolta över sin kultur”, säger han och tillägger:

– Om jag därför kan auktionera ut min hatt för 20.000 dollar så donerar jag med glädje dessa pengar till vår hälsovård. Jag har redan skänkt 37.500 dollar till den offentliga sjukvården, säger han med stolthet i rösten.

Kubas exempel

Trots sin ålder följer han ändå med vad som sker i världen. Hur konflikter mellan folk uppstår på grund av oljan, kampen över planetens mineraler ända till vatten, som livets källa. Kriminella krig som handlar om världens råvaruresurser.

– Vi som har njutit av Livets Blomma, vilken värld överlämnar vi i arv till våra barn eller de som är på väg att födas? är hans anklagande fråga till de ansvariga.

– Kuba har gett ett annorlunda men bra exempel. Självaste presidenten har arbetat på landsbygden, invigt nya skolor med datorer, infört solenergi för att vi ska ha tillgång till elektricitet. På mina turnéer i världen har jag bytt ut ordet ”vapen” mot ”själ”, för att vi med kulturens hjälp ska kunna rädda mänskligheten.

Dick Emanuelsson